Hand i hand vi går

Idag ger jag er en liten hand. Men jag säger inte vems det är. Ni får gärna gissa, tyvärr är detta inte en sån där blogg med tävlingar där en kan vinna saker. Så om ni gissar är det bara om ni tycker det är kul. Vems är den lilla handen? 

I övrigt pågår skidVM för fullt. Yours truly är en riktig skidtävlingsnörd, har alltid så varit. Kommer nog alltid så vara. Jag upptäcker att jag har råkoll på varenda tiondel fram och tillbaka. På vem som åker upp sig och vem som åker ner sig. Vems skidor som glider och vems skidor som fastnar. Jag säger allt strax innan kommentatorerna säger samma saker, ibland blir jag irriterad att de inte ser det jag ser när jag ser det. Tror att sportkommentator kanske är mitt egentliga drömyrke. Längdskidor då. Med individuell start. I mästerskap. Kanske något smalt yrkesval, men men. Annars har i alla år ett av mina absoluta drömyrken varit att vara den där personen i radio som förmedlar vad som händer i trafiken. "Har du tips om trafiken kan du nå mig på nolltjugonionittiniofyrafyrtifyra". Mmm, det jobbet vill jag ha. I kombo med kommentatorsgrejen då. Kanske inte det jag är utbildad till, men jag har ju sadlat om förr. Eller så hoppar jag över att kommentera skidor i TV och håller jag mig på soffnivå. Och drömmer vidare om trafikradion. Så fokuserar jag på att vara hobbypoet/författare/(sjukskriven) speciallärare istället. För bloggdrottning blir jag kanske aldrig, är inte tillräckligt bloggdisciplinerad. Tror inte heller ni, kära bloggläsare, är så intresserade av att jag ska lägga upp bilder på mina dagliga outfits. Eller sminkningar. Eller frisyrer. Det ser tämligen lika ut från dag till dag. Outfit: mysbrallor, luftig tischa, sling-shot. Smink: inget. Frisyr: tämligen rent hår. Klart. Detta skyller jag på att jag är sjukskriven fortfarande i väntan på att axeln ska börja läka. Men sedan, då j*drans i min lilla låda ska jag bli snygg!!

Plötsligt händer det... igen

Och nu är den på G, på ingång, på tröskeln och trippar förväntansfullt. Våren! Våren är ta mig tusan nästan här. Plötsligt händer det, plötsligt vänder det. Som jag har längtat hela senhösten och hela sega vintern. Våren. Våren. Äntligen är all vånda över D-uppsatsen över, mitt examensbevis från speciallärarutbildningen ligger tryggt och säkert i en låda. Bara väntar på att användas. Den meckiga axeloperation är gjord, bara att vänta på att resultatet ska bli bra. Men nu är våren i alla fall på ingång, då går allt lättare. Små fina snödroppar vinkar i rabatten, och fåglar som jag inte vet namnet på sjunger i nya stämmor. Vår! Vår!! Vår!!!

Just nu bidar jag min tid och smider planer mer eller mindre i det tysta. Vissa små och andra betydligt större. Projekt projekt. Yours truly's motto för 2015 är "låt oss ha storhetsvansinne", this is the year liksom. Ett av projekten är en uppföljare på min bok Mirell. Problemet är bara att min älskade lilla luftiga dator har preparerat sig med sömnmedel. Så fort jag sätter/lägger mig tillrätta i soffan med datorn i knäet/på magen och börjar skriva så somnar jag. Crap. Eftersom jag ofta somnar med handen (skriver med vänster) på tangenterna blir det ibland gucuffrydfyfujpcjxxzdq mitt i texten. Eller massa mellanslag. För att komma runt detta sparar jag hysteriskt, hela tiden, nonstop.

You cant't fool me, dear computer!  

alla har vi våra böjelser, tagning 2

Insåg att jag för ett tag sedan hade ett inlägg som hette just detta. Alla har vi våra böjelser. Det fick en oväntat rolig uppföljning. För nån vecka sedan var jag och min axel på återbesök hos axeldoktorn, vilket inleddes med röntgen. Efter att vi diskuterat axeln drog doktorn iväg med mig till datorn. Vilken befinner sig i ett slags öppet kontorsrum, och där patienter förmodligen vanligtvis inte har tillträde. Denna fantastiskt pedagogiska läkare visar sedan en screenshot på dagens röntgenbild vs direkt efter operationen. Då det tydligt syns skillnad på hur skruvarna sitter i förhållande till huden visar jag honom detta. Skruvhuvudena putar nu upp under huden. Lite creepy. Han zoomar in, och tillsammans hänger vi över datorn och jämför de båda röntgenbilderna. Vi försöker hitta nybildat spindelnät av skelett, men förgäves.
 Doktorn: -Jag är ju inte röntgenläkare, men så här tolkar jag det.
 Jag: Nä, det är ju egentligen inte jag heller. Jag är ju mest speciallärare.
Doktorn: Ja,alla har vi ju våra böjelser.
Vi båda börjar skratta. Slut på scenen. Men fattar ni vad knäppt? Vad säger jag? "Jag är ju egentligen inte röntgenläkare..." Nä, tror sjutton det!! Tur att vi känner varandra så väl. Men man gör väl det efter 5-6 ingrepp i samma axel under 4 år; samma axel, samma patient, samma läkare. Vi vet liksom var vi har varann, och han duttar inte med mig. Yours truly ogillar starkt när människor duttar med henne. Visar tex en sjukgymnast tecken på duttande får de allt tänka om. Och i ärlighetens namn är det ingen som direkt gör det mot mig heller. Duttar. Tror jag sänder ut oduttsignaler.  Har övat på det. "Are you dutting to me, ha? Are you dutting to me? Are you dutting to me?" (Taget från filmen Taxidriver).

Men på tal om böjelser fortsätter min böjelse för instantkameror, har nu fyra stycken Polaroider i olika stadier av fungerande och användarvänlighet. Dessutom en ny precious som kom igår, en Lomo instant.

Den är jättefin. Det blev kärlek vid första ögonkast. Instantlove, s.a.s. Och rolig, har tex tre olika objektiv. Tar vackra små instantbilder i visitkortstorlek. Mycket praktiskt om jag tex skulle stöta på en kändis i min bokskog och ha med mig Lomon. Då kan jag bara svänga upp den, knäppa en kändisfie, signera den med min autograf och ge bilden till kändisen som kan stoppa fotot i sin plånbok. Tvärtom går ju också bra.  Om nu kändisen känner sig mer känd än jag. Jag är ju inte så värst speciellt kändis. Inte än iaf. Men ändå länge stöter jag bara på min katta i skogen. 

Måste bara visa nåt fint här på kära bloggen. Dottern kom in till mig häromdan när hon hade varit ute och lekt i snön. Hon höll något ömtåligt i handen, som hon sträckte fram till mig: -Titta mamma, jag har hittat ett hjärta av snö! 

Och här - en sonett!

Jag har ju droppat lite poesifragment här på bloggen tidigare, haikus t.ex, och skrivit om den poesikurs jag går. Vilket är otroligt roligt, lärorikt, spännande, utmanande, utvecklande och lite till. Vet inte om min nyuppväckta förkärlek till sonetter har framgått, men då jag fick höra att sonetter en ganska svår form av diktande ville jag såklart ge mig i kast med en sonett. Sedermera blev det även en hel sonettkrans, men då den består av 15 sonetter är det inget min blogg får ta del av. Men den blev klar och jag blev nöjd både med sonettkransen och bedriften i sig. Som sagt, alla har vi våra böjelser. Mina består just nu av sonetter och ovanliga Polaroidkameror (har investerat i ett par stycken till....). Men här bjuder jag er, käraste bloggläsare, på min första sonett. Håll till godo.

En sonett någonstans mellan liv och död

De säger att jag är död

men död kan jag inte vara

jag vill tillhöra de levandes skara

min mun är blodfärgad röd

hudkostymen är blek och spröd

min tillvaro går ej att förklara

jag frågar men ingen vill svara

min passion har mist sin glöd

mitt liv är en oavslutad teaterakt

där jag irrar runt i en ständig jakt

efter vänner till sällskap och förtäring

det de säger om min stackars själ

är elakt förtal visst vill jag dig väl
men först låt mig tömma dig på näring.

Meningen med livet är___________!

Ja, ni läste rätt. Jag ska i detta blogginlägg ge er svaret på vad meningen med livet är. Då detta är ett såpass universumsomspännande ämne blir blogginlägget i övrigt förkortat denna vecka på grund av platsbrist. Alltså platsbrist i hur stort ett blogginlägg kan vara. Inte i antal tecken utan mentalt innehåll. Meningen med livet tar ju upp ett större mentalt utrymme än vad som syns i cybervärldens utrymme, så därför måste jag hålla mig till ett strikt inläggsomfång och ett fåtal ord för att få någon slags balans och ordning. Annars skulle hela min blogg krascha. (Allt detta är naturligtvis inget annat än svammel och dåliga ursäkter till att jag inte orkar blogga idag. Roligare att skriva än de faktiska anledningarna som består i axelsmärta, trötthet o c:o).

Så, här kommer meningen med livet enligt yours truly. Eller, vänta, ett förtydligande först. Mycket annat kan läggas till till detta, mitt ganska krassa, inlägg till vad meningen med livet är. Men då handlar det mer om livsinnehåll. Det är klart att jag också tycker man ska vara snäll mot andra, dela med sig, älska, uppleva, njuta, umgås, ta vara på ögonblick, fånga dagen, samla på glädje, se det vackra, leta skatter vid regnbågens slut. Min mening är inte att min mening med livet ska vara torr eller cynisk, det är bara vad jag kommit fram till. 

Meningen med livet är att leva det. 

Vad är jag?

Fram tills för någon dag sedan, och tre år bakåt i tiden, visste jag i alla fall till hälften vad jag vad (?). Jag var student. Speciallärarstudent. Det var en trevlig identitet, jag gillade att vara just student. Det kändes tryggt och säkert på något vis. Som en kokong. En puppa. Jag var en studentpuppa i en Universitetskokong. Men nu är jag klar, fri, utsläppt, redo att testflyga mina speciallärarvingar! Fast det är klart, inte just nu... Nu är jag mest en vingklippt speciallärare, med ena vingen i en slingshot. Nej nej nej, för er som tror att jag går med en smaskig drink i handen och råkar doppa i armen tror tyvärr fel. Slingshot är ingen exotisk paraplydrink, ej heller en slags shot av typen lakritsshot, jelloshot eller hotshot . Det är helt enkelt ställningen till min opererade axel. Så jag får ha min nya proffession på vänt. Men ändå - yeeeaaayyy, grattis till mig *selfiefive* Jag lyckades baske mig ro utbildningen i land, jag är klar!!! Skönt och läskigt på samma gång.

På tal om utbildning satt dottern med matteläxan igår. Hon går i tvåan. Men det räckte visst inte med att h o n skulle göra läxa, hon kämpade länge och väl med att komponera en till sin mamma också. Med noggranna instruktioner. Älskade dotter, var alltid den underbara människa du är.

Lilla katten och jag gick ner i vår bokskog  häromdan för att se om några träd blåst ner i stormen. Det hade det. Vi letade också efter inspiration och research till mitt nästa bokprojekt, uppföljaren till barnboken Mirell. Även det fann vi. Ingen långpromenad direkt, men bättre än inget!!

Det bästa med att studietiden är över och att D-uppsatsen är klar, är att min författarinspiration får mer utrymme i själ och hjärna. Jag har diverse projekt på G, det ena knasigare än det andra. Men jag tror på mitt motto att inte göra det lätt för sig. Finns det något som anses väldigt svårt att skriva då vill jag naturligtvis ge mig i kast med just det. Ingen komfortzon  för yours truly inte!

Riktiga män och kattugglor

"Riktiga män väger över 90 kg". Med den tischan dagen till ära gjorde examinatorn till min magisteruppsats entré i måndags. Kan ärligt inte säga om den gjorde mig mer eller mindre nervös. Jo, mer tror jag. Att jag överhuvudtaget fick in mitt arbete i tid var en bedrift i sig där i dec innan min stora axeloperation. Att jag och den samma axeln lyckades ta oss till Universitetet var en ännu större bedrift! Examinatorn, aka 90-kilo-tischan, mumlade stundtals harranger likt GW och tappade mig, men var i övrigt riktigt snäll. Och gav konstruktiv kritik och feedback. Jag är svag för konstruktiv kritik! Han gav mig vid upprepade tillfällen komplimanger för att jag var bra på att prata och svara för mig. Vilket var högst förvånande för yours truly, i mina öron o ögon var jag rödflammig och nervös, satt mest och stammade och hackade förvirrat. Jag är inte bra på att svara på "hur tänker fröken nu"-frågor, jag blommar mer upp när jag ges tillfällen att fabulera fritt. I detta fallet rörde det sig iofs inte om en fröken utan om två opponenter...Nuf said. 

Ni som var med när jag började blogga förra våren, eller trillade in nångång innan sommaren, vet att vi hade Projekt Kattugglor. Dvs via kamera i vår kattuggleholk följde vi en kattugglefamilj från inflyttning, till äggläggning, ägglossning, bäbisar, sorkmiddagar, ringmärkning och utflyttning. Alla fem ungarna klarade sig, fantastiskt nog. Här är dottern med två av dem vid ringmärkningen

I söndags bäddade vi rent och fint i holken med marsvinsspån och monterade upp kameran igen, tänkte vara ute i god tid. Och, hejåhå, i månd.kväll hörde vi vår kära Ugglis hojta utanför. Snabbt loggade jag in på appen till kameran, och där satt hon så fint i holken.

Kuttrade högt och förföriskt efter hanen. Uggle. Innovativa namn. Deras avkomma 2014 heter; Kattis, Blinkis, Stjärnan, Blomman och Lillie.