Riktiga män och kattugglor

"Riktiga män väger över 90 kg". Med den tischan dagen till ära gjorde examinatorn till min magisteruppsats entré i måndags. Kan ärligt inte säga om den gjorde mig mer eller mindre nervös. Jo, mer tror jag. Att jag överhuvudtaget fick in mitt arbete i tid var en bedrift i sig där i dec innan min stora axeloperation. Att jag och den samma axeln lyckades ta oss till Universitetet var en ännu större bedrift! Examinatorn, aka 90-kilo-tischan, mumlade stundtals harranger likt GW och tappade mig, men var i övrigt riktigt snäll. Och gav konstruktiv kritik och feedback. Jag är svag för konstruktiv kritik! Han gav mig vid upprepade tillfällen komplimanger för att jag var bra på att prata och svara för mig. Vilket var högst förvånande för yours truly, i mina öron o ögon var jag rödflammig och nervös, satt mest och stammade och hackade förvirrat. Jag är inte bra på att svara på "hur tänker fröken nu"-frågor, jag blommar mer upp när jag ges tillfällen att fabulera fritt. I detta fallet rörde det sig iofs inte om en fröken utan om två opponenter...Nuf said. 

Ni som var med när jag började blogga förra våren, eller trillade in nångång innan sommaren, vet att vi hade Projekt Kattugglor. Dvs via kamera i vår kattuggleholk följde vi en kattugglefamilj från inflyttning, till äggläggning, ägglossning, bäbisar, sorkmiddagar, ringmärkning och utflyttning. Alla fem ungarna klarade sig, fantastiskt nog. Här är dottern med två av dem vid ringmärkningen

I söndags bäddade vi rent och fint i holken med marsvinsspån och monterade upp kameran igen, tänkte vara ute i god tid. Och, hejåhå, i månd.kväll hörde vi vår kära Ugglis hojta utanför. Snabbt loggade jag in på appen till kameran, och där satt hon så fint i holken.

Kuttrade högt och förföriskt efter hanen. Uggle. Innovativa namn. Deras avkomma 2014 heter; Kattis, Blinkis, Stjärnan, Blomman och Lillie. 

Alla har vi våra böjelser

Jag har fått en ny. Böjelse. Egentligen är den inte ny, snarare ganska till åren. Ända sedan jag var en fräknig flickunge har jag önskat mig en pryl som min kompis hade. En Polaroidkamera. Sent omsider köpte jag en, ca år tjugohundranoll. Som i en flytt tre år senare glömdes bort i en låda. Länge. Ända till förra året, eller förrförra närmare bestämt. Då hittade jag den, och fick film till av maken i allahjärtansdagspresent. Yeay!!! Lycka. Kameran funkade fint, men den är stor och otymplig. Och om man är "enarmad" som yours truly går den knappt att knäppa bilder med. Gissa vad jag önskade i julklapp? Och fick? En ny Polaroidkamera! (aka Traderafynd). Problemet med den är att trots sitt goda rykte, vackra yttre och smidiga kropp tar den pissdåliga bilder. Crap. Men. Som gelé till slottsteken fick jag en till Polaroidkamera av maken några dagar senare. Blocketfynd. Och den mina bloggläsande vänner är riktigt knäpp. En stor krabat som är till för att ta Polaroidpassfoton. Väger bly, går inte att hålla. Än så länge säljs det inte film till den, inte än. Men den kommer. Troligtvis. Hoppas jag. Åh, jag är så betuttad i Polaroidkameror... Men varför krånglar de då? Och varför måste det vara så satans dyrt att ta bilder med dem?

Här är de två senaste iaf, visst är de vackra? 

Att vara nyopererad är annars tämligen tråkigt, så jag har inte direkt något att skriva om. Det är risk för gnäll isf, och gnäll vill jag helst undvika. Men med dessa två som sällskap i soffan blir det hela lite roligare:

 Har tillbringat några härliga dagar tillsammans med dotter o make hos mina fina föräldrar på Öland. Om ni aldrig varit på Öland på vintern, men på sommaren, kan jag rekommendera en visit. Ön visar upp en helt annan sida på vintern, lite sorglig och vemodig men också avskalad och avkopplad.

Nyår, haiku och konstiga projekt

Sista dagen på 2014. Antar att just denna dag kommer bli otroligt ombloggad runt omkring i världen. I ärlighetens namn har yours truly egentligen ingen lust att blogga just idag, men är det bloggonsdag så är det. Vill inte göra ett avslut på året som gått, vill inte knyta ihop någon säck, vill inte reflektera och tänka tillbaka. Låt mig bara säga såhär; 2014 tog och gav, det var djupa dalar och fina toppar, det var ingen raksträcka nånstans. 2014 hör bäst hemma i det förflutna.

Jag har aldrig riktigt gillat nyårsafton. Eller, jo, det har jag. Alltid! Själva festen som är kring nyår gillar jag väldigt mycket, oavsett om jag är på stor fest, festfest, bröllop, disco, liten fest, eller middag med vänner. Det är själva tolvslaget som ger mig kryllningar i kroppen och själen, det känns alltid som om jag missar något viktigt där. Att mina tankar far iväg åt fel håll, att jag exakt vid tolvslaget inte ser det gamla året fara iväg och ersättas av det nya. Men så, poff, är klockan två minuter över tolv, och kryllningarna borta! Hej och hå, så är det nya året på plats.

Här kommer en Haiku till 2014:
2014
Farväl gamla år
försvinn i det förflutna
glömmer dig aldrig.

Och en Haiku till 2015:
2015
Hej du nya år
bjud på glädje och kärlek
låt oss bli vänner.

Författarmässigt ser jag fram emot 2015, har många olika projekt på gång. Just nu håller jag på med något jätteknäppt, jag skriver en sonettkrans. Bara för att det ska vara så in i bänken svårt, det är en utmaning jag inte kan förneka mig. Har kommit halvvägs, dvs färdigställt 7 1/2 sonetter. Vart detta projekt ska ta vägen vet jag i dagsläget inte, men det fungerar bra som terapi och förströelse nu när jag är nyopererad. Så hjärnan får komma ut och röra lite på sig : )

Goda nyårskramar till alla som händelsevis läser detta, hoppas ni alla får ett blomstrande 2015!!

God Jul är väl orden för dagen?!

Ja, kära bloggläsare - en riktigt fin och härlig julvecka önskar jag er tills vi hörs igen. På nyårsafton. Min senaste vecka har mest handlat om smärtisar (dvs diverse smärtlindrande preparat), sjukhus, ont i axel o höft. Här är en röntgenbild på min axel tre dagar efter operationen:

Min läkare sa att det var riktigt kraftiga skruvar han använde, och de ser ju saftiga ut...

Men det går åt rätt håll, jag har det under kontroll. Känner mig, och ser ut som, en liten tant när jag är ute o småpromenerar på gatan med min paraplykäpp:

Jag har ju tidigare lagt in en bild på vår bombastiska julgran, här kommer en bild från idag:

Det är så lustigt... Varje år tror vi att det ska bli färre paket än förra året men högen krymper sällan. Tror vi i vår familj gillar julklappar ungefär på samma sätt vi gillar julgranspiff!! Det ska vara lite hejsan-hoppsan över det hela : ))

Nu kommer tomten, over and out.

det är synd om yours truly

Faktiskt så är det så. Synd om mig. Jag tycker nästan aldrig synd om mig, vill inte att någon annan ska göra det heller. Det synd-om-mig-iga i mig brukar jag gömma bakom lager av skydd, bygga barriärer, skapa mig nya identiteter. Men längst där under, som en blommig tapet från 70-talet, göms någon som får tyckas synd om. Nu är hon blottad i ljuset, fritt fram att säga "stackars dig".
I förrgår opererades jag. Det var det 6:e ingreppet i höger axel, denna gång blev det slutgiltigt - en major steloperation. Dessutom tog läkaren och högg ut en bit höftkam med en mejsel och grävde fram en klatt benmärg som murades in i axeln, tillsammans med ett par rejäla skruvar. Vilket gör att även höften blev opererad. Så, visst är det lite synd om mig? För jag har så in i bänken ont.

Bloggar gör jag därför idag från en sjukhussäng. I ett trist sjukrum, men med jättegullig personal. Ibland är jag själv här, ibland har jag sällskap. Jag gör inte så mycket. Tittar upp i taket och konstaterar att i lysrörslamporna finns det bruna, stora fläckar. Jag undrar varför. Ser också två hål i taket. Kan komma på mig själv att stirra på de där hålen. Jag undrar varför de är där.
Ibland går tiden sakta, ibland försvinner den snabbt. Tiden är emot mig, tiden är med mig. Det är en vecka till julafton. Bara en liten vecka. En hel lång vecka. Mycket kan hända och ändras på en vecka, till det bättre såklart.

Men min magisteruppsats hann jag skicka in, i fredags em. Håller tummarna för den. Och julklapparna är köpta, granen på plats, julmaten planerad av make och dotter. Det blir nog en fin jul trots allt!!!

"Gone fishing"

Ja, så står det i en mental skylt i min hjärna. Fast snarare "gone studying". Nu är det sista spurten, sista justeringarna, sista dunka-huvudet-i-väggen-och-skrivskrivskriv. På fredag måste jag skicka in uppsatsen, och då ska den helst vara unpickable. Så, sorry kära bloggen, du får nöja dig med att njuta av kort på vårt julpiff. Vi gillar inte stiliserade julgranar som vuxenpyntas för att se tjusiga ut, vi gillar vår julgran rätt så bombastisk. Den ska vara glädjepyntad med kärlek och en salig blandning av ärvekulor, dottertillverkade änglar, diverse små knastomtar maken köpt och annat smått o gott.

Dessutom har vi ljusslinga i både järnek och på balkongräcke. Brukar vi inte ha. Men i år vann dotterns enträgna vädjanden, och vi valde en färgglad slinga som kan blinka i åtta (8) olika lägen. Hurray! Hoppas grannarna kan läsa in de 2/3 ironi och 1/3 barnaglädje som vårt balkongräcke nu pryds av.

Att kasta det gamla och satsa nytt

Nej, kära ni, dagens blogg handlar i n t e om politik. Utan något avsevärt mer spännande - soffor. Vi har nämligen dumpat vår älskade trotjänare på tippen och införskaffat en ny en. En som är ny. Nysoffa. Den gamla hängde i under 12 fina år. År av vila, kärlek, fest, kattkräks, marsvinspiss, rödvin, släkt, vänner och en subtil soffallergi mot vatten.. Allt detta ledde fram till vissa spår i soffan. Lite fläckar här, lite blekt tyg där. Lite gnälliga fjädrar, lite hål på baksidan, lite solblekt tyg, mycket nedsuttna dynor. Den var stor, den var mjuk, den var soft hallonrödish. En gång var den Soffan med stort S. Hoppas råttorna på tippen gillar'n. Nu blåser det nya soffvindar här hemma, nyasoffan är på plats, och nyasoffan gillas. Den är stunsigare. Den är snyggare. Den är bättre att plugga i. Och plugga ägnar jag mig hemskt mycket åt jn, så det var väl tur. Katten approves.

 

Funkar fint till TVhäng. Och till nya mattan. 

Saknar jag då vår gamla? I ärlighetens namn - Ja. Men bara som gammal god vän, inte som soffa.