Vet de själva vad de säger och säljer?!

"Önskar du nångång att du hade ett trollspö som tog bort alla dina skönhetsfel"? frågar reklamen mig via en känd, vacker, svensk sångerska när jag slår på TVn, och jag hajar till. Stoppar upp. Kommer av mig. -Mina skönhetsfel? - M i n a skönhets f e l?  Vad menar reklamen? Vad är det som är fel? Är det månne min myriad av glada fräknar som breder ut sig av vårsolens glans? Är det mina skrattrynkor, mina små ljusa fjun på läppen, mina ögonlock som ibland tyngs av trötthet?

 Detta som är jag, mina signum, mitt utseende. Är det mina skönhetsfel? Eller är det min kropp hon inte är nöjd med, som skulle belamras av diverse skönhetsfel? 

Näe, reklamen verkar ha siktet inställt på ansiktet. Fortsättningen får mig att, i alla fall till en början, att bli lugn: "Riktig skönhet kommer inifrån" framhärdar reklamens ansikte utåt. Aha!! Kommer riktig skönhet inifrån nu? Men trollspöet som skulle ta bort mina skönhetsfel då? Vad hände med det? Då slår det mig, det kanske är MAT reklamen handlar om? Ska man ÄTA produkterna? Eller ändra sitt sätt och sitt sinne? Kanske är det personligheten som ska bearbetas, mental coachträningsgrejs?

Men så hör jag några av namnen på produkterna; det är perfect shade hit, och sun kissed look dit. Det är longblablabla mascara och miracle cone concealer tjosans. Det är, hör och häpna, 

8 f a n t a s t i s k a produkter man får för ett oslagbart pris. Oslagbart! Jag fattar ju nu helt säkert att det är ansiktet som ska fixas med mirakelprodukter.

 -Och det där med att skönheten kommer inifrån, tänker ni kanske. Jo, här ska ni få höra. Produkternas ansikten (det är flera vackra kvinnor som är involverade), utåt i TVreklamen är mycket övertygande här, och menar att deras skönhetsprodukter tar fram min inre skönhet men döljer mina skönhetsfel. HA!!! In your face liksom! 

Så om jag kletar omkring 8 mirakelprodukter i mitt ansikte, är det samma sak som att jag svingar ett trollspö som tar bort mina skönhetsfel, och jag låter min skönhet komma inifrån samtidigt som jag tar bort mina skönhetsfel. 

-Fick ni ihop den där ekvationen? För det får baske mig inte jag! Så jag tänker fortsätta vara jag på mitt sätt; prioritera att vara en god människa och skita i mina eventuella skönhetsfel : ) 

 

Å så en till...och en skimrande sjöhäst

Kommer ni ihåg att dottern införskaffade 3 1/2 grodyngel häromdan? De var nere och vände på 3 då den som var halvdöd (nr 1/2) dog, men är nu uppe i 4. En till har lyckats slinka in i kakburksakvariet, trots att dottern hade lovat att inte putta in fler... Men denna räddades visst från en spann, där den halvtorr satt på väggen. Jag bidar min tid, slår vad om att det kommer smyga sig dit någon mer. Men jag hoppas inte det!

Dottern har problem med vader och hälar, hon är för kort i vadmuskler och hälsenor. Inte helt lätt när man är gymnast, men en konsekvens av tågång som liten. Tyvärr... Siri 7 1/2 år är ganska sur på Siri 2 1/2 år för att hon började gå på tå. Eller springa rättare sagt. Hur som helst, jag o maken har lovat att hjälpa henne. För min del innebär det b.la massage varje kväll. Hittills har jag använt en fantastisk massageolja som jag fått av min snälla syrra, men den vill jag inte riktigt slösa på dotterns vader. Så jag hittade en oöppnad tub bodylotionkräm som vi köpt på rea. -Den blir bra! tänkte jag utan att läsa på tuben. Klämmer ut en rejäl klick. För det första så luktar den Coca-Cola goes spearmint och blommor, för det andra så är den skimrande! Och inte lite heller! Dotterns vader blir nästan självlysande. Dottern kan inte ligga stilla och slappna av när hennes mamma ropar -oj, wow, du är helt glittrig! Men ligg stilla nu!!" För att jämna ut resultatet smetade jag ut shimmering bodymilk över hela dottern. Hur jag tänkte där är lite oklart. Men ojojoj, vad dottern skimrar, glittrar och glänser. Hon krumbuktar runt sig i sängen för att titta på alla sina delar, och är mycket nöjd. Jag är sådärnöjd. Dottern hoppas det ska vara kvar imorgon, så hon kan visa i skolan. Jag, personligen, hoppas det ska vara borta imorgon. Så hon blir vanlig dotter igen, min skimrande sjöhäst : )

En författares utvidgning

Jag pluggar mycket just nu, det är slutspurt för terminen. Dvs termin fem av sex möjliga. När jag summerar bakåt har det gått förvånansvärt bra för mitt pluggande. Här inneräknas mina 7.5p i en fristående Astrid Lindgrenkurs jag tog. Jag lyckades knapra ihop VG i att analysera Astrids texter, livsverk, samhällsengagemang, kamp uppe på barrikaden för den lilla människan. "En liten tuva välter stort lass" osv. Och jag tänker; att precis sådär som Astrid Lindgren skulle jag också vilja vara!

 Inte bara framgångsrik barnboksförfattare (trots att det är min högsta dröm), utan att våga sticka ut hakan, säga ifrån, stå för det jag tycker och tror på, stå för den jag är. Och trycka upp det i arsl.. ansiktet på de inskränkta, kapitalistiska, vinstvridna politiker som styr i vårt land. Men gör jag det? Vad gör jag för nytta egentligen? 

Tidigare har jag ju kommit fram till att det är skönt när jag nått en viss ålder, på något sätt struntar jag nu mer i vad andra tycker om mig, i att vara korrekt, i att bete mig på ett visst sätt, i att vara som alla andra. Så kanske kommer jag våga bli politisk, våga bli Astrid Lindgrensk framöver : )

Hur som helst, så pluggar jag mycket nu, och skriver mycket akademiskt korrekt. Då känner jag för att vända tvärtom, göra ett skriftligt lappkast. Jag tror, ta mig tusan, att det bor en gryende poet i yours truly! En diktarsjäl! Jag är helt inne på att lära mig alla olika versmått, och skriva därefter. Ska gå diktkurs i sommar. Odla bildligt skägg, bli intråvärt, mystisk och mångtydig. Idag smygstartade jag min diktkarriär med att skriva mitt livs första limerick. Hålla till goda, världspremiär:

 kille från Kode

En trendkänslig kille från Kode

en finflicka från Onsala sporde:

-Svara mig nu, 

vill du bli min fru?,

att va' gift är nästa års mode!

Jag hörde och såg att Barchettan inte fastnade i gårdagens blogginlägg, gör ett nytt försök nu

Barchetta in my heart and soul

För första gången i mitt liv har jag fallit pladask i kärlek i en bil. Åhh, den sötaste, finaste, coolaste, ballaste bilen som gudarna skapat. De italienska gudarna dessutom.
Eller hur??!! Visst är den fin?! Fiat Barchetta, låter som honung och musik.

Finns finare varianter iofs, hittade en oerhört fin variant med röd skinnklädsel. Både jag och dottern dreglade över iPaden och tittade o drömde. Jag "tänk dig att glida till skolan i den där du..." 

Dottern "Jag ska köpa den till dig mamma.." Älskade älsklingsbarnet, hon är god som guld då och så, den lilla fina människan.

Mmmm, viiiilll hhhhhaaa..... Mitt stora problem är ju att jag inte kan växla med en manuell växellåda. Dottern löser det också, och lovar att växla för mig. Ja, men då så! Då är väl saken biff, och cabben är min!!! Men nej, så lätt är det inte! Såklart inte!! Vad som hindrar? Det är väl den där tråkiga biten i min kropp och själ som kallas Sunda Förnuftet. Jag vill inte ha mitt Sunda Förnuft, har inte bett om det och skulle troligtvis klara mig betydligt bättre utan. Jag tror människor utan Sunt Förnuft är fria, glada och förlösta individer, som är härliga och spontana. Baksidan med detta ser jag såklart i n t e. Maken är också utrustad med ett Sunt Förnuft i allmänhet, och mot specifika föremål i synnerhet. Och mot en cab Fiat Burchetta i extrasynnerhet. Så vi får se vem som vinner denna battlern, ett Sunt Förnuft eller en Sprallig Själ : ) 

När alla går analogt...

Analogt verkar vara the shit nu för tiden. "Alla" fotar analogt. Och inte bara fotar, det ska framställas och framkallas efter alla konstens regler. Konstens regler..Kanske ligger sanningen i de två orden. Konstens. Regler. Det blir en konstform, ett sätt att leva. Ungefär som att baka surdegsbröd, eller göra pulled pork. Det ska ta låååång tid. Bort från snabb skräpmatsjunk. Bort från digitala fotovärlden där bilder tas om och om och om igen tills de duger. Och sedan ska de jobbas med i iPhoto, Photoshop eller Aperture. Då kan det vara förlösande skönt att se ett suddigt foto växa fram i fixeringsbadet!

Jag har då tagit all den här analoga fotokultulruren ett steg längre, dragit det en bit till, spetsat till det hela. Jag har rotat fram min gamla, älskade Polaroidkamera och knäpper bilder. Dyrt som tusingen är det, och suddigt som sjuttan kan det bli. Men regeln är; Du slänger a l d r i g ett polaroidfoto. Big no no. Annars är det fritt fram. Och, ps., jag ÄLSKAR min polaroidkamera. Nu ska jag vattentäta den också!

Hallelulja, jag är en utvald!

Jag är utvald. Jag är viktig. Mina svar är viktiga och betydelsefulla. Kan leda till ökad kunskap. Är en av 20 000 kvinnor som v a l t s ut av den goda slumpens försyn. Det är inte första gången, troligtvis inte den sista heller. Tydligen har jag "råkat" försumma att svara, så nu kommer påminnelse efter påminnelse, via webben och via brevledes.

 -Vad yours truly pratar om? -StatistiskaCentralByrån! 

De tror att jag inte svarat på första (och andra) utskicket pga att jag kanske varit på semester, men saken är den att jag struntat i dem. Inte på grund av av ren principsak, utan på grund av undersökningens art. Denna gång vill de har svar på en radda delikata frågor, och ursäkta mig, men detta har de inte med att göra! Bedöm själva, här följer ett typexempel på en fråga:

*Läcker du gas ofrivilligt?

 Läcka gas??? Ofrivilligt??? Que?? Jag körde fast här. Visste varken ut eller in. Hur menar SCB? Om jag fiser? Jag är uppfostrad (kanske självuppfostrad) enligt principen "Fina flickor fiser inte". Men läcka gas? Eller är det rapa de avser? Alltså, sånt sysslar vi väl inte med? "Fina flickor rapar inte" är en annan devis jag levt efter. Och vad är ofrivilligt? Finns det frivilliga fisar och ofrivilliga fisar, hur vet en vilka som är vilka? Är det samma sak med rapar då?

Ja, som ni fattar har jag nästlat in min hjärna i krångliga krumbukter kring ofrivilliga gaser som läcker ut från min kropp. Får för mig att det pyser ut små duster här och där, ur öronen, näsan, munnen, porerna. 

Jag testade några frågor på min käre make. Fick svaret "Usch och fy! Jag vill inte höra mer, jag blir äcklad"! Då drämde jag till med "Läcker du gas ofrivilligt"-frågan. Maken tittade häpet på mig, och brast sedan ut i gapskratt. Nu var det ju inte bara gas de undrade om jag läckte, det var både det ena och det andra. Både bumelibum och bimelibim, s.a.s. Kände mig lite metaforiskt som en gammal gisten båt, som läcker och pyser. Eller en trasig cykelslang. Som en stoppar under vatten och ser vad det läcker någonstans. 

Men, jag ska nog vara en god medborgare och svara. Till hösten ska jag själv genomföra en studie, i och för sig av en helt annan art, men jag kommer uppskatta alla som tar sig tid att svara på min enkät. Jag försöker lära min dotter att leva efter principen "Var mot andra så som du vill att de ska vara mot dig". Kanske ska jag föregå med gott exempel inför mig själv, och leva efter det jag också! 

Råd jag ger men sällan gör

Jag har ofta under mina år som en levande själ träffat många  människor som står i valet och kvalet. Som väljer mellan två saker/företeelser/jobb/partners... Till alla dessa själar lämnar jag ett och samma råd: "Gör en lista"!  Mitt standardsvar, mitt lösning, mitt sätt att se på saker och ting. Och de gör det! Och de ser på problemet med nya ögon.  Min insats är ju tämligen enkel, det är ju andra som får göra jobbet. Jag övervakar bara det hela, kommer med små infall och tillrop!
Nåväl, jag ska se om jag kan ge mig på en lista idag. Det blir i så fall min allra första. Den heter "detta vill jag göra nångång i mitt liv"
1. Lära mig sjunga
2.  Försöka lära mig måla
3. Gå på glödande kol
4. Hålla en tarantella
5.  Surpise!! ... ?!!!
Ja, 5:an håller jag öppen, det finns mycket jag vill göra där, men vissa delar av mig säger nej, de är grymt svårövettaliga.
Detta inlägg har jag skrivit i sömnen, vilket gör att det mesta har jag raderat, det blev mest drömdille