Två i holken, fyra i holken, en i holken - puh!

Ugglekidsen goes nuts!! Igår kväll skrev jag ju att det bara var två ungar kvar i holken (Blomman och Lilli). Sentsent på kvällen hörde vi de två rymlingarna (Kattis och Blinkis) klättra på trädet, men tänkte inte så mycket mer på det. Och imorse, när jag tittade in i holken via iPaden var det fyra ungar igen. Labero!! 

De hade alltså varit på nattäventyr och sedan klättrat in i holken igen. Dessa ungar...Och nu, på kvällen sitter lilla Lilli kvar, mol allena. Hon tittar mot holkhålet, där två av syskonen sitter och fegar ur, de vågar inte hoppa ner. "Chickens" tänker Lilli kaxigt.

Föräldrarna tjatar och tjatar i skogen, och nu precis hörde vi den femte ungen (Skimra) svara inifrån skogen. Hon lämnade holken på påskdagen. Vi människoföräldrar har varit lite oroliga för henne, tänkte att något kanske hänt, men hon verkar alltså må bra! 

Ibland kan jag känna mig som en tjatig morsa till dottern, men inser att det är en piss i Mississippi om man jämför med mamma Kattuggla. Och pappa Kattuggla ska vi inte prata om, han är likadan. De har synkat sitt tjat också och sina röster, de härmar den andras sätt att uttrycka sig. Ett himla liv, med andra ord! Och, precis som för oss människor, hjälper det sällan med tjat. Ungarna stannar i holken trygga famn tills de själva bestämmer att de ska därifrån. Punkt och slut. Personligen tror jag de är rädda för de elaka skatorna, som trakasserar familjen med sina illvilliga näbbar. 

Påskyriga Bråkstakar

Idag har vi, jag och mina små Bråkstakar, tillbringat på Kastlösa Påskyra. Med Bråkstakar menar jag min bok, (nu ska vi busa! sa Bråkstakarna), inga riktiga bråkstakar. Eller tja, riktiga och riktiga, inga människobråkstakar menar jag!

Det där med försäljning är ju inte mitt starkaste kort, men prata kan jag : D Och pruta. Med mig själv. Jag gick även emot mina bergsfasta principer att sälja något jag virkat. Jag sålde hemmavirkade kycklingar! Tillpiffade av min mamma. De såg ut såhär ungefär: 

Det var många som kom och klämde o kände på de små kycklingarna, helt plötsligt såg jag att tre av helt ändrat form. Såg helt misstillverkade ut. Som tur var gick de att rädda, tur nog : )) Bråkstakeböckerna var poppis, kul nog. De fick mer än 15 minutes of fame, snarare 5 hours in the spotlights. En äldre dam var sååå tveksam, hon velade fram och tillbaka - tillslut köpte hon en bok (jag kan låta rätt så övertygande!!). Henne gav jag en kyckling på köpet. Som en pruta. Hon blev ganska glad. Ganska... Men det var bra ändå, för hon muttrade och buttrade mest innan! Som sagt, att sälja saker är inte min grej. Jag ger helst bort allt!!

Det är kul med marknader, men ack så trött en blir i kroppen och i knoppen. 

Nu är det dags att ladda om, imorgon åker vi hem till västkusten igen. Påsken försvann fort i år, visst gjorde den?

 

Ugglekids goes ff

Nu är det bekräftat - våra bäbisar är inga bäbisar längre. De är pigga och busiga kids som vill ut i skogen. Tycker absolut de piper "let's go, let's go, let's go, let's go, let's flyga ut i skogen och leta möss, sorkar och grodor..." Kaxiga små ugglor det där!

Igår och idag har de varit ensamma hemma. Det går ganska bra tycker vi, de hittar inte på så mycket bus. Mest runt matsituationen. Idag tex hade en av dem en groda, och försökte desperat äta upp den. Men då var det ett störigt syskon där och drog i maten. (Läs i grodbenen som stack ut ur näbben)! De försöker liksom komma upp till ingången, via varandras kroppar och huvuden. Det ser rätt komiskt ut när fem ugglekids ska försöka sig på att samarbeta. De knuffas, bits, nyps och drar varann i fjädrarna. Men de gör det med kärlek, som alla syskon gör : ) Troligtvis flyttar de ut nu i påskhelgen, det kommer bli tomt och tyst här hemma! Vi har sagt att de får hälsa på precis när de vill, hoppas de svänger förbi nån dag : ))

Men de är söta som små spunnet-socker-bollar när de sover...

Dagens happening - ugglebäbisarnas ringmärkning

Idag var en stor dag i vår familj. I vår familj inräknas numera även familjen Kattuggla, vi har integrerat våra liv med varandra. Vi känner varandra utan och innan; matrutiner, uppfostringsmetoder, toalettvanor, sovtider, rollfördelning, föräldraledighet osv. Kanske känner vi till ugglornas liv lite bättre än de känner till vårt, kan hända beror detta på att vi övervakar dem med en Big Brotherkamera. De övervakar inte oss med samma metod. Inte vad vi vet i alla fall. 

Hur som helst på dagens agenda stod ringmärkning! Av ugglorna alltså, inte av oss. Jag och maken är redan ringmärkta. En välkänd ornitolog var inbjuden till evenemanget, och kom fullt utrustad med håv, tygpåse, våg, ringar, tänger och erfarenhet. Maken, jag och dottern var utrustade med diverse kameror (maken systemkamera, dottern iPhone, jag drämde till med både iPhone och digitalkamera). 

Ornitologen klättrade uppför stegen för att håva in mamma Kattuggla. Som inte ville låta sig håvas in, utan tryckte in sig i ett hörn. Men tillslut kom hon ut, och ojojoj vad vacker hon är! Redan ringmärkt också, lustigt nog av samma ornitolog som var här idag! Det blev ett ömsesidigt glatt återseende : )

Sedan var det bäbisarnas tur, först ut var (tror jag) Skimra, Blinkis och Kattis. Och herreminje sicka underbara söta små dunbollar!! Vägde ungefär 300g styck, att jämföra med mammans 555g. Och så duktiga när de fick sina ringar, våra modiga småttingar.

  Dottern var i sjunde himlen när hon fick två av dem i knäet. De var jättegulliga, dottern gosade och mysade. Jag och maken knäppte foton och filmade, här ska väldokumenteras.

Även min katta, Doris, tyckte det var spännande. Hon for omkring oss och försökte få uppmärksamhet genom att göra sånt hon vet att hon inte får, (tex vässa klorna på makens äppleträd), och tittade på mig för att få en reaktion. Till slut gav hon upp det, och kom fram och snusade lite på ugglebäbisarna hon också!

De två sista ugglebäbisarna, Blomman och Lilli, var också duktiga. De var så roligt att träffa Lilli irl, vi har ju oroat oss lite för henne eftersom hon kläcktes nån dag senare och är lite mindre (275g). Så hon fick extramycket mys och gos. Det är bra med ugglor, för de överger inte sina kids bara för att en människa tagit i dem. 

Här är Lilli! En fin, välmående och välgödd kattuggleunge. Hemligheten bakom den fina fjäderdräkten, klara ögonen och pigga personligheten stavas sorkar och möss. Kanske lite groda också. Nåt att testa för alla dietfantaster? 

Hela ugglefamiljen mår bara bra efter dagens happening, och fredagsmyser i holken. Utan pappa Kattuggla, han är i skogen och slarvar runt : D

ugglebäbisarna växer

Ojojoj vad bäbistiden går fort. Rätt som det är är de inte små hjälplösa pipknyten längre, utan uppstudsiga småbarn som är trotsiga och stökiga. Syskonkärleken frodas, de fem syskonen (Skimra, Blinkis, Kattis, Blomman och Lilli) gruffas och knuffas. Speciellt vid rutinsituationer, som matning, lämning, vila.. Då är det alltid någon som tjuvnyps och retas med någon annan. Och de tävlar om föräldrarnas uppmärksamhet, när mamman eller pappan kommer hem gäller det att skrika högst och komma först för att vinna deras gunst. Mamman och pappan försöker hålla ordning på sina små, och  som vilken familj som helst delar de på föräldraledigheten. Men mamman är ändå den som tar de flesta barnpassningstiderna. Pappan är ute i skogen och gör gud vete vad. Ryktet säger att han har flera brudar samtidigt, den spjuvern. Men det är bara skvaller och löst förtal, ni hörde det inte från mig. 

Småttingarna tar mer och mer plats i hemmets lugna holk, de knör in sin mamma i ett hörn och ser nöjda ut över den lilla lekyta de skaffar sig. Sover gör de i en hög, de ligger på varandra på det stökiga och smutsiga golvet. Där skulle behövas en Rut som kom och städade, familjen verkar inte bry sig själva. Bordsskick har de små inte än heller. Får en unge en mus är det genast någon annan unge där och drar i den. Häromdan såg vi, och filmade, en liten rackare som forcerade en groda. Man såg de långa grodbenen sticka ut utanför munnen (näbben), verkar varit ett stort exemplar. Eeeuuuwww, äckligt. Tyckte jag. Inte Skimra/Blinkis/Kattis/Blomman/Lilli (vem det nu var), den såg mycket nöjd ut över sin finmiddag ; )

Jag fixar det - jag lovar!

I kväll, när dottern skulle lägga sig, upptäckte hon att när hon ramlat tidigare idag i skolan hade älsklingsjeansen gått sönder. Mycket hade de gått sönder, ett stort gap uppe på låret. Dottern blir ledsen, det är ju hennes finaste jeans med glitter på baken. Ärvda av kär kusin. Jag säger: "Jag fixar det, lita på mig". Dottern blir gladare, hon har full tilltro till sin mamma. "Mamma, du ljuger aldrig för mig" säger hon. Hon litar på mig. Jag sätter mig med artrosfingrarna, nål, tråd, sax och dotterjeansen i soffan. Tittar på stora gapet i jeansen, det tittar tillbaka. Jag inser att det är ett svårt fall, men jag har ju lovat dottern. Så jag syr, klipper trådar, syr lite till, tappar tråden, svär, sticker mig i fingret, syr lite till. Svär lite till. Och så - tada, är det klart!! Jag klarade hålet, det syns knappt. Lättad pustar jag ut, svek inte dottern denna gång heller. Fixar till lilla hålet på knäet av bara farten.

Men jag inser hur ofta jag säger den meningen "jag fixar det, lita på mig" i mitt liv. Mer och mer på senare år. Inte bara till dottern, eller till maken. Eller ens till alla mina andra näraste och käraste. Utan på något sätt har det blivit mitt mantra, mina ledord, mina kännetecken, min inställning till livet och mina medmänniskor. "Jag fixar det. Lita på mig." Och jag brukar hålla det. På något sätt fixar jag det, jag har blivit en som man kan lita på. När maken ska klättra upp för hög stege och fixa sladden som lossnat i uggleholken tvekar han. Kattugglor kan ju attackera människor som kommer nära deras bäbisar, och de attackerar med eftertryck. Men jag säger "lita på mig, det kommer gå bra, ugglan kommer inte tillbaka nu." Och maken litar på mig, och gör en hjälteinsats för ugglorna. Det går fint, och jag svek inte maken denna gång heller. "Du fixar det. Lita på mig." 

Att få andra att göra saker som ligger inom deras proximala utvecklingszon (!), att få andra att lita på sig själva, att ge dem tilltro till att de fixar det. Det ger mig en svindlande tillfredsställelse!

Ibland är det svårt, vissa frågor från dottern är stora och svåra. Jag har lovat att aldrig ljuga, och jag har hållit det hittills. Men ibland måste jag gå omvägar runt sanningen, sanningen kan ibland vara för svår att förstå. När inte ens jag förstår. Allt kan jag inte fixa. Allt kan jag inte lova. Det enda jag kan lova min dotter är att alltid vara ärlig, att alltid ställa upp, att vara en mamma hon kan lita på. Att alltid älska henne. Liknade saker lovar jag och maken varandra. Men jag är beredd på att svårare frågor kommer, att svårare situationer än ett par trasiga jeans dyker upp, att det kommer tillfällen när min trovärdighet kanske ifrågasätts. Det gäller att inte lova mer än man har belägg för, för en osanning har en förmåga att dyka upp när man minst anar det och hugga en i hälarna. Men lita på mig, jag fixar det också!

Ungdom eller tant, inget mellanting

Jag har svårt att veta hur man uppför sig i den ålder jag befinner mig i. Brukar pendla mellan tant och tonåring ungefär, utan stopp på mitten. Där min egentliga ålder är. Alltså, en del av mig längtar efter de rave-fester jag aldrig varit på, rockfestivaler jag älskar, dricka öl på dåliga gatan i stan, gå på fest och dansa tills solen går upp. Ungefär halva mitt mentala jag har cravings för detta. Min kropp protesterar, och hänvisar till ryggoperationer, axeloperationer, onda leder m.m. Då tar mitt andra jag vid, min inre handarbetstant. Hon som låter sig hänföras av spännande virknålar från förr, hon som älskar att krypa upp i soffan med filt, pepparmyntste och ett virkprojekt. Hon som slår frivoliteter med samma energi och glädje som dottern slår frivolter. Hon vars dröm är att kunna knyppla, och älskar att prata handarbete med andra handarbetstanter. Gärna i kategorin 80+. Mina två jag kolliderar aldrig, de lever i parallella inre världar i mig. Det känns fint.

Här är en bild på mitt senaste virkprojekt, inspiration från boken "virkat för män" men med delvis eget recept. Cykelsadelskydd till min älskade make. Tror han blev glad - passar hipstern i honom : )

Pavlovs marsvin

Dottern har ett marsvin, som heter Äsmiralda. Ja, hon stavar sitt namn så. Ungefär som människor som antingen döper sitt barn till ett vanligt namn med konstig stavning, eller som ändrar stavningen i sitt eget namn så det ska bli mer exklusivt och originellt. Äsmiralda valde att stava sig med Ä och I. 

Som alla ensammarsvin (endamarsvin?) är Äsmiralda en smula bortskämd och van vid att alltid vara i centrum och få sin lilla mattes fulla uppmärksamhet. Egentligen ska ju marsvin vara flera, men Äsmiralda har allltid varit själv, från det att hon var liten unge. Dessutom är hon uppe och med i vår lilla familj väldigt mycket. Katten Doris och Äsmiralda är goda vänner. Doris brukar slicka Äsmiralda så hon blir ren och fin, Äsmiralda brukar försöka äta ur Doris matskål. De är kompisar helt enkelt! 

Som så många andra marsvin har Äsmiralda lärt sig känna igen olika ljud från oss, vad som betyder mat, och när det lönar sig att skrika högt tills man får sallad. Kylskåpet kan man t.ex. inte öppna utan att bli avslöjad, sirenen Äsmiralda larmar i högan sky! Har maken varit och handlat är det samma sak, så fort hon hör honom parkera bilen i carporten och gå in sätter hon igång och tjuter. Det roligaste är att hon lärt sig identifiera oss familjemedlemmar, och vet precis när det är värt att sätta igång med sitt skrikande. Likadant om mina föräldrar är här, Äsmiralda vet att min mamma brukar ge henne sallad och skriker när hon hör henne i köket. Men jag kan samtidigt ha varit i köket hur mycket som helst och marsvinet säger inte ett pip. Däremot har hon sin noga uttänkta strategi när det gäller mig. Varje kväll, när jag säger god natt till dottern på nerevåningen och stänger hennes dörr börjar Äsmiralda sitt skrikande. Högt som tusan!! Men bara då. Hon vet att jag ger henne salladsaker på direkten, så hon blir tyst och dottern får somna i lugn och ro.  Pratar jag och dottern om något annat nere på dotterns rum hörs inte ett ljud från marsvinet. Men till orden "god natt, sov gott, jag älskar dig," sätter hon igång. Men hon är användbar också, vi har kommit på att hon gillar visst ogräs som växer i makens kryddodlingslåda. Sedan att det råkade slinka med lite dragon ner i runda lilla marsvinsmagen är svinn man får räkna med : )

En plugghästs uppgång och fall

 Som barn var jag en "duktig flicka i skolan". Pluggade snällt på mitt rum, fick bra poäng på prov, bra betyg... Ja, ni fattar. Lite lätt plugghäst, men inte så det störde. Men på något sätt späddes detta ut ju äldre jag blev. Jag pluggade mindre och mindre, och på gymnasiet var jag ganska hopplös i många ämnen. Jag fattade inte meningen med det jag läste. Gick N (naturvetenskaplig linje) och upptäckte att de ämnen som var ämnesspecifika var långt ifrån min förståelsehorisont. Visst, kemi och biologi var kul, det var ju i alla fall på riktigt. Men matten! Och ännu värre - fysiken. Huvaliamej, varför  skulle jag lära mig massa ovidkommande teorier och hypofyser om hur saker och ting k a n s k e hängde ihop. Hur gjorde det mig och mitt liv bättre? V.S.B, det kunde jag ibland köpa, men V.S.V.... Vadå, Vilket Skulle Visas? Det var ju inte ens sant, ingen kunde bevisa att tesen stämde!! -Hallå, det kan ju vara helt på något annat sätt, jag kanske visar motsatsen till antagandet! tänkte jag för mig själv. Och det gjorde jag nog med, på mitt eget vis. Genom att ha en betydligt större andel fel än rätt på proven. Och ofta med motiveringar och förklaringar till frågorna som fick läraren att vrida sig av skratt, och slita sitt hår. Till slut fick jag nog, och ville inte ens ha tillbaks mina fysikprov. Smart som jag var bad jag en pålitlig klasskompis ta mitt prov när vi skulle få tillbaks dem, skrynkla ihop det (utan att titta) och slänga i närmsta papperskorg. Själv tog jag en liten skolk den lektionen. Det var värt en prick. Vi fick prickar vid skolk, inte för att jag hade så många, och de som jag hade var kvalitativt utvalda. När vi skulle få våra slutbetyg i trean på gymnasiet grät klassläraren (som också var vår lärare i matte och fysik) när han gav mig min tvåa i fysik. Men eftersom han var en god och snäll man fick jag trea i matte, troligtvis stans svagaste trea, men ändå. Jag var jätteglad över min fysiktvåa och mattetrea, eftersom jag nog inte var värd dem.

Hur som helst, nu pluggar jag igen, efter ett universitetsstudieuppehåll på 15 år ungefär. Är inne på termin fem av sex av min utbildning, och har på något sätt återfunnit min barndoms inre plugghäst. Det är kul att plugga! Förra hösten dubbelpluggade jag, hade 13 skriftliga examinationer på en termin. Och var, nästan skämsigt, klar i god tid innan alla deadlines. Det var då det... Nu, denna terminen har plugghästen i mig återigen mattats av, och jag hittar tusen roligare saker att göra än att plugga vetenskapliga teorier. Jag känner mig jagad av deadlines och omger mig med böcker som heter saker som "tolkning, förståelse och vetande". Idag sov jag tex på min pluggtid, innan dess totade jag lite halvhjärtat ihop en ansökan till Försäkringskassan, och satt i solen. Men imorgon, DÅ ska jag plugga duktigt : )

Katten på sorken, dottern på sorken, sorken på dottern, dottern påkatten...

Dottern är en djurvän av högsta klass. Inget djur är för obetydligt att gillas, är hennes motto. Det gäller  alla djur i allmänhet (utan fästingar, myggor, blinningar och löss) och vissa djur i synnerhet. Alla djur ska dessutom räddas. Där in räknas i allra högsta grad skogens alla möss och sorkar. Problemet är att hon har hård konkurrens där av gatans katter, och särskilt då min lilla katta Doris. Doris älskar också sorkar och möss passionerat. Hon kan leka med dem i timmar. Det kan nog dottern också. Idag möttes återigen deras viljor i en kamp om en sork.

Jag och dottern kommer hem från dotterns skola, precis när läxan halas fram ute i solskenet får vi se att Doris beter sig mystiskt, och smyger på något under makens kryddodlingsträlåda. Dottern kikar under, konstaterar "det är en sork", och hämtar en tom pepparkaksburk och vantar. Rutinen är liksom inarbetad i ryggmärgen. Hon har gjort det förut, kan man säga. Well well, dottern ligger på mage med vantar och pepparkaksburk i ena ändan av trälådan, katten ligger och gräver med tassen under samma låda i andra ändan. Ser görkul ut!! Dottern vinner, och håller triumferande fram sötaste lilla tjockissorken i mitt ansikte. Där vill jag inte ha den, utan skickar ner ekipaget till gräsmattan. Katten fattar ingenting, utan fortsätter leta på vår uteplats efter sin sork.

Dotter och sork leker ett tag, sedan smiter sorken in under altanen. Dottern kommer upp, halar återigen fram läxan på bordet. Precis när hon ska börja kommer katten stolt springande - med sorken i munnen!! Släpper ner den i grannen-mitt-emots rabatt. Sorken verkar död. Jag "det är inte din sork, denna är ljusare och smalare". Vill ju liksom inte att dödsorken ska vara samma som dotterns leksork. Dottern "den blinkar", och störtar iväg efter vantar och pepparkaksburk igen. Katten sitter och vaktar. Dottern närmar sig, böjer sig fram, då far sorken upp och iväg med ett språng!! Katten och dottern kastar sig springande efter den, fortfarande i grannen-mitt-emots rabatt. Dottern vinner, och visar triumferande fram pepparkaksburken med en liten pigg tjockissork i. Helt oskadd. Sedan leker de fint, dottern och sorken, hon bygger mysig koja åt den, den kryper in i hennes jackficka, och de har en fin stund på berget. Katten håller sig hela tiden i närheten, trots att dottern ropar "Doris, gå härifrån, du stöööör oss!" Antar att sorkens öde redan är skrivet i kattugglornas stjärnor, men den slapp i alla fall undan en leksugen katta med nyvässade klor : )

Här gosar dottern med sorken, (med vantbeklädda händer, jag är lite skeptisk till sorkar och möss) katten smyger på dem.

Kalabalik i uggleholken

Ojojoj, vilken dramatisk kväll vi haft här. Allt handlar om våra fantastiska hyresgäster - familjen kattuggla. Mamma Kattuggla lyckades nämligen snärja in sig (lite lätt) i sladden tidigare under dagen.

-Hur skulle detta gå? I vanlig ordning engagerade vi oss mangrant i familjen. Möjligtvis var dotterns marsvin Äsmiralda lite oengagerad, men vi andra var med. Jag och maken utrustade med iPhones, iPad, (kopplat till kameran i holken) och med utsikt från vardagsrummet. Dottern i fönstret på sitt rum, katten, Doris, tog ett vaktpass och tittade mot holken för att se om mamma Kattuggla skulle flyga ut. Länge satt mamma Kattuggla i hålet med sladd runt svansen. Eller tja, ugglor har kanske inte svans... Stjärt? Stjärtfenor? Stjärtfjädrar? Ni fattar! Här spanar Doris.

Hur som helst, 

det hela gick fint och mamma Kattuggla flög iväg. Men kvar i holken, mitt i högen av bedårande ugglebäbisar fanns den förrädiska sladden...

Ni fattar dilemmat? Så fort mamma, eller pappa, (de har börjat med delat vårdnad,) Kattuggla skulle flyga in skulle det bli sladdtrassel igen. Maken trampade runt som en nervös nybliven pappa, han ville hjälpa familjen men det är ett riskigt företag. Vi gör det vi alltid gör i såna här situationer när det gäller fåglar i allmänhet och ugglor i synnerhet - ringer min pappa för telefonsupport. Det bestäms att maken, iförd hjälm och utrustad med en förlängd trädgårdsogräsuppdragare, skulle ta fram extra stegen, baxa upp den mot holkträdet och dra i sladden med verktyget. Men det gäller att vara både snabb och försiktig, uggleföräldrar hugger snabbt och hårt om de ser inkräktare nära bäbisarna. Maken något darrig inför uppdraget. Själv står jag på balkongen och håller vakt, med en stor rödrutig filt. Den tänkte jag vifta och flaxa med om nån uggla närmade sig, och samtidigt ropa kodordet "avbryt". Jag försäkrade maken att det var ett helt lugnt och ofarligt uppdrag (vit lögn, på gränsen till grå). Uppdraget gick, tro't eller ej, faktiskt u.a och sladden hänger betydligt bättre.

- Är allt lugnt nu då? Mja, nja, imorgon får vi kanske göra ett nytt försök. Kattuggleföräldrar som flyger in med mus i munnen (näbben) är lite klumpiga och sladden är på väg att krångla till det igen.. Men det väntar jag nog med att säga till maken!!

Goda lukter och vackra ord

Satt ute och virkade förut i den härliga vårsolen, med kaffekopp och chokladbit. Tog av strumporna, kavlade upp byxbenen och insåg att varken tånaglar eller ben är sina snyggaste jag. Vårvärmen kom snabbare än jag hunnit få mig i vårskick, kan man säga. Det är jag och bilen, vi är fortfarande vinterutrustade! 

Hur som helst, när jag satt där kom sköna dofter inringlande i näsan. Det var mina små luktvioler, som luktar barndom hos farmor och farfar, som blandades med grillande laxar. Personligen tycker jag betydligt bättre om den ena doften än den andra, men inget slår min favoritlukt jag hade som barn; lukten från utblåset på dammsugaren. Jag tyckte det var den bästa lukt som fanns, försökte göra mig små ärenden runt omkring dammsugaren när någon dammsög hemma bara för att få dra in lukten djupt i näsan. -Ahhhh. Har för mig att skämdes lite, och försökte lukta i smyg, när den som dammsög inte tittade. På mitt rum hade jag en doftkrusliknande porslinsklocka med kemisk doft av ros i. En souvenir jag fått från någon, tror jag. Jag kommer ihåg att jag önskade att det skulle finnas en likadan med dammsugsdoft. Men det sa jag aldrig till någon.  Än idag smygsniffar jag på dammsugare in action : )

När det gäller ord var mitt finaste ord som barn polygrip. Eller tja, det är faktiskt mitt finaste ord fortfarande! Vet inte varför, men det är ett så genialt vackert och melodiskt ord. Polygrip...po ly grip. Som barn älskade jag det. På nåt sätt gillade jag även verktyget polygrip, tyckte det var estetiskt tilltalande. Jag kommer ihåg en gång för några (läs ca 20) år sedan när jag spelade ett sällskapsspel som hette "het potatis", och man skulle snabbt säga sitt vackraste ord. Jag sa såklart "polygrip" - och blev diskad!!! De andra trodde inte på att jag tyckte det var en fint ord på riktigt, de trodde att man måste gilla sommaräng, regnbågsskimmer osv. Men det är fascinerande med ord. En del ord är fula men representerar något vackert, med andra ord är det tvärtom. Då gäller det att göra skillnad på ord och föremål. Till exempel urinoar, det är ju ett fint ord men fult föremål. Tvärtom mot ros, väldigt tråkigt ord, men väldigt vackert föremål. Vissa ord har båda delarna, som gryning. Gryning har allt!

Promenad på nattmorgonen

Det finns en första gång för allting, som jag brukar säga. Så även idag. Idag gick jag upp, nästan frivilligt, kl 06.00 med dottern. För att lyssna på fåglar!!! Dotterns idé, hon deklamerade 7-årsallvarligt för mig att hon är "fågelskådare som morfar och mormor". Det är inte jag, kan tilläggas direkt. Måste vara en sån där klassisk färdighet som hoppar över en generation. Att dottern är vaken så tidigt är inte så ovanligt, hon brukar pudra näsan vid den tiden. Det ovanliga var att hon smyger in till mig, istället för hem till sitt eget rum med sin egen säng. Med smyger menar jag att hon kryper på alla fyra för att inte väcka sin skönsovande pappa. Hennes mamma däremot är mer i väcksikte. Men här skulle inte morgonmysas, här skulle promeneras!

 Well well, vi smyger runt i halvmörkret som två tjuvar och rotar fram lite kläder. På med ytterkläderna, och så ut på promenad. Vi se lite luffarklädda ut, kläderna passar inte riktigt ihop. Dottern har tex tunna gummistövlar till tjock vinterjacka och mysbyxor. Jag har tunna träningsbrallor, stickat pannband och märkesjacka. Dottern har tunna vantar, jag har halva. Trodde det var lite varmare. Trodde vår promenad skulle vara lite kortare. Fel, och fel. Det var iofs sol, men bara en liten fjuttig plusgrad. Och vår lilla sväng i skogen (dottern ville lyssna på nattmorgonfåglar) blev en 1 1/2 timmes prommis. Förutom att dotterns stackars fötter halvt förfrös, och mina fingrar likaså (rätt åt fingrarna förresten, de är så elaka) var det en härlig stund. Många fåglar hörde vi. Inte en enda kunde vi namnet på! En vacker ensam svan simmade i en damm, det var fint. Sedan kröp vi upp i soffan, dottern med extratofflor och täckte, drack honungsvatten och tittade på morgonTV : )

På bussen är vi alla i ett sammanhang

Rent psykiskt, socialt och mentalt älskar jag att åka buss. Jag älskar framförallt alla människor på bussen. Det är helt sant. I andra sammanhang kan jag lätt vara en smula otålig mot andra, känner själv att jag kan bli osocial, inåtvänd och svår. Men inte på bussen! Där älskar jag alla mina medpassagerare. I alla fall de som anses störa andra, de blir mina favoriter. De som vågar sticka ut, vågar ta plats, vågar prata med okända, vågar lyssna på hög musik och de som vågar skratta högt. En dag när jag åkte hem från stan, hade varit på speciallärarutbildningsföreläsningar (!) en hel dag och var helt slut, hamnade jag bokstavligt talat mitt i ett tonårsgäng. Med väldigt hög musik på nån slags skum musikspelare, som jag tror killen som hade den var väldigt stolt över. De skrattade och skränade, satt precis runtomkring mig. Folk flyttade på sig, folk fnyste, folk sa åt dem upprepade gånger att sänka ljudet. Inte jag. Jag satt och njöt av deras tonårsuppror, märkte att min fot guppade i takt med musiken. En tjej blödde näsblod, jag gav henne en pappersnäsduk. Hon sa ett rart tack. Jag log. Hon log inte.

Idag åkte jag återigen buss på väg hem från speciallärarutbildningsföreläsningar. Trött efter två intensiva Pedagogendagar. Som vanligt tog jag stor plats på sätet, liksom ett och ett halv säte, då min höger arm är felställd ut från kroppen. Och som vanligt hoppades jag att ingen skulle sätta sig jämte mig. (Det är lite svårt när man inte kan göra sig smalare, vissa grymtar och puttar på mig.) Och som vanligt gjorde det det! En ganska rund man. Jag bökade runt på mitt säte för att försöka göra mig lite plattare. Så började han prata med mig. Visst hade jag svårt att höra vad han sa, men vad gjorde det. På bussen älskar jag alla! Sa att han tyckte Göteborgare var trevligare än Stockholmare, och drog några vitsar han brukade skämta med sina Stockholmspolare om. Jag skrattade glatt, fast jag inte fattade poängen. Vi hittade gemensamt intresse i skidsport, pratade om Stenmark, Plex, Gunde, Boklöv, the Eagle, och vilka tekniker de använde sig av, dessa pionjärer. Om han var imponerad av mina lätt nördiga kunskaper i ämnet visade han inte det. Men nu uppstod ett intressant fenomen på bussen. Folk började stirra besvärat på oss. Himlade med ögonen, en kvinna blinkade med ena ögat mot mig och gjorde en skum grimas. Visserligen pratade mannen högt, men varför dessa otrevliga reaktioner runt omkring? Var det för att mannen sluddrade kraftigt? Var det för att han stank alkohol? När han gick av tog han mig artigt i hand, och vi önskade varandra en härligt solig helg : ))

Bortskämd? Inte jag inte!

Jag har ett svårt ambivalent förhållande till vissa företeelser. Mer specifikt till vissa dagar. Idag är en sådan dag - våffeldagen... Nu, när jag har en 

7 1/2åring hemma med stenkoll på omvärlden är en sådan dag svår att låta passera obemärkt. Men gudarna ska veta att jag försökte. Det gick sådär (läs det gick inte alls). "Mamma, idag är det våffeldagen" var det första hon sa när jag hämtade henne. "Mmhm, har ni fått våfflor i skolan?" svarade jag förhoppningsfullt. Hade de såklart inte. Dottern ringer sin pappa och ber att han ska handla grädde och allt annat "bakaktigt" man behöver men som vi aldrig har hemma (mjöl, bakpulver etc). Här inträder min stora ambivalens. Jag vill både ha kakan men inte baka den, dvs jag älskar att äta våfflor men oälskar att göra dem. Det bästa är om någon trevlig och snäll människa (ex min mamma) råkar vara i faggorna och gör våfflorna åt mig. Mmmm, det är fint det! Men jag är inte bortskämd!! Inte ens litegrann!! Det är bara det att jag gillar när någon skämmer bort mig lite.. Och att jag har ont både här och där i armar, händer och axlar. (Men det är en annan, tråkig historia, så den hoppar vi över). Hur som helst, idag gjorde jag och dottern jobbet själva. Så nu känner jag mig både mätt, och nöjd med mig själv. Det känns fint det med : ) -Våfflorna? De blev super!

synkad dygnsrytm och en obekväm undersökning

Inatt vaknade jag kl 03.00. Klarvaken. Uttråkad. Rastlös. Tog en sväng till toa och fick sällskap av keligaste kattan. Vi gosade ett tag på badrumsgolvet. Drack lite vatten. Ännu vaknare. Kl 03.30 hör jag herr Kattuggla komma hoande så vackert i skogen. (Ibland tittat han bara in in holken och brölar som en älg, sedan sticker han igen). Upp och hämta iPad, koppla in uggleholkskameran. Fick se herr (pappa, får jag väl kalla honom nu) Kattuggla komma med mus till fru (mamma) Kattuggla. Och herreminje vilket matförråd hon har nu!!! Drivor av möss ligger slarvigt slängda lite här och där. Ugglebäbisarna sov, det var bara hon och jag vakna. Så tittar hon rakt in i kameran, rakt på mig. Så vad gör jag? Jag vinkar lite åt henne på iPaden med mina förstelnade fingrar. Blev en riktig drottning-Silvia-vink. Började fundera på om jag råkat synka mina sovtider med mamma Kattuggla, ungefär som kvinnor som umgås mycket kan synka sina cykler. Men vips som det var somnade mamma Kattuggla. Inte jag. Så jag kanske klara mig från synket.

Idag har jag gjort en synnerligen obehaglig undersökning av mina händer, EMR (eller nåt) Läkaren stack in långa onda nålar här och där i mig, och så fick jag lyssna på hur det låter när muskler arbetar. Det blev ett j*dra oväsen. Coolt. "Tur att vi inte kan höra detta i vanliga fall" sa läkaren klämkäckt, "detta är ju ändå bara din tummuskel, du kan tänka dig vilket oväsen det blir när vi till exempel promenerar." Ja, hon hade ju helt klart en poäng där. Men ont gjorde det. Efteråt pratade vi om att en viss läkare skulle få resultatet, och jag sa helt allvarligt att jag funderade på att skära ner på mina läkare, då jag tycker att jag har får många, och behöver dra ner på det. Den stackars läkarstuderanden som var med försökte och försökte hålla sig för skratt, hon satt bokstavligt talat med händerna tryckta mot munnen. Läkaren visste inte vad hon skulle tro (har aldrig träffat mig tidigare) och sa att jag var den första patient hon hört som tyckte jag hade för MÅNGA läkare, "de flesta patienter brukar säga att de träffar för få läkare" sa hon. Jaja, men jag är inte som de flesta patienter, jag är jag : )

Ugglebäbisar och restaurang

Nu har vi fått bäbisar, ugglebäbisar! Åhhh, vad det är svårt att slita sig från iPaden...

Såklart väljer de att kläckas när jag och maken är på restaurang. Dottern och mina föräldrar är jourhavande vårdnadshavare. Restaurangbesöket genomsyrades dock av ugglerapporter, dottern ringde helt lycklig och i upplösningstillstånd från en släktmiddag. Tillslut fick jag hala fram min iPhone, sträcka fram den till servitrisen (en sån där snobbig blasé sak) och säga "vi har precis fått ugglebäbisar". Hon tittade helt oförstående på mig, och himlade med ögonen. Annars var restaurangbesöket ett av de mest pinsamma i vår historia. Kyparen ville vi skulle dricka Shiraz, maken ville ha Pinot Noir. Till slut vann maken och kyparen gav sig. Till mig sa han "han är bestämd din man, det gillar jag" "Jag med" pep jag. Kyparen fortsätter: "Det är första gången någon bestämmer över mig när det gäller vin, och som jag ger mig" Det är min man det, tänker jag stolt. Till råga på allt gav kyparn oss ett vin som var betydligt dyrare än det vi beställde, vi hade med oss ett 1 år för gammalt rabattkort, och han försökte pracka på oss en dessert vi inte vare sig beställt eller fått. För första gången lämnade vi ingen dricks, utan försökte smyga fnissande som två tonåringar från restaurangen, med kyparen hack i häl! 

Försöker här visa ett foto på ugglebäbisarna, men det går inte riktigt att se dem. Ser mest ut som ett vitt fluffigt virrvarr. Men fortsatt rapportering följer : )

Plötsligt händer det!

Efter lång och nervös väntan verkan det äntligen vara dags. Det vi räknat dagarna till ända sedan den 14feb. Men nu ikväll så börjar det hända saker med äggen i uggleholken. Fru Kattuggla var orolig, det märktes. Hon hade en fin välhängd sork jämte sig i holken, men hon åt den inte. Däremot slickade hon på den. Tror vi, eller så puttade hon bara på den med näbben... Men hon åt inte, trots att hon såg jättehungrig ut. Och då, då hördes ett svagt pipande. Först trodde jag att jag hörde i syne, dottern tittade ut i mörkret efter en eventuell vilsekommen småfågel. Men det var ingen där. Sedan tänkte jag att det kanske var sorken, men den var verkligen stendöd och stum. Slutsats, det måste komma från äggen. Fru Kattuggla grejade och stod i, bökade runt med sina ägg och såg lite stressad ut. Då hör vi herr Kattuggla komma hoande i skogen, men han flög inte in i holken. Istället flög Fru Kattuggla ut för att möta honom. Och då minsann, då hade vi fri insyn! Vi bänkar oss alla tre, med iPad och två iPhones, här ska minsann inte missas något. Dottern ringer dessutom upp sin fågelskådande mormor o morfar, de får ju inte missa detta! Och ojoj vad det pep från två av äggen. Ni ser vilka det är på bilden. Vi såg hur det rörde sig därinne bakom hålen, iiihhhhh vad spännande. Dottern ville såklart helst inte sova på hela natten, utan tänkte passa ugglebäbiskläckning. Hon fick mig att lova att jag skulle väcka henne om det hände något spännande. Som om jag skulle kunna hålla mig vaken! *gääääsp*

To be continued...

Idag blir det...en dikt!

Detta kommer inte bli en vana, det måste klargöras med en gång. Men det finns en första gång för allting, som jag brukar säga. Så idag blir det en slags dikt, till alla som tycker livet är tufft ibland. Livet är inte alltid snällt, men det vi kan göra är att vara snälla mot varandra : ) 

När livet är i uppförsbacke, och allting känns så svårt

du tycker att du drabbats orättvist och hårt.

När livet är i uppförsbacke, du ingen ljusning ser

du undrar över meningen med det som sker.

När livet är i uppförsbacke, och allting stannar av

sätt då stopp för tiden, och minns vad livet gav.

När livet är i uppförsbacke, få kraft av dina kära

backen får ett slut när din börda hjälps att bära.

När livet är i uppförsbacke, till slut du når dess topp

minns då de ting som hjälpt dig - kärlek, mod och hopp. 

När livet vart i uppförsbacke, och rullar på igen

du inser att din vandring inte slutar än.

Pk eller inte pk, det är frågan

Jag har köpt en ny bok. På bokrean. Blev övertalad av mig själv. Med virkrecept. De som känner mig och min virkpassion kan tycka att det låter onödigt. Men jag kunde inte låta bli, blev för nyfiken. Visst ser den inbjudande ut?! 

Men är den Pk (politiskt korrekt)? Gk (genuskorrekt)? Inte vet jag, men jag vet att den är Mk (Malinkorrekt)!

Well well. Jag gick hem med min bok, och det första virkreceptet jag slog upp "en tredje bröstvårta". Vad säger ni om det va? I boken kan man läsa "Alla önskar att de hade en tredje bröstvårta". Tål att läsas och tänkas över några gånger. "Alla önskar..." -Eeeewwww, jag vill inte ha en tredje bröstvårta tack!! Tänker jag för mig själv. Men så slår det mig, boken riktar ju sig till män. Inte till mig. Så då faller väl allt på plats då, eller? För alla män vill väl ha en tredje bröstvårta? Och gärna en virkad (Vad de nu ska ha den till). Man kan också virka sig en tuttkudde - och det kan jag lätt tänka mig skulle kunna finnas i varje ungkarlslya, en mjuk och fluffig en : )

På tal om böcker får jag väl göra lite reklam för min egen bok här i min egen blogg.

Den är naturligtvis fantastiskt bra (!), rolig med underbara bilder och som plåster på moset ges förklaringen till barns trots. (Ja, det finns väl i och för sig barn som tycker man kan vända på det, och låta Bråkstakarna vara förklaringen till sura, stressade föräldrar!) Men hur som helst, om ni inte redan visst det så uppkommer barns trots när en liten Bråkstake rymmer från sin stora skog långt härifrån och kryper upp bakom örat på barnet. Mycket fiffigt, om jag får säga det själv.  Och de där små Bråkstakarna är söta som det godaste godis (alltid lätt att berömma andras arbete!) 

Fru Kattuggla lämnade just sin holk för att pudra näbben. Och jag konstaterar att det fortfarande är sex okläckta ägg. Inte så mycket som en spricka ens. *suck* Nu förstår jag hur alla gravida kvinnor känner sig när de går över tiden, otåligheten....ovissheten...