Jag fixar det - jag lovar!

I kväll, när dottern skulle lägga sig, upptäckte hon att när hon ramlat tidigare idag i skolan hade älsklingsjeansen gått sönder. Mycket hade de gått sönder, ett stort gap uppe på låret. Dottern blir ledsen, det är ju hennes finaste jeans med glitter på baken. Ärvda av kär kusin. Jag säger: "Jag fixar det, lita på mig". Dottern blir gladare, hon har full tilltro till sin mamma. "Mamma, du ljuger aldrig för mig" säger hon. Hon litar på mig. Jag sätter mig med artrosfingrarna, nål, tråd, sax och dotterjeansen i soffan. Tittar på stora gapet i jeansen, det tittar tillbaka. Jag inser att det är ett svårt fall, men jag har ju lovat dottern. Så jag syr, klipper trådar, syr lite till, tappar tråden, svär, sticker mig i fingret, syr lite till. Svär lite till. Och så - tada, är det klart!! Jag klarade hålet, det syns knappt. Lättad pustar jag ut, svek inte dottern denna gång heller. Fixar till lilla hålet på knäet av bara farten.

Men jag inser hur ofta jag säger den meningen "jag fixar det, lita på mig" i mitt liv. Mer och mer på senare år. Inte bara till dottern, eller till maken. Eller ens till alla mina andra näraste och käraste. Utan på något sätt har det blivit mitt mantra, mina ledord, mina kännetecken, min inställning till livet och mina medmänniskor. "Jag fixar det. Lita på mig." Och jag brukar hålla det. På något sätt fixar jag det, jag har blivit en som man kan lita på. När maken ska klättra upp för hög stege och fixa sladden som lossnat i uggleholken tvekar han. Kattugglor kan ju attackera människor som kommer nära deras bäbisar, och de attackerar med eftertryck. Men jag säger "lita på mig, det kommer gå bra, ugglan kommer inte tillbaka nu." Och maken litar på mig, och gör en hjälteinsats för ugglorna. Det går fint, och jag svek inte maken denna gång heller. "Du fixar det. Lita på mig." 

Att få andra att göra saker som ligger inom deras proximala utvecklingszon (!), att få andra att lita på sig själva, att ge dem tilltro till att de fixar det. Det ger mig en svindlande tillfredsställelse!

Ibland är det svårt, vissa frågor från dottern är stora och svåra. Jag har lovat att aldrig ljuga, och jag har hållit det hittills. Men ibland måste jag gå omvägar runt sanningen, sanningen kan ibland vara för svår att förstå. När inte ens jag förstår. Allt kan jag inte fixa. Allt kan jag inte lova. Det enda jag kan lova min dotter är att alltid vara ärlig, att alltid ställa upp, att vara en mamma hon kan lita på. Att alltid älska henne. Liknade saker lovar jag och maken varandra. Men jag är beredd på att svårare frågor kommer, att svårare situationer än ett par trasiga jeans dyker upp, att det kommer tillfällen när min trovärdighet kanske ifrågasätts. Det gäller att inte lova mer än man har belägg för, för en osanning har en förmåga att dyka upp när man minst anar det och hugga en i hälarna. Men lita på mig, jag fixar det också!

tusen stjärnfall och en skön söndag

Ibland får dottern till det. Som meningen hon sa till mig när vi sa godnatt: "jag älskar dig som tusen stjärnfall". Otroligt poetiskt och vackert, det är svårt att kontra på den : )
Idag har vi haft en riktigt skön söndag, jag, dottern, katten och marsvinet. En tjejdag, maken var iväg på annat. Men iom min oerhörda förkylning (?!) stannade vi andra hemma. Vi har sovit på vardagsrumsbordet, virkat, lekt, shoppat på nätet, fikat, ätit sallad, grejat med påskfjädrar, ätit slarvmat, tittat på film, myst i soffan, lekt igen, virkat lite mer, sovit en sväng till...
Ja, vi alla gjorde ju inte alla sakerna, det var lite olika. Ingen av oss ville ut i det Göteborgsgrådaskiga vädret, katten fick jag bära ut och placera henne på lagom avstånd från huset. Vilket, om sanningen ska fram, blev en meter ungefär. Sedan ville jag inte gå längre. *mes*.

Åh, jag glömde ju nästan en aktivitet idag; grötgeggandet! För artrosfingrarna! Det får jag ju inte glömma. Receptet är nu förfinat, framädltat till fulländning. Man förbereder för att koka en rejäl portion havregrynsgröt. Så gör man dubbelt mot det man först tänkt. Ett av tricken är att inte låta den koka för länge, ska vara al dente. Sedan häller man i en rejäl skvätt finolja, rapsolja eller olivolja spelar  ingen roll, man tar det man har. Kvalitén är viktigt. Till sist, eller i mitten, dustar man i vaniljsocker. Kan tyckas onödigt med det är det inte. Det är för lukten. Doften. Det luktar mycket godare med vanilj i, men det är ju en smaksak. Luktsak, menar jag. Ja, så värmer man på gröten varje dag, eller när man behöver dem, stoppar ner sina onda fingrar och geggar runt. Fantastiskt skönt! Och billigt, och billigt gillar vi!

Ni män pratar...

Ni män pratar om att vara bakis. Men ni ska veta hur det känns när en kvinna är riktigt förkyld. 

Jag kan tåla ganska hög dos smärta, gnäller inte över smärtsamma undersökning med långa nålar eller när jag får elchocker i armarna. Inte heller klagar jag över att vara unik pga Världens Sämsta Axel, eller när jag fastnar i kläder i provrum och får ringa efter förstärkning. Men när jag är förkyld. Då är det synd om mig. Då blir jag gnällig och självömkande, klagar och grinar. Ibland förstår folk inte hur jag kan hålla mig så positiv när jag har en parasiterande ondaxel. Näe, det fattar kanske inte jag heller, det är säkert därför det går så bra. Men nu är jag förkyld. I alla falla lite. Tillräckligt för att gnälla. Känner obekvämheten smyga sig på mig i takt med förkylningen. Jag är sömnig och opasslig. Skulle helst ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men egentligen är jag så väldigt lite förkyld, så lite att det säkert är borta tills imorgon. Men ikväll, ikväll tycker jag lite synd om mig själv! 

Ungdom eller tant, inget mellanting

Jag har svårt att veta hur man uppför sig i den ålder jag befinner mig i. Brukar pendla mellan tant och tonåring ungefär, utan stopp på mitten. Där min egentliga ålder är. Alltså, en del av mig längtar efter de rave-fester jag aldrig varit på, rockfestivaler jag älskar, dricka öl på dåliga gatan i stan, gå på fest och dansa tills solen går upp. Ungefär halva mitt mentala jag har cravings för detta. Min kropp protesterar, och hänvisar till ryggoperationer, axeloperationer, onda leder m.m. Då tar mitt andra jag vid, min inre handarbetstant. Hon som låter sig hänföras av spännande virknålar från förr, hon som älskar att krypa upp i soffan med filt, pepparmyntste och ett virkprojekt. Hon som slår frivoliteter med samma energi och glädje som dottern slår frivolter. Hon vars dröm är att kunna knyppla, och älskar att prata handarbete med andra handarbetstanter. Gärna i kategorin 80+. Mina två jag kolliderar aldrig, de lever i parallella inre världar i mig. Det känns fint.

Här är en bild på mitt senaste virkprojekt, inspiration från boken "virkat för män" men med delvis eget recept. Cykelsadelskydd till min älskade make. Tror han blev glad - passar hipstern i honom : )

Pavlovs marsvin

Dottern har ett marsvin, som heter Äsmiralda. Ja, hon stavar sitt namn så. Ungefär som människor som antingen döper sitt barn till ett vanligt namn med konstig stavning, eller som ändrar stavningen i sitt eget namn så det ska bli mer exklusivt och originellt. Äsmiralda valde att stava sig med Ä och I. 

Som alla ensammarsvin (endamarsvin?) är Äsmiralda en smula bortskämd och van vid att alltid vara i centrum och få sin lilla mattes fulla uppmärksamhet. Egentligen ska ju marsvin vara flera, men Äsmiralda har allltid varit själv, från det att hon var liten unge. Dessutom är hon uppe och med i vår lilla familj väldigt mycket. Katten Doris och Äsmiralda är goda vänner. Doris brukar slicka Äsmiralda så hon blir ren och fin, Äsmiralda brukar försöka äta ur Doris matskål. De är kompisar helt enkelt! 

Som så många andra marsvin har Äsmiralda lärt sig känna igen olika ljud från oss, vad som betyder mat, och när det lönar sig att skrika högt tills man får sallad. Kylskåpet kan man t.ex. inte öppna utan att bli avslöjad, sirenen Äsmiralda larmar i högan sky! Har maken varit och handlat är det samma sak, så fort hon hör honom parkera bilen i carporten och gå in sätter hon igång och tjuter. Det roligaste är att hon lärt sig identifiera oss familjemedlemmar, och vet precis när det är värt att sätta igång med sitt skrikande. Likadant om mina föräldrar är här, Äsmiralda vet att min mamma brukar ge henne sallad och skriker när hon hör henne i köket. Men jag kan samtidigt ha varit i köket hur mycket som helst och marsvinet säger inte ett pip. Däremot har hon sin noga uttänkta strategi när det gäller mig. Varje kväll, när jag säger god natt till dottern på nerevåningen och stänger hennes dörr börjar Äsmiralda sitt skrikande. Högt som tusan!! Men bara då. Hon vet att jag ger henne salladsaker på direkten, så hon blir tyst och dottern får somna i lugn och ro.  Pratar jag och dottern om något annat nere på dotterns rum hörs inte ett ljud från marsvinet. Men till orden "god natt, sov gott, jag älskar dig," sätter hon igång. Men hon är användbar också, vi har kommit på att hon gillar visst ogräs som växer i makens kryddodlingslåda. Sedan att det råkade slinka med lite dragon ner i runda lilla marsvinsmagen är svinn man får räkna med : )

En plugghästs uppgång och fall

 Som barn var jag en "duktig flicka i skolan". Pluggade snällt på mitt rum, fick bra poäng på prov, bra betyg... Ja, ni fattar. Lite lätt plugghäst, men inte så det störde. Men på något sätt späddes detta ut ju äldre jag blev. Jag pluggade mindre och mindre, och på gymnasiet var jag ganska hopplös i många ämnen. Jag fattade inte meningen med det jag läste. Gick N (naturvetenskaplig linje) och upptäckte att de ämnen som var ämnesspecifika var långt ifrån min förståelsehorisont. Visst, kemi och biologi var kul, det var ju i alla fall på riktigt. Men matten! Och ännu värre - fysiken. Huvaliamej, varför  skulle jag lära mig massa ovidkommande teorier och hypofyser om hur saker och ting k a n s k e hängde ihop. Hur gjorde det mig och mitt liv bättre? V.S.B, det kunde jag ibland köpa, men V.S.V.... Vadå, Vilket Skulle Visas? Det var ju inte ens sant, ingen kunde bevisa att tesen stämde!! -Hallå, det kan ju vara helt på något annat sätt, jag kanske visar motsatsen till antagandet! tänkte jag för mig själv. Och det gjorde jag nog med, på mitt eget vis. Genom att ha en betydligt större andel fel än rätt på proven. Och ofta med motiveringar och förklaringar till frågorna som fick läraren att vrida sig av skratt, och slita sitt hår. Till slut fick jag nog, och ville inte ens ha tillbaks mina fysikprov. Smart som jag var bad jag en pålitlig klasskompis ta mitt prov när vi skulle få tillbaks dem, skrynkla ihop det (utan att titta) och slänga i närmsta papperskorg. Själv tog jag en liten skolk den lektionen. Det var värt en prick. Vi fick prickar vid skolk, inte för att jag hade så många, och de som jag hade var kvalitativt utvalda. När vi skulle få våra slutbetyg i trean på gymnasiet grät klassläraren (som också var vår lärare i matte och fysik) när han gav mig min tvåa i fysik. Men eftersom han var en god och snäll man fick jag trea i matte, troligtvis stans svagaste trea, men ändå. Jag var jätteglad över min fysiktvåa och mattetrea, eftersom jag nog inte var värd dem.

Hur som helst, nu pluggar jag igen, efter ett universitetsstudieuppehåll på 15 år ungefär. Är inne på termin fem av sex av min utbildning, och har på något sätt återfunnit min barndoms inre plugghäst. Det är kul att plugga! Förra hösten dubbelpluggade jag, hade 13 skriftliga examinationer på en termin. Och var, nästan skämsigt, klar i god tid innan alla deadlines. Det var då det... Nu, denna terminen har plugghästen i mig återigen mattats av, och jag hittar tusen roligare saker att göra än att plugga vetenskapliga teorier. Jag känner mig jagad av deadlines och omger mig med böcker som heter saker som "tolkning, förståelse och vetande". Idag sov jag tex på min pluggtid, innan dess totade jag lite halvhjärtat ihop en ansökan till Försäkringskassan, och satt i solen. Men imorgon, DÅ ska jag plugga duktigt : )

Katten på sorken, dottern på sorken, sorken på dottern, dottern påkatten...

Dottern är en djurvän av högsta klass. Inget djur är för obetydligt att gillas, är hennes motto. Det gäller  alla djur i allmänhet (utan fästingar, myggor, blinningar och löss) och vissa djur i synnerhet. Alla djur ska dessutom räddas. Där in räknas i allra högsta grad skogens alla möss och sorkar. Problemet är att hon har hård konkurrens där av gatans katter, och särskilt då min lilla katta Doris. Doris älskar också sorkar och möss passionerat. Hon kan leka med dem i timmar. Det kan nog dottern också. Idag möttes återigen deras viljor i en kamp om en sork.

Jag och dottern kommer hem från dotterns skola, precis när läxan halas fram ute i solskenet får vi se att Doris beter sig mystiskt, och smyger på något under makens kryddodlingsträlåda. Dottern kikar under, konstaterar "det är en sork", och hämtar en tom pepparkaksburk och vantar. Rutinen är liksom inarbetad i ryggmärgen. Hon har gjort det förut, kan man säga. Well well, dottern ligger på mage med vantar och pepparkaksburk i ena ändan av trälådan, katten ligger och gräver med tassen under samma låda i andra ändan. Ser görkul ut!! Dottern vinner, och håller triumferande fram sötaste lilla tjockissorken i mitt ansikte. Där vill jag inte ha den, utan skickar ner ekipaget till gräsmattan. Katten fattar ingenting, utan fortsätter leta på vår uteplats efter sin sork.

Dotter och sork leker ett tag, sedan smiter sorken in under altanen. Dottern kommer upp, halar återigen fram läxan på bordet. Precis när hon ska börja kommer katten stolt springande - med sorken i munnen!! Släpper ner den i grannen-mitt-emots rabatt. Sorken verkar död. Jag "det är inte din sork, denna är ljusare och smalare". Vill ju liksom inte att dödsorken ska vara samma som dotterns leksork. Dottern "den blinkar", och störtar iväg efter vantar och pepparkaksburk igen. Katten sitter och vaktar. Dottern närmar sig, böjer sig fram, då far sorken upp och iväg med ett språng!! Katten och dottern kastar sig springande efter den, fortfarande i grannen-mitt-emots rabatt. Dottern vinner, och visar triumferande fram pepparkaksburken med en liten pigg tjockissork i. Helt oskadd. Sedan leker de fint, dottern och sorken, hon bygger mysig koja åt den, den kryper in i hennes jackficka, och de har en fin stund på berget. Katten håller sig hela tiden i närheten, trots att dottern ropar "Doris, gå härifrån, du stöööör oss!" Antar att sorkens öde redan är skrivet i kattugglornas stjärnor, men den slapp i alla fall undan en leksugen katta med nyvässade klor : )

Här gosar dottern med sorken, (med vantbeklädda händer, jag är lite skeptisk till sorkar och möss) katten smyger på dem.