Vi+semester+nycklar=bad combo

Vi är på SEMESTER!!! På Gozo. En söt ö, lillasyster till Malta. Att ta sig hit innebar 4 olika färdsätt och en hel massa timmar. 

Väl framme, via intressant guidning av taxichaufförska, hittade vi tillslut vart vi skulle bo. Var visst inget hotell el dyl, utan ett slags lägenhetskomplex. Maken, dottern o jag tilldelades en enormt stor lägenhet. Jag överdriver inte! Med utsikt över Gozos svar på Rios Kristussymbol

Hotellägarens fru gav instruktioner kring nycklarna. Maken lyssnade intensivt, vis av tidigare erfarenheter. Han hade tidigare under dagen lyckats låsa in dottern på flygplanstoaletten, 3 gånger, innan yours truly kom till undsättning och släppte ut flickebarnet. Ingen fara, det hela försegick bara under en minut eller så. Hur eller hur, maken bad att få testa att låsa/låsa upp både ytterdörren och våran dörr. Hotellfrun såg något konfunderad ut, så jag kände mig tvungen att berätta om en sen kväll i Rom. När vi skulle in till vårt hotell. Ett gammalt hotell. Det var en fyra-fem dörrar vi skulle forcera, och naturligtvis hakade det upp sig. Vi kom inte in!! Testade alla nycklar, lilla dottern började smågråta. En halvtimme försökte vi. Gick inte. Vad att göra? Kl 23 på kvällen ringer vi hem till hotellägaren, som fick ta sin bil och åka och rädda oss. Han tog nyckeln, satte i låset och vred om. Precis som vi gjort utan att lyckas. Skillnaden var bara att han fick upp dörren utan minsta problem!! Eeww, vad pinigt det var... Well, detta berättade vi, hotellfrun skrattade gott. Så gick vi ut på byn. Testade vattnet och kvällsbadade benen på en pytteliten söt strand,

käkade middag, och så hem till hotellet igen. Maken sätter i nyckeln i ytterdörren, vrider om, och säger plötsligt #%€£[ 

Vad hade hänt? Tro det eller ej, men nyckeln hade brutits av. Halva satt kvar i låset. Halva i handen på maken. Vi tittar på varann, vad gör vi nu??? Ringer hotellägaren, som inte svarar. Försöker ringa på andras dörrar, ropar till en granne på en annan uppgång (som tyckte vi skulle komma upp och dricka te). Dottern blir mer och mer orolig "ska vi sova här ute på gatan i natt, eller?" Shitshitshit!! Då, när allt känns som hopplösast, ringer hotellägaren. Kommer över till hotellet. Och lyckas, till slut, få ut nyckelhalvan och ge oss en ny. Överröst av mina ursäkter, tacksamhet, och pinsamhet. Visar maken N O G A hur man hanterar en nyckel. Som om vi skulle ha något problem med det... : ) 

Bland kossor och marmelader

Ibland blir jag överraskad av mig själv. När jag gör, i mina ögon, oväntade saker. Som jag aldrig gjort förut. Och utan recept eller facit. Som nu, att sylta och marmelada. Har jag aldrig orkat göra. Hittills. Vi har två ytterst prunkande och dignande blåbärsbuskar, och en kombinerad svarta- och röda vinbärsbuske. Jodå, den är kombinerad. Fråga mig inte riktigt hur det gick till, trodde det var en röd buske. Men där nästlade sig in en avkomma svarta bär. Hur som helst, sk*t i busken, tidigare har jag på min höjd orkar koka saft. Och slarvig sådan, men både bär, pinnar och löv i. Säkert en och annan myra också. Men i år, i år tänkte yours truly slå sig själv med häpnad och koka marmelad minsann. Maken köpte, klentroget, nån slags gelatinpulver. Dottern och jag gick lös på buskarna, först ut var blåbären. De var ganska omogna, så det blev inte så stor burk sylt av dem:

Det där är alltså en nästanfylld engångsmarmeladburk från ett franskt café. Men stolta som tusan var vi, både dottern och jag. Sylten räckte precis till en våffla åt oss var, alla tre i familjen!! Men med vinbären gick det bättre, å hej å hå, så har vi vips en burk marmelad av högsta klass (?!). Modell något större burk... :

Häromdan var vi på kvällsprommis, jag, dottern, fina svärmor, och deras åldersförnekande hund. (Alltså, hunden är ganska många år, men förtränger det och uppför sig som en unghund). På promenaden umgicks vi mest med kossor. Eller tja, det var i ärlighetens namn mest dottern som umgicks med dem. Och hunden då, de var som tokiga i honom!

Dottern gillar att försiktigt fånga fjärilar i sina kupade händer. Kossorna tittar intresserat på:

Nu har vi semestrat i öst och i väst. Snart drar vi vidare, söderut...

Öland vs Västkusten

Jag är kluven, det ska villigt erkännas. Å ena sidan tycker jag Öland är världens bästa land, ett paradis i världsklass. Å andra sidan finns det inget härligare än västkusten, vackraste sidan av vårt land. Nu har jag turen att ha världens finaste och bästa föräldrar, boende på Öland. Härligt härligt att hänga där! Nu har jag dessutom turen att ha de bästa svärföräldrarna, boende på västkusten. Härligt att hänga där med! 

Kanske ska jag inte känna mig kluven, kanske ska jag istället känna mig dubbel. Eller hel? Helad? Vad är motsatsen till kluven? Ja, det är jag i alla fall : )

HAIKU: Västkustmåne.

Västkustens måne

över blommande ängar.

Korna råmar falskt.

När jag ser framåt

Hösten 2002 släppte Håkan Hellström en singel. En singel som jag och maken köpte direkt. Det var dagen före jag skulle  göra ryggoperation #1, en steloperation. En operation som fick en oväntad, jobbig, lång, och tuff efterföljande tid. Jag var instängd i en hårdplastkorsett 24/7 i sju långa och trånga månader. Men detta ska inte detta blogginlägg handla om. Utan om H.H-singeln. Jag och maken lyssnade på den i bilen den där dagen. Älskade sången på A-sidan, "Kom igen Lena", men tyckte B-sidan var lite svårare. Där hördes låten "När jag ser framåt", med upphovsmän Håkan Hellström och Timo Räisinen. -Känns den låten inte bekant? Inte så konstigt i så fall. Den drogs nämligen tillbaka. Alla exemplar av singeln togs bort från försäljningsställen. Singeln gjordes om med en annan B-sida, och släpptes på nytt. Men vi hade ju ett exemplar av orginalsingeln! Problemet var bara ett... CD-skivan var borta. Puts väck. Som vi letade. Speciellt yours truly. Vände upp och ner på bilen, trodde den försvunnit vid försäljning eller liknande. Åren gick. Jag har aldrig slutat tänka på singeln, eller slutat gräma mig över att vi slarvat bort den. För tänk, tänk om den var värd pengar...

Men idag, nu, precis nu, hände något exceptionellt konstigt. Jag tittade bland våra CDs (iom Spotify och datorn lyssnar vi aldrig på CDskivor längre, och tittar inte på dem så ofta), drog ut en låda med CDskivor, och hittade en skiva med blandade artister jag aldrig sett förut. Nyfiket drog jag fram CDn. På baksidan av konvolutet kände jag att en annan CD fastnat. Jag tog loss den. Tittade. Tappade andan. DÄR!!! Där var Håkan Hellström-singeln. Magic. Otroligt. Borde köpa en trisslott. Efter nästan 12 år hittade jag den!!!!!

Jag + kändisar = pinsamt, tagning 2

Häromdan skrev jag om mitt möte med Christian Kjellvander. Och hur pinsamt mötet var... Sanningen är, att det bara var halva sanningen. En gång tidigare har jag träffat på en kändis. Träffat på = pratat med. Det var också på Öland. På Kackelstugan. På sommarkonsert. Med maken. För exakt ett år sedan. Vi skulle nämligen se en av mina, genom alla kategoriers och tiders, mesta favoriter. Uno Svenningsson. Vi hade egentligen inte biljetter, men tack vare min snabbtänkta, snabbfotade, och cashförsedda make fick vi komma in. Lyckan var total. Jag såg hela konserten med gåshud, ståpäls och lyckosvindel. Efteråt signerade Uno cd-skivor. Jag hade inga pengar att köpa cd för. Men jag ville ju prata med Uno!!! Så jag trippade dit. (Önskade att jag druckit mer öl, så jag skulle kunna skyllt mitt uppträdande på det). Sa "Uno? Uno!!" "Jaa..." sa Uno. Jag fortsatte "jag har inga pengar kvar, de gick till biljetter till din konsert. Så jag kan inte köpa en cd. Kan jag få ett foto ihop med dig ändå? Du har varit min idol i 30 år" (30 år!!! Hur tusan fick jag ihop det...) Uno svarade ett "javisst", ställde sig upp, lade armen runt mig och log vackert. Jag log nervöst. Allt hade ju kunnat sluta där, och jag hade kunnat rädda mitt kändisanseende. Men icke. Icke. Jag kunde inte stoppa mig, munnen fortsatte att prata utan att hjärnan kunde stoppa den "Du är mitt första kändisfoto. Jag har aldrig tagit kort tillsammans med en kändis förut, för jag ville att du skulle bli min första" (hjälp!!! Vad säger jag??) Så jag försökte rädda upp situationen "Ja, mitt första foto med kändis alltså. Du är min absoluta favorit. Det är bara dig jag vill ta ett foto tillsammans med!"

Precis då hade maken knäppt två-tre bilder på oss, så jag tackade för mig, för en grymt bra konsert, sedan drog maken med mig bort. Vi promenerade hem den kvällen till mina föräldrars hus. Det blev en låååång promenad. Det gick nämligen inte så fort. Jag skrattade så jag inte kunde gå!! I kombination med kissnödighet. Vilket gav att jag, med jämna mellanrum, var tvungen att sätta mig vid vägkanten och skratta. Med maken, som skrattade lika mycket han : )

Var är bästa stället att stoppa in ett plektrum?

- I munnen! Ja, nu undrar ni nog vad yours truly har hittat på. Och vad syftar inläggets titel på? Låt mig förklara:

Vi är på Öland. En oerhört uppskattningsbar del av världen. Och, i år, för första gången på flera år, har vi SOL!!! Weee. Sooool. Med sol följer strandhäng. Fast, både igår och i förrgår gäckade solen oss. Det var superväder, men så fort vi kom ner till stranden blev det såhär 

Burr, ser lite kallt ut va'? Men som sagt, idag levererade vädret : )

På Öland finns det inte bara fina föräldrarna och sol o bad, det finns också skalbaggar. Några är riktigt maffiga, som den här ekoxen

Den vågade faktiskt jag hålla i!! Eller tja, inte riktigt då, men lite. Eller tjaaa, kanske inte hålla direkt... Men jag klappade på den iaf : )) Gott så.

En annan trevlig sak med Öland är det urmysiga stället/vandrarhemmet/restaurangen/

konsertlokalen "Kackelstugan". Älskar det stället!! Idag var vi där på kvällen, jag i maken. Vi skulle se Christian Kellvander. Lovely. För min del kunde det börjat bättre. När vi väl placerat oss på en träbänk i ladan (dvs i konsertlokalen) kom yours truly att det är smart att pudra näsan innan konserten. Varav jag travar fram till biljettförsäljaren, säger "kan jag gå in på restaurangen på toa? Det är så lång kö  här" "Javisst" skrattar mannen i kassan. Jag litar inte riktigt på honom, så jag säger "Då släpper du in mig sen då? (var jättelång kö), Du känner igen mig då? Lova det!!" "Mannen skrattar, och lovar. Precis då.  Precis när jag styr mot tjottalitten, precis då, kommer jag på varför manen som jag pratat med känns bekant. Det var ju Christian Kjellvander himself!

Under konserten (mycket bra btw) såg jag att han då och då stoppade in sitt plektrum i munnen. Weird. Så i pausen frågade jag honom "Du?! Varför stoppar du in ett plektrum i munnen ibland när du sjunger?" Christian: "Varför? För munnen är det bästa stället att stoppa in det på"!

 Jag: "så det är inget specialtrick då? Så det ska låta bättre när man sjunger?" (Vilket jag hade hoppats på!) Christan och hans duktiga fru/körsångare tittar bara på mig och börjar skratta: "nej nej, inget trick. Bara ett sätt att förvara plektrum" 

Jahajaha, inget trick att lära sig mao, i min kamp att lära mig sjunga : )

Semesterfeeling ftw

Vi har sommarsemesterstämning här hemma. I alla fall 2/3 av familjen, men fr.o.m. imorgon har vi semester i samlad tropp. Det blir fint det! Startar i världens bästa land, hos världens bästa föräldrar - Öland. Detta avlånga paradis.

I familjen har vi, traditionsenligt, lite olika ingångar på Ölandssemestern: maken vill ut på fotoutflykter, fornlämningar, fornborgar. Dottern vill spela spel och spana fåglar med morfar, baka och mysa med mormor. Och yours truly? Alltihopa!!! Till detta läggs, vid ev soligt väder, såklart sol och bad : )

Idag hade vi mina fina svärföräldrar här på middag. Dottern fick det ärofyllda uppdraget att piffa till den inköpta (!) kladdkakan. Hon lade ner stor möda och mycket tid på detta. Inkluderade b.l.a blått pyntgele, röda vinbär, silverkulor (aka krumilurpiller) och ... TOMTEBLOSS. Stolt som tusan var hon över sin skapelse. Och det är väl fullt förståeligt.