Hundra! Nu kommer jag!!

MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!!!!!!!!! I did it!!! Sveriges mest olästa blogg går härmed officiellt i mål på #blogg100utmaningen. Tur för mig var det inget krav på innehåll och/eller kvalitet i texterna, i så fall hade jag fallererat hårt. På nåt märkligt sätt har jag blivit tvärsömnig när jag ska blogga, som en liten Pavlovhund. Bloggen öppnas - ögonen åker igen. Sorry för det, alla mina käraste läsare av denna högst ointressanta och olästa blogg.
Well, kanske ses vi igen, kanske gör vi det inte.
En hundrablogg även nästa år känns avlägset, men det sa jag iofs förra året också. Vi får se, time will tell.
Nu säger jag gonatt lille blöggen,
 o and o.

Mäh....

Är det bara jag, eller kan ni inte heller se mitt inlägg från igår???

Crap. Vill inte snubbla på mållinjen, gårdagen kommer i repris här! Detta är alltså tisdagens inläggning...

som illustrerar dels lilla hunden som käkar mossa, dels lilla dottern som trillar ihop i en solstol. Alla mådde dock bra efter händelserna : )

Tre små dagar....

...kvar. Sedan är de 100 blöggande dagarna till ända. Känner att jag fasat ut mig ett tag, ni vet, sådär som man gör innan man går på semester. Det blir liksom inget tryck i jobbet, inget krut i galoscherna, ingen olja i maskineriet. Ja, ni fattar hur jag menar. Oengagemanget är på topp helt enkelt. Ber om ursäkt för det, mina få men fina läsare av Sveriges mest olästa blogg. Aka blöggen.
På jobbet har jag snarare tre veckor än tre dagar kvar, men känner mig ändå redan på G att fasa ut mig. Skyller på vädret, och att jag varit iväg på olika sommarliknande saker. Att hänga i en gymnastikhall en helg kanske inte låter så somrigt, men det är det ändå på nåt vis. 26 grader i Dalarna förknippas kanske med desto mer sommarfeeling. Det var sagolikt vackert att susa fram genom ett försommarSverige i strålande sol med världens bästa svärmor bakom ratten.
Nu somnar jag, o ond o!

Feltrött

Igår ville jag varit lika trött som idag... Men då var jag pigg efter kl 23👍🏻Inte idag. Crap. Idag är jag precis så dösömnig som jag borde varit igår, när vi sov på ett gympagolv hela natten. Eller tja, sov o sov, det blev väl inte så mycket med det!

Men n u måste jag sova, kanske hinner jag skriva mer om idag imorgon fm.

Gymnastik högt o lågt

Yours truly befinner sig på årligt gymnastikläger i V-borg. Inte för att jag själv gör något gymnastiskt, mer än nån enstaka maklig promenad och skapande av hejaramsa. Gymnastikdottern får stå för det mer gymnastiska. Inte för att jag ser så mycket av henne, hon är lägervan och sköter sig själv liksom. Tycker det är skönt när barnet blir äldre och självständig, när hon fixar saker på egen hand. När hon hänger med de andra gymnasterna till affären för att köpa godis, och köper till mig o maken också. Eller går med samma tjejer till sjön och badar, och sedan tar sällskap med dem tillbaka. Visst, det finns gott om vuxna här som har koll, men dottern hänger med de andra gymnasterna istället. Mönstret känns igen från alla adoptionsläger vi har varit på, där dottern varit lika självständig som här.

Själv försöker jag skapa en folder om mig själv och mina böcker. Inte helt lätt kan jag lova. Men svårt. Klurigt. Ante-jantigt. 

En bild av försommaren

Idag tänkte jag bara förära er med en bild. En bild av svensk solig försommar när den är som bäst. Ibland sägs det ju att en bild säger mer än tusen ord. Så istället för att skriva om detta, ger jag er en bild på det! Så får ni något att prata om istället för att läsa om. Smart va?! 

Inte idag igen...

...men joodå, jag är för trött för att blögga igen. Crap. Ni måste vara rejält trötta på mitt kassa och uppgivna blöggande den senare tiden. Borde skärpa mig, men det blir såhär i slutet av de 100 blöggdagarna. Men hur gör en det när en bara somnar hela riden.
Nu slutar jag lova, och säger bara vi hörs i morgon. Förhoppningsvis blir det bättre o längre då!

Hyllningsdikt

Ikväll ger jag er det som jag skulle gett er i söndags, på mammadagen. En hyllning till mamma. Vad mer kan man ge en älskad mamma, än kärlek? Och en dikt!

Du är en enastående mor
min mammakärlek är oändligt stor
när jag är ledsen får du mig att le
du är honungen i mitt te.

Om det skulle inrättas ett pris
för bästa mamman på alla vis
då skulle du bli nummer ett
den bästa mamman man sett.

Alla fåglarna din hyllning kvittrar
det är för dig som stjärnorna glittrar
du är välmatchande ost och vin
du är så himla fin.

Som en soluppgång på sommardagen
när korna betar fria i hagen
ett spegelblankt hav i månskenskvällen
den solgulaste kantarellen.

En bra anledning idag...

...till att blögga sent som fasanen i alla fall. Fast jag lovade igår att bättra mig. Eller "lovade" rättare sagt. Jag och min onda kropp var nämligen på ett nöjesfält här i staden, tillsammans med jobbet. Himla trevligt hade vi trots åska, blixtar, regn och onda kroppspartier. 5-kamp gjorde vi också, superkul var det. Jag gillar ju änna inte att beklaga mig för att jag är ond här o där (har ont, snarare), eller att någon ska ta hänsyn/tycka synd om mig i situationer när jag själv inte vill det. Typ på nöjesfält med jobbet. Men det var ganska gött att komma hem till sköna soffan och sängen igen!

Imorgon ska jag och kära svärmor iväg på en tvådagars roadtripp. Jag i egenskap av författarbesök till en skola, kära svärmor i egenskap av resesällis. Det ska bli spännande, jag har inte förberett mig alls. Men funkar nästan bäst lite lagom oförberedd och improviserande.
T.b.c, o and o

Hopplös? Jag?

Men det är ju så varmt nu igen att en skulle vilja bo i havet. Eller i sjön. Eller i dammen... Nu bor ju iofs vi ganska v i d dammen, men när det inte regnar blir den mer lik en stor vattenpöl. Fast ibland kan en kalla den för sjön. "Älskling? Jag tar med mig hunden och går en promenad runt sjön!" låter ju så himla kreativt och trevligt, så det säger jag väl en hel del. Att gå runt dammen låter ju inte lika kreativt, och att gå runt pölen låter rätt idiotiskt.

Men det är inte därför jag är hopplös. Utan för att jag blöggar när jag är dösömnig. Som nu. Sorrysorry. Måste lämna er här. Sömnigheten tar över. Ska bättra mig imorgon. Tror jag...

Räknar ner...

efter denna inläggning är det endast 10 kvar tills #blogg100utmaningen är slut för i år. Måste tyvärr säga att det ska bli lite skönt, har inte riktigt haft feeling detta år. Eller det har jag kanske haft emellanåt, men oftast har det varit exakt som nu. Jag blöggar precis innan jag ska sova, och somnar ideligen ideligen men fingrarna på iPadtangenterna. Det blir rätt fel, om en kan säga så.
Så sorry alla, yours truly sommar frekvent och kan inte skriva mer spännande saker i lilla blöggen än såhär ikväll!

Ett inlägg om Mickan!

Idag delar jag med mig av ett gästblogginlägg som jag skrev för ett tag sedan, och som handlar om boken "Det är jag som är Mickan!". Håll till godo!

"Ibland dyker det upp en bok som ännu inte är skriven. En bok som känns så angelägen och viktig att en inte kan förstå varför den inte finns. Så var det med min senaste bok, Det är jag som är Mickan! som är skriven i samarbete med Vanessa Lopez och utgiven på Vombat förlag.

Under 2014 föddes och växte en idé i mig om att skriva en barn- och ungdomsbok där huvudpersonen är transsexuell. En skönlitterär bok som både lyfter hur det är att vara en ung transperson i kombination med spänning, humor och en gnutta kärlek. Men vad var redan skrivet inom ämnet, och hur skulle min bok tillföra något nytt? Till min förvåning hittade jag inte någon kapitelbok för barn och unga med en transperson i huvudrollen. Beslutet var fattat, boken måste skrivas!

Men i egenskap av en heteronormativ cis-person behövde jag en insatt medförfattare för att boken skulle bli trovärdig. Denna blev Vanessa Lopez, som själv är transsexuell. Med Vanessas vägledning växte bokens budskap fram i takt med att själva historien om Mickan skapades.

Mina och Vanessas diskussioner handlade i huvudsak om hur boken på bästa sätt skulle kunna hjälpa unga transpersoner, deras familjer, vänner och skolpersonal att skapa en förståelse för det en transperson kan tänkas gå igenom, och ta bort känslan av ”det är något fel på mig”.

En viktig aspekt blev att försöka sudda ut begreppet ”född i fel kropp”. Ingen är född i fel kropp! Ingen människa föds med kroppshat eller självhat. Ens självbild formas i relation till det samhälle en växer upp i. Därför blev Mickan en tjej som accepterar sin kropp för hur den ser ut. ”En snopp hit eller dit, spela roll, tänker Mickan. Jag kan väl vara tjej i resten av mig och se ut som en kille mellan benen!” Mickan menar att hon är den hon är, strunt samma om hon föddes till kille eller tjej. Alla ska ha rätt att få leva som den person de känner att de är.

Det är jag som är Mickan! handlar dels om de utmaningar som kan dyka upp i vardagen för en ung transperson, dels om mod, vänskap och om att våga vara sig själv. 

Genom böcker kan människors olikheter synliggöras, och därigenom kan fördomar och utanförskap förebyggas. En författare har möjlighet att bidra till ett bättre och mer tillåtande klimat i samhället. Det gäller bara att skriva de böcker som väntar på att skrivas, och att hitta de ämnen som behöver lyftas. Även om samhället och dess invånare inte har efterfrågat det än."

Hmm, spännande...

Alltså, jag är ju en notorisk slav under Metrohoroskopet. Kan leva efter dessa små rader varje dag, det stämmer ruggigt väl in på yours truly. Idag trodde jag inte det, för Metrohoro förutspådde att jag inte hade allt under full kontroll. Att jag missat nåt viktigt. -In your face, M.h. tänkte jag kaxigt. Tills jag nån timme senare tyvärr blev varse om det jag redan visste - Metrohoroskopet har aldrig fel! På jobbet saknades det just den viktiga detalj för att jag inte hade koll på en viss situation. Crap. 

Frågan är om det stämmer lika bra in på maken... Jag hoppas liksom det, mina kära läsare av denna lille blögg. Hör här;

"Du är inne i en ganska produktiv fas, och troligen gör du ett större inköp till hemmet inom kort."

Ni fattar va? Ett större inköp till hemmet! Och n å g o n fyller år snart... En påfyllning av denna någons något trista sommargarderob kan väl anses som ett större inköp till hemmet? Eller balkongmöbeln som balkongen så gärna vill ha? Kan väl knappast vara något praktiskt va, typ strykjärn eller dammsugare??

Men maken tror att det är en hint om att han bör investera i ett nytt kameraobjektiv. Tror han ja! Där ser man hur lite han begriper sig på att tolka Metrohoron på rätt sätt.

T.b.c, o and o

Och de nominerade är....

Ikväll är jag för överväldigad för att kunna skriva. Låter två skärmdumpar göra jobbet istället. Men just nu läser ni ord av en mycket stolt och lycklig författare!!

Popcorn coming up

Idag var jag i stan med dottern för lite sommarshoppning och fika med en fin vän och hennes lilla bäbis. Sommarshoppning är kanske inte rätt ord, när det är 11 gr och västkustkallt så in i Götet. Dottern är inte heller en mästarshoppare direkt, hon vill sällan ha något nytt i klädväg. Utom när hon får feeling i undantagsfall.
Kvitt samma.
Vi står iallafall ute, mitt i city, och väntar på vännen. Det är hektiskt runtomkring oss, en central mötesplats med massor av spårvagnar, bussar, cyklar, taxis och diverse människor som ilar omkring. Mitt i allt sitter en äldre kvinna på trottoaren och tigger. Hon ser desperat ut, och vädjar till stressmänniskorna. Dottern och jag står rätt nära, men som så ofta har vi varken pengar eller något mer än en nick och ett leende att ge. Då kommer en ung tjej med en strut popcorn skyndsamt gående. Hon går mot och förbi den äldre kvinnan, till synes självupptagen. Äldre kvinnan ropar och gör tecken att hon är hungrig, unga tjejen verkar inte bry sig. Men så vänder hon, och går  tillbaka. Hon håller fram struten med popcornen mot den äldre, som ivrigt sträcker fram handen för att försöka få smaka. Utan ett ord ger den yngre hela struten till den äldre, och skyndar vidare. Den äldre kvinnan skiner upp hela hon. Hon ropar tack flera gånger, och kastar sig så hungrigt över sina nyfådda popcorn att några rullar iväg på trottoaren. Glädjefylld visar hon alla som går förbi vad hon precis har fått. Stolt sträcker hon lite på sig, och mumsar på sina popcorn under tiden som hon möter människors ögon och nickar emot dem. Det desperata är i alla fall för tillfället borta, någon visade medmänsklighet och ibland är det allt som behövs.

Metrohoro igen...

idag hade jag hoppas på att nåt kul kunde hända. Baran något som piggade upp min relativt sega tisdag. Min vana trogen kollade jag vad Metrohoroskopet hade att erbjuda, eftersom det är min lilla bibel. Och så drunknade min dröm om något roligt redan före kl 11 på fm. Det stod nämligen:

Din sårade fåfänga beror sannolikt på att du tagit för allvarligt på något.

Svintrökigt horoskop, eller hur? Inte så att en känner sig uppiggad direkt, snarare har jag analyserat min fåfänga hela dagen.
Och den är inte så värst sårad, så det så Metrohoroskopet!
Får se vad det har att erbjuda för morgondagen, nu sova : 0

tålamod, tålamod

Tålamod har aldrig varit min grej. Inte ens som liten tulta var jag speciellt tålmodig, och i skolan var väl inte tålamod det ämne jag fick bäst betyg i. Tålamod och fysik, där har ni mina bottenämnen på gymnasiet.
Detta otålamod har följt mig genom livet, möjligtvis hade jag en topp med tålamod när jag väntade ut att bli ihop med en viss kille i mina unga 20. (Sedemera blev detta maken). I vissa skeenden i livet har däremot jag tvingats till att ha ett visst mått av tålamod, när allt inte har gått min väg, i den takt som jag önskat. Otåligt har jag försökt trycka i mig en dos tålamod, som en äcklig medicin, men det har varit svårt att svälja och vänta på effekt. I egenskap av förskollärare däremot har jag mer tålamod än som privatperson, i alla fall i arbete med barnen. Inga probs liksom. Och som speciallärare/specialpedagog har tålamodet fått ett allt större utrymme i mitt väsen. Men inte på vissa plan. Jag är hopplöst otålamodig i alla situationer där det kommer till att vänta. Vänta är ett ord som är otäckt för mina öron, då gråter de. Jag vill att saker ska hända NU eller, i värsta fall, SNART.

Som författare till fem böcker har jag lärt mig att tålamod kan vara en författares följeslagare, oavsett om det är frivilligt eller inte. Viss väntan är oundviklig, allt kan inte hända NU eller SNART bara för att jag vill det! Författarlivet fungerar inte så. En bister sanning för yours truly.
Så just nu försöker jag lära mig att vänta med tålamod. En svår lärdom, som jag är tveksam till att jag kommer lära mig. Men den som väntar får se. T.b.c. O and o

fågelflirt

Idag blir det ett fågelfotoinlägg från Österlen förrförra helgen. Vi startar med ett skäggdopping(?)par som flirtade med varandra.


-Hallå pinglan, det är en sak som jag skulle vilja fråga dig..



-Lilla pullan, skulle du vilja vara ihop med en snygging som mig? Snäääälla...
-Okej, det kan jag väl tänka mig. Du verkar vara en hyvens dopping.



-GÄÄÄSSSS!! Hon sa JA!
(Suck, en sån skånsk bonn-näbb...) -Vi kan väl gosa lite och känna hur det verkar?


Gosgosgosgosgos...

Det är något visst med skäggdoppingkärlek ändå.

Vi såg även en jättesöt liten familj som poserade i formation för fotografen (dvs yours truly):



Men min favorit av alla fåglar vi råkade få syn på är den här kajan (råkan?) (kråkan?), som självsäkert spatserade över vägen som om hen ägde den:



Det är något visst med fåglarna ur familjen kråkfåglar ändå!! De har ett sånt härligt självförtroende. Tror jag ska ta efter det. Härmed, kära blöggläsare, ska jag bli mer som en kråkfågel.

Alla talar om varvet...

Maken är en Göteborgsvarvare. Men tyvärr stukade han foten riktigt grymt i påskas. En fulfulful stukning, mitt i uppladdningen till Gbg-varvet. Visste inte vem jag tyckte mest synd om, makens fot eller maken. Varvet var ju liksom kört då och där, vid en lurig trottoarkant i en park på väg till bussen.

Veckorna gick. Foten läkte sig i snigeltakt, Varvet närmade sig i löptakt. Maken provade att springa efter en månad, jodå, foten höll hyfsat. I fem (5!) km. Maken provade att springa igen. Avbröt efter 4 km. Varvet kändes än mer totalkört. Efter att ha sprungit alla Varv sedan 2004 var det dags att kasta in handsken i år. I mån sprang maken 7 km i skogen. Kändes helt ok. Cyklade i Gbg mellan huset och jobbet, såg de blå strecken växa fram. Maken började prata mer och mer om hur trist det var att missa loppet i år. Jag höll med. 

Imorse, vid 10.30-snåret, var det dags igen. Vädret var perfekt. Foten ok. Konditionen ok pga all cykling, benen stumma efter densamma. Maken vacklade. Startbeviset fanns ju ändå där, starttiden knappa tre timmar bort. Vi pratade om saken, jag undrade hur illa det kunde bli om han trots allt hade sprungit Varvet idag. Fast det går ju inte! Inte 21 km med den uppladdningen, och den foten! sa vi till varann. Ingen av oss lät helt övertygade. Maken blev tyst. Sedan kom det:

-Äh vad f*n, det är klart jag ska springa! Jag får väl promenera om det blir illa. Eller småjogga. Och bara ha kul!

Så vi fixade ordning allt, stressad irrationell make och lugn rationell yours truly. Han kom iväg. Vi kom iväg till vår supporterplats, dottern och jag. Där vi alltid är, dottern i sitt träd och jag på gräset. Maken sprang. Såg glad och inspirerad ut när vi sågs efter halva loppet. Foten höll. Maken höll. Tiden blev mycket bra, med tanke på uppladdningen. Och kul hade han, trots trädstocksstumma ben de sista km. 

Min hero <3 

Hellooo....

....and goooodnight dear blögg. Ikväll blev det visst ett sensent inlägg, förlåt för det. Förlåt också för att det blir ett så kort och ointressant inlägg. Faktiskt så är det slut nu.

O and o