What goes around comes around

Idag var jag på utvecklingssamtal med dottern. Samtalet kom in på att skriva berättelser och att skriva böcker. Läraren berömde dottern för hennes skrivförmåga, och sa glatt uppmuntrande att det måste vara ett arv från mig. Jag höll med. Blev varmglad och stolt inuti. Båda två blev vi, i det tysta, påminda om det sociala arvet och att allt inte ligger i våra gener. Jag förstod att det inte var en felsägning, läraren är ju väl medveten om att dottern är adopterad från Indien. Läraren frågade dottern om hon skulle bli författare när hon blir stor, som mamma, och hur stolt hon i så fall skulle vara när hon lånade böcker på biblioteket skrivna av sin "gamla" elev. Då berättade jag hur det gått till på ett kvartsamtal (som det hette förr) när jag gick i tvåan. Dottern går i tvåan nu. När min fröken, precis på samma sätt, berömde min skrivförmåga inför mina föräldrar och sa till dem att jag nog skulle bli författare som vuxen. När så min första bok kom ut förra året letade jag upp min lågstadielärares adress, och skickade henne ett signerat ex tillsammans med ett brev vem jag var, och tackade henne för att hon uppmuntrade mig till att skriva som åttaåring. Till min stora glädje fick jag ett fint brev tillbaka, och jodå, hon kom mycket väl ihåg mig!
Jag tänker på det viktiga jobb alla duktiga lärare gör runt om på skolorna. Alla de underbara lärare som s e r varje enskilt barn, uppmuntrar varje enskild förmåga, varje enskilt framsteg, varje enskild elevs svårigheter. Som undanröjer hinder och gör vägar framkomliga, som lyfter fram och lyfter upp varje elev, så att alla får känna att de duger och att de kan! Tyvärr är det inte såhär överallt, och ofta är det tyvärr det negativa som syns och hörs mest, som får störst genomslag i massmedia. Men inte här på min blogg, här hyllas de goda lärarna.

Jag avslutar det här ganska korta blogginlägget med en påminnelse om Bokmässan i Göteborg i helgen, med start imorgon torsdag. Då är jag där!
Jag avslutavslutar med ett foto maken tog av min lilla katta igår, här personifierar hon, eller kattifierar kanske är bättre ord, uttrycket cool katt : )

Det finns en första gång för allt!

Den senaste tiden har varit ganska snurrig för yours truly. Det händer saker som liksom är lite utöver min fattningsförmåga, över mitt huvud och bakom min rygg. Som jag inte kan styra över. Eller ens manipulera. Annars gillar jag att manipulera och domptera över situationer. Inte över människor däremot, det där är alldeles för svårt och invecklat. Annars skulle jag bli politiker, tror det skulle passat fint! Förutom det där spelet då... De säger ju inte sanningen om vad de egentligen står för, politikerna. Och ju närmare valet desto svårare hade de visst att veta vad deras parti egentligen står för. På riktigt. Det slängs verbala pajer kors och tvärs i politikSverige. Bara att ducka, och återigen inse v a r f ö r jag inte är politiskt aktiverad. Ja, röstade gjorde jag ju! 

 Mycket bra saker händer i livet just nu, mitt i allt. T.ex min bok, Mirell. Hade release i lördags, på en stor bokhandelkedja i en liten stad nära en stor stad. Åhhhh, det var kul!! Om ni vill träffa mig, och mina böcker, irl finns jag nästa torsdag på Bokmässan i Göteborg, i Idus förlags monter.

Mitt mantra i livet är "det finns en första gång för allting". Den senaste veckan har jag, för första gången:

*tagit bort en fästing (på min katt),

*äntligen haft pengar i plånboken när jag träffade på en tiggare, och kunde ge,

*köpt en finbukett blommor till maken, bara för att han är så bra,

*delat ut mitt visitkort (helt nytt),

*börjat kalla mig för författare,

*skapat en faktura.

Dottern hittade en megapadda i förrgår, frågade om man bara får pussa grodor, eller om man kan pussa paddor också. Jag tittade på paddan, den tittade elakt och vårtigt på mig med sina små ögon. Så nej, det blev ingen paddpuss för dottern. 

Btw, såg att mina penséer börjar blomma i rabatten. *Våga-vägra-höst*!

Vem har sagt att storleken inte har betydelse?

Varje höst fylls maken av en glad, speciell och påtaglig stress. Som smittar. -Näe, det har inte med jobb eller sånt att göra. Makens stress stavas s v a m p. I lördags drog vi iväg, mitt i natten nästan (kl 09.45). Till mitt och makens specialställe. Som bara vi känner till i hela världen. Trodde vi iaf, tills vi hittade avhuggna KarlJohanfötter i lördags..  Det började fint för yours truly, ska ni veta. Jag trampade ner i flodbädden av en bäck/dike. Trodde marken var safe, och geggan oskyldig. Icke då. Den tog tag i min stackars sko och höll fast den. Jag svor åt geggan att släppa min fot, till slut lydde den. Men då var jag redan sur, blöt och lerig/dyig/geggig. Dottern, den lilla gullungen, skrattade inte åt sin geggiga mamma, utan peppade mig med uppmuntrande tillrop: "tveka inte", "strunta i geggan", "ska du ge upp nu?" Nej ta mig tusan, jag ger sällan upp. Här skulle fångas in KarlJohans. Vi hittade först en hel del mediokra soppar. Och så stod den där. Så stor. Så vacker. Så mäktig. Sån urfader till KarlJohans. (NEJ! Det var inte en brunsopp!) Och så fin han var. Mint condotion. Eller vad tycker ni?

I övrigt är min hjärna till stor del fylld av min nyaste bok, Mirell. På lördag är det release på Akademibokhandeln, Kungsmässan. Ett event som känns jätteroligt, speciellt eftersom recensionen från Bibliotekstjänst kom idag och var positiv!!! HURRAY!!! Jag var dörädd för att bli sågad, Mirell ligger mig så varmt om hjärtat. En speciell bok på många sätt för mig. När jag fick se den irl häromdan kändes det, som Mirell skulle sagt, som såpbubblor i hela kroppen : ) 

Dessutom ska jag inom den närmsta tiden försöka ro i land min D-uppsats, jobba, få tid till axeloperation senare i höst, ta tag i artrosfingrarna, forska om min Hashimoto, dikta till poesikursen, marknadsföra Bråkstakarna + Mirell, vara med mina älskade. Hej hösten, walk my way please...

"ska jag bo i denna trista stad nu!!!?"

Ovanstående bloggrubrik var dotterns första, lite teatraliska, uttalande när hon satte foten på Landvetter efter Nepaläventyret. Och som jag höll med henne. Sverige känns på många sätt så standardmjölkigt, så pk, så korrekt, så försiktigt, så, ja, tråkigt...Tror att inte bara Nepal skulle kunna ha mycket att lära från Sverige, Sverige skulle också i hög grad ha mycket att lära från Nepal. Förutom trafikvettet, och trafikreglerna då, såklart, där finns inget jag rekommenderar från Katmandu.  Inte ens att det mitt i värsta rusningstrafiken ligger diverse djur och solar/slöar/sover/är döda mitt i vägen... För det är lite obehagligt.

Men nu är vi hemma, back to work, back to school, back to reality. Och ska jag berätta en hemlis för er så är det ganska skönt. Men schhh, säg det inte till nån. Det var riktigt kul att komma tillbaks till jobbet idag, efter 9 veckors semester. Träffa alla igen. Men visst, vi lämnade en smula av våra hjärtan kvar i Nepal, det är sant. Och visst, vi satt på planet hem och planerade för hur vi skulle kunna åka tillbaka så fort som möjligt. Helst på samma premisser, men gärna inkl en liten trekking upp i nån liten Himalayatopp. Bara en liten en. Det räcker för oss. Här hemma packar jag upp min resväska långsamt. En sak i taget. Luktar på de nyköpta kläderna, mmm, de luktar underbart. Lite som de gjorde från Indien, men inte lika uttalat. De luktar hotellet, rökelse, kryddor, tyg och leende människor. Jag packar upp njutningsfullt och långsamt, nån sak i taget om dagen. På så sätt varar semestern lite längre.

Kan man ta morgontåget till Katmandu?

Ja, det är en fråga jag funderat över sedan 1990, när Magnus Johansson skrev den underbara sången "Magdalena tog morgontåget till Katmandu". Har alltid närt en befängd dröm om att åka till Katmandu sedan dess. Har alltid velat åka till Katmandu, och helst då med ett morgontåg förstås. Och så blev drömmen verklighet! Fast med ett morgonflyg. 3 härliga veckor har vi varit här nu, men om några timmar är äventyret slut för denna gång... Sorg och saknad, och massa kärlek, känner jag inför att åka. Det är varit amazing!!! På 3 veckor i Sverige, säg exempelvis i mars, känns det inte som att det händer så mycket. Men efter 3 veckor i Nepal har jag lärt mig massor. Exempelvis:

1. Att det inte går något morgontåg till Katmandu. Inget annat tåg heller, för den delen.

2. Att det är genialiskt med trafikljus och övergångsställen! Finns inte här, en får korsa gatan efter bästa förmåga och be till gudarna att det går bra. 

3. Att crawla med en arm (den andra är ju obrukbar, pga världens mest pajade axel). Funderar på Paralympicssatsning. Om sträckan 16 meter finns...

4. Att vara under vattnet! 

5. Att simma under vattnet!! Här får all eloge gå till dottern, hon har lärt mig och tränat med mig i poolen på dagarna.

6. Att äta stark mat.

7. Att gilla stark mat! Här går all eloge till maken, han har tränat mig.

8. Att jag inte har världens bästa pluggdisciplin när jag sitter vid ett bord vid poolen.

9. Att säga Namaste/goodmorning/hello/

goodafternoon/goodevening/goodnight, tusen gånger per dag och gilla det.

10. Att det är bedövande vackert att se Himalaya! De snöklädda topparna, solen på, molnen nedanför. Bedövande vackert..

11. Att man blir väldigt andfådd på 2500 meters höjd. Där var vi igår.

12. Att jag inte är en sån hemmakatt som jag trodde...

På kvinnofestival i Bhaktapur

Härligt bad i maffigt monsunregn

Yours truly i Nagargot, utsiktsplats över Himalaya.

Shit va´mycket djur i Chitwan

I helgen tog vi semester mitt i Nepal"semestern" och åkte buss till Chitwans nationalpark. Vägen dit var strapatsfull, bokstavligt talat. Det var vindlande vägar, vindlande vyer, och vindlande trafik. Herreminje, en satt med hjärtat fastnålat i halsgropen i fem timmar dit, och fem timmar hem. Var övertygad om att vi skulle välta ner bussen i floden, eller krocka, eller köra över en hund/ko/get/höna... Så blev det inte, tur nog.
Alla bussar, bilar och motorcyklar tutar som tokar åt varandra, men inte nödvändigtvis argt. Som i Sverige. Näe, de har liksom olika tutningar beroende på situation, typ frågan: "kan jag köra om dig?". Då finns tutsvaren: "det är klart, du kan köra om", "nej, vänta, det kommer mötande trafik runt kröken, kör inte om än", "lägg av ditt drägg, jag gillar inte att du ska köra om m i g!"

Väl i Chitwan började vi med en tur i lång kanot på floden för att leta krokodiler o annat. Mycket spännande, speciellt när de första krokodilen siktades. Följdes sedan av några till. -Ooohh, coolt var det!















Den störtats skillnaden mellan Chitwan och Katmandu var, förutom att det ena är landsbygd och det andra är storstad, temperaturen utomhus. Katmandu var varmt och skönt, Chitwan var VARMT och svettigt. Grymt hög luftfuktighet. Och, som ett välkommet brev på posten, gillade artrosfingrarna Chitwanklimatet. Mmm, de tycker om när det är väldigt varmt och väldigt blött samtidigt.

Här är de stackars elefanterna bundna i kedjor, för att bäbisarna ska få dia. Det var ledsna elefanter vi såg... Denne lilla försöker dra i sina kedjor:

 Sedan kom den och hälsade på dottern!

Vi tog också en tidig morgontur på en elefant i nationalparken/djungeln för att sikta noshörningar. Eller kanske en tiger. Det det där med tiger var yours truly inte så noga med, dagen innan hade en tiger dödat en människa i Chitwans nationalpark. Så, tigrar göre sig icke besvär. Det var fantastiskt härligt! Massa fåglar som kvittrade/kraxande/hackade/hoade, eller vad de nu gjorde. Varmt o gött, och en elefant som gick så där lagom fort. Tills den blev arg på en liten elefant vi mötte, började skena, skrika och trumpeta. Vår elefantförare hade fullt sjå att få ordning på den. Jag satt med ryggen emot det som hände, och trodde vi blev attackerade av en tiger! Shit vad rädd jag blev. Sedan gick elefanten länge och småmorrade för sig själv. Fick några hårda rapp i huvudet av elefantföraren med jämna mellanrum som svar.
Och så dök de upp, noshörningarna. de första två, mamma och barn. De såg oss inte där vi satt, uppflugna på elefantryggen.

 Sedan pluppade det upp en till. Håll med om att den liknar en stegosaurus!?

 Och efter en stund några till. Tio fina noshörningar såg vi, och ingen tiger. Lite hjortar, och en solgul spindel däremot.

Och stora vnbärssnäckor:

Ojojoj, det var en härlig helg! Back to Katmandu och sista veckan här. Det är varmt, riktigt varmt och skönt. Inte lika mycket regnmoln som i början, utan istället en hel del sol. Dottern och jag är i poolen mycket. Vi pluggar lite båda två. Och solar. och badar! Dottern har förvandlats till en delfin, själv tränar jag på "enarmscrawl". Vilket är ganska knäppt, då jag aldrig kunnat crawla när jag hade två fungerande armar. Men bara för att jag endast kan simma med en arm (och två ben), ja då ska jag minsann lära mig crawla! Idag klarade jag en bassänglängd. 16 meter. Tre gånger! Weeeaayy.

 Vi åker såklart på en hel del utflykter också. Tittat på fina tempel, en helig och smutsig flod, en del av en hinduisk begravning (likbränning vid floden), massa roliga apor, mer tempel, ännu mer tempel... Och så shoppar vi!!! Knäppa souvenirer blandas med kläder, Converseskor, presenter hem, hårgrejer, t-shirts, bokmärken. Ja, kära nån, det står många kassar på vårt hotellrum : ))

monkey say monkey do

Igår var vi på utflykt till Katmandus "varumärke", Swayambhunath.
En högt belägen stupa som pryder många turistaffischer o.dyl. Där tittar Buddhas ögon ner på en, från en stor och hög guldpelare.

 Egentligen är det pilgrimer som Buddha spanar efter, när de kommer stretande uppför de 360 branta trappstegen.  Swayambhunath påstås vara platsen där allt liv i Katmandudalen startade, tanriska buddister påstår att det dessutom är områdets starkaste kraftkälla. Så det var inte utan en stor portion vördnad yours truly trampade runt på denna buddistisk heliga plats. Tände ett ljus för de som jag älskar. Insåg samtidigt hur avigt västerländsk jag såg ut i det sammanhanget, när jag jämförde mig med de andra kvinnorna som gjorde samma sak. Jag frågade en liten rynkig man vad jag skulle tänka på när jag tände mitt ljus, men han bara ryckte på axlarna och himlade med ögonen. Antog att det därför var fritt fram att tänka på vad jag ville, Buddha skulle nog inte ta illa upp.

Swayambhunath kallas också "monkey temple" och det var inte svårt att förstå varför. Eller vad tycker ni om de här godingarna?

Mycket arg apa

mamma-apa håller fast sin unge i svansen

kolla apan i bakgrunden, som dricker Sprite!

apunge som chillar på trappan...

...och kliar sig bakom örat!

apunge som klättrar med kex i munnen

"Inte utan min Cola"

Njutningsbild, och en härlig bild av en vakande mamma med sin snuttande unge!