Hundra! Nu kommer jag!!

MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!!!!!!!!! I did it!!! Sveriges mest olästa blogg går härmed officiellt i mål på #blogg100utmaningen. Tur för mig var det inget krav på innehåll och/eller kvalitet i texterna, i så fall hade jag fallererat hårt. På nåt märkligt sätt har jag blivit tvärsömnig när jag ska blogga, som en liten Pavlovhund. Bloggen öppnas - ögonen åker igen. Sorry för det, alla mina käraste läsare av denna högst ointressanta och olästa blogg.
Well, kanske ses vi igen, kanske gör vi det inte.
En hundrablogg även nästa år känns avlägset, men det sa jag iofs förra året också. Vi får se, time will tell.
Nu säger jag gonatt lille blöggen,
 o and o.

Mäh....

Är det bara jag, eller kan ni inte heller se mitt inlägg från igår???

Crap. Vill inte snubbla på mållinjen, gårdagen kommer i repris här! Detta är alltså tisdagens inläggning...

som illustrerar dels lilla hunden som käkar mossa, dels lilla dottern som trillar ihop i en solstol. Alla mådde dock bra efter händelserna : )

Tre små dagar....

...kvar. Sedan är de 100 blöggande dagarna till ända. Känner att jag fasat ut mig ett tag, ni vet, sådär som man gör innan man går på semester. Det blir liksom inget tryck i jobbet, inget krut i galoscherna, ingen olja i maskineriet. Ja, ni fattar hur jag menar. Oengagemanget är på topp helt enkelt. Ber om ursäkt för det, mina få men fina läsare av Sveriges mest olästa blogg. Aka blöggen.
På jobbet har jag snarare tre veckor än tre dagar kvar, men känner mig ändå redan på G att fasa ut mig. Skyller på vädret, och att jag varit iväg på olika sommarliknande saker. Att hänga i en gymnastikhall en helg kanske inte låter så somrigt, men det är det ändå på nåt vis. 26 grader i Dalarna förknippas kanske med desto mer sommarfeeling. Det var sagolikt vackert att susa fram genom ett försommarSverige i strålande sol med världens bästa svärmor bakom ratten.
Nu somnar jag, o ond o!

Feltrött

Igår ville jag varit lika trött som idag... Men då var jag pigg efter kl 23👍🏻Inte idag. Crap. Idag är jag precis så dösömnig som jag borde varit igår, när vi sov på ett gympagolv hela natten. Eller tja, sov o sov, det blev väl inte så mycket med det!

Men n u måste jag sova, kanske hinner jag skriva mer om idag imorgon fm.

Gymnastik högt o lågt

Yours truly befinner sig på årligt gymnastikläger i V-borg. Inte för att jag själv gör något gymnastiskt, mer än nån enstaka maklig promenad och skapande av hejaramsa. Gymnastikdottern får stå för det mer gymnastiska. Inte för att jag ser så mycket av henne, hon är lägervan och sköter sig själv liksom. Tycker det är skönt när barnet blir äldre och självständig, när hon fixar saker på egen hand. När hon hänger med de andra gymnasterna till affären för att köpa godis, och köper till mig o maken också. Eller går med samma tjejer till sjön och badar, och sedan tar sällskap med dem tillbaka. Visst, det finns gott om vuxna här som har koll, men dottern hänger med de andra gymnasterna istället. Mönstret känns igen från alla adoptionsläger vi har varit på, där dottern varit lika självständig som här.

Själv försöker jag skapa en folder om mig själv och mina böcker. Inte helt lätt kan jag lova. Men svårt. Klurigt. Ante-jantigt. 

En bild av försommaren

Idag tänkte jag bara förära er med en bild. En bild av svensk solig försommar när den är som bäst. Ibland sägs det ju att en bild säger mer än tusen ord. Så istället för att skriva om detta, ger jag er en bild på det! Så får ni något att prata om istället för att läsa om. Smart va?! 

Inte idag igen...

...men joodå, jag är för trött för att blögga igen. Crap. Ni måste vara rejält trötta på mitt kassa och uppgivna blöggande den senare tiden. Borde skärpa mig, men det blir såhär i slutet av de 100 blöggdagarna. Men hur gör en det när en bara somnar hela riden.
Nu slutar jag lova, och säger bara vi hörs i morgon. Förhoppningsvis blir det bättre o längre då!

Hyllningsdikt

Ikväll ger jag er det som jag skulle gett er i söndags, på mammadagen. En hyllning till mamma. Vad mer kan man ge en älskad mamma, än kärlek? Och en dikt!

Du är en enastående mor
min mammakärlek är oändligt stor
när jag är ledsen får du mig att le
du är honungen i mitt te.

Om det skulle inrättas ett pris
för bästa mamman på alla vis
då skulle du bli nummer ett
den bästa mamman man sett.

Alla fåglarna din hyllning kvittrar
det är för dig som stjärnorna glittrar
du är välmatchande ost och vin
du är så himla fin.

Som en soluppgång på sommardagen
när korna betar fria i hagen
ett spegelblankt hav i månskenskvällen
den solgulaste kantarellen.

En bra anledning idag...

...till att blögga sent som fasanen i alla fall. Fast jag lovade igår att bättra mig. Eller "lovade" rättare sagt. Jag och min onda kropp var nämligen på ett nöjesfält här i staden, tillsammans med jobbet. Himla trevligt hade vi trots åska, blixtar, regn och onda kroppspartier. 5-kamp gjorde vi också, superkul var det. Jag gillar ju änna inte att beklaga mig för att jag är ond här o där (har ont, snarare), eller att någon ska ta hänsyn/tycka synd om mig i situationer när jag själv inte vill det. Typ på nöjesfält med jobbet. Men det var ganska gött att komma hem till sköna soffan och sängen igen!

Imorgon ska jag och kära svärmor iväg på en tvådagars roadtripp. Jag i egenskap av författarbesök till en skola, kära svärmor i egenskap av resesällis. Det ska bli spännande, jag har inte förberett mig alls. Men funkar nästan bäst lite lagom oförberedd och improviserande.
T.b.c, o and o

Hopplös? Jag?

Men det är ju så varmt nu igen att en skulle vilja bo i havet. Eller i sjön. Eller i dammen... Nu bor ju iofs vi ganska v i d dammen, men när det inte regnar blir den mer lik en stor vattenpöl. Fast ibland kan en kalla den för sjön. "Älskling? Jag tar med mig hunden och går en promenad runt sjön!" låter ju så himla kreativt och trevligt, så det säger jag väl en hel del. Att gå runt dammen låter ju inte lika kreativt, och att gå runt pölen låter rätt idiotiskt.

Men det är inte därför jag är hopplös. Utan för att jag blöggar när jag är dösömnig. Som nu. Sorrysorry. Måste lämna er här. Sömnigheten tar över. Ska bättra mig imorgon. Tror jag...

Räknar ner...

efter denna inläggning är det endast 10 kvar tills #blogg100utmaningen är slut för i år. Måste tyvärr säga att det ska bli lite skönt, har inte riktigt haft feeling detta år. Eller det har jag kanske haft emellanåt, men oftast har det varit exakt som nu. Jag blöggar precis innan jag ska sova, och somnar ideligen ideligen men fingrarna på iPadtangenterna. Det blir rätt fel, om en kan säga så.
Så sorry alla, yours truly sommar frekvent och kan inte skriva mer spännande saker i lilla blöggen än såhär ikväll!

Ett inlägg om Mickan!

Idag delar jag med mig av ett gästblogginlägg som jag skrev för ett tag sedan, och som handlar om boken "Det är jag som är Mickan!". Håll till godo!

"Ibland dyker det upp en bok som ännu inte är skriven. En bok som känns så angelägen och viktig att en inte kan förstå varför den inte finns. Så var det med min senaste bok, Det är jag som är Mickan! som är skriven i samarbete med Vanessa Lopez och utgiven på Vombat förlag.

Under 2014 föddes och växte en idé i mig om att skriva en barn- och ungdomsbok där huvudpersonen är transsexuell. En skönlitterär bok som både lyfter hur det är att vara en ung transperson i kombination med spänning, humor och en gnutta kärlek. Men vad var redan skrivet inom ämnet, och hur skulle min bok tillföra något nytt? Till min förvåning hittade jag inte någon kapitelbok för barn och unga med en transperson i huvudrollen. Beslutet var fattat, boken måste skrivas!

Men i egenskap av en heteronormativ cis-person behövde jag en insatt medförfattare för att boken skulle bli trovärdig. Denna blev Vanessa Lopez, som själv är transsexuell. Med Vanessas vägledning växte bokens budskap fram i takt med att själva historien om Mickan skapades.

Mina och Vanessas diskussioner handlade i huvudsak om hur boken på bästa sätt skulle kunna hjälpa unga transpersoner, deras familjer, vänner och skolpersonal att skapa en förståelse för det en transperson kan tänkas gå igenom, och ta bort känslan av ”det är något fel på mig”.

En viktig aspekt blev att försöka sudda ut begreppet ”född i fel kropp”. Ingen är född i fel kropp! Ingen människa föds med kroppshat eller självhat. Ens självbild formas i relation till det samhälle en växer upp i. Därför blev Mickan en tjej som accepterar sin kropp för hur den ser ut. ”En snopp hit eller dit, spela roll, tänker Mickan. Jag kan väl vara tjej i resten av mig och se ut som en kille mellan benen!” Mickan menar att hon är den hon är, strunt samma om hon föddes till kille eller tjej. Alla ska ha rätt att få leva som den person de känner att de är.

Det är jag som är Mickan! handlar dels om de utmaningar som kan dyka upp i vardagen för en ung transperson, dels om mod, vänskap och om att våga vara sig själv. 

Genom böcker kan människors olikheter synliggöras, och därigenom kan fördomar och utanförskap förebyggas. En författare har möjlighet att bidra till ett bättre och mer tillåtande klimat i samhället. Det gäller bara att skriva de böcker som väntar på att skrivas, och att hitta de ämnen som behöver lyftas. Även om samhället och dess invånare inte har efterfrågat det än."

Hmm, spännande...

Alltså, jag är ju en notorisk slav under Metrohoroskopet. Kan leva efter dessa små rader varje dag, det stämmer ruggigt väl in på yours truly. Idag trodde jag inte det, för Metrohoro förutspådde att jag inte hade allt under full kontroll. Att jag missat nåt viktigt. -In your face, M.h. tänkte jag kaxigt. Tills jag nån timme senare tyvärr blev varse om det jag redan visste - Metrohoroskopet har aldrig fel! På jobbet saknades det just den viktiga detalj för att jag inte hade koll på en viss situation. Crap. 

Frågan är om det stämmer lika bra in på maken... Jag hoppas liksom det, mina kära läsare av denna lille blögg. Hör här;

"Du är inne i en ganska produktiv fas, och troligen gör du ett större inköp till hemmet inom kort."

Ni fattar va? Ett större inköp till hemmet! Och n å g o n fyller år snart... En påfyllning av denna någons något trista sommargarderob kan väl anses som ett större inköp till hemmet? Eller balkongmöbeln som balkongen så gärna vill ha? Kan väl knappast vara något praktiskt va, typ strykjärn eller dammsugare??

Men maken tror att det är en hint om att han bör investera i ett nytt kameraobjektiv. Tror han ja! Där ser man hur lite han begriper sig på att tolka Metrohoron på rätt sätt.

T.b.c, o and o

Och de nominerade är....

Ikväll är jag för överväldigad för att kunna skriva. Låter två skärmdumpar göra jobbet istället. Men just nu läser ni ord av en mycket stolt och lycklig författare!!

Popcorn coming up

Idag var jag i stan med dottern för lite sommarshoppning och fika med en fin vän och hennes lilla bäbis. Sommarshoppning är kanske inte rätt ord, när det är 11 gr och västkustkallt så in i Götet. Dottern är inte heller en mästarshoppare direkt, hon vill sällan ha något nytt i klädväg. Utom när hon får feeling i undantagsfall.
Kvitt samma.
Vi står iallafall ute, mitt i city, och väntar på vännen. Det är hektiskt runtomkring oss, en central mötesplats med massor av spårvagnar, bussar, cyklar, taxis och diverse människor som ilar omkring. Mitt i allt sitter en äldre kvinna på trottoaren och tigger. Hon ser desperat ut, och vädjar till stressmänniskorna. Dottern och jag står rätt nära, men som så ofta har vi varken pengar eller något mer än en nick och ett leende att ge. Då kommer en ung tjej med en strut popcorn skyndsamt gående. Hon går mot och förbi den äldre kvinnan, till synes självupptagen. Äldre kvinnan ropar och gör tecken att hon är hungrig, unga tjejen verkar inte bry sig. Men så vänder hon, och går  tillbaka. Hon håller fram struten med popcornen mot den äldre, som ivrigt sträcker fram handen för att försöka få smaka. Utan ett ord ger den yngre hela struten till den äldre, och skyndar vidare. Den äldre kvinnan skiner upp hela hon. Hon ropar tack flera gånger, och kastar sig så hungrigt över sina nyfådda popcorn att några rullar iväg på trottoaren. Glädjefylld visar hon alla som går förbi vad hon precis har fått. Stolt sträcker hon lite på sig, och mumsar på sina popcorn under tiden som hon möter människors ögon och nickar emot dem. Det desperata är i alla fall för tillfället borta, någon visade medmänsklighet och ibland är det allt som behövs.

Metrohoro igen...

idag hade jag hoppas på att nåt kul kunde hända. Baran något som piggade upp min relativt sega tisdag. Min vana trogen kollade jag vad Metrohoroskopet hade att erbjuda, eftersom det är min lilla bibel. Och så drunknade min dröm om något roligt redan före kl 11 på fm. Det stod nämligen:

Din sårade fåfänga beror sannolikt på att du tagit för allvarligt på något.

Svintrökigt horoskop, eller hur? Inte så att en känner sig uppiggad direkt, snarare har jag analyserat min fåfänga hela dagen.
Och den är inte så värst sårad, så det så Metrohoroskopet!
Får se vad det har att erbjuda för morgondagen, nu sova : 0

tålamod, tålamod

Tålamod har aldrig varit min grej. Inte ens som liten tulta var jag speciellt tålmodig, och i skolan var väl inte tålamod det ämne jag fick bäst betyg i. Tålamod och fysik, där har ni mina bottenämnen på gymnasiet.
Detta otålamod har följt mig genom livet, möjligtvis hade jag en topp med tålamod när jag väntade ut att bli ihop med en viss kille i mina unga 20. (Sedemera blev detta maken). I vissa skeenden i livet har däremot jag tvingats till att ha ett visst mått av tålamod, när allt inte har gått min väg, i den takt som jag önskat. Otåligt har jag försökt trycka i mig en dos tålamod, som en äcklig medicin, men det har varit svårt att svälja och vänta på effekt. I egenskap av förskollärare däremot har jag mer tålamod än som privatperson, i alla fall i arbete med barnen. Inga probs liksom. Och som speciallärare/specialpedagog har tålamodet fått ett allt större utrymme i mitt väsen. Men inte på vissa plan. Jag är hopplöst otålamodig i alla situationer där det kommer till att vänta. Vänta är ett ord som är otäckt för mina öron, då gråter de. Jag vill att saker ska hända NU eller, i värsta fall, SNART.

Som författare till fem böcker har jag lärt mig att tålamod kan vara en författares följeslagare, oavsett om det är frivilligt eller inte. Viss väntan är oundviklig, allt kan inte hända NU eller SNART bara för att jag vill det! Författarlivet fungerar inte så. En bister sanning för yours truly.
Så just nu försöker jag lära mig att vänta med tålamod. En svår lärdom, som jag är tveksam till att jag kommer lära mig. Men den som väntar får se. T.b.c. O and o

fågelflirt

Idag blir det ett fågelfotoinlägg från Österlen förrförra helgen. Vi startar med ett skäggdopping(?)par som flirtade med varandra.


-Hallå pinglan, det är en sak som jag skulle vilja fråga dig..



-Lilla pullan, skulle du vilja vara ihop med en snygging som mig? Snäääälla...
-Okej, det kan jag väl tänka mig. Du verkar vara en hyvens dopping.



-GÄÄÄSSSS!! Hon sa JA!
(Suck, en sån skånsk bonn-näbb...) -Vi kan väl gosa lite och känna hur det verkar?


Gosgosgosgosgos...

Det är något visst med skäggdoppingkärlek ändå.

Vi såg även en jättesöt liten familj som poserade i formation för fotografen (dvs yours truly):



Men min favorit av alla fåglar vi råkade få syn på är den här kajan (råkan?) (kråkan?), som självsäkert spatserade över vägen som om hen ägde den:



Det är något visst med fåglarna ur familjen kråkfåglar ändå!! De har ett sånt härligt självförtroende. Tror jag ska ta efter det. Härmed, kära blöggläsare, ska jag bli mer som en kråkfågel.

Alla talar om varvet...

Maken är en Göteborgsvarvare. Men tyvärr stukade han foten riktigt grymt i påskas. En fulfulful stukning, mitt i uppladdningen till Gbg-varvet. Visste inte vem jag tyckte mest synd om, makens fot eller maken. Varvet var ju liksom kört då och där, vid en lurig trottoarkant i en park på väg till bussen.

Veckorna gick. Foten läkte sig i snigeltakt, Varvet närmade sig i löptakt. Maken provade att springa efter en månad, jodå, foten höll hyfsat. I fem (5!) km. Maken provade att springa igen. Avbröt efter 4 km. Varvet kändes än mer totalkört. Efter att ha sprungit alla Varv sedan 2004 var det dags att kasta in handsken i år. I mån sprang maken 7 km i skogen. Kändes helt ok. Cyklade i Gbg mellan huset och jobbet, såg de blå strecken växa fram. Maken började prata mer och mer om hur trist det var att missa loppet i år. Jag höll med. 

Imorse, vid 10.30-snåret, var det dags igen. Vädret var perfekt. Foten ok. Konditionen ok pga all cykling, benen stumma efter densamma. Maken vacklade. Startbeviset fanns ju ändå där, starttiden knappa tre timmar bort. Vi pratade om saken, jag undrade hur illa det kunde bli om han trots allt hade sprungit Varvet idag. Fast det går ju inte! Inte 21 km med den uppladdningen, och den foten! sa vi till varann. Ingen av oss lät helt övertygade. Maken blev tyst. Sedan kom det:

-Äh vad f*n, det är klart jag ska springa! Jag får väl promenera om det blir illa. Eller småjogga. Och bara ha kul!

Så vi fixade ordning allt, stressad irrationell make och lugn rationell yours truly. Han kom iväg. Vi kom iväg till vår supporterplats, dottern och jag. Där vi alltid är, dottern i sitt träd och jag på gräset. Maken sprang. Såg glad och inspirerad ut när vi sågs efter halva loppet. Foten höll. Maken höll. Tiden blev mycket bra, med tanke på uppladdningen. Och kul hade han, trots trädstocksstumma ben de sista km. 

Min hero <3 

Hellooo....

....and goooodnight dear blögg. Ikväll blev det visst ett sensent inlägg, förlåt för det. Förlåt också för att det blir ett så kort och ointressant inlägg. Faktiskt så är det slut nu.

O and o

Att odla råttor

Jag brukar sällan eller aldrig dela med mig av drömmar. Detta då ens drömmar oftast är intressantast för en själv, och inte för ev åhörare/åläsare. Men för er, kära blöggläsare, gör jag ikväll ett unikt undantag. Måste dela med mig av nattens höjdpunkt i drömmar. Tror det är min nya axelhållare som gör ont på axeln som genererade skumma drömmar inatt.
Hur eller hur. Jag drömde att vi hälsade på mina kära föräldrar, som i drömmen flyttat till ett stort gammalt rött hus i Dalarna. Ett sånt där hus som turister gärna kom och besökte, av någon anledning. På morgonen kl 05.00 hade jag vaknat och gått på toa, och sedan ut på gräsmattan för att få lite luft. Där var oförhappandes redan såväl lilla dottern, som syster med tonårsbarn, mamma o pappa. Alla dessa skulle ut på långutflykt, (kl 05 på morgonen!) och typ leta fåglar. De skuttade piggt runt på gräsmattan. Två vandrande turister uppenbarar sig för att beundra huset, plus en halvrisig rabatt med lite kompost vid sidan om. Då dyker det upp ungefär fem riktigt extrastora och feta råttor och börjar äta godsaker i rabatten. Mamma tittade nöjt på. Vandrarna påtalade råttorna, och undrade om de verkligen fick vara där. Mamma svarade stolt att de odlar råttor, nästa år ska de sälja dem vidare. När råttorna var mogna och färdiga. Råttorna började sedan klättra upp längs ytterdörren, varav mamma sjasade ner dem med sopkvasten. Råttorna såg sig om, och tog sedan sikte på mina nakna fötter. De kastade sig över mig, bet sig fast, en tuggade på lilltån så det blev en läskigt sår. Mamma och syrran höll då fast mig, och tryckte hårt på såret så råttsaliven skulle komma ut.
Sedan åkte vi iväg lite hit och dit i drömmen, och jag vaknade med smärta i lilltån... Utan råttbett dock.

Trött och trött

Hej blöggis! Ikväll är din matte (säger ens blögg matte till en?) trött. Trött som i;

sömning, 

fått ny axelhållare som gör ont men känns fin,

har en släng av skrivkramp,

blivit surt bemött när jag ville väl,

ännu mer sömnig...

Så jag avrundar här, och gläds åt att jag i alla fall var vaken när dessa små få rader skrev.

Tack för mig, 

o and o

Första haikun

Idag ger jag er min allra första haiku, tillägnad den kattuggla med avkommor som vi hade i vår uggleholk 2014. Kom tillbaka fina ugglan, vi saknar dig <3

Haiku: vårnatt 

I natt flyr ugglan 

omsluts av vårens grönska 

skuggorna tystnar 

Krockar i pusslet

Hur gör man när saker krockar ihop sig här i livet? Hur prioriterar man? Efter tyckte och smak, eller etik och moral, eller helt enkelt det som kom först??? Just nu, de närmasta veckorna, består mitt liv av ett gäng intressekrockar. Författaruppdrag som krockar med jobbuppdrag, uppvakning som krockar med läger, författarbesök i skola som krockar med specialpedagogjobbåtagande, annat författarbesök,personalfest, makens jobb, dotterns praodag på mitt jobb, dotterns gymnastiktävling... Ni hör, det går inte ihop! Men jag vill ju!! Och då kommer det trökiga träliga vuxenordet p r i o r i t e r a in. Yours truly måste mao välja bort det som jag så himla gärna vill välja till. Crap. Kan man inte ha parallella liv? Så man slipper välja och välja bort. 

fenomen i tidens tand

Att generalisera och kollektivt bestraffa är två fenomen som tyvärr verkar vara vanligt nu för tiden, men som är förkastligt att använda sig av. De är lika fel båda två.
Det har alltid funnits, och kommer alltid finnas, individer som ställer till sattyg för andra. Både i mindre och större skala, inom alla grupper och folkslag. 

Ett exempel: 
På dotterns gympalektion i skolan för ett tag sedan var det några elever som störde. Istället för den, på förhand, utlovade leken fick hela klassen springa 10 varv runt salen som ett kollektivt straff. Detta tyckte dottern kändes otroligt orättvist och ledsamt. Detta tror jag vi alla kan hålla med om är fel, eller hur? Eleverna i en klass ska inte bestraffas kollektivt för att några gör fel, det är som att säga att hela klass 3 i Xxskolan bråkar på gympalektionerna. Hade ni sagt det till dottern hade hon känt sig än mer orättvist bemött, hon och de flesta andra sköter ju sig faktiskt.

Man kan dra paralleller med detta och t.ex. den aktuella situationen i en stadsdel i Malmö, där ett tiotal män stör och förstör för andra boende i området. Det är de enskilda individerna som gör fel där med, inte en hel grupp/folkslag. Att då överösas av människors kommenterande och generaliserande kring detta, både irl och i den massmediala världen, är otroligt skrämmande. Ex hörde jag en ytligt bekant säga "Man kan ju inte gå i Malmö längre, det går ju inte att vistas i den staden. Man blir ju kallad svennej*vel, det är farligt att åka dit". En grov generalisering, där alla som inte är infödda svenskar betraktas och benämns som potentiella ligister och farliga för allmänheten.
 "Ut med dem", "De skulle aldrig kommit hit", "Vi vill inte ha dem här", "Vart är samhället på väg?" är andra floskler som densamme bekanten hällde ur sig. Tyvärr hörs dessa upprop överallt. Jag önskar att vi alla kunde sluta generalisera och kollektivt bestraffa, då hade samhället varit en bättre plats att växa upp i.
Vi är alla människor, några av oss är godare och några av oss är ondare. Men så är det, och det går inte att komma ifrån. Men kom ihåg, ingen av oss föddes ond. 

ESChaiku

Idag blir det inget annat än en haiku tillägnad det de flesta av oss pysslar med ikväll. Sitta och rita med dotter och make! Nä, skoja bara, maken ritar inte. Men yours truly testar kol till manga, och dottern ritar öga med nya blyertspennor i olika hårdheter. Dottern är en betydligt skickligare konstnär än sin moder, men manga har jag fling på just nu. Inte dottern. I övrigt tänkte jag såklart på ESC, som vi också tittar på. Inga kommentarer vidare om detta.

Haiku, ESC

Eurovisiondags

pretantiöst och bombastiskt

och en liten frans 

Bokskog o koltrast

Idag blir det lite favoriter, mest i fotoform. En favorit värd att nämna är känslan av en bra bokrecension, och synen att ens bok beställts till mååånga bibblor!! Lycka på en fredag för yours truly, aka barnboksförfattare. 

Vi bor i en bokskog, och inte mycket slår grönskan i en sådan på vårsommaren. Det är så in i skogen bedövande vackert. Jag njuter av att traska runt där i sällskap av ett eller annat husdjur, make, dotter, granne, eller vem som nu kan tänkas vilja hänga med. 

Idag lyckades jag även fota en koltrast så jag blev nöjd. 

Vissa fågglar vill jag hellre fota än andra, och de vanligaste är faktiskt mest lockande. 

trött dag med piggt inslag

Idag är det en sådan där sömnig dag ni vet. När en är ledig, vaknar 10.05 och inser att om 40 min ska en befinna sig på en plats som tar ca 30 min att köra till... När en slänger på sig kläder, slänger i sin snabbfrullis, slänger runt både hårborste och tandborste på resp ställe och hoppas de gör åtminstone någon nytta, och lyckas vara på plats 1min före utsatt tid : ) En sådan dag.
Dagen har rullat på, men sömnigheten bestått. En väldigt uppiggande sak inträffade dock, nämligen en jättefin recension på senaste boken. Det gjorde min dag! Finns få skrivna saker som slår en fin recension av ens bok, för en författare.
Men nu är yours truly supersömnig, dags att stänga ner för idag. Imorgon kanske jag blöggar i tid!
O and o

Och idag, en relativt rolig historia

Dottern presenterade idag ett otroligt, iaf i sin mammas öron, roligt skämt i sann Göteborgs anda. Ett sk Svennisskämt (internt uttryck, känt för vissa blöggläsare).  

Dottern är ju en sann djurvän, och som en sådan räddar hon djur så ofta hon hinner. Idag var det en kopparödla som skulle räddas undan ev kattanfall. I samma veva hade hon tydligen räddat en jääääättelång daggmask i gräsmattan, genom att skrämma bort koltrasten som stod och drog i den...

Så här utspinner sig historien:

Dottern kommer hem och visar upp en kopparödla, fint inbäddad med mossa och löv i pepparkaksburk. För att skoja lite frågar jag:

- Den hoppar inte iväg va? Typ upp i ansiktet på mig?

Dottern svarar blixtsnabbt tillbaka:

- Jo mamma, det kommer den göra. Det är en hopparödla!

Haiku tillägnad Sveriges mest olästa blögg

Såklart lille söteblöggen ska få en alldeles egen haiku såhär på tisdagskvällen, när försommarkvällarna är som magiskast:

Haiku: oläst blögg

Käraste blöggen

liknar svenska sommaren

så lätt att missa

Mitt lilla rättesnöre

jag pratar såklart om Metrohoroskopet. Platsen där alla sanningar slår in. Så fort jag lägger tassarna på en Metro bläddrar jag fram till horoskopet, det enda jag tror på. Metrohoroskopet har sällan fel, mig veterligen har det bara hänt en (1) enda gång, för många år sedan nu. Då stod det att jag skulle få en present under dagen. Det fick jag aldrig.
Idag har yours truly haft en riktigt kreativ dag när det kommer till hälsa och läkare. Mycket blev gjort och sagt, mycket planerades för framtiden. Utan att gå in på närmare info. I mitt Metrohoroskop för dagen kan en läsa:
Personliga intressen befinner sig nu i fokus, och möjligen tar en alldeles speciell begivenhet snart plats på Kräftans dagordning!
Det där med personliga intressen kan jag lätt koppla till dagens läkarbesök, men "Speciell begivenhet...?" Kan det handla om div besök på sjukhuskopplade instanser och mottagningar? Knappast va? Det måste väl vara något betydligt roligare än så : )
O and o, nu sover jag nästan..

Skämmes! Och lite politik...

Våra barn får gå i skola. Gratis. Låt vara att den brister ibland, men svensk skola är ändå av mycket hög kvalitet jämfört med många andra länder. Oavsett Pisaundersökningar, och andra "mått" på hur välfungerande ett lands skolsystem är.

Våra barn får dessutom gratis busskort för att ta sig till skolan, de får gratis sjukvård, gratis tandvård, och tillgång till en hel del andra samhällsfunktioner. Och hur går detta ihop? Jo, genom att vi vuxna betalar skatt. Genom ett fungerande skattesystem fungerar ett välfärdssamhälle likt Sverige. Hur kan då "vissa" ha mage att beklaga sig över att skatten kanske behöver höjas en procent eller två? Det är det väl värt? Jag betalar gärna några kronor mer i skatt för att alla barn ska få tillgång till skola, kultur och sjukvård. Gratis. 

Nu har det tillkommit en hel del människor till vårt land, och som goda medmänniskor i ett välfärdsland bör vi göra allt för att dessa människor ska få ett drägligt liv. Något man tex inte har i ett krisdrabbat land som Syrien. Röster höjs då i missnöjets kör, och klagosång ljuder över vårt land. Massmedia fylls av klag och agg, man drar in både gamla och barn som argument för att beklaga sig över hur vårt samhälle tydligen potentiellt kan utarmas. Skämmes på er, säger jag. Skämmes! Här utarmas inget Sverige, det enda som utarmas är alltför många svenskars moral och empati.

Österlen och överlistad blögg!!

Ha, got ya blöggen!! 

Jag är fullt V A K E N och ska blögga. Ovanligt oväntat va? Just nu hänger jag på ballisen med make o hund. Vi är hemma efter supermupermysiga dagar i vackra Österlen. 

- Vad vi gjorde mest hela tiden? Typ fotade gåsar, änder, mysko små fågglar, natur och varandra! Plus ätit den bästa frukosten i hela makens liv. Enligt honom själv atm.  Gästgiveriet hade ett så klockrent hälsotänk till frukostbuffen, allt från fantastiskt bröd och div. annat, till hemmagjorda charkuterier, knallgröna shot och Prosecco. Nu undrar säkert ni alla vem som intar Prosecco redan kl 9 på Skånemorgonen? Yours truly såklart! Kanske någon av alla golfande Stockholmarna också, vem vet? De var rätt överrepresenterade...

Vi tog en Skånsk morgonprommis kl 07.15, så det kändes helt berättigat.

Sedan hängde vi på Haväng några sköna timmar och lyssnade på mer stockholmska, innan vi drog till Brösarps vackra backar och ytterligare ännu mer stockholmska. När jag väl träffade på en skåning var mitt skånska språköra så ringrostigt att jag inte förstod många ord av vad hen sa. Men badade fossingarna i Havängskt Skånehav, det gjorde jag minsann!

 - Kallt? Ja, så ända in i Skåne! Men nu är premiärdoppet avklarat för 2016. Resten av kroppen lär få vänta några månader på att doppas i havsvatten : )

Some inläggs are shorter than others...

Ikväll blir det en kort och snabbing. Yours truly hänger på mysigt Skånevärdshus med maken o lilla vovvis till Österlen på miniweekend. Det är superhärligt och mysigt, vi saknar lilla dottern såklart, men hunden gör sitt yttersta för att vi ska tänka mer på henne istället...

Nu somnar jag ideligen, så jag måste avrunda. O and O!

försommarkänslavidhavethaiku

En västkustsk försommardag vid havet präglas alltid av ett fenomen - fiskmåsar. Skrikiga förvisso, men i början av maj enbart en fin vink om att sommaren är på ingång. Maken och jag är mol allena hela helgen, förutom hund o katta, då dottern hänger på Öland. Vi umgås med varandra och våra kameror, gott så.
Idag blev det en picknicktur till havet, bara vi två, kamerorna och fiskmåsarna : )

En liten haiku bjuder jag er på, såhär i kristihimmelsfärdstider:

Haiku: fiskmås
Fiskmås vid havet
skränar om sommartider
på dess himmelsfärd

R.i.p Olle Lj

En av landets mest älskade manliga sångare har dött. En av mina mest älskade... Och därför jag har sorg. Utan krusiduller.

2003 hade jag opererat min rygg, skulle til läkaren på återbesök, och var nog rätt nervös. Precis innan vi åkte till sjukhuset satte jag på "kaffe och cigarett" med Olle. När läkaren så sa att det inte läkt helt än, att jag skulle få gå med hårdplastkorsett en månad till, så blev vad gråtledsen. Men den låten gick då på repeat i huvudet, och jag kände mig starkare. Eftersom jag inte rökte brukade jag dock byta ut "cigarett" mot nån slags kaka eller så. Och det var tröstande med Olles texter!!

"Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett."

Om en bok...

Idag delar jag med mig av ett inlägg jag skrev som gästbloggare på  Skrivarsidan i höstas. Inte helt ofta skriver jag så värst vettiga saker i min blögg, så det var dags för ett undantag : )

Ibland dyker det upp en bok som ännu inte är skriven. En bok som känns så angelägen och viktig att en inte kan förstå varför den inte finns. Så var det med min bok, Det är jag som är Mickan! som är skriven i samarbete med Vanessa Lopez och utgiven på Vombat förlag.

Under 2014 föddes och växte en idé i mig om att skriva en barn- och ungdomsbok där huvudpersonen är transsexuell. En skönlitterär bok som både lyfter hur det är att vara en ung transperson i kombination med spänning, humor och en gnutta kärlek. Men vad var redan skrivet inom ämnet, och hur skulle min bok tillföra något nytt? Till min förvåning hittade jag inte någon kapitelbok för barn och unga med en transperson i huvudrollen. Beslutet var fattat, boken måste skrivas!

Men i egenskap av en heteronormativ cis-person behövde jag en insatt medförfattare för att boken skulle bli trovärdig. Denna blev Vanessa Lopez, som själv är transsexuell. Med Vanessas vägledning växte bokens budskap fram i takt med att själva historien om Mickan skapades.

Mina och Vanessas diskussioner handlade i huvudsak om hur boken på bästa sätt skulle kunna hjälpa unga transpersoner, deras familjer, vänner och skolpersonal att skapa en förståelse för det en transperson kan tänkas gå igenom, och ta bort känslan av ”det är något fel på mig”.

En viktig aspekt blev att försöka sudda ut begreppet ”född i fel kropp”. Ingen är född i fel kropp! Ingen människa föds med kroppshat eller självhat. Ens självbild formas i relation till det samhälle en växer upp i. Därför blev Mickan en tjej som accepterar sin kropp för hur den ser ut. ”En snopp hit eller dit, spela roll, tänker Mickan. Jag kan väl vara tjej i resten av mig och se ut som en kille mellan benen!” Mickan menar att hon är den hon är, strunt samma om hon föddes till kille eller tjej. Alla ska ha rätt att få leva som den person de känner att de är.

Det är jag som är Mickan! handlar dels om de utmaningar som kan dyka upp i vardagen för en ung transperson, dels om mod, vänskap och om att våga vara sig själv. Genom böcker kan människors olikheter synliggöras, och därigenom kan fördomar och utanförskap förebyggas. 

En författare har möjlighet att bidra till ett bättre och mer tillåtande klimat i samhället. Det gäller bara att skriva de böcker som väntar på att skrivas, och att hitta de ämnen som behöver lyftas. Även om samhället och dess invånare inte har efterfrågat det än.

An ormsalva in my eye

Titeln på detta inlägg är menat för att göra om det gulliga uttrycket med äpplet i ögat. Låter bättre på engelska, spec om en förstår innebörden i uttrycket. Men ormsalva i ögat är inte lika bra, det är de facto riktigt obehagligt, allra helst när det drabbar en som är riktigt, riktigt trött. Såsom jag är just nu. Alltför svårt att blögga med rinnande, brännande ormsalveögon, så jag slutar här o nu.

 Godnatt lille blöggen, ses imorrn

1a maj - upp till kamp?

Som trumpetspelande ung tonåring spelade jag Internationalen och Arbetets söner till jag storknade varje första maj. Tre olika demonstrationer på olika platser i och runt Gebege brukade vi hinna med. Sedan gick de på repeat i huvudet hela natten kan jag lova. Ju äldre (?) jag blir desto viktigare blir dessa två sånger för mig, och påminner om det Sverige de en gång skrevs för. Sverige har ändrats mycket under den gångna tiden, visst till det bättre och visst till det sämre. Attityden till våra medmänniskor, solidaritet och jämlikhet, är tyvärr inte där de borde vara. Ett öppet och tillåtande samhälle som anpassar och formar sig efter de individer som bor där istället för tvärtom - det skulle jag gärna demonstrerat för idag! Högljutt alltså. Nu skedde demonstrationen med alla dess ingredienser enbart inne i yours trulys huvud. Barfota, och välkompad av Internationalen och Arbetets söner.

Vissa regler räknas

Idag myntade yours truly ett nytt begrepp - regler är till för att tolkas. Dvs. det är upp till var och en hur man förstår och efterföljer en regel. Vissa regler är lättydda och ensidigt enkelspåriga. Andra är luddigare och mer tolkningsbara. Vad är då rätt och vad är fel? Vems tolkning gäller? Hur bedöms en regel där det inte finns ett klart uttalat rätt resp fel sätt att tolka, vems tolkning gäller??

Därför är det så smidigt när en skapar sina egna regler, vilka utrymmen till tolkningar det finns, och vad konsekvenserna blir om regeln inte efterföljs. 

Ta mig och strump-/barfotasäsongen som ett exempel. Regeln är inga strumpor mellan 1maj - 1okt. Det är själva grundregeln. Men eftersom det kan vara varmt både i april och i oktober har jag lagt till en dispens från påsk och de två första veckorna i oktober. Däremot, lite irrationellt nog, är startdatumet för dispensen flytande beroende på när påsk infaller, medan slutdatumet är fast. Men så är regeln, och dess tolkning. I år har jag inte utnyttjat startdispensen, för regeln säger också att när strumporna väl åkt av får de inte åka på igen. Så där har vi en avvägning att ta full hänsyn till. Maken undrade vad som händer om jag mot all förmodan tycker att 1 maj också är för kall för att vara strumplös, och har på strumporna någon extra dag. Hur bestraffas det? Jo, straffet blir en totalt tvångsutebliven barfotasäsong. Inte ens på semestern får jag gå utan. Det är hårda bullar, I know, men till för att jag inte ska lockas till att bli en regelvidrig regelbrytare.

Så imorgon skriver jag blögginläggning barfota!

Glad Valborg käre lille blöggen, t.b.c

...och en haiku i tiden på det!

Nån klok människa sade för några dagar sedan att den vackraste tiden är just nu. Precis i lövsprickningen och sipporna. Därför kommer här en haiku med samma tema, hoppas att den kloka fina människa som gillar denna tid på året gillar'n. O and o lille blöggen

Haiku: naturens dörr

Livet har vaknat
naturen öppnar sin dörr
vackraste tiden

Åke the eel

Likt många barn hade dottern vattkoppor som liten. Hon var 2 1/2 år, och fick mängder av elaka koppor överallt. Och likt många föräldrar tyckte vi väldigt synd om vårt sjuka lilla barn. Som tröst i detta prickiga elände ville dottern ha en liten mal i ett akvarium. Andra fiskar var inte så noga, men en liten mal... När kopporna börjat torka upp åkte vi alltså iväg till närmsta zoo-butik, dottern med mössa nerdragen för att dölja de halvtorra kopporna i ansiktet. Tre platys och en mal senare åkte vi hem, med en dotter så glad!

Livet i det lilla akvariet flöt på. Nån fisk dog, andra ynglade av sig, nån kom till, och malen fick köpas ny ett par gånger. Det var visst inte algigt nog. Så blev dottern kär i en söt liiiten rödsvartrandig ål på zoobutiken. Den köpte vi med, och gav det exotiska namnet Åke. Åke ål. Varför just namnet Åke? Jo, jag skulle operera min rygg, och min ryggläkare hette Åke (heter). Dottern hade träffat honom, och där fanns ett fint akvarium i väntrummet. 

Tiden flöt på, ryggoperationsdagen närmade sig, och jag nojade mig över Åke åls hälsa. Han blev som en voodooål. Mådde Åke ål bra, då mådde också Åke doktor bra. Jag kollade till den där lille ålen frekvent, men allt var lugnt inför operationsdagen. Jag började tro att det hela faktiskt inte var något att oroa sig över, Åke ål mådde ju fint. Men så, dagen innan operationen, hittade jag inte den lille ålen. Jag tittade överallt, men ingen ål. Som en besatt satt jag vid det lilla akvariet för att se om Åke kom fram. Men icke. Jag var bergfast övertygad om att operationen var inställd och att Åke doktor var sjuk, trots att maken förklarade det orimliga sambandet mellan en liten ål och en överläkare i kirurgi. 

-Vem som fick rätt? Maken såklart! Operationen gick finfint. 

Men Åke Ål såg vi aldrig igen. 

Platespotting no more

Känner ni till Platespotting? Man ska hitta alla nummerplåtar i följd från 001-999 utan att fuska. Bokstäverna sk*ter man i, om man inte kör nån slags hard-core extremvariant. Yours truly och maken började med detta gissel för xx antal år sedan, via en polare. Först i tidernas begynnelse antecknade vi numren i hjärnan, sedan på papper, via hemsida på datorn (oh, det kändes sååå modernt och spännande på den tiden, #timeflies). Till sist landade aktiviteten där allting landar i dess tider. I en app. 

I början letade vi febrilt och aktivt, kunde ta bilen till närmsta köpcentrums parkering bara för att leta nummer. Vi var fast.

Med tiden har det hela fasat ut, men visst har vi aktivt tittat på alla reg.skyltar. Än segare blev det när maken gick i mål för ett tag sedan. Men skam den som ger sig, jag har pluttat dit ett nummer då och då. Till sist var det bara 999 kvar... 

När skulle det magiska ske? (Spänningen stiger nu va?) 

Och så idag, denna härliga trevliga onsdag, hittade jag min sista skylt!! Samma dag som dottern gjorde sitt 15:e och sista Nationella prov i trean. Och samma dag som våra fyndade reakläder kom på posten, och passade perfekt.  

En sån lyckosam dag, på min ära. 

Dagen D

Jupp folks, då var det fixat för i år. Årets stora antibegivenhet dör yours truly, dagen då jag känner mig som mest korkad på hela året. Dagen D. D som i att deklarera. Jag fattar ärlig talat inte varken ekonomiska begrepp, såsom balansuträkning, utgående momsberäkning, egenavgift, eller hur en använder Excel. Har ju en liten firma att deklarera för. Som tur är har jag en god och vänligt sinnad granne, med faiblesse för både deklarering, firmor och Excel, som hjälpte mig även i år. Jag sitter mest och hummar o nickar uppmuntrande, samtidigt som jag försöker se både intresserad och lite intelligent ut. Men det är mest en sammensurium av siffror, uträkningar och begrepp som känns helt främmande och obegripliga. Goda grannen är mycket förstående för detta, och förklarar lite lagom mycket. Men sanningen är att jag fattar ytterst lite, hade grannen lurat mig på en deklarerande beräkning hade jag gått på den till 100%. Men som sagt, grannen är av den goda varianten.
Men nu är det gjort, hurray, och jag känner mig ungefär lika lätt(ad) som efter en rejäl magsjuka. Om ni fattar liknelsen.
Sov gött lille blögg, o and o.

att göra sig en hacka/hackspett

Idag har jag två ämnen på agendan, som toucher i varandra. I alla fall till namnet. Den gemensamma nämnaren är hack. Och förnöjsamhet i att jaga något och fånga det. Jag tar en sak i taget.

Dottern och jag småshoppade lite på E...s, såsom mödrar och döttrar katalogshoppat sedan 80talet, fast nu via datorn. Vi kom in på rea-avdelning, och skulle passa på att göra oss några klipp. Vi landade i 11 plagg, och jag skulle betala. Då, mina vänner, sker det magiska. Bara över helgen hade jag fått ett erbjudande att aktivera, som gav 50% rabatt på dessa redan utvalda reavaror. Det var ett magiskt ögonblick, helt plötsligt hade vi tjänat över 1500 kr! Higt-five på den liksom. Min käre far blir nog stolt över sin superekonomiska dotter nu, kan jag tänka. Sicken hacka...

Och så till nästa hack. Min nya passion är ju att fota fåglar. En fågel som jag länge velat fånga på bild är den vackra hackspetten. Men varje gång jag ser den har jag antingen ingen kamera, eller så är det dåligt väder. Igår var en sådan dag. Lilla hunden och jag promenerade i en kall vårsol, när vi hör ett ihärdigt hackande. Där sitter en tjusig hackspett i en gammal tall helt nära stigen. Jag hade iofs ingen kamera med mig, men relativt nära hem. Efter att instruerat företagsamma dottern och hennes kompis var ingredienserna till kokosbollar fanns tog jag kameran om halsen och gav mig iväg. Fullt övertygad om att missa hackisen igen. Men, där var den! I samma tall som tidigare, i samma sol. Problemen var bara att den dels satt med ryggen mot mig, dels att mitt kamerabatteri var på upphällningen. Då flyttade den vacker på sig, och hamnade i skottgluggen. Och, bang, där fick jag bränt av ett foto! Sedan flyttade den längre upp i tallen och flög sin kos. Men jag fick min bild. En. Det är allt jag begärde, nu är jag nöjd.

Måne, natt o haiku...

... är en vinnande kombo, tycker ni inte det? Då kan ni väl ha överseende med haikus två dagar i rad?! Jag blev relativt nöjd, med månbilden, men vet att jag kan bättre. Tror jag. Måne och fåglar har jag just nu en fling på att fota! Finns mao viss risk att det dyker upp en o annan pippi här i blöggen framöver. Sov sött. O and o

Haiku: magisk natt 

Vårnatten lyser 

av månens fullkomlighet 

när stjärnor sjunger 

En haiku i april

God lördagskväll lille blögg! Och förlåt att det strulade med inläggningen igår, jag fattar inte vad som hände... Men nu är allt iordning och okej. Ikväll får du en nyproducerad haiku, lelle blöggen, för din matte känner sig lite halvrisig och fryser. Nog bara en kombo av trötthet, aprilluft och axelondhet, men så värst inspirerad eller inspirerande känner jag mig ju inte...
Men en haiku är väl aldrig fel!! O and o

Haiku: Vårskor

Vårens nya skor
överraskas av regnet
en missberäkning

Detta är från igår, men fastnade visst dåligt : /

Retweet från 20150422, Är du i uppförsbacke?

Då och då i livet dyker de upp. Uppförsbackarna. Mitt framför näsan på en. Ibland är det en lång, brant, seg, brutal mördarbacke. Ibland är till och med backen i så kraftigt motlut att en får streta baklänges för att ens ha susningen av en chans att ta sig upp. Vissa backar börjar trögt, men så händer det något efter en bit. Man känner händer som puttar på en och händer som drar en upp. Och så blir backen lite lättare att bemästra. Med hjälp av andra. Vissa av oss hamnar aldrig på vägar med svåra uppförsbackar, för andra kan det vara svårt att hitta nedförsbackarna.
 Till alla er, kära blöggläsare, som hamnat i uppförsbacke ger jag härmed en dikt från förra året i repris. Tycker den passar bra just nu. Häng i, håll ut, ha mod. Uppförsbackar t a r slut, även om man inte alltid kan se krönet.

När livet är i uppförsbacke

När livet är i uppförsbacke, och allting känns så svårt

du tycker att du drabbats orättvist och hårt.

När livet är i uppförsbacke, du ingen ljusning ser

du undrar över meningen med det som sker.

När livet är i uppförsbacke, och allting stannar av

sätt då stopp för tiden, och minns vad livet gav.

När livet är i uppförsbacke, få kraft av dina kära

backen får ett slut när din börda hjälps att bära.

När livet är i uppförsbacke, till slut du når dess topp

minns då de ting som hjälpt dig - kärlek, mod och hopp. 

När livet vart i uppförsbacke, och rullar på igen

du inser att din vandring inte slutar än.

Yogi te Daisy style

Maken och jag tar allt som oftast en köpp  Yogite på kvällskvisten. I soffan kryper vi upp, pratar lite om dagen, tar en skörpa och tittar på nån trevlig serie on the TV. Detta är lilla hundens bästa stund på dagen. Hon gnäller ivrigt när vi pratar om te, och ser så där lyckligt förväntansfull ut. Själv ligger jag utslängd (eller utslagen snarare) på schäslongen under en filt när maken och teet kommer. Lilla hunden hoppar då glatt och kvick upp på min mage och gnäller lite. Oftast börjar hon krafsa på min hand/arm samtidigt. Och som det kreativa matte jag är förstår jag vad den lilla voffsingen är ute efter. Papperslappen till Yogiteet! När hon får tag i den följer en kort men njutningsfull stund där de små effektiva hundtänderna sliter sönder lappen i små trasiga bitar. Därefter tittar hon mycket förvånat på sitt verk. Testar att äta lite, inser att det inte var godare än igår, och börjar planera för testunden imorgonkväll. 

I Love SJ

Idag åkte jag tåg. Tåg är, enligt min uppfattning, en fantastisk uppfinning.
 - Tycker någon att de håller tiden dåligt?
Detta tåg var både i tid, efter sin tid, före sin tid, i tid igen, lite före, lite efter, mera efter, och landade på bara 14 min försenat trots en del kilometrar med reducerad hastighet.  Inget som yours truly brydde sig om, jag var försjunken i mina foton av diverse Ölandsfåglar. Somliga fina, somliga mindre fina. Vissa lyckade bilder, vissa misslyckade. Men det var avstressande och mysigt att beskära, slänga och greja på lilla luftiga datorn och ha godispåsen som sällskap. På andra sidan gången satt två damer. Ni vet sådana dära som b e k l a g a r sig för allt och inget. Det var allt från svärdöttrar, till gemensamma-bekanta-skvaller, via ondgörande över tillfälligt boende för flyktingar. Den ena damen var dessutom extremt hostande, en sådan där ofräsch slemmig hosta med illalåtande ljud till, dessa hostningar togs emot med damens hand. Jag tappade godisaptiten emellanåt, var på vippen att hänvisa till närliggande damrum (läs tågtoalett). Hur som helst, när en av dem skulle gå av ställer de sig i gången bredvid mig, rynkar sina näsor, och utbrister på ett ungefär:
 -Nämen titta, alla sitter med såna där lapptopps. Tänk att ingen kan koppla av på tåg. Som vi. Titta! ALLA har verkligen det. Konstigt vad de måste vara hålla på...

Jag hade precis suttit och dusat en halvtimme, och kände mig fullkomligt avkopplad. Och harmonisk. Var på G att peta ihop en haiku om våren. Damerna var de enda i hela tågvagnen som verkade uppstressade, alla andra satt lugnt och skönt i sina säten.

Tårta någon?

Nämen hej lille blögg, trevligt att träffa dig ikväll igen! Och alla mina alla blöggläsare är ju här också, trevligt trevligt. Ikväll visste inte yours truly vad hon skulle förära Sveriges mest olästa blögg med, har inte datorn i närheten med alla nya fågelfoton som togs på ett vindpinat Öland idag. Jag skojar inte, ni skulle känt hur pinande vinden pinade mitt vindpinade huvud när jag fotade vattenfåglar vid en udde. Huvaliamej. Men det var ändå befriande och avkopplande för min jobbhjärna. Att blåsa ut jobbet och bara tänka på fotandet av blåsiga fågglar. 

När jag slösurfade runt i jakt på inspiration stötte jag på en kvinna, Katherine, som tydligen gör de mest bisarra tårtor ni kan tänka er. De flesta för groteska för min lille blögg, men ett exempel ska ni få. 

Vad säger man? Tänk av bli avbildad såhär - som ett tårthuvud fyllt av (färgade) rice-crispies...

far har en oplockad gås....

Jag befinner mig geografiskt hos mina älskade föräldrar på Öland, det är bara jag o min kamera som åkt österleds denna gång. Egentligen är jag här i egenskap av författare, och ska på författaruppdrag imorgonkväll. Men idag var jag ledig! Hann både med att shoppa (läs fynda) lite nya vårkläder med mamma och fota fåglar med pappa. Aka en mycket lyckad måndag!

 Jag har fotat både en feg fasan och flygande fåglar,




en hungrig taltrast och en nyfiken kaja,





Tanken var att vi skulle fota vackra fågglar i en damm, svarthakedoppingar, som min käre far hade sett och fotat tidigare. Peppade och kameraladdade tog vi oss fram till lilla dammen, bara för att upptäcka ett grågåspar som intagit vattnet och skrämt iväg de andra, vackra, stackarna.

Ni ser ju hur nöjd och retsam gåsen är, och hur försmädligt den skrattar åt pappa. Vi får väl se hur det slutar, och vem som tar hem Slaget om den lilla dammen. T.b.c.
Sov sött lille blögg, o and o.

Nationella prov ftl

Dottern går i 3:an. Lågstadietjej, lågstadietid, lågstadielärare, lågstadietrygghet. Men vad kom då en viss minister på för x antal år sedan? Jo, att alla elever ska bedömas och sorteras redan på lågstadiet. Nationella prov. Det är helt förkastligt med NP i lågstadiet, hävdar bl.a. yours truly uppbragt. Många elever får en känsla av oduglighet redan i 9-årsåldern.
-Varför man då infört detta otyg?
Ja ni, det undrar jag med...Läraren borde veta ändå hur klassen, och de enskilda, eleverna ligger till. Så varför göra denna utgallring redan i trean? Det kan inte vara nyttigt att utsätta dem för stress och press genom NP.  Jag rasar!! Som tur är ska beslutet rivas upp, och göras om, göras bättre. Typ 2021. Hör här på ett exempel varför jag rasar:
I 3.an ska de göra proven i svenska och matte.  Någon som gissade på ett, eller ett par, prov i varje ämne? Felfelfel, det är 7 i matte och 8 i svenska (eller tvärtom). 15 delprov!!! Och kidsen är 9-10 år! Galet. Helt galet. Dottern kom hem en dag för typ 1-2 v sedan, och berättade att hon haft tre (3!) st NP under dagen. Och gjorde ett av dem på rasten!!! Bestörtande va? Och beklämmande. Jag bara hoppas det är över snart...
Men nu somnar jag tiotusen gånger när jag försöker skiva, sorry för det blöggen,
o and p

En tanka om våren...

 Och idag - en tanka igen. Kan inte hjälpa't, det är något visst med japanska fåradingar : ))

Tanka: vår igen 

skogen startar om 

doftar nyvaken mossa 

vårens mirakel 

desperata småfåglar 

sällskap i soluppgången

Tjej eller kille spelar väl ingen roll???

Igår hittade jag ett par coola solglajjor till dottern, i en affär som jag mycket sällan går in i, tycker mest de säljer krafs. Efter gårdagen är det nog högst otroligt att jag sätter min näsa där igen. Affären börjar på N och slutar på ie. Däremellan kommer ell.
Hursomhaver, yours truly tågar glad och nöjd fram till disken och ska betala. Frågar lite käckt efter ett litet paket till ovannämnda glajjor. Följande konversation utspinns:
- Kan jag få ett litet paket?!
- Nej tyvärr, det har vi inte. Men du kan få köpa en fin presentpåse om du vill, just nu har vi rabatt på dem. Är det till en kille eller tjej?
(Här blir yours truly helt ställd. Tänker minsann inte svara på det, än mindre köpa en presentpåse. Inte efter det svaret iaf!)
- Nejtack, jag tar dem som de är då!
(Expediten grejar, jag kan inte vara tyst längre)
-Fast egentligen spelar det ju absolut ingen roll om det är till en tjej eller kille. Det är väl viktigare vad man tycker om för stil?
-Ja, jo, i och för sig. Så är det väl. Men det brukar vara lättast att börja så, så kan man ju fråga sedan vad barnet tycker om.
(Jag inser att det är svårt att nå fram här, men försöker)
- Eller så kan du ju göra tvärtom, fråga först om barnet tycker om. Typ, bilar eller dockor?
(Här försöker jag le och se trevlig ut, skämta lite nästan, för att inte expediten skulle bli kränkt eller tillrättavisad)
-_______*inget svar*
-Tack! Hejdå.
-Hejdå!

När jag gick kände jag hur de två bakom disken var på väg att sucka över mig, och säkert kalla mig både ett och annat. Inget jag brydde mig om direkt, var mest nöjd att jag sa till. Även om det blev
lite mesigt och uddlöst.

Klantigt var förnamnet...

ibland klantar en till dét va? Alla gör väl idet, inte bara yours truly? Idag small jag till i alla fall. Pratade med älskade mammi i mobilen och beställde tågbiljett samtidigt. Ska nämligen åka hem från Öland på ons, är inbjuden i egenskap av författare till invigningen av ett bibliotek där, men ska ta mig därifrån också. Glad i hågen konfirmerade jag tider osv med mammi, bestämmer mig för plats och biljettyp och köper resan. Bam! nöjd med mig själv, ända tills jag kollar vilket datum det nu var som jag beställde till, och upptäcker till min fasa att jag inte köpt min oåterinlösenbara biljett  till på ons, utan tills idag.... Vad göra, mer än att skratta och rodna? Jag köpte en ny biljett, dvs en till, och kände mig oerhört klantig. Men, som det kända ordstävet lyder - bättre en tågbiljett fel dag plus en tågbiljett rätt dag än två fel tågbiljetter två dagar. Eller nåt sånt. Det är ett ganska luddigt ordstäv.

Bortprioriterad

Käraste lille söteblöggen. Eftersom du nu går under epitetet Sveriges mest olästa blogg har jag liksom inga krav på att innehållet ska innehålla något speciellt innehållsrikt. Eller nåt. Så ikväll blev blöggen bortprioriterad och oskriven fram tills nu, efter midnatt.
 Why?
En fullt förståelig fråga.
Men det var liksom mer lockande och pockande att försöka hitta något mysigt till maken och mig att göra när vi har bf, hf och kf en helg om några veckor. Att gömma oss från vardagen ett par dagar, och bara vara. Prata. Mysa. Äta. Vila. Fota. Ett kriterium är att det är en fotovänlig del av landet, men också med god mat, lugn, och gärna lite ovanligt. Det gillar vi. Har inte hittat nåt än, men små idéer har tagit form. Men nu, sooooova. O and o.

Damm, dotter o doft av vår. En fotoexposé

Bredvid vårt husområde finns det en söt liten damm.

 Ni vet en sån där trevlig sak, där kidsen åker skridskor på vintern och fiskar grodyngel på våren. Plus letar efter coola salamandrar och grodor. På denna lilla söta damm slår sig ibland gräsänder ner i olika konstellationer och har lite kuttrasju för sig. Idag var det t.ex. två gräsandshanar som kelade. Yours truly fick t.o.m en suddig paparazzibild på när de pussades.


Vi drog dit på eftermiddagen, jag, dottern, lilla hunden, kattan och min kamera för att fota änder. Men i ärlighetens namn var det väl mest jag som hade fotofokus.

Kattan kilade runt och retades med lilla hunden som var kopplad, lilla hunden grävde runt bland pinnar och rötter, dottern klättrade i träd och berg. Detta barn nöjer sig liksom inte med att klättra i träd som en annan gjorde på sin tid. Nejdå. Hon ska dessutom klättra i smala träd, som gärna hänger lite ut över dammen, och allra helst vara lite uppochner samtidigt:

Därefter inledde dottern och jag ett gemensamt fotoprojekt, hon kastade stenar i dammen och jag fotade plasket. Superkul, men svårt att pricka rätt. (Och rejält ont i axeln fick jag, surt nog...)





Med blöta fötter (trampade ner i sankmark typ fyra gånger på samma ställe), förkyld dotter, smutsig hund och glad katta njöt yours truly i den goda vårsolen.

om en inte får sura till...

...sin lille blögg, vem får en då sura till? Jodå, det är tyvärr så sant som det är surt. Yours tuly är sur. Suuuuuuuur. Sur, surare, yours truly. Och det är inte helt vanligt, det vet ni säkert. Trött, det kan jag vara. Så trött att blöggandet blir ett enda litet gytter av ingenting. Men sur??? Det händer sällan. Men nu är det så som det är. Varenda liten por i kroppen surar till. Men jag rasar inte, är inte på någon barrikad, är inte arg på nåt sätt. Nejdå, där är vi inte. Men däremot sur. Och sur. Och sur. Besviken? Ja, kanske det faktiskt. Men vet ni vad jag är mest av allt? SUR!
- Varför?
- Jo, över en recension av min nya bok. Först har det droppat in ett par positiva sådana, och då klappar och skuttar mitt författarhjärta glatt. Tänkte och hoppades att även de Allsmäktiga B, som styr vilka böcker bibblorna i Sverige köper in, skulle klämma ur sig något liknande. Alltså, de kan ju hylla eller sänka en bok lite som de känner för, recensenterna är tyckare som kan skriva lite hur som haver. Finns liksom ingen som kollar att det stämmer... Men nu fick en recensent till en riktigt ointressant recension om min nya bok. Inte dålig, nejdå. Inget fel på boken alls. Men så himla intetsägande recension att klockorna stannar och blöt målarfärg känns mer spännande att läsa än recensionen. Typ. Ni fattar va? Gissa om yours truly känner sig sur! Kanske mest för att boken innehåller många och fina färgillustrationer, och dessa inte ens nämns. Pissdåligt, om ni frågar mig, kära blöggläsare.
Men sista ordet är inte sagt, vi får se om de kan korrigera och fixa till recensionen något. Jag håller alla mina sura tummar för det!! : )

en tanka på söndagskvällen

Idag kör vi väl en liten tanka va, tycker du inte det lille blöggen? För alla er blöggläsare kan jag berätta att en tanka är ett japanske versmått, en förlängd haiku. En haiku består av tre rader, en tanka av fem. Ska man skriva enligt strikta regler (det gör alltid yours truly) ska raderna vara enligt stavelsemallen fem, sju, fem, sju, sju, för en tanka (fem, sju, fem för en haiku). Sisådär, en liten fåradingslektion. Så nu vet vi lite mer om två av de japanska versmåtten, tekniskt sätt. Innehållsmässigt finns det andra regler, men de tar vi möjligtvis en annan gång. Innehållet i denna tanka kom till av en tanka-utmaning, där temat skulle vara skatter.

Detta blev vad min hjärna lyckades krama ur sig:

Tanka: havets skatter

På havets botten

gömmer tången små skatter

i skimrande skal

dyrbara hemligheter

som aldrig kommer hittas