#blogg100, inläggning nr 100. I did it again!!!

Och såhär har årets bloggutmaning sett ut för yours truly. Håll till godo, alla etthundra rubriker samlade i ett enda blogginlägg:

Blogg #100 inläggning nr 1. Vad katten är det i påsen? Instant love, blogg#100 inlägg 3. En argumentationspolitisk samhällsdikt. Nu blev det lite fel va? Spelfredag old style. Mehndi. Klammeri med myndigheter. Busy måndag. Hjälp, ska jag få en ovän idag? Sveriges mest olästa blogg? Lite gladare är bloggen idag, #blogg100. Långsam o säker eller snabb o osäker. Förlåt lilla blogg. Mat ftw.  Den felande länken - jag rasar. När ska man anlägga en pudel? Hej energin, var är du? En riktigt bra torsdag #blogg100. Dagen är värd en haiku. En Skeppshult är mer än en vanlig cykel. En finfin svärsöndag. I väntan på fyra plastpluppar. Hejohå hitta vårtecken små. När sista punkten är satt. Dressed for success or sleep? Kall och skum eller mjuk och ljum. Jordtimmehaiku. Hur gick det med mörkret? #blogg100. Var är trollkonfjällen? Vad får man gilla som vuxen? Skämtar jag med mig eller? Glad skärtorsdag! Liten katt på långfredagspromenad. Påsktårta och påskhaiku. Tröööööttt. Some days are better than others. Idag blir det en dikt. Rymdskrot och recenserande barnboksbloggare. Getterna regerar. Svenska Siri svarar. Borta borta. Hemma hemma. För ung för mina ögon. Vårskogspicknickmyseftermiddag. Att ha en flytande comfort zone. Hur vig é du då? Mickans första framträdande i media. Att ansa ett äppleträd, 8 year old style. Min  idol.Metrohoroskopet - min bibel. Docentinna. Är du i uppförsbacke? Ibland personlig, aldrig privat. Tanka lite jobbkärlek. Ett ledset blogginlägg ang Kathmandu. Tillägnat min älskade fina dotter. En märklig konversation. Gone fishing. Tips i tiden och Valborgstankar. Där satt den Äntligen!!! Vad hände igår??? Got you! Femitolvinlägg. Att produktplacera och placera en produkt. Här ska ta mig tusan hashtaggas. Hårdansat äppleträd. Att ta parti. Ni killar pratar om att vara förkylda... En tanka efter midnatt. Kattugglehäckrapport. Voff!! Retligt var ordet. Mysonsdag. Blogginlägg från ett källargolv. Illande rosa. Halvsovande inlägg. Sminka sig? jag? Äppleträdet och rabarberpajer. #puddlegram. Balkongmöbelprojekt. Att förvandla ett äppleträd till fågelträd. Trött, tröttare, yours truly. Och idag - en #haiku : ) Jag kan...Stolmontering ftw!! Yeay, we did it!!! Hur jag testade min mormors fobi #blogg100.  En festdikt i tidens tand - mycket falskt, lite sant. Skynda skynda fotofynda. Orkar inte tänka...då blir det en tanka. En låda kan göra många lyckliga. Mammisdagen. Att antisnatta. Annorlunda almlund. 90 nånting och söta ungar. En haiku, håll till godo. Rotten rat or rotten rubber. Shiiiiiiiit!!!! Till min dotters ögon. #blogg100, inläggning nr 100 I did it again!!!

till min dotters ögon

Till min dotters ögon

Dina ögon är speglar

bottenlösa

önskebrunnar där tiden gömt

skatter och hemligheter.

Dina ögon är solar

chokladdoppade

praliner fyllda av glädje

där även stillhet ryms.

Dina ögon är prismor

självlysande

kristaller i natten

som aldrig slocknar.

Shiiiiiiiiiit!!!!

Extremt kort blogginlägg, höll på att glömma't. Är på gymnastikläger med dottern hela helgen, och då stänger visst min hjärna av att jag bloggat varje dag de senaste dryga ?) 90 dagarna... Jag ber om ursäkt kära lilla blögg, och LOVAR dig ett bättre inlägg snarast. Då kanske det iofs är slutbloggat och tack för denna tid....?

Rotten rat or rotten rubber

Idag skulle jag göra tre saker samtidigt, som egentligen inte har något samband men som blev en konstig sambandskedja ändå. Det var dels att fixa frukost, dels ta en gummiband på mitt klockarmband, dels tvätta rent diskhon. När jag då sätter på tevatten upptäcker jag ett rött gummiband i diskhon, precis när jag ska börja skura den. Glatt tar jag upp gummibandet och häller på diskmedel i hon. En konstig odör slår då emot mig. I tron att det kommer från diskhon skrubbar jag på. Samma odör. Jag häller extra diskmedel i diskhoavloppet och spolar vatten länge. Ingen skillnad, det luktar ruttet. Oroligt tittar jag mig omkring efter en död mus el.dyl. Finns inte. Kvitt samma, jag tar med min frukost in till TVsoffan och kryper ihop i mitt soffhörne. Äter frukost, men odören liksom förföljer mig dit också. Luktar på fingertopparna, även de luktar nu rutten råtta. Bläsch! Vad är detta? Vänsterhanden omges av lukten, vad har jag tagit i? Disktrasan? Eftersom jag hade en sjukgymnasttid att passa tittade jag även på mitt armbandsur. Och då, då fann jag svaret på mitt ruttna dilemma. Det var gummibandet!!! Den stank ruttet gummi, hade ju legat i en diskho... Fy, vad äckligt! Jag slet av mig klockan, slängde det läskiga gummibandet och tvättade klockarmbandet. Sedan luktade allt blommor i livet igen : )

en haiku, håll till godo

Haiku: solbränna

Solstrålar dansar

över vinterblek skuldra

sommarhud skapas.

90 nånting och söta ungar

Jag har tappat räkningen! Vet inte vilken dag det är. Nåt på 90 tror jag... För er som är med i #blogg100-utmaningen behövs väl ingen förklaring antar jag. Men ni andra kanske undrar vad jag dillar om. Jo, alltså, om en nu ska blogga i 100 dagar är det ju bra om en håller koll på dagarna. Personligen så har jag tappat bort mig, har ingen riktig koll. Men det borde närma sig slutet, nedräkning. Känns som en nyårsafton utan klocka, och en har ingen aning om när 12-slaget är!

Jag piffar till blöggen med ett foto på talgoxeungar, visst är de söta!! Obs, ingen fågelunge tog skada av ett snabbt litet foto i holken, och mamman kom så fort vi gick därifrån : )

Annorlunda almlund

Idag var jag i världens finaste almskog, tog en liten prommis med ma o pa. Det blåste en del, och träden var inte purunga direkt. Många av dem hade redan blåst ner och låg lite här och där. Andra almar stod i och för sig kvar, men ujuj vad det knakade och gnisslade i dem. Jag trodde liksom att de skulle trilla ner på oss när som. Det gjorde de inte. Men vackert var det, så ikväll fylls blöggen av bilder från almlunden!

Jag skulle kunna fortsätta, men inser att bilderna aldrig kan göra skogens skönhet rättvisa!

Att antisnatta

Har ni antisnattat någon gång? Det har jag. Minst två gånger. Speciellt en gång. Om ni inte vet hur man antisnattar kommer här två förklaringar.

En gång när jag var ca 10 år var vi på Domus och handlade. Jag gick och småtittade på såna där söta små burkar med vaselin i. De kostade fem kronor, och jag tyckte de gula burkarna var så fina. Gult var liksom min älsklingsfärg. Men sedan tänkte jag inte mer på de där burkarna förrän jag kom hem och tog av mig jackan. I en av fickorna låg det en liten fem-kronors vaselinburk. Shit, vad skulle jag göra nu? Jag hade definitivt inte stoppat ner den där med mening, den måste liksom bara glidit ner när jag kollade runt i affären. Säga till mamma eller pappa vågade jag inte heller, jag tycket det hela var alldeles för pinsamt. Så vad gjorde jag? Jo, nästa gång jag var med och handlade hade jag med mig min lilla burk. Obemärkt kunde jag tassa runt i gången med salvor o dyl, och ställa tillbaks den lilla gula vaselinburken. Gissa om det kändes bra?! Att det sedan var Billhälls och inte Domus vi var på denna gång var liksom av mindre vikt, mitt samvete var renat och lättat!

Nästa antisnattning var snäppet mer skruvat, och skedde ca sju-åtta år senare. Jag var på chartersemester med en kompis, och vi fick en fling på att köpa såna där söta små souvenirflaskor med likör i på närmsta lilla Supermarket. Dessa ställde vi så fint på en smal hylla på hotellrummet. Vi köpte väl på oss några stycken, men drack dem inte. Varför vet jag inte riktigt. Dagen innan vi skulle åka hem tittade vi på våra fina små flaskor och undrade hur sjutton vi tänkt här. Dricka upp likören ville vi inte, och att ta hem flaskorna var inte heller aktuellt. Det fanns med andra ord bara en lösning. Anitsnattning. Sagt och gjort. Vi hävde ner våra småflaskor i en badväska och traskade iväg till en lite större Supermarket som låg en bit bort. Väl där fick vi vänta tills det var tomt på kunder vid liköravdelningen, och så ställde vi skyndsamt dit alla våra småflaskor. Klart! Fnissiga och rodnande småsprang vi därifrån, med butikspersonalens misstänksamma blickar i ryggen. Vi hade alltså betalat för varendaste en av likörsmåflaskorna, och valde att ställa dem i en annan Supermarket än vi köpt dem i från början. Knäppt, knäppt, knäppt. Men ett mycket kärt och roligt minne att plocka fram och skratta åt ibland : D

mammisdagen

Imorse kom dottern in med frukost hon fixat själv. I 45 min var hon uppe i köket och grejade. Bjöd sedan på melon-blåbär-vindruvor-en godisbit-komposition i glas, chokladmousse, oboy, och en rosa delfin som hoppar i soluppgången. Det sista är en teckning. Och en hel massa kärlek på det!
Själv skulle jag smsat trisslotter till min kära mamma, men det föll på någon slags logistik och min motvilja mot att skapa konto i Svenska Spel. Kändes farligt. Som att jag i nästa sekund skulle sitta med massa spelskulder på V75 el. dyl.
Men istället för trisslott fick mamma iaf tid att umgås med mig. Och det är ju inte så dumt på morsdag. Tänkte även ge henne en tanka, såhär på kvällsbloggkvisten.
Här är till dig, finaste mammi <3


tanka: mamma

Som en sommarvind
som en åker med jordgubbar
regnbågen i skyn

den bästa förebilden -
min mamma med extra allt.

En låda kan göra många lyckliga

Idag köpte maken sig en stor papplåda. Egentligen var det väl innehållet han suktade efter, och kunde inte ana att själva lådan skulle bli the shit för vissa. Visst finns det mening med föremålet självt, men det är lådan som gör köpet värt. Som vi poeter säger. Well, här är själva lådan:

Fin va? Uppmärksamma och snabbtänkta blöggläsare har nog redan listat ut vad det är. Och visst, ni har rätt, det stämmer! Vår gamla gav upp i somras, efter 17 år i tjänsten. Den var värd sin pensioneringsvila på tippen, och slippa tvingas utstå regn, eld, blåst, tändvätska, briketter, glöd, mat, kol, marshmallows och all annan sk*t vi stoppat i under åren. Maken är den enda som grillar i vår konstellation, för att cementera inoljade könsrollsmönster. Att grilla är på min "har-aldrig-gjort-lista" tillsammans med att t.ex. titta på filmerna Rambo, Rocky, Star wars, Sagan om ringen, gå på glödande kol, smälla en ballong, göra något riktigt olagligt, göra matpaj. Etc etc.

 Men lådan då?

Först hördes det lite skumma ljud från dotterns rum. Jag gick dit och knackade på den stängda dörren. Ett glatt: 

- Kom in! hördes. Såg ingen dotter. Men i hörnet fanns lådan till grillen. Jag knackade på den också, och fick ett nytt 

- Kom in! Där i låg dottern 

och lyssnade på musik! Hade det jättemysigt. Efter en timme kom hon upp från sin "koja". Mycket nöjd : )

Men någon mer gillar nya kojlådan. Kattan. Som aldrig annars sover i dotterns rum. Ikväll är ett strålande undantag, hon ligger däri och trampar förgäves med sina framtassar. Sötiskatt. 

- Och grillen?

Den har ni här!!

Ny grill ger lycklig make ger grillmiddag ger mätt o nöjd yours truly : )

Orkar inte tänka... då blir det en tanka

Min hjärna är trött och seg efter en social och trevlig vecka. Idag har vi till exempel haft finaste föräldrarna och finaste svärföräldrarna på middag. Samtidigt. Mysigt!
 Och eftersom min hjärna är för trött för att tänka bjuder jag er på en tanka : ))

Tanka: Försommar

Livet har vaknat
sommaren öppnar sin dörr
vackraste tiden

en myllrande fågelsång
är sällskap i gryningen.

Skynda skynda fotofynda

Idag drog jag och maken iväg på fotorea på Emmaus B. Kl 10 öppnade de, tio i 10 stod vi i kön. I ösregnet. Utan jacka. Tillsammans med en handfull (andra) fotonördar. Alltså, jag är ju ingen fotonörd egentligen, mer ett trevligt sällskap. Och instantkameranörd. Trots min oinsatthet så hittade jag visst en hel del bra grejer, väskor, färgade linser, negativhållareljusbordgrej, och lite hit o dit. Men det nästbästa av allt är min nya kameraväska, det bästa är min nya Fujifilminstantmini! Fynd båda två, men mest av allt min nya FujiInstantmini. Den är så himla fin, och kommer så bra överens med min Lomoinstant. De delar filmsort. Och vet ni? Det bästa? Att båda mina favvoinstantkameror får plats i min nya kameraväska. Samtidigt.

 Nu sommar mina ögon, så gonatt blöggen, ses imorrn!

en festdikt i tidens tand - mycket falskt, lite sant

Middagsbjudningen

Det var fest mitt i vackraste försommaren

i en svindlande, vindlande miljö

jag gick dit i nya skor

och med förväntansfulla tankar

hand i hand med toastmastern.

Upp i en fästning med drypande väggar

lukten av kall sten och svunnen tid

mina nya skor fastnade i golvet

gamla strider lät sig höras i rummen

för den som lyssnade bortom festen.

När det var dags att äta tog någon min plats

jag befann mig utlämnad och ensam

i ett rum med festklädda människor jag inte kände

skorna skavde och kinderna brände

såg ingen som kunde rädda mig.

Toastmastern svek mig, men en främling tog min arm

han drog ner mig på en stol

ville ha räddning liksom jag

hade hamnat ensam bland åldrade släktingar

de drack vatten, vi pimplade vin.

Under bordet viftade mina tår i frihet

nya skorna hade försvunnit

bland släktingarnas förståndiga fötter

hittade dem igen när vi vinglade hem

i morgonsolen med koltrastkvitter.

Hur jag testade min mormors fobi #blogg100

Min mormor lever inte, har inte gjort så på många år. Men mina minnen av henne lever i allra högsta grad. Eftersom min dotter aldrig fick träffa vare sig min mormor, farmor eller farfar (morfar fick bort innan jag föddes) brukar jag berätta om dem. Speciellt nu, när dotterns klass jobbar med "för hundra år sedan". Mina mor- och farföräldrar föddes tidigt på 1900-talet, och var ungefär i dotterns ålder för hundra år sedan. Jag försöker komma ihåg vad farmor berättade för mig om hur det var när hon var liten. Min farmor älskade att berätta och hade ett excellent minne. Tyvärr var jag inte lika bra på att lyssna som barn och tonåring på alla hennes historier om hur det var förr. Det grämer mig. Mormor å andra sidan berättade aldrig om gamla tider, och som barn tyckte jag att hon var en riktigt skojig lektant. Min mormor hade en stark fobi, och det var för daggmaskar. Annars var det inte mycket som rubbade henne, hon var lång, ståtlig och välklädd. Men så var det ju det här med daggmaskarna... Som 8-åring hade jag svårt att förstå hur min självsäkra mormor kunde vara rädd för något så trevligt som daggmaskar. Nä, det kunde jag bara inte tro på. Daggmaskar?? Det måste testas. En dag när mormor var och hälsade på oss kom hon och mötte mig i skolan. Detta visste jag, så precis innan jag träffade mormor plockade jag upp en fet, fin daggmask och lade den i min knutna hand. Med den andra handen höll jag i mormor, och så traskade vi hem. Det var en promenad på knappt 2 km, så det tog väl minst en halvtimme att komma hem. Hela tiden höll jag hårt i min stackars daggmask. När vi kom hem vände jag mig till mormor. Nu var det dags. Nu skulle jag se om hennes rädsla var på riktigt, eller avslöja henne.
- Titta här mormor, här får du! sa jag och öppnade min hand. Där låg daggmasken. Jag kommer fortfarande ihåg det hela kristallklart. Daggmasken hade bajsat, bruna små ploppar i min handflata. Masken själv såg förvånansvärt pigg och levande ut. Men inte mormor. Hon lutade sig långa kropp mot min hand för att nyfiket titta. Och ger till ett skrik som ekade i området! Vit i ansiktet tar hon liksom ett långt hopp bakåt och ropar:
-Uschianimej, ta bort den, ta bort den!
Grannen kommer ut. Det hela blir mycket pinsamt för mormor. Och för mig. Än i dag skäms jag djupt över mitt tilltag, att testa min högt älskade mormors daggmaskfobi.
Sensmoralen i detta då? Misstro a l d r i g en medmänniskas fobi eller rädsla, hur dum eller ologisk den än kan vara.

Yeay, we did it!!!

Hör och häpna, ryss i galoschen, kors i betongen - vi klarade det!! Bästa familjen!! Vi kunde, vi gjorde det omöjliga, vi klättrade över alla fallgropar och ramlade ner från hindren. Nu kan vi sitta lugnt och pusta ut. På våra nya köksstolar!!!!! 

-Hur gick detta till? undrar nog hela bloggvärlden häpet. Jodåsåatt... vi hjälptes åt alla tre. Någon skruvade:

En annan fick ihop stolarna till att bli användbara:

Och en tredje vände omväxlande bitarna fel och omväxlande rätt. Ingen bild på detta dock. Maken var rätt skeptisk när yours truly gav sig i kast med kökssstolarna med lika stor entusiasm och hybris som igår, men trots vissa fadäser är alltså alla fyra stolarna monterade och klara. Nu åker de gamla rangliga skrällena på tippen! Såhär ser våra nya köksstolar ut, passar som foten i Eccoskon till vårt köksbord. Mvh #nöjd

Jag kan... Stolmontering ftw!!

Ja, det var visst min paroll som liten tulta. "Kan själv". Och det har hängt i liksom. 

- Jag kan! säger jag ofta både till mig själv och till andra. Men i och med att jag är en mästarinna på små oskyldiga lögner kan jag inte allt som jag säger att jag kan. Men ibland när jag väl sagt att jag kan något finns ingen återvändo, då måste jag göra det ändå för att inte avslöja mig.

Vi har köpt nya köksstolar. Vem ska ta tag i att montera dem?

- Jag kan! säger yours truly övermodigt. Maken tittar skeptiskt på mig. 

- Det kan du väl inte?! med en arm då? 

- Jag vill också skruva ihop stolar! säger min lilla skugga, aka dottern. Hon är inne i en härlig era av att kopiera sin mamma. Sagt och gjort, jag o dottern känns som ett vinnande montera-köksstolar-team. Maken bidrar till projektet med skepsism och muskelmassa, och packar upp stolsdelarna. Jag tar på mig rollen som eminent arbetsledare, dottern som ihopskruvare. Stolsdelar plockas fram, vänds och vrids för att passa ihop och hamna åt rätt håll, och sätts ihop enligt konstens alla regler. Maken får göra det sista, att dra åt alla skruvar stenhårt, och jag sätter igång med nästa stol.

 - inte nu igen!! Du har vänt stommen åt fel håll!! Precis som du gjorde med en av de köksstolar vi har nu, ropar maken. Det går ju inte att skruva på sitsen ser du väl!?

-Icke! Det är omöjligt! Hur skulle jag kunna göra fel? Jag har ju läst beskrivningen och allt. Jag har inte alls gjort fel!!!!! säger jag indignerat och övertygande. 

Tio minuter senare måste jag erkänna det jag kände på mig direkt. Maken har rätt. Såklart. 

- Vi får ta isär den igen, suckar maken. (Själv håller jag lite i smyg redan på att skruva isär den andra stolen jag precis börjat på, och satt ihop fel den med...)

Men här sätter yours truly stopp. Ta isär allt det vi jobbat och slitit med för att få ihop?! Det måste finnas ett bättre sätt. 

- Vi kan väl borra lite nya hål istället för dem som kom upp och ner? Så kan vi slippa göra om allt, säger jag käckt. Hämta din borrmaskin nu, fortsätter jag ihärdigt. Det är ju lättare så, och kommer bli rätt. Jag lovar!

Återigen tittar maken på mig med största skepsism. Jag försöker se självsäker och kunnig ut.

- Men du fattar väl att det inte går? Ska du borra då eller? frågar maken.

-Ja, kan jag väl. Hur svårt kan det vara? 

-Jaha, så DU ska borra alltså? Kan du borra hål på exakt rätt ställe och precis med rätt vinkel? Borra snett alltså? Och med en arm?

 Maken låter långt ifrån övertygad. 

- Klart jag kan, säger jag. Min svärfar är ju snickare!

- Det hjälper väl inte, säger maken. Det hjälper inte ens m i g...

-Såklart det inte gör, säger jag kvickt. Din svärfar är ju fågelskådare!

Jag tyckte själv att jag var ofantligt rolig och skrattade med eftertryck. Maken tittade återigen på mig med ett skeptiskt ansikte. Utan att skratta. Och med tanke på att han har en helt ihopskruvad stol framför sig att skruva isär igen kanske det inte är så konstigt. 

To be continued...

Och idag - en #haiku : )

Idag är jag vaken när jag bloggar. Ovan känsla. Många ser denna lördag som den ultimata schlagerlördagen. Andra som den ultimata löparlördagen. Och jag? En ultimat lördag att umgås med fina vänner, titta på löpande maken och hänga med allra sötaste dottern. Ligger i soffan och ser månen titta ner på mig. Därför ger jag er en haiku! Håll till godo, alla mina kvalitativa blöggläsare. 

Haiku: vårnatt

Vårnatten lyser

månskäran klyver himlen

stjärnorna sjunger. 

Trött, tröttare, yours truly

Men ikväll är det legitimt att vara trött. Vi kommer direkt från disputationsfest - makens ena kusin var det som var i farten. Kusinen var superduktig, maten var superb, alla var trevliga. Allt var toppen, utom en lite detalj. Min kropp. Den spelade också ut hela sitt register av tillkortakommanden. Men nu är jag så in i bänken sömnig, orkar inte vara vaken längre. Gonatt alla blöggläsare, ses imorgon igen,

Att förvandla ett äppleträd till fågelträd

Ni vet vårt äppleträd? Det är ju i högsta grad fattigt på löv o dyl. Men desto rikare på fåglar har jag märkt. Just i år. När trädet hade mer löv fanns där mindre fåglar. Och som grädde på glassen är det olika sorter. Igår var det typ sex olika raser i trädet samtidigt. De lekte och hade så roligt tillsammans. Och visst ser det inbjudande ut för fåglar? Ser ni de tre trinda stenknäckarna? (tror jag):

Kan ju vara makens fågelmathus som lockar.

 Men det finns en som bestämmer i äppleträdet. När hon kommer flyr de andra, hon vill ha fågelfröna själv och grenarna själv. Då får de små fåglarna sluta med sitt samkväm och skingra sig Det är såklart fru Skata jag menar. Alltid samma skata, hon har ett märke på svansfjädrarna som jag känner igen. Plus att hon är lite rund om baken. Och extra vacker! Min nya bff

Balkongmöbelprojekt

Vi har en balkong. En trevlig sådan med fin utsikt över bokar och div skog. I och för sig står det en bärande pelare mitt på, men det är visst en arkitektiskt relevant stolpe. I vägen, men stilistisk liksom. På denna ballis har vi ett styck möblemang. Blått. Bord och fyra stolar. Ihopplockbara.  Bröllopspresent, dvs 16 år gammalt. (Ja, jag och maken firar snart 16-årig bröllisdag. Lovely <3 ) Helt och rent, men färgen har sett sina bättre dagar. 

-Ska vi byta ut eller måla om? har vi frågat oss i 10 år. Och alltid kommit fram till att antingen: 

1) strunta i det, eller

 2) måla om.

 Alternativ 1 vinner alltid. Men nu är dottern mutad till att måla möbler. Hon tänker inte göra det gratis, det förslagna lilla barnet. Nej, betalningen hon utkräver räcker precis till att köpa ett speciellt "Bayala"regnbågsfantasidjur som dottern hett eftertraktar. Saken är den att för ommålning krävs färg. Blå utemöbelfärg. Nära oss ligger en sådan där stor testosteronaffär som vi tänkte inhandla färgen i. Men vad händer när vi äntligen får tummen ur till att ta tag i detta projekt? Jo, dels hittar vi ingen färg i affären och dels hittar vi ingen som kan hjälpa oss hitta färg. Ingen som vi kan köpa någon färg av heller för den delen. Efter att ha väntat och väntat och väntat på hjälp vann alternativ 1 återigen. Vi struntade i det. Gick till en annan närliggande butik som enbart säljer produkter i tyg och ofta har rea. Köpte duk och dynor till ballismöblerna. Kvick-fix, nu ser de till hälften fräscha ut i alla fall. Yours truly invigde med frukost. Ganska nöjd, ni vet "Syns inte det slitna så finns det inte". Men jag tror att en ommålning utförd av dottern är oundviklig trots allt. To be continued...

#puddlegram

Kära blöggläsare.

Igår tror jag att jag lärde mig ett nytt ord. Eller kanske snarare ett nytt begrepp. Eller kanske ännu snarare en ny hashtag. Nämligen puddlegram. Hashtagpuddlegram. Jag tror det betyder  att bilden speglar sig i vatten. Men här lägger jag in en pudel, i f a l l jag har fel. Även yours truly har som bekant sina fläckar. Här följer en trolig #puddlegram från Sardinien 2013. En magiskt mysig kväll på stranden.

Äppleträdet och rabarberpajer

Jag har ju tidigare skrivit om mitt och dotterns "ansa-äppleträdet-big-time", Kivik-style. Trodde att vi tagit knäcken totalt på det, men icke då. Här och där tittar förskrämda löv fram. Men då trädet av naturliga skäl är lite kalt har vi bestämt oss för att piffa till det. Först stoppade vi ner en klätterväxt i jorden bredvid trädet. Dottern tycker att det är lite klent resultat, och bladade till äppleträdet lite extra idag. Med två gigantiska rabarberblad!

Hon blev mycket nöjd med sitt tilltag. 

Jag: 

- Satte du rabarberbladen i ÄPPLETRÄDET???

Dottern:

- Ja, visst blev det fint?!!

- Jättefint...

Nu undrar ni säkert varför vi har rabarberblad över? Jo, yours truly och dottern har meckat ihop rabarberpaj : )

Och inte bara EN paj i EN dag! Näe, vi pajade både igår och idag. Har aldrig hänt i hela mitt liv förut, att jag gjort rabarberpaj två dagar i rad. Anledningen är en fadäs med vaniljsåsen igår, så det råkade liksom bli lite mycket av den... Och det enda jag kom på som passar med vaniljsås i dessa tider är rabarberpaj!!

Sminka sig? Jag?

Häromdan var jag inne på Rituals. Ni vet, där jag införskaffar saker som: rosente, duschskum, handskrub, deostick, annat te, klänning (läs nattlinne...) osv. Eller så går jag bara in och luktar. Har ju en faiblesse för lukter, min näsa är en känslig varelse. Den vet vad den gillar och inte. 

Min näsa gillar doften av saker som:

dammsugsluft,

nyklippt gräs,

utekattpäls,

Ritualsbutik.

Min näsa gillar inte doften av saker som:

dansk ost,

dålig munhygien,

ångest-whisky,

hyacinter.

Nåväl, jag gick in på Rituals. Stannade till och drog in doften i näsan. "Ahhh, smells like heaven", tänkte jag och shoppade ett deostick. Expediten tittade på min uppenbarelse och fastnande i mitt osminkade ansikte. Det är f.ö alltid osminkat utan när yours truly går på fest. Och det är nu inte så ofta direkt. 

- Jag erbjuder alla kunder en fri sminkning när de handlar, säger den trevliga (och snyggsminkade expediten).

- Jaha, vad trevligt, säger jag och gräver enarmat efter plånboken.

- Om du vill kan jag sminka dig nu, säger expediten hoppfullt.

- Nej tack, det behövs inte, säger jag. Jag sminkar mig aldrig.

- Men jag gör det gärna, forsätter expediten envist och lite mer påstridigt. Du kan få hudvårdstips också. Jag kan visa dig hur du kan sminka dig.

- Kanske en annan gång, säger jag lite pressat. Jag har lite bråttom (vit nödlögn), ska till sjukgymnast med den här (gör en svepande gest mot min arm i sling-shotställningen). 

- Men jag har tid hela dagen, säger expediten övertalande. Kom efteråt så sminkar jag dig.

- Jaha, men jag vill inte idag, säger jag blekt och glåmigt. Tack ändå, men jag är inte intresserad av att sminka mig!

Efter lite mer dividerande piper jag därifrån. Och känner mig ovanligt osminkad. Stannar vid en spegel och tittar till mig själv.

 - Äh, jag ser ju ut precis som vanligt, mumlar jag till min spegelbild. Så illa att jag behöver tvångssminkas är det ju faktiskt inte. Hej ansiktet, du duger fint som du är!  

Jag bestämmer mig för att sminkexpediten bara var en god, sminkintresserad och välvillig själ, inte att hon såg mig som ett lämpligt offer!