"Riktiga män väger över 90 kg". Med den tischan dagen till ära gjorde examinatorn till min magisteruppsats entré i måndags. Kan ärligt inte säga om den gjorde mig mer eller mindre nervös. Jo, mer tror jag. Att jag överhuvudtaget fick in mitt arbete i tid var en bedrift i sig där i dec innan min stora axeloperation. Att jag och den samma axeln lyckades ta oss till Universitetet var en ännu större bedrift! Examinatorn, aka 90-kilo-tischan, mumlade stundtals harranger likt GW och tappade mig, men var i övrigt riktigt snäll. Och gav konstruktiv kritik och feedback. Jag är svag för konstruktiv kritik! Han gav mig vid upprepade tillfällen komplimanger för att jag var bra på att prata och svara för mig. Vilket var högst förvånande för yours truly, i mina öron o ögon var jag rödflammig och nervös, satt mest och stammade och hackade förvirrat. Jag är inte bra på att svara på "hur tänker fröken nu"-frågor, jag blommar mer upp när jag ges tillfällen att fabulera fritt. I detta fallet rörde det sig iofs inte om en fröken utan om två opponenter...Nuf said.
Ni som var med när jag började blogga förra våren, eller trillade in nångång innan sommaren, vet att vi hade Projekt Kattugglor. Dvs via kamera i vår kattuggleholk följde vi en kattugglefamilj från inflyttning, till äggläggning, ägglossning, bäbisar, sorkmiddagar, ringmärkning och utflyttning. Alla fem ungarna klarade sig, fantastiskt nog. Här är dottern med två av dem vid ringmärkningen
I söndags bäddade vi rent och fint i holken med marsvinsspån och monterade upp kameran igen, tänkte vara ute i god tid. Och, hejåhå, i månd.kväll hörde vi vår kära Ugglis hojta utanför. Snabbt loggade jag in på appen till kameran, och där satt hon så fint i holken.
Kuttrade högt och förföriskt efter hanen. Uggle. Innovativa namn. Deras avkomma 2014 heter; Kattis, Blinkis, Stjärnan, Blomman och Lillie.