Och...fail...shit

Nähädå, säg den disciplin som varar. Igår vaken, idag halvsovande. Att jag aldrig lär mig. Kan inte skriva något intressant ikväll, sorry älskade lilla blögg. Sorry alla mina läsare av blöggen, ni får vänta nån dag innan ni får den rafflande infon hur det gick när jag träffade på maken (innan vi var ett par alltså) de första gångerna. Men jag lovar, det kommer!
Nu måste jag ursäkta mig och dra mig tillbaka till min kammare.
O and o, lilla blöggen

att lida av ansiktblindhet

Yes! Mission accomplished. Lyckades komma ihåg att blogga innan jag var i sovande tillstånd ikväll : )

Jag vet inte om jag redan skrivit om en stor svårighet i mitt liv. Såhär är det. Min filosofi är ju att man inte ÄR en funktionsnedsättning/skada/sjukdom. Det är något man HAR, oftast helt ofrivilligt och utan till glädje eller gagn på något sätt. Så ser jag på mina nedsättningar, jag försöker få dem att inte bli funktionshinder i min vardag. Det går lite olika med det, beroende på situation och omgivning. Men en sak LiIDER jag faktiskt till och med av. Det är min ansiktblindhet. Jag försöker och försöker se till att detta inte ska bli ett hinder för mig, inte en black om foten, eller ett nederlagsbetonat fenomen som får mig att bli socialt osäker och bete mig konstigt. Men det är faktiskt svårt. Kan liksom inte hjälpa't. Vet sällan om jag känner/känner igen en person eller inte. Det blir ofta pinsamma situationer i arbetet, kalas, fester, bland grannar, kollegor, och mer avlägsna släktingar. Ibland vinkar jag glatt från bilen åt en helt främmande människa, ibland missar jag att vinka åt någon som jag känt länge. Ibland på fester eller släkttillställningar hälsar jag fint och tar i hand med sådana som jag känner, ibland säger jag ett nonchalant hej åt någon jag borde ta i hand med, och ibland kramar jag främlingar. Jag säger mitt namn åt dem jag träffat förut, och säger inte mitt namn åt andra som jag bara tror att jag har träffat. Och allt detta är ju så förbaskat pinsamt!! Jag skäms verkligen, men kan inte hjälpa det. Jag försöker med alla tricks jag läst om, men det är hopplöst att memorera kläder, glasögon och frisyrer - folk klipper ju sig! Och dessutom byter de både kläder och glasögon ibland... Det är lättare när jag pratar om min ansiktblindhet, att jag är slav under dess förtryck. Då är de flesta gulliga, överseende och förstående.

Men värre var det när jag var tonåring och gick på discon i stan. Ni vet hur det var. Jag spanade in en kille och med lite tur spanade han tillbaka. Det blev tryckare. Killen ifråga kom fram, frågade om vi skulle dansa (jag var alltid och genomgående för feg för att fråga), vi dansade och det var trevligt. Kanske hängde vi ihop lite under kvällen, och i bästa fall frågade killen efter mitt telefonnummer. Till familjen hemtelefon alltså, detta var långt innan jag flyttade hemifrån och ännu länge innan mobiltelefoner var uppfunna. Eftersom jag dessutom har röstblindhet ville jag bli uppringd, inte ringa upp. Har ofantligt svårt att känna igen röster över telefon. (En gång dejtade jag en kille bara för att jag alltid hörde när det var han som svarade i telefon hemma hos sig!)

Well, det var en parentes. Jo, och när killen kanske ringde och ville ses igen kom mitt nästa hinder. Hur i hela friden skulle detta gå till? Att känna igen en person som jag bara skymtat i discorök inne på ett stort Gbgdisco verkade stört omöjligt. Att dessutom bestämma en mötesplats och ses där var upplagt för ett stort, fett misslyckande. Alltså löste jag det med att försöka få killen att köra hem till mig först. Att dra hem en relativt främmande kille till min familj kändes mindre pinsamt än att inte känna igen honom vid t.ex. Koppamärra. Killarna gick förvånansvärt ofta snällt med på detta, och av min ansiktblindhet märktes ingenting. Förutom för mig själv då, för ofta var killen jag gick på dejten med rätt olik killen som jag träffat på discot. Tror jag. 

Imorgon kanske ni får höra hur det gick när jag träffade maken de två första gångerna...

 T.b.c

Dags för skärpning

Inte att ni ska skärpa er, käraste läsare, utan jag. Nu undrar ni väl outhärdligt nyfiket vad det handlar om? Jo, min odisciplinära bloggtid. Såhär är det. Jag bloggar i stort sett till 100% för sent på dygnet. Ni vet, då när en är så trött att hjärnan känns som om den är full av äppelmos och svammel. Och då blir det oerhört lite vettigt skrivet. Dessutom så har idag hunnit bli imorgon, min hjärna har tryckt på "switch off"knappen, och ögonlocken verkar insnöade på att vara stängda. Mao, jag sovbloggar...

Inget att göra, vi ses ju imorgon igen : )

Nervös väntan

Min nya bok har börjat säljas, igår signerade jag de första exemplaren. Den första köparen av ens nya bok blir alltid lite speciell, och hemlig. Är inget personen ifråga brukar få veta, den vinner liksom inget flådigt pris för det. Bara en plats i mitt minne (i bästa fall, ska tilläggas). Men när en håller sin nyförlösta (läs nytryckta) bok i tassarna för första gången bleknar liksom allt slit bort i fjärran. All stress, press, slit, vånda, genomläsande, korrande om och om igen är förlåtet och förglömt. Nu är den ju här!

Den nya boken ser så fin ut, jag är galet nöjd när jag ser den. Däremot har jag inte vågat läsa... Inget konstigt med det, jag har inte läst någon av mina böcker när de varit klara. Bara den första, men det beror på att jag haft sagoläsningar massa gånger med den på olika event och bokhandlare. Jag vågar liksom inte läsa, är rädd för att hitta felaktigheter eller annat krafs insprängt bland orden.
Några som läser ens böcker däremot är recensenter. Vissa är tyckare, andra är bloggare, några är bibliotekarier, och det brukar vara positivt och roligt att läsa hur de tolkar ens alster. Men en person har stort inflytande över bokens biblioteksomfattning i sina händer. Nämligen hon eller han som recenserar för Btj. För den recensionen läses av alla bibblor i Sverige, och så bestäms vilka som ska köpa in den. Spännande. I alla fall om boken blir väl emottagen...
Så den recensionen väntar jag på nu, borde komma inom relativt kort tidsrymd.

Jag önskar min kära bok, Naturväktarna och den vita räven, all lycka till med såväl recensenter, som läsare, skolor, bibliotek och bokhandlare. You rock the world!

Gonattblöggvisor

Yours truly har svårt för det där med tidsomställning, vet inte vad klockan är i faktisk tid. Tex just nu är jag supertrött, men vet inte om jag var tröttare än såhär samma tid igår, eller mindre trött. Alltså, hur trött ska jag vara i förhållande till hur trött jag är?

 Vad passar då bättre nu än gonattvisor! Jag började trött-tänka på hur dessa skulle kunna utformas med adress till blöggen. 

Kanske såhär ungefär:

När blöggen har lagt sina elva små läsare

och bundit fast dem vid orden

då skriver den sakta för elva små läsare

de vackraste ord den känner 

ho ojojojoj blögg

ho ojojojoj blögg

ho ojojojoj blögg blögg

ho ojojojoj blögg.

Eller såhär:

Goodnight blöggen it is time to go

goodnight blöggen it is time to go

your readers read you, they really love to

but goodnight blöggen ändå.

Eller kanske såhär:

Blöggen ska skrivas nu och va' snäll

annars kanhända blöggen får smäll

inte va' stygg och trilskas sådär

ser inte blöggen, yours truly är här.

hjärnan vs kroppen

Min hjärna vill alltid något helt annat än vad min kropp har lust med. De två battlar ständigt om vem som ska bestämma över mig. Oftast säger hjärnan "Ja" och kroppen "Nej". Hjärnan säger "Ja, det vill jag", medan kroppen sätter käppar i hjulen med sitt "Nähädu, det tänker jag INTE göra".
Så vem lyssnar jag då på?
Halvsvår fråga.
Alltså, jag vill ju oftast som min hjärna, vi är relativt välsynkade och eniga om hur vi vill leva vårt liv. Det vill säga; okomplicerat, aktivt, påhittigt, kreativt, bejakande, vänligt. Men kroppen är som en grinig surkärring ibland. Ni vet, en sån där trist sak som bara vill sitta i sitt soffhörne med ett komplicerat broderi och örtte och gnälla över alla små gnällbara ting som kan tänkas finnas. Ofta försöker vi övermanövrera bort surkärringen, jag och hjärnan, och tvingar kroppen till glada små JA. Och det går faktiskt, tro´t eller ej. Det gäller bara att bestämma sig för vem som ska bestämma, vem som är bossen över en själv.

Som idag, när yours truly hängde med till simhallen. Simborgarmärket skulle bärgas av dottern och hennes kusiner. De simmade sina längder u.a och med bravur. Även syrran simmade som en fena. Själv styrde jag min kropp framåt i en slags egenkomponerad simvariant. Ömsom enarmad bröstsim, ömsom flytande ryggsim med småsparkar, ömsom ett egnenkomponerat och enarmat crawlliknande simsätt, ömsom hitta-på-sim och ömsom gick jag på botten. Kvitt samma, en 200ing bidde det i alla fall, fast på mitt eget sätt. Alla sätt är dåliga utom yours trulys sätt, som jag brukar säg´. En sanning värd att minnas.

Men trampolinen sparar jag till en annan gång, en vill ju liksom inte överglänsa för mycket ; )

En tanka i tiden

Vi är fortfarande på finaste Öland. Bästa föräldrarna, käraste syrran, älskade hemskingarna, maken, dottern, hunden, kattan och yours truly. En härlig och osalig blandning, bara svågern saknas. Eftersom hjärnan har lite blöggidétorka, fick jag idag ett uppslag från systersonen. "Skriv att du längtar efter sommaren och är trött på detta nu", med avsändare till ösregnet utanför. Sagt och gjort, och eftersom jag har en fling på japanska versmått atm, blir det i form av en tanka.

Tanka: kom

Kom kom sommaren

trött på vårslask och grådis

trött på kala träd

kom kom små sommarfräknar

det finns plats för er alla.