Och här - en sonett!

Jag har ju droppat lite poesifragment här på bloggen tidigare, haikus t.ex, och skrivit om den poesikurs jag går. Vilket är otroligt roligt, lärorikt, spännande, utmanande, utvecklande och lite till. Vet inte om min nyuppväckta förkärlek till sonetter har framgått, men då jag fick höra att sonetter en ganska svår form av diktande ville jag såklart ge mig i kast med en sonett. Sedermera blev det även en hel sonettkrans, men då den består av 15 sonetter är det inget min blogg får ta del av. Men den blev klar och jag blev nöjd både med sonettkransen och bedriften i sig. Som sagt, alla har vi våra böjelser. Mina består just nu av sonetter och ovanliga Polaroidkameror (har investerat i ett par stycken till....). Men här bjuder jag er, käraste bloggläsare, på min första sonett. Håll till godo.

En sonett någonstans mellan liv och död

De säger att jag är död

men död kan jag inte vara

jag vill tillhöra de levandes skara

min mun är blodfärgad röd

hudkostymen är blek och spröd

min tillvaro går ej att förklara

jag frågar men ingen vill svara

min passion har mist sin glöd

mitt liv är en oavslutad teaterakt

där jag irrar runt i en ständig jakt

efter vänner till sällskap och förtäring

det de säger om min stackars själ

är elakt förtal visst vill jag dig väl
men först låt mig tömma dig på näring.

Meningen med livet är___________!

Ja, ni läste rätt. Jag ska i detta blogginlägg ge er svaret på vad meningen med livet är. Då detta är ett såpass universumsomspännande ämne blir blogginlägget i övrigt förkortat denna vecka på grund av platsbrist. Alltså platsbrist i hur stort ett blogginlägg kan vara. Inte i antal tecken utan mentalt innehåll. Meningen med livet tar ju upp ett större mentalt utrymme än vad som syns i cybervärldens utrymme, så därför måste jag hålla mig till ett strikt inläggsomfång och ett fåtal ord för att få någon slags balans och ordning. Annars skulle hela min blogg krascha. (Allt detta är naturligtvis inget annat än svammel och dåliga ursäkter till att jag inte orkar blogga idag. Roligare att skriva än de faktiska anledningarna som består i axelsmärta, trötthet o c:o).

Så, här kommer meningen med livet enligt yours truly. Eller, vänta, ett förtydligande först. Mycket annat kan läggas till till detta, mitt ganska krassa, inlägg till vad meningen med livet är. Men då handlar det mer om livsinnehåll. Det är klart att jag också tycker man ska vara snäll mot andra, dela med sig, älska, uppleva, njuta, umgås, ta vara på ögonblick, fånga dagen, samla på glädje, se det vackra, leta skatter vid regnbågens slut. Min mening är inte att min mening med livet ska vara torr eller cynisk, det är bara vad jag kommit fram till. 

Meningen med livet är att leva det. 

Vad är jag?

Fram tills för någon dag sedan, och tre år bakåt i tiden, visste jag i alla fall till hälften vad jag vad (?). Jag var student. Speciallärarstudent. Det var en trevlig identitet, jag gillade att vara just student. Det kändes tryggt och säkert på något vis. Som en kokong. En puppa. Jag var en studentpuppa i en Universitetskokong. Men nu är jag klar, fri, utsläppt, redo att testflyga mina speciallärarvingar! Fast det är klart, inte just nu... Nu är jag mest en vingklippt speciallärare, med ena vingen i en slingshot. Nej nej nej, för er som tror att jag går med en smaskig drink i handen och råkar doppa i armen tror tyvärr fel. Slingshot är ingen exotisk paraplydrink, ej heller en slags shot av typen lakritsshot, jelloshot eller hotshot . Det är helt enkelt ställningen till min opererade axel. Så jag får ha min nya proffession på vänt. Men ändå - yeeeaaayyy, grattis till mig *selfiefive* Jag lyckades baske mig ro utbildningen i land, jag är klar!!! Skönt och läskigt på samma gång.

På tal om utbildning satt dottern med matteläxan igår. Hon går i tvåan. Men det räckte visst inte med att h o n skulle göra läxa, hon kämpade länge och väl med att komponera en till sin mamma också. Med noggranna instruktioner. Älskade dotter, var alltid den underbara människa du är.

Lilla katten och jag gick ner i vår bokskog  häromdan för att se om några träd blåst ner i stormen. Det hade det. Vi letade också efter inspiration och research till mitt nästa bokprojekt, uppföljaren till barnboken Mirell. Även det fann vi. Ingen långpromenad direkt, men bättre än inget!!

Det bästa med att studietiden är över och att D-uppsatsen är klar, är att min författarinspiration får mer utrymme i själ och hjärna. Jag har diverse projekt på G, det ena knasigare än det andra. Men jag tror på mitt motto att inte göra det lätt för sig. Finns det något som anses väldigt svårt att skriva då vill jag naturligtvis ge mig i kast med just det. Ingen komfortzon  för yours truly inte!

Riktiga män och kattugglor

"Riktiga män väger över 90 kg". Med den tischan dagen till ära gjorde examinatorn till min magisteruppsats entré i måndags. Kan ärligt inte säga om den gjorde mig mer eller mindre nervös. Jo, mer tror jag. Att jag överhuvudtaget fick in mitt arbete i tid var en bedrift i sig där i dec innan min stora axeloperation. Att jag och den samma axeln lyckades ta oss till Universitetet var en ännu större bedrift! Examinatorn, aka 90-kilo-tischan, mumlade stundtals harranger likt GW och tappade mig, men var i övrigt riktigt snäll. Och gav konstruktiv kritik och feedback. Jag är svag för konstruktiv kritik! Han gav mig vid upprepade tillfällen komplimanger för att jag var bra på att prata och svara för mig. Vilket var högst förvånande för yours truly, i mina öron o ögon var jag rödflammig och nervös, satt mest och stammade och hackade förvirrat. Jag är inte bra på att svara på "hur tänker fröken nu"-frågor, jag blommar mer upp när jag ges tillfällen att fabulera fritt. I detta fallet rörde det sig iofs inte om en fröken utan om två opponenter...Nuf said. 

Ni som var med när jag började blogga förra våren, eller trillade in nångång innan sommaren, vet att vi hade Projekt Kattugglor. Dvs via kamera i vår kattuggleholk följde vi en kattugglefamilj från inflyttning, till äggläggning, ägglossning, bäbisar, sorkmiddagar, ringmärkning och utflyttning. Alla fem ungarna klarade sig, fantastiskt nog. Här är dottern med två av dem vid ringmärkningen

I söndags bäddade vi rent och fint i holken med marsvinsspån och monterade upp kameran igen, tänkte vara ute i god tid. Och, hejåhå, i månd.kväll hörde vi vår kära Ugglis hojta utanför. Snabbt loggade jag in på appen till kameran, och där satt hon så fint i holken.

Kuttrade högt och förföriskt efter hanen. Uggle. Innovativa namn. Deras avkomma 2014 heter; Kattis, Blinkis, Stjärnan, Blomman och Lillie. 

Alla har vi våra böjelser

Jag har fått en ny. Böjelse. Egentligen är den inte ny, snarare ganska till åren. Ända sedan jag var en fräknig flickunge har jag önskat mig en pryl som min kompis hade. En Polaroidkamera. Sent omsider köpte jag en, ca år tjugohundranoll. Som i en flytt tre år senare glömdes bort i en låda. Länge. Ända till förra året, eller förrförra närmare bestämt. Då hittade jag den, och fick film till av maken i allahjärtansdagspresent. Yeay!!! Lycka. Kameran funkade fint, men den är stor och otymplig. Och om man är "enarmad" som yours truly går den knappt att knäppa bilder med. Gissa vad jag önskade i julklapp? Och fick? En ny Polaroidkamera! (aka Traderafynd). Problemet med den är att trots sitt goda rykte, vackra yttre och smidiga kropp tar den pissdåliga bilder. Crap. Men. Som gelé till slottsteken fick jag en till Polaroidkamera av maken några dagar senare. Blocketfynd. Och den mina bloggläsande vänner är riktigt knäpp. En stor krabat som är till för att ta Polaroidpassfoton. Väger bly, går inte att hålla. Än så länge säljs det inte film till den, inte än. Men den kommer. Troligtvis. Hoppas jag. Åh, jag är så betuttad i Polaroidkameror... Men varför krånglar de då? Och varför måste det vara så satans dyrt att ta bilder med dem?

Här är de två senaste iaf, visst är de vackra? 

Att vara nyopererad är annars tämligen tråkigt, så jag har inte direkt något att skriva om. Det är risk för gnäll isf, och gnäll vill jag helst undvika. Men med dessa två som sällskap i soffan blir det hela lite roligare:

 Har tillbringat några härliga dagar tillsammans med dotter o make hos mina fina föräldrar på Öland. Om ni aldrig varit på Öland på vintern, men på sommaren, kan jag rekommendera en visit. Ön visar upp en helt annan sida på vintern, lite sorglig och vemodig men också avskalad och avkopplad.

Nyår, haiku och konstiga projekt

Sista dagen på 2014. Antar att just denna dag kommer bli otroligt ombloggad runt omkring i världen. I ärlighetens namn har yours truly egentligen ingen lust att blogga just idag, men är det bloggonsdag så är det. Vill inte göra ett avslut på året som gått, vill inte knyta ihop någon säck, vill inte reflektera och tänka tillbaka. Låt mig bara säga såhär; 2014 tog och gav, det var djupa dalar och fina toppar, det var ingen raksträcka nånstans. 2014 hör bäst hemma i det förflutna.

Jag har aldrig riktigt gillat nyårsafton. Eller, jo, det har jag. Alltid! Själva festen som är kring nyår gillar jag väldigt mycket, oavsett om jag är på stor fest, festfest, bröllop, disco, liten fest, eller middag med vänner. Det är själva tolvslaget som ger mig kryllningar i kroppen och själen, det känns alltid som om jag missar något viktigt där. Att mina tankar far iväg åt fel håll, att jag exakt vid tolvslaget inte ser det gamla året fara iväg och ersättas av det nya. Men så, poff, är klockan två minuter över tolv, och kryllningarna borta! Hej och hå, så är det nya året på plats.

Här kommer en Haiku till 2014:
2014
Farväl gamla år
försvinn i det förflutna
glömmer dig aldrig.

Och en Haiku till 2015:
2015
Hej du nya år
bjud på glädje och kärlek
låt oss bli vänner.

Författarmässigt ser jag fram emot 2015, har många olika projekt på gång. Just nu håller jag på med något jätteknäppt, jag skriver en sonettkrans. Bara för att det ska vara så in i bänken svårt, det är en utmaning jag inte kan förneka mig. Har kommit halvvägs, dvs färdigställt 7 1/2 sonetter. Vart detta projekt ska ta vägen vet jag i dagsläget inte, men det fungerar bra som terapi och förströelse nu när jag är nyopererad. Så hjärnan får komma ut och röra lite på sig : )

Goda nyårskramar till alla som händelsevis läser detta, hoppas ni alla får ett blomstrande 2015!!

God Jul är väl orden för dagen?!

Ja, kära bloggläsare - en riktigt fin och härlig julvecka önskar jag er tills vi hörs igen. På nyårsafton. Min senaste vecka har mest handlat om smärtisar (dvs diverse smärtlindrande preparat), sjukhus, ont i axel o höft. Här är en röntgenbild på min axel tre dagar efter operationen:

Min läkare sa att det var riktigt kraftiga skruvar han använde, och de ser ju saftiga ut...

Men det går åt rätt håll, jag har det under kontroll. Känner mig, och ser ut som, en liten tant när jag är ute o småpromenerar på gatan med min paraplykäpp:

Jag har ju tidigare lagt in en bild på vår bombastiska julgran, här kommer en bild från idag:

Det är så lustigt... Varje år tror vi att det ska bli färre paket än förra året men högen krymper sällan. Tror vi i vår familj gillar julklappar ungefär på samma sätt vi gillar julgranspiff!! Det ska vara lite hejsan-hoppsan över det hela : ))

Nu kommer tomten, over and out.