Egoboost ftw

Hur egoboostar ni er? För ni glömmer väl inte bort det där med egoboosten? Grymt viktigt. Speciellt såhär i oktober, när hösten är här för fullt. Fullhöst. Finhöst. Färghöst. När vi höststänger in våra höstkroppar i höstkläder istället för att sommarexponera dem för sommarsol - då är det tid för våra egon att boostas. Det gäller att hitta det som egoboostar bäst för varje enskild individ. Egoboostar bäst som egoboostar mest, som jag brukar säga. Utan att bli självupptagen och/eller självgod, det handlar inte om det. En bra egoboost sticker inte i någons ögon. Som jag också brukar säga. Malinillavisdomsord. Vad gör då yours truly? Jag har en helt helt ny variant av egoboost, som började ta fart igår. Jag söker på Mirell, dvs min senaste bok, på olika bibliotek i Sverige. Det är lite tidigt än, alla bibliotek har inte hunnit beställa som ska, men många. Att tex söka på bibliotek uppe i norraste Norrland och se hur ställen med vackert klingande namn köpt in m i n bok, det är en obeskrivligt skön känsla. Och huvudstaden, som jag tycker är lite kall, (ping Orup) där är det osannolikt många bibblor som har Mirell. Lycka! Egoboost! På tal om lycka, vi var och hälsade på finaste söthundar häromdan. Med det spagettiklingande namnet Bichon Bolognese. Supergoa hundar, vi föll pladask alla tre. T.o.m hundskeptiska maken. Så vi får väl se framöver, men just nu har vi fullt upp med oss själva. 

Maken har ju, som jag sagt tidigare, ett mycket stort fotointresse. Tillsammans med min ena goa svägerska. Analogt ska det vara, framkallas själv ska det göra. Själv har jag svårt att hålla i en större kamera, eftersom höger axel är i storstrejk. Hur eller hur, jag kan ju ibland göra lite impulsiva inköp, och nu har jag överträffat mig själv. Fick för mig att jag absolut ville ha en sak. En kamera. På Tradera. Väckte mitt vill-ha-begär, big time. Råkade vinna auktionen. Så nu är jag lycklig ägare till en Zeiss mellanformatskamera!!! Heureuka, här ska fotas o framkallas mellanformatsfoton! Om jag nu nångång lyckas hålla i åbäket... Men visst är det ett vackert åbäke?  

En epok går hädan, i år igen

 Sorgligt, sorgligt, gnälligt, gnälligt. Det är sorgligt och gnälligt att, efter att spjärnat emot, tvingas kapitulera och ge efter för mörkare makter. Mörkare tider. Mörkare känslor. Mörkret rullar in, som en nopprig och välbekant filt med en distink, men dock påtaglig, unken doft. Det är

 h ö s t e n som nu officiellt är här. Okej, vissa av er gör invändningar och påpekar att enligt almanackan så är hösten ett fenomen som redan pågått ett tag. Och vissa menar att det varit så fint väder, så därför känns sommaren septemberlång. Fel och fel, det som avgör är strumporna. Strumpsäsongen. Den avgör årstiderna! Som rattmuff på, och rattmuff av. Också hugget i sten. För mina fötter gäller följande regler: barfotasäsongen sträcker sig från första maj till första oktober. Men, det kan ges dispens och därmed förlängd säsong. (Aldrig förkortad, däremot). Detta kan sträckas från påsk, och fram till första veckan i oktober. Om vädret tillåter. I år blev det t.ex förlängt både innan och efter den officiella säsongen. Men nu är det slut. Mina tår viftar instängt och sorgligt i sina strumpor, de torra hälarna rispar otäck i strumpmaterialet. Sorgligt och gnälligt. 

Men bortsett från strumpor så gillar jag hösten. Det är ju så vackert och färgsprakande. Oemotståndligt. Luktar gott gör det också, höstlukt. Höstluft. Jag gillar regnet och blasket också, att vara inne och mysa. Stressfritt. Och inne - strumpfritt!

Dottern älskar hösten. Kanske för att hon fyller år?! Är nu 8 år och 10 dagar, firat med både Ölandshelg och kalas. Finaste, käraste dotter. Å andra sidan älskar hon även vintern. Och våren. Och sommaren. Det är väl en inställning jag bör ta efter, och omfamna både de svettheta sommardagarna och iskyliga vinterdagarna.

Edwards helium

Detta inlägg kan också kallas "vem är jag, vem är jag". Helt plötsligt känner jag mig inte betrodd med att vara mig själv, där jag satt mina fotavtryck som mina. 

Den meningen skulle vara intressant att få analyserad av någon utomstående som inte känner mig. Typ som vi gjorde på svenskalektionerna, när vi skulle analysera dikter och vad diktförfattaren egentligen menade. Vad var innehållet 

e g e n t l i g en en metafor för? Och så vrängde vi ut och in på våra tonårshjärnor i jakt på en, något så när, djup och vettig förklaring. Läraren brukade se lite villrådig ut när den fick för många förslag, och välja en till synes på måfå "Ja! Bra! Precis så tänkte Anna-Maria Lenngren just när hon skrev denna strofen!" Bull, varken vi eller läraren hade en susning, men alla höll vi masken. Men, just de där lektionerna, just då, när vi grävde och gottade oss i dikter och poeter på gymnasiet kommer jag ihåg!! Det var kul!! Min bästa gren!!! Kanske därför jag tycker det är så roligt med min poesikurs. 

Men, hur eller hur, för att plocka upp min tråd. Om att jag inte känner mig betrodd som mig. Jag har ÄNTLIGEN min iPhone 6a!!! Den är fantastiskt fin och skön på alla vis. Jag började med att registrera ett  fingers fingeravtryck. Så jag enkelt, snabbt och smidigt kan låsa upp min "phoine" (dotterns uttryck). För säkerhets skull registrerade jag även ett närliggande finger, ifall någonting skulle hända med det första. Döm av min förvåning när phoinen inte accepterade mitt fingeravtryck idag. Försökte 10 gånger, sedan bytte jag till reservfingret. Samma sak där!!! Gick inte!!! Så jag fick snällt (läs surt) gå tillbaka till det gamla, omoderna sättet med sifferkod. 4 siffror. Kändes hårt, och framförallt tidsödande.

På tal om ord, och felhörningar. Dottern sjunger en jättefin sång i sin skolkör som heter något som liknar "sätta barnen i första rum".. Nåt sånt. Jättefin text, verkligen. En mening är "sätta barnen i första rum, det är ett evangelium". Idag pratade vi runt det där, jag frågade om dottern visste vad det betydde. Nej, det visste hon ju inte, svarade: "Evangelium?? Vad är det?? Jag trodde vi sjöng Edwards helium!" Hahaha, underbart. Så fick vi förklara vad även Helium betyder...

What goes around comes around

Idag var jag på utvecklingssamtal med dottern. Samtalet kom in på att skriva berättelser och att skriva böcker. Läraren berömde dottern för hennes skrivförmåga, och sa glatt uppmuntrande att det måste vara ett arv från mig. Jag höll med. Blev varmglad och stolt inuti. Båda två blev vi, i det tysta, påminda om det sociala arvet och att allt inte ligger i våra gener. Jag förstod att det inte var en felsägning, läraren är ju väl medveten om att dottern är adopterad från Indien. Läraren frågade dottern om hon skulle bli författare när hon blir stor, som mamma, och hur stolt hon i så fall skulle vara när hon lånade böcker på biblioteket skrivna av sin "gamla" elev. Då berättade jag hur det gått till på ett kvartsamtal (som det hette förr) när jag gick i tvåan. Dottern går i tvåan nu. När min fröken, precis på samma sätt, berömde min skrivförmåga inför mina föräldrar och sa till dem att jag nog skulle bli författare som vuxen. När så min första bok kom ut förra året letade jag upp min lågstadielärares adress, och skickade henne ett signerat ex tillsammans med ett brev vem jag var, och tackade henne för att hon uppmuntrade mig till att skriva som åttaåring. Till min stora glädje fick jag ett fint brev tillbaka, och jodå, hon kom mycket väl ihåg mig!
Jag tänker på det viktiga jobb alla duktiga lärare gör runt om på skolorna. Alla de underbara lärare som s e r varje enskilt barn, uppmuntrar varje enskild förmåga, varje enskilt framsteg, varje enskild elevs svårigheter. Som undanröjer hinder och gör vägar framkomliga, som lyfter fram och lyfter upp varje elev, så att alla får känna att de duger och att de kan! Tyvärr är det inte såhär överallt, och ofta är det tyvärr det negativa som syns och hörs mest, som får störst genomslag i massmedia. Men inte här på min blogg, här hyllas de goda lärarna.

Jag avslutar det här ganska korta blogginlägget med en påminnelse om Bokmässan i Göteborg i helgen, med start imorgon torsdag. Då är jag där!
Jag avslutavslutar med ett foto maken tog av min lilla katta igår, här personifierar hon, eller kattifierar kanske är bättre ord, uttrycket cool katt : )

Det finns en första gång för allt!

Den senaste tiden har varit ganska snurrig för yours truly. Det händer saker som liksom är lite utöver min fattningsförmåga, över mitt huvud och bakom min rygg. Som jag inte kan styra över. Eller ens manipulera. Annars gillar jag att manipulera och domptera över situationer. Inte över människor däremot, det där är alldeles för svårt och invecklat. Annars skulle jag bli politiker, tror det skulle passat fint! Förutom det där spelet då... De säger ju inte sanningen om vad de egentligen står för, politikerna. Och ju närmare valet desto svårare hade de visst att veta vad deras parti egentligen står för. På riktigt. Det slängs verbala pajer kors och tvärs i politikSverige. Bara att ducka, och återigen inse v a r f ö r jag inte är politiskt aktiverad. Ja, röstade gjorde jag ju! 

 Mycket bra saker händer i livet just nu, mitt i allt. T.ex min bok, Mirell. Hade release i lördags, på en stor bokhandelkedja i en liten stad nära en stor stad. Åhhhh, det var kul!! Om ni vill träffa mig, och mina böcker, irl finns jag nästa torsdag på Bokmässan i Göteborg, i Idus förlags monter.

Mitt mantra i livet är "det finns en första gång för allting". Den senaste veckan har jag, för första gången:

*tagit bort en fästing (på min katt),

*äntligen haft pengar i plånboken när jag träffade på en tiggare, och kunde ge,

*köpt en finbukett blommor till maken, bara för att han är så bra,

*delat ut mitt visitkort (helt nytt),

*börjat kalla mig för författare,

*skapat en faktura.

Dottern hittade en megapadda i förrgår, frågade om man bara får pussa grodor, eller om man kan pussa paddor också. Jag tittade på paddan, den tittade elakt och vårtigt på mig med sina små ögon. Så nej, det blev ingen paddpuss för dottern. 

Btw, såg att mina penséer börjar blomma i rabatten. *Våga-vägra-höst*!

Vem har sagt att storleken inte har betydelse?

Varje höst fylls maken av en glad, speciell och påtaglig stress. Som smittar. -Näe, det har inte med jobb eller sånt att göra. Makens stress stavas s v a m p. I lördags drog vi iväg, mitt i natten nästan (kl 09.45). Till mitt och makens specialställe. Som bara vi känner till i hela världen. Trodde vi iaf, tills vi hittade avhuggna KarlJohanfötter i lördags..  Det började fint för yours truly, ska ni veta. Jag trampade ner i flodbädden av en bäck/dike. Trodde marken var safe, och geggan oskyldig. Icke då. Den tog tag i min stackars sko och höll fast den. Jag svor åt geggan att släppa min fot, till slut lydde den. Men då var jag redan sur, blöt och lerig/dyig/geggig. Dottern, den lilla gullungen, skrattade inte åt sin geggiga mamma, utan peppade mig med uppmuntrande tillrop: "tveka inte", "strunta i geggan", "ska du ge upp nu?" Nej ta mig tusan, jag ger sällan upp. Här skulle fångas in KarlJohans. Vi hittade först en hel del mediokra soppar. Och så stod den där. Så stor. Så vacker. Så mäktig. Sån urfader till KarlJohans. (NEJ! Det var inte en brunsopp!) Och så fin han var. Mint condotion. Eller vad tycker ni?

I övrigt är min hjärna till stor del fylld av min nyaste bok, Mirell. På lördag är det release på Akademibokhandeln, Kungsmässan. Ett event som känns jätteroligt, speciellt eftersom recensionen från Bibliotekstjänst kom idag och var positiv!!! HURRAY!!! Jag var dörädd för att bli sågad, Mirell ligger mig så varmt om hjärtat. En speciell bok på många sätt för mig. När jag fick se den irl häromdan kändes det, som Mirell skulle sagt, som såpbubblor i hela kroppen : ) 

Dessutom ska jag inom den närmsta tiden försöka ro i land min D-uppsats, jobba, få tid till axeloperation senare i höst, ta tag i artrosfingrarna, forska om min Hashimoto, dikta till poesikursen, marknadsföra Bråkstakarna + Mirell, vara med mina älskade. Hej hösten, walk my way please...

"ska jag bo i denna trista stad nu!!!?"

Ovanstående bloggrubrik var dotterns första, lite teatraliska, uttalande när hon satte foten på Landvetter efter Nepaläventyret. Och som jag höll med henne. Sverige känns på många sätt så standardmjölkigt, så pk, så korrekt, så försiktigt, så, ja, tråkigt...Tror att inte bara Nepal skulle kunna ha mycket att lära från Sverige, Sverige skulle också i hög grad ha mycket att lära från Nepal. Förutom trafikvettet, och trafikreglerna då, såklart, där finns inget jag rekommenderar från Katmandu.  Inte ens att det mitt i värsta rusningstrafiken ligger diverse djur och solar/slöar/sover/är döda mitt i vägen... För det är lite obehagligt.

Men nu är vi hemma, back to work, back to school, back to reality. Och ska jag berätta en hemlis för er så är det ganska skönt. Men schhh, säg det inte till nån. Det var riktigt kul att komma tillbaks till jobbet idag, efter 9 veckors semester. Träffa alla igen. Men visst, vi lämnade en smula av våra hjärtan kvar i Nepal, det är sant. Och visst, vi satt på planet hem och planerade för hur vi skulle kunna åka tillbaka så fort som möjligt. Helst på samma premisser, men gärna inkl en liten trekking upp i nån liten Himalayatopp. Bara en liten en. Det räcker för oss. Här hemma packar jag upp min resväska långsamt. En sak i taget. Luktar på de nyköpta kläderna, mmm, de luktar underbart. Lite som de gjorde från Indien, men inte lika uttalat. De luktar hotellet, rökelse, kryddor, tyg och leende människor. Jag packar upp njutningsfullt och långsamt, nån sak i taget om dagen. På så sätt varar semestern lite längre.