En bra anledning idag...

...till att blögga sent som fasanen i alla fall. Fast jag lovade igår att bättra mig. Eller "lovade" rättare sagt. Jag och min onda kropp var nämligen på ett nöjesfält här i staden, tillsammans med jobbet. Himla trevligt hade vi trots åska, blixtar, regn och onda kroppspartier. 5-kamp gjorde vi också, superkul var det. Jag gillar ju änna inte att beklaga mig för att jag är ond här o där (har ont, snarare), eller att någon ska ta hänsyn/tycka synd om mig i situationer när jag själv inte vill det. Typ på nöjesfält med jobbet. Men det var ganska gött att komma hem till sköna soffan och sängen igen!

Imorgon ska jag och kära svärmor iväg på en tvådagars roadtripp. Jag i egenskap av författarbesök till en skola, kära svärmor i egenskap av resesällis. Det ska bli spännande, jag har inte förberett mig alls. Men funkar nästan bäst lite lagom oförberedd och improviserande.
T.b.c, o and o

Hopplös? Jag?

Men det är ju så varmt nu igen att en skulle vilja bo i havet. Eller i sjön. Eller i dammen... Nu bor ju iofs vi ganska v i d dammen, men när det inte regnar blir den mer lik en stor vattenpöl. Fast ibland kan en kalla den för sjön. "Älskling? Jag tar med mig hunden och går en promenad runt sjön!" låter ju så himla kreativt och trevligt, så det säger jag väl en hel del. Att gå runt dammen låter ju inte lika kreativt, och att gå runt pölen låter rätt idiotiskt.

Men det är inte därför jag är hopplös. Utan för att jag blöggar när jag är dösömnig. Som nu. Sorrysorry. Måste lämna er här. Sömnigheten tar över. Ska bättra mig imorgon. Tror jag...

Räknar ner...

efter denna inläggning är det endast 10 kvar tills #blogg100utmaningen är slut för i år. Måste tyvärr säga att det ska bli lite skönt, har inte riktigt haft feeling detta år. Eller det har jag kanske haft emellanåt, men oftast har det varit exakt som nu. Jag blöggar precis innan jag ska sova, och somnar ideligen ideligen men fingrarna på iPadtangenterna. Det blir rätt fel, om en kan säga så.
Så sorry alla, yours truly sommar frekvent och kan inte skriva mer spännande saker i lilla blöggen än såhär ikväll!

Ett inlägg om Mickan!

Idag delar jag med mig av ett gästblogginlägg som jag skrev för ett tag sedan, och som handlar om boken "Det är jag som är Mickan!". Håll till godo!

"Ibland dyker det upp en bok som ännu inte är skriven. En bok som känns så angelägen och viktig att en inte kan förstå varför den inte finns. Så var det med min senaste bok, Det är jag som är Mickan! som är skriven i samarbete med Vanessa Lopez och utgiven på Vombat förlag.

Under 2014 föddes och växte en idé i mig om att skriva en barn- och ungdomsbok där huvudpersonen är transsexuell. En skönlitterär bok som både lyfter hur det är att vara en ung transperson i kombination med spänning, humor och en gnutta kärlek. Men vad var redan skrivet inom ämnet, och hur skulle min bok tillföra något nytt? Till min förvåning hittade jag inte någon kapitelbok för barn och unga med en transperson i huvudrollen. Beslutet var fattat, boken måste skrivas!

Men i egenskap av en heteronormativ cis-person behövde jag en insatt medförfattare för att boken skulle bli trovärdig. Denna blev Vanessa Lopez, som själv är transsexuell. Med Vanessas vägledning växte bokens budskap fram i takt med att själva historien om Mickan skapades.

Mina och Vanessas diskussioner handlade i huvudsak om hur boken på bästa sätt skulle kunna hjälpa unga transpersoner, deras familjer, vänner och skolpersonal att skapa en förståelse för det en transperson kan tänkas gå igenom, och ta bort känslan av ”det är något fel på mig”.

En viktig aspekt blev att försöka sudda ut begreppet ”född i fel kropp”. Ingen är född i fel kropp! Ingen människa föds med kroppshat eller självhat. Ens självbild formas i relation till det samhälle en växer upp i. Därför blev Mickan en tjej som accepterar sin kropp för hur den ser ut. ”En snopp hit eller dit, spela roll, tänker Mickan. Jag kan väl vara tjej i resten av mig och se ut som en kille mellan benen!” Mickan menar att hon är den hon är, strunt samma om hon föddes till kille eller tjej. Alla ska ha rätt att få leva som den person de känner att de är.

Det är jag som är Mickan! handlar dels om de utmaningar som kan dyka upp i vardagen för en ung transperson, dels om mod, vänskap och om att våga vara sig själv. 

Genom böcker kan människors olikheter synliggöras, och därigenom kan fördomar och utanförskap förebyggas. En författare har möjlighet att bidra till ett bättre och mer tillåtande klimat i samhället. Det gäller bara att skriva de böcker som väntar på att skrivas, och att hitta de ämnen som behöver lyftas. Även om samhället och dess invånare inte har efterfrågat det än."

Hmm, spännande...

Alltså, jag är ju en notorisk slav under Metrohoroskopet. Kan leva efter dessa små rader varje dag, det stämmer ruggigt väl in på yours truly. Idag trodde jag inte det, för Metrohoro förutspådde att jag inte hade allt under full kontroll. Att jag missat nåt viktigt. -In your face, M.h. tänkte jag kaxigt. Tills jag nån timme senare tyvärr blev varse om det jag redan visste - Metrohoroskopet har aldrig fel! På jobbet saknades det just den viktiga detalj för att jag inte hade koll på en viss situation. Crap. 

Frågan är om det stämmer lika bra in på maken... Jag hoppas liksom det, mina kära läsare av denna lille blögg. Hör här;

"Du är inne i en ganska produktiv fas, och troligen gör du ett större inköp till hemmet inom kort."

Ni fattar va? Ett större inköp till hemmet! Och n å g o n fyller år snart... En påfyllning av denna någons något trista sommargarderob kan väl anses som ett större inköp till hemmet? Eller balkongmöbeln som balkongen så gärna vill ha? Kan väl knappast vara något praktiskt va, typ strykjärn eller dammsugare??

Men maken tror att det är en hint om att han bör investera i ett nytt kameraobjektiv. Tror han ja! Där ser man hur lite han begriper sig på att tolka Metrohoron på rätt sätt.

T.b.c, o and o

Och de nominerade är....

Ikväll är jag för överväldigad för att kunna skriva. Låter två skärmdumpar göra jobbet istället. Men just nu läser ni ord av en mycket stolt och lycklig författare!!

Popcorn coming up

Idag var jag i stan med dottern för lite sommarshoppning och fika med en fin vän och hennes lilla bäbis. Sommarshoppning är kanske inte rätt ord, när det är 11 gr och västkustkallt så in i Götet. Dottern är inte heller en mästarshoppare direkt, hon vill sällan ha något nytt i klädväg. Utom när hon får feeling i undantagsfall.
Kvitt samma.
Vi står iallafall ute, mitt i city, och väntar på vännen. Det är hektiskt runtomkring oss, en central mötesplats med massor av spårvagnar, bussar, cyklar, taxis och diverse människor som ilar omkring. Mitt i allt sitter en äldre kvinna på trottoaren och tigger. Hon ser desperat ut, och vädjar till stressmänniskorna. Dottern och jag står rätt nära, men som så ofta har vi varken pengar eller något mer än en nick och ett leende att ge. Då kommer en ung tjej med en strut popcorn skyndsamt gående. Hon går mot och förbi den äldre kvinnan, till synes självupptagen. Äldre kvinnan ropar och gör tecken att hon är hungrig, unga tjejen verkar inte bry sig. Men så vänder hon, och går  tillbaka. Hon håller fram struten med popcornen mot den äldre, som ivrigt sträcker fram handen för att försöka få smaka. Utan ett ord ger den yngre hela struten till den äldre, och skyndar vidare. Den äldre kvinnan skiner upp hela hon. Hon ropar tack flera gånger, och kastar sig så hungrigt över sina nyfådda popcorn att några rullar iväg på trottoaren. Glädjefylld visar hon alla som går förbi vad hon precis har fått. Stolt sträcker hon lite på sig, och mumsar på sina popcorn under tiden som hon möter människors ögon och nickar emot dem. Det desperata är i alla fall för tillfället borta, någon visade medmänsklighet och ibland är det allt som behövs.

Metrohoro igen...

idag hade jag hoppas på att nåt kul kunde hända. Baran något som piggade upp min relativt sega tisdag. Min vana trogen kollade jag vad Metrohoroskopet hade att erbjuda, eftersom det är min lilla bibel. Och så drunknade min dröm om något roligt redan före kl 11 på fm. Det stod nämligen:

Din sårade fåfänga beror sannolikt på att du tagit för allvarligt på något.

Svintrökigt horoskop, eller hur? Inte så att en känner sig uppiggad direkt, snarare har jag analyserat min fåfänga hela dagen.
Och den är inte så värst sårad, så det så Metrohoroskopet!
Får se vad det har att erbjuda för morgondagen, nu sova : 0

tålamod, tålamod

Tålamod har aldrig varit min grej. Inte ens som liten tulta var jag speciellt tålmodig, och i skolan var väl inte tålamod det ämne jag fick bäst betyg i. Tålamod och fysik, där har ni mina bottenämnen på gymnasiet.
Detta otålamod har följt mig genom livet, möjligtvis hade jag en topp med tålamod när jag väntade ut att bli ihop med en viss kille i mina unga 20. (Sedemera blev detta maken). I vissa skeenden i livet har däremot jag tvingats till att ha ett visst mått av tålamod, när allt inte har gått min väg, i den takt som jag önskat. Otåligt har jag försökt trycka i mig en dos tålamod, som en äcklig medicin, men det har varit svårt att svälja och vänta på effekt. I egenskap av förskollärare däremot har jag mer tålamod än som privatperson, i alla fall i arbete med barnen. Inga probs liksom. Och som speciallärare/specialpedagog har tålamodet fått ett allt större utrymme i mitt väsen. Men inte på vissa plan. Jag är hopplöst otålamodig i alla situationer där det kommer till att vänta. Vänta är ett ord som är otäckt för mina öron, då gråter de. Jag vill att saker ska hända NU eller, i värsta fall, SNART.

Som författare till fem böcker har jag lärt mig att tålamod kan vara en författares följeslagare, oavsett om det är frivilligt eller inte. Viss väntan är oundviklig, allt kan inte hända NU eller SNART bara för att jag vill det! Författarlivet fungerar inte så. En bister sanning för yours truly.
Så just nu försöker jag lära mig att vänta med tålamod. En svår lärdom, som jag är tveksam till att jag kommer lära mig. Men den som väntar får se. T.b.c. O and o

fågelflirt

Idag blir det ett fågelfotoinlägg från Österlen förrförra helgen. Vi startar med ett skäggdopping(?)par som flirtade med varandra.


-Hallå pinglan, det är en sak som jag skulle vilja fråga dig..



-Lilla pullan, skulle du vilja vara ihop med en snygging som mig? Snäääälla...
-Okej, det kan jag väl tänka mig. Du verkar vara en hyvens dopping.



-GÄÄÄSSSS!! Hon sa JA!
(Suck, en sån skånsk bonn-näbb...) -Vi kan väl gosa lite och känna hur det verkar?


Gosgosgosgosgos...

Det är något visst med skäggdoppingkärlek ändå.

Vi såg även en jättesöt liten familj som poserade i formation för fotografen (dvs yours truly):



Men min favorit av alla fåglar vi råkade få syn på är den här kajan (råkan?) (kråkan?), som självsäkert spatserade över vägen som om hen ägde den:



Det är något visst med fåglarna ur familjen kråkfåglar ändå!! De har ett sånt härligt självförtroende. Tror jag ska ta efter det. Härmed, kära blöggläsare, ska jag bli mer som en kråkfågel.

Alla talar om varvet...

Maken är en Göteborgsvarvare. Men tyvärr stukade han foten riktigt grymt i påskas. En fulfulful stukning, mitt i uppladdningen till Gbg-varvet. Visste inte vem jag tyckte mest synd om, makens fot eller maken. Varvet var ju liksom kört då och där, vid en lurig trottoarkant i en park på väg till bussen.

Veckorna gick. Foten läkte sig i snigeltakt, Varvet närmade sig i löptakt. Maken provade att springa efter en månad, jodå, foten höll hyfsat. I fem (5!) km. Maken provade att springa igen. Avbröt efter 4 km. Varvet kändes än mer totalkört. Efter att ha sprungit alla Varv sedan 2004 var det dags att kasta in handsken i år. I mån sprang maken 7 km i skogen. Kändes helt ok. Cyklade i Gbg mellan huset och jobbet, såg de blå strecken växa fram. Maken började prata mer och mer om hur trist det var att missa loppet i år. Jag höll med. 

Imorse, vid 10.30-snåret, var det dags igen. Vädret var perfekt. Foten ok. Konditionen ok pga all cykling, benen stumma efter densamma. Maken vacklade. Startbeviset fanns ju ändå där, starttiden knappa tre timmar bort. Vi pratade om saken, jag undrade hur illa det kunde bli om han trots allt hade sprungit Varvet idag. Fast det går ju inte! Inte 21 km med den uppladdningen, och den foten! sa vi till varann. Ingen av oss lät helt övertygade. Maken blev tyst. Sedan kom det:

-Äh vad f*n, det är klart jag ska springa! Jag får väl promenera om det blir illa. Eller småjogga. Och bara ha kul!

Så vi fixade ordning allt, stressad irrationell make och lugn rationell yours truly. Han kom iväg. Vi kom iväg till vår supporterplats, dottern och jag. Där vi alltid är, dottern i sitt träd och jag på gräset. Maken sprang. Såg glad och inspirerad ut när vi sågs efter halva loppet. Foten höll. Maken höll. Tiden blev mycket bra, med tanke på uppladdningen. Och kul hade han, trots trädstocksstumma ben de sista km. 

Min hero <3 

Hellooo....

....and goooodnight dear blögg. Ikväll blev det visst ett sensent inlägg, förlåt för det. Förlåt också för att det blir ett så kort och ointressant inlägg. Faktiskt så är det slut nu.

O and o

Att odla råttor

Jag brukar sällan eller aldrig dela med mig av drömmar. Detta då ens drömmar oftast är intressantast för en själv, och inte för ev åhörare/åläsare. Men för er, kära blöggläsare, gör jag ikväll ett unikt undantag. Måste dela med mig av nattens höjdpunkt i drömmar. Tror det är min nya axelhållare som gör ont på axeln som genererade skumma drömmar inatt.
Hur eller hur. Jag drömde att vi hälsade på mina kära föräldrar, som i drömmen flyttat till ett stort gammalt rött hus i Dalarna. Ett sånt där hus som turister gärna kom och besökte, av någon anledning. På morgonen kl 05.00 hade jag vaknat och gått på toa, och sedan ut på gräsmattan för att få lite luft. Där var oförhappandes redan såväl lilla dottern, som syster med tonårsbarn, mamma o pappa. Alla dessa skulle ut på långutflykt, (kl 05 på morgonen!) och typ leta fåglar. De skuttade piggt runt på gräsmattan. Två vandrande turister uppenbarar sig för att beundra huset, plus en halvrisig rabatt med lite kompost vid sidan om. Då dyker det upp ungefär fem riktigt extrastora och feta råttor och börjar äta godsaker i rabatten. Mamma tittade nöjt på. Vandrarna påtalade råttorna, och undrade om de verkligen fick vara där. Mamma svarade stolt att de odlar råttor, nästa år ska de sälja dem vidare. När råttorna var mogna och färdiga. Råttorna började sedan klättra upp längs ytterdörren, varav mamma sjasade ner dem med sopkvasten. Råttorna såg sig om, och tog sedan sikte på mina nakna fötter. De kastade sig över mig, bet sig fast, en tuggade på lilltån så det blev en läskigt sår. Mamma och syrran höll då fast mig, och tryckte hårt på såret så råttsaliven skulle komma ut.
Sedan åkte vi iväg lite hit och dit i drömmen, och jag vaknade med smärta i lilltån... Utan råttbett dock.

Trött och trött

Hej blöggis! Ikväll är din matte (säger ens blögg matte till en?) trött. Trött som i;

sömning, 

fått ny axelhållare som gör ont men känns fin,

har en släng av skrivkramp,

blivit surt bemött när jag ville väl,

ännu mer sömnig...

Så jag avrundar här, och gläds åt att jag i alla fall var vaken när dessa små få rader skrev.

Tack för mig, 

o and o

Första haikun

Idag ger jag er min allra första haiku, tillägnad den kattuggla med avkommor som vi hade i vår uggleholk 2014. Kom tillbaka fina ugglan, vi saknar dig <3

Haiku: vårnatt 

I natt flyr ugglan 

omsluts av vårens grönska 

skuggorna tystnar 

Krockar i pusslet

Hur gör man när saker krockar ihop sig här i livet? Hur prioriterar man? Efter tyckte och smak, eller etik och moral, eller helt enkelt det som kom först??? Just nu, de närmasta veckorna, består mitt liv av ett gäng intressekrockar. Författaruppdrag som krockar med jobbuppdrag, uppvakning som krockar med läger, författarbesök i skola som krockar med specialpedagogjobbåtagande, annat författarbesök,personalfest, makens jobb, dotterns praodag på mitt jobb, dotterns gymnastiktävling... Ni hör, det går inte ihop! Men jag vill ju!! Och då kommer det trökiga träliga vuxenordet p r i o r i t e r a in. Yours truly måste mao välja bort det som jag så himla gärna vill välja till. Crap. Kan man inte ha parallella liv? Så man slipper välja och välja bort. 

fenomen i tidens tand

Att generalisera och kollektivt bestraffa är två fenomen som tyvärr verkar vara vanligt nu för tiden, men som är förkastligt att använda sig av. De är lika fel båda två.
Det har alltid funnits, och kommer alltid finnas, individer som ställer till sattyg för andra. Både i mindre och större skala, inom alla grupper och folkslag. 

Ett exempel: 
På dotterns gympalektion i skolan för ett tag sedan var det några elever som störde. Istället för den, på förhand, utlovade leken fick hela klassen springa 10 varv runt salen som ett kollektivt straff. Detta tyckte dottern kändes otroligt orättvist och ledsamt. Detta tror jag vi alla kan hålla med om är fel, eller hur? Eleverna i en klass ska inte bestraffas kollektivt för att några gör fel, det är som att säga att hela klass 3 i Xxskolan bråkar på gympalektionerna. Hade ni sagt det till dottern hade hon känt sig än mer orättvist bemött, hon och de flesta andra sköter ju sig faktiskt.

Man kan dra paralleller med detta och t.ex. den aktuella situationen i en stadsdel i Malmö, där ett tiotal män stör och förstör för andra boende i området. Det är de enskilda individerna som gör fel där med, inte en hel grupp/folkslag. Att då överösas av människors kommenterande och generaliserande kring detta, både irl och i den massmediala världen, är otroligt skrämmande. Ex hörde jag en ytligt bekant säga "Man kan ju inte gå i Malmö längre, det går ju inte att vistas i den staden. Man blir ju kallad svennej*vel, det är farligt att åka dit". En grov generalisering, där alla som inte är infödda svenskar betraktas och benämns som potentiella ligister och farliga för allmänheten.
 "Ut med dem", "De skulle aldrig kommit hit", "Vi vill inte ha dem här", "Vart är samhället på väg?" är andra floskler som densamme bekanten hällde ur sig. Tyvärr hörs dessa upprop överallt. Jag önskar att vi alla kunde sluta generalisera och kollektivt bestraffa, då hade samhället varit en bättre plats att växa upp i.
Vi är alla människor, några av oss är godare och några av oss är ondare. Men så är det, och det går inte att komma ifrån. Men kom ihåg, ingen av oss föddes ond. 

ESChaiku

Idag blir det inget annat än en haiku tillägnad det de flesta av oss pysslar med ikväll. Sitta och rita med dotter och make! Nä, skoja bara, maken ritar inte. Men yours truly testar kol till manga, och dottern ritar öga med nya blyertspennor i olika hårdheter. Dottern är en betydligt skickligare konstnär än sin moder, men manga har jag fling på just nu. Inte dottern. I övrigt tänkte jag såklart på ESC, som vi också tittar på. Inga kommentarer vidare om detta.

Haiku, ESC

Eurovisiondags

pretantiöst och bombastiskt

och en liten frans 

Bokskog o koltrast

Idag blir det lite favoriter, mest i fotoform. En favorit värd att nämna är känslan av en bra bokrecension, och synen att ens bok beställts till mååånga bibblor!! Lycka på en fredag för yours truly, aka barnboksförfattare. 

Vi bor i en bokskog, och inte mycket slår grönskan i en sådan på vårsommaren. Det är så in i skogen bedövande vackert. Jag njuter av att traska runt där i sällskap av ett eller annat husdjur, make, dotter, granne, eller vem som nu kan tänkas vilja hänga med. 

Idag lyckades jag även fota en koltrast så jag blev nöjd. 

Vissa fågglar vill jag hellre fota än andra, och de vanligaste är faktiskt mest lockande. 

trött dag med piggt inslag

Idag är det en sådan där sömnig dag ni vet. När en är ledig, vaknar 10.05 och inser att om 40 min ska en befinna sig på en plats som tar ca 30 min att köra till... När en slänger på sig kläder, slänger i sin snabbfrullis, slänger runt både hårborste och tandborste på resp ställe och hoppas de gör åtminstone någon nytta, och lyckas vara på plats 1min före utsatt tid : ) En sådan dag.
Dagen har rullat på, men sömnigheten bestått. En väldigt uppiggande sak inträffade dock, nämligen en jättefin recension på senaste boken. Det gjorde min dag! Finns få skrivna saker som slår en fin recension av ens bok, för en författare.
Men nu är yours truly supersömnig, dags att stänga ner för idag. Imorgon kanske jag blöggar i tid!
O and o

Och idag, en relativt rolig historia

Dottern presenterade idag ett otroligt, iaf i sin mammas öron, roligt skämt i sann Göteborgs anda. Ett sk Svennisskämt (internt uttryck, känt för vissa blöggläsare).  

Dottern är ju en sann djurvän, och som en sådan räddar hon djur så ofta hon hinner. Idag var det en kopparödla som skulle räddas undan ev kattanfall. I samma veva hade hon tydligen räddat en jääääättelång daggmask i gräsmattan, genom att skrämma bort koltrasten som stod och drog i den...

Så här utspinner sig historien:

Dottern kommer hem och visar upp en kopparödla, fint inbäddad med mossa och löv i pepparkaksburk. För att skoja lite frågar jag:

- Den hoppar inte iväg va? Typ upp i ansiktet på mig?

Dottern svarar blixtsnabbt tillbaka:

- Jo mamma, det kommer den göra. Det är en hopparödla!

Haiku tillägnad Sveriges mest olästa blögg

Såklart lille söteblöggen ska få en alldeles egen haiku såhär på tisdagskvällen, när försommarkvällarna är som magiskast:

Haiku: oläst blögg

Käraste blöggen

liknar svenska sommaren

så lätt att missa

Mitt lilla rättesnöre

jag pratar såklart om Metrohoroskopet. Platsen där alla sanningar slår in. Så fort jag lägger tassarna på en Metro bläddrar jag fram till horoskopet, det enda jag tror på. Metrohoroskopet har sällan fel, mig veterligen har det bara hänt en (1) enda gång, för många år sedan nu. Då stod det att jag skulle få en present under dagen. Det fick jag aldrig.
Idag har yours truly haft en riktigt kreativ dag när det kommer till hälsa och läkare. Mycket blev gjort och sagt, mycket planerades för framtiden. Utan att gå in på närmare info. I mitt Metrohoroskop för dagen kan en läsa:
Personliga intressen befinner sig nu i fokus, och möjligen tar en alldeles speciell begivenhet snart plats på Kräftans dagordning!
Det där med personliga intressen kan jag lätt koppla till dagens läkarbesök, men "Speciell begivenhet...?" Kan det handla om div besök på sjukhuskopplade instanser och mottagningar? Knappast va? Det måste väl vara något betydligt roligare än så : )
O and o, nu sover jag nästan..

Skämmes! Och lite politik...

Våra barn får gå i skola. Gratis. Låt vara att den brister ibland, men svensk skola är ändå av mycket hög kvalitet jämfört med många andra länder. Oavsett Pisaundersökningar, och andra "mått" på hur välfungerande ett lands skolsystem är.

Våra barn får dessutom gratis busskort för att ta sig till skolan, de får gratis sjukvård, gratis tandvård, och tillgång till en hel del andra samhällsfunktioner. Och hur går detta ihop? Jo, genom att vi vuxna betalar skatt. Genom ett fungerande skattesystem fungerar ett välfärdssamhälle likt Sverige. Hur kan då "vissa" ha mage att beklaga sig över att skatten kanske behöver höjas en procent eller två? Det är det väl värt? Jag betalar gärna några kronor mer i skatt för att alla barn ska få tillgång till skola, kultur och sjukvård. Gratis. 

Nu har det tillkommit en hel del människor till vårt land, och som goda medmänniskor i ett välfärdsland bör vi göra allt för att dessa människor ska få ett drägligt liv. Något man tex inte har i ett krisdrabbat land som Syrien. Röster höjs då i missnöjets kör, och klagosång ljuder över vårt land. Massmedia fylls av klag och agg, man drar in både gamla och barn som argument för att beklaga sig över hur vårt samhälle tydligen potentiellt kan utarmas. Skämmes på er, säger jag. Skämmes! Här utarmas inget Sverige, det enda som utarmas är alltför många svenskars moral och empati.

Österlen och överlistad blögg!!

Ha, got ya blöggen!! 

Jag är fullt V A K E N och ska blögga. Ovanligt oväntat va? Just nu hänger jag på ballisen med make o hund. Vi är hemma efter supermupermysiga dagar i vackra Österlen. 

- Vad vi gjorde mest hela tiden? Typ fotade gåsar, änder, mysko små fågglar, natur och varandra! Plus ätit den bästa frukosten i hela makens liv. Enligt honom själv atm.  Gästgiveriet hade ett så klockrent hälsotänk till frukostbuffen, allt från fantastiskt bröd och div. annat, till hemmagjorda charkuterier, knallgröna shot och Prosecco. Nu undrar säkert ni alla vem som intar Prosecco redan kl 9 på Skånemorgonen? Yours truly såklart! Kanske någon av alla golfande Stockholmarna också, vem vet? De var rätt överrepresenterade...

Vi tog en Skånsk morgonprommis kl 07.15, så det kändes helt berättigat.

Sedan hängde vi på Haväng några sköna timmar och lyssnade på mer stockholmska, innan vi drog till Brösarps vackra backar och ytterligare ännu mer stockholmska. När jag väl träffade på en skåning var mitt skånska språköra så ringrostigt att jag inte förstod många ord av vad hen sa. Men badade fossingarna i Havängskt Skånehav, det gjorde jag minsann!

 - Kallt? Ja, så ända in i Skåne! Men nu är premiärdoppet avklarat för 2016. Resten av kroppen lär få vänta några månader på att doppas i havsvatten : )

Some inläggs are shorter than others...

Ikväll blir det en kort och snabbing. Yours truly hänger på mysigt Skånevärdshus med maken o lilla vovvis till Österlen på miniweekend. Det är superhärligt och mysigt, vi saknar lilla dottern såklart, men hunden gör sitt yttersta för att vi ska tänka mer på henne istället...

Nu somnar jag ideligen, så jag måste avrunda. O and O!

försommarkänslavidhavethaiku

En västkustsk försommardag vid havet präglas alltid av ett fenomen - fiskmåsar. Skrikiga förvisso, men i början av maj enbart en fin vink om att sommaren är på ingång. Maken och jag är mol allena hela helgen, förutom hund o katta, då dottern hänger på Öland. Vi umgås med varandra och våra kameror, gott så.
Idag blev det en picknicktur till havet, bara vi två, kamerorna och fiskmåsarna : )

En liten haiku bjuder jag er på, såhär i kristihimmelsfärdstider:

Haiku: fiskmås
Fiskmås vid havet
skränar om sommartider
på dess himmelsfärd

R.i.p Olle Lj

En av landets mest älskade manliga sångare har dött. En av mina mest älskade... Och därför jag har sorg. Utan krusiduller.

2003 hade jag opererat min rygg, skulle til läkaren på återbesök, och var nog rätt nervös. Precis innan vi åkte till sjukhuset satte jag på "kaffe och cigarett" med Olle. När läkaren så sa att det inte läkt helt än, att jag skulle få gå med hårdplastkorsett en månad till, så blev vad gråtledsen. Men den låten gick då på repeat i huvudet, och jag kände mig starkare. Eftersom jag inte rökte brukade jag dock byta ut "cigarett" mot nån slags kaka eller så. Och det var tröstande med Olles texter!!

"Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett."

Om en bok...

Idag delar jag med mig av ett inlägg jag skrev som gästbloggare på  Skrivarsidan i höstas. Inte helt ofta skriver jag så värst vettiga saker i min blögg, så det var dags för ett undantag : )

Ibland dyker det upp en bok som ännu inte är skriven. En bok som känns så angelägen och viktig att en inte kan förstå varför den inte finns. Så var det med min bok, Det är jag som är Mickan! som är skriven i samarbete med Vanessa Lopez och utgiven på Vombat förlag.

Under 2014 föddes och växte en idé i mig om att skriva en barn- och ungdomsbok där huvudpersonen är transsexuell. En skönlitterär bok som både lyfter hur det är att vara en ung transperson i kombination med spänning, humor och en gnutta kärlek. Men vad var redan skrivet inom ämnet, och hur skulle min bok tillföra något nytt? Till min förvåning hittade jag inte någon kapitelbok för barn och unga med en transperson i huvudrollen. Beslutet var fattat, boken måste skrivas!

Men i egenskap av en heteronormativ cis-person behövde jag en insatt medförfattare för att boken skulle bli trovärdig. Denna blev Vanessa Lopez, som själv är transsexuell. Med Vanessas vägledning växte bokens budskap fram i takt med att själva historien om Mickan skapades.

Mina och Vanessas diskussioner handlade i huvudsak om hur boken på bästa sätt skulle kunna hjälpa unga transpersoner, deras familjer, vänner och skolpersonal att skapa en förståelse för det en transperson kan tänkas gå igenom, och ta bort känslan av ”det är något fel på mig”.

En viktig aspekt blev att försöka sudda ut begreppet ”född i fel kropp”. Ingen är född i fel kropp! Ingen människa föds med kroppshat eller självhat. Ens självbild formas i relation till det samhälle en växer upp i. Därför blev Mickan en tjej som accepterar sin kropp för hur den ser ut. ”En snopp hit eller dit, spela roll, tänker Mickan. Jag kan väl vara tjej i resten av mig och se ut som en kille mellan benen!” Mickan menar att hon är den hon är, strunt samma om hon föddes till kille eller tjej. Alla ska ha rätt att få leva som den person de känner att de är.

Det är jag som är Mickan! handlar dels om de utmaningar som kan dyka upp i vardagen för en ung transperson, dels om mod, vänskap och om att våga vara sig själv. Genom böcker kan människors olikheter synliggöras, och därigenom kan fördomar och utanförskap förebyggas. 

En författare har möjlighet att bidra till ett bättre och mer tillåtande klimat i samhället. Det gäller bara att skriva de böcker som väntar på att skrivas, och att hitta de ämnen som behöver lyftas. Även om samhället och dess invånare inte har efterfrågat det än.

An ormsalva in my eye

Titeln på detta inlägg är menat för att göra om det gulliga uttrycket med äpplet i ögat. Låter bättre på engelska, spec om en förstår innebörden i uttrycket. Men ormsalva i ögat är inte lika bra, det är de facto riktigt obehagligt, allra helst när det drabbar en som är riktigt, riktigt trött. Såsom jag är just nu. Alltför svårt att blögga med rinnande, brännande ormsalveögon, så jag slutar här o nu.

 Godnatt lille blöggen, ses imorrn

1a maj - upp till kamp?

Som trumpetspelande ung tonåring spelade jag Internationalen och Arbetets söner till jag storknade varje första maj. Tre olika demonstrationer på olika platser i och runt Gebege brukade vi hinna med. Sedan gick de på repeat i huvudet hela natten kan jag lova. Ju äldre (?) jag blir desto viktigare blir dessa två sånger för mig, och påminner om det Sverige de en gång skrevs för. Sverige har ändrats mycket under den gångna tiden, visst till det bättre och visst till det sämre. Attityden till våra medmänniskor, solidaritet och jämlikhet, är tyvärr inte där de borde vara. Ett öppet och tillåtande samhälle som anpassar och formar sig efter de individer som bor där istället för tvärtom - det skulle jag gärna demonstrerat för idag! Högljutt alltså. Nu skedde demonstrationen med alla dess ingredienser enbart inne i yours trulys huvud. Barfota, och välkompad av Internationalen och Arbetets söner.