Två i holken, fyra i holken, en i holken - puh!

Ugglekidsen goes nuts!! Igår kväll skrev jag ju att det bara var två ungar kvar i holken (Blomman och Lilli). Sentsent på kvällen hörde vi de två rymlingarna (Kattis och Blinkis) klättra på trädet, men tänkte inte så mycket mer på det. Och imorse, när jag tittade in i holken via iPaden var det fyra ungar igen. Labero!! 

De hade alltså varit på nattäventyr och sedan klättrat in i holken igen. Dessa ungar...Och nu, på kvällen sitter lilla Lilli kvar, mol allena. Hon tittar mot holkhålet, där två av syskonen sitter och fegar ur, de vågar inte hoppa ner. "Chickens" tänker Lilli kaxigt.

Föräldrarna tjatar och tjatar i skogen, och nu precis hörde vi den femte ungen (Skimra) svara inifrån skogen. Hon lämnade holken på påskdagen. Vi människoföräldrar har varit lite oroliga för henne, tänkte att något kanske hänt, men hon verkar alltså må bra! 

Ibland kan jag känna mig som en tjatig morsa till dottern, men inser att det är en piss i Mississippi om man jämför med mamma Kattuggla. Och pappa Kattuggla ska vi inte prata om, han är likadan. De har synkat sitt tjat också och sina röster, de härmar den andras sätt att uttrycka sig. Ett himla liv, med andra ord! Och, precis som för oss människor, hjälper det sällan med tjat. Ungarna stannar i holken trygga famn tills de själva bestämmer att de ska därifrån. Punkt och slut. Personligen tror jag de är rädda för de elaka skatorna, som trakasserar familjen med sina illvilliga näbbar. 

Ugglekids goes ff

Nu är det bekräftat - våra bäbisar är inga bäbisar längre. De är pigga och busiga kids som vill ut i skogen. Tycker absolut de piper "let's go, let's go, let's go, let's go, let's flyga ut i skogen och leta möss, sorkar och grodor..." Kaxiga små ugglor det där!

Igår och idag har de varit ensamma hemma. Det går ganska bra tycker vi, de hittar inte på så mycket bus. Mest runt matsituationen. Idag tex hade en av dem en groda, och försökte desperat äta upp den. Men då var det ett störigt syskon där och drog i maten. (Läs i grodbenen som stack ut ur näbben)! De försöker liksom komma upp till ingången, via varandras kroppar och huvuden. Det ser rätt komiskt ut när fem ugglekids ska försöka sig på att samarbeta. De knuffas, bits, nyps och drar varann i fjädrarna. Men de gör det med kärlek, som alla syskon gör : ) Troligtvis flyttar de ut nu i påskhelgen, det kommer bli tomt och tyst här hemma! Vi har sagt att de får hälsa på precis när de vill, hoppas de svänger förbi nån dag : ))

Men de är söta som små spunnet-socker-bollar när de sover...

Dagens happening - ugglebäbisarnas ringmärkning

Idag var en stor dag i vår familj. I vår familj inräknas numera även familjen Kattuggla, vi har integrerat våra liv med varandra. Vi känner varandra utan och innan; matrutiner, uppfostringsmetoder, toalettvanor, sovtider, rollfördelning, föräldraledighet osv. Kanske känner vi till ugglornas liv lite bättre än de känner till vårt, kan hända beror detta på att vi övervakar dem med en Big Brotherkamera. De övervakar inte oss med samma metod. Inte vad vi vet i alla fall. 

Hur som helst på dagens agenda stod ringmärkning! Av ugglorna alltså, inte av oss. Jag och maken är redan ringmärkta. En välkänd ornitolog var inbjuden till evenemanget, och kom fullt utrustad med håv, tygpåse, våg, ringar, tänger och erfarenhet. Maken, jag och dottern var utrustade med diverse kameror (maken systemkamera, dottern iPhone, jag drämde till med både iPhone och digitalkamera). 

Ornitologen klättrade uppför stegen för att håva in mamma Kattuggla. Som inte ville låta sig håvas in, utan tryckte in sig i ett hörn. Men tillslut kom hon ut, och ojojoj vad vacker hon är! Redan ringmärkt också, lustigt nog av samma ornitolog som var här idag! Det blev ett ömsesidigt glatt återseende : )

Sedan var det bäbisarnas tur, först ut var (tror jag) Skimra, Blinkis och Kattis. Och herreminje sicka underbara söta små dunbollar!! Vägde ungefär 300g styck, att jämföra med mammans 555g. Och så duktiga när de fick sina ringar, våra modiga småttingar.

  Dottern var i sjunde himlen när hon fick två av dem i knäet. De var jättegulliga, dottern gosade och mysade. Jag och maken knäppte foton och filmade, här ska väldokumenteras.

Även min katta, Doris, tyckte det var spännande. Hon for omkring oss och försökte få uppmärksamhet genom att göra sånt hon vet att hon inte får, (tex vässa klorna på makens äppleträd), och tittade på mig för att få en reaktion. Till slut gav hon upp det, och kom fram och snusade lite på ugglebäbisarna hon också!

De två sista ugglebäbisarna, Blomman och Lilli, var också duktiga. De var så roligt att träffa Lilli irl, vi har ju oroat oss lite för henne eftersom hon kläcktes nån dag senare och är lite mindre (275g). Så hon fick extramycket mys och gos. Det är bra med ugglor, för de överger inte sina kids bara för att en människa tagit i dem. 

Här är Lilli! En fin, välmående och välgödd kattuggleunge. Hemligheten bakom den fina fjäderdräkten, klara ögonen och pigga personligheten stavas sorkar och möss. Kanske lite groda också. Nåt att testa för alla dietfantaster? 

Hela ugglefamiljen mår bara bra efter dagens happening, och fredagsmyser i holken. Utan pappa Kattuggla, han är i skogen och slarvar runt : D

ugglebäbisarna växer

Ojojoj vad bäbistiden går fort. Rätt som det är är de inte små hjälplösa pipknyten längre, utan uppstudsiga småbarn som är trotsiga och stökiga. Syskonkärleken frodas, de fem syskonen (Skimra, Blinkis, Kattis, Blomman och Lilli) gruffas och knuffas. Speciellt vid rutinsituationer, som matning, lämning, vila.. Då är det alltid någon som tjuvnyps och retas med någon annan. Och de tävlar om föräldrarnas uppmärksamhet, när mamman eller pappan kommer hem gäller det att skrika högst och komma först för att vinna deras gunst. Mamman och pappan försöker hålla ordning på sina små, och  som vilken familj som helst delar de på föräldraledigheten. Men mamman är ändå den som tar de flesta barnpassningstiderna. Pappan är ute i skogen och gör gud vete vad. Ryktet säger att han har flera brudar samtidigt, den spjuvern. Men det är bara skvaller och löst förtal, ni hörde det inte från mig. 

Småttingarna tar mer och mer plats i hemmets lugna holk, de knör in sin mamma i ett hörn och ser nöjda ut över den lilla lekyta de skaffar sig. Sover gör de i en hög, de ligger på varandra på det stökiga och smutsiga golvet. Där skulle behövas en Rut som kom och städade, familjen verkar inte bry sig själva. Bordsskick har de små inte än heller. Får en unge en mus är det genast någon annan unge där och drar i den. Häromdan såg vi, och filmade, en liten rackare som forcerade en groda. Man såg de långa grodbenen sticka ut utanför munnen (näbben), verkar varit ett stort exemplar. Eeeuuuwww, äckligt. Tyckte jag. Inte Skimra/Blinkis/Kattis/Blomman/Lilli (vem det nu var), den såg mycket nöjd ut över sin finmiddag ; )

Kalabalik i uggleholken

Ojojoj, vilken dramatisk kväll vi haft här. Allt handlar om våra fantastiska hyresgäster - familjen kattuggla. Mamma Kattuggla lyckades nämligen snärja in sig (lite lätt) i sladden tidigare under dagen.

-Hur skulle detta gå? I vanlig ordning engagerade vi oss mangrant i familjen. Möjligtvis var dotterns marsvin Äsmiralda lite oengagerad, men vi andra var med. Jag och maken utrustade med iPhones, iPad, (kopplat till kameran i holken) och med utsikt från vardagsrummet. Dottern i fönstret på sitt rum, katten, Doris, tog ett vaktpass och tittade mot holken för att se om mamma Kattuggla skulle flyga ut. Länge satt mamma Kattuggla i hålet med sladd runt svansen. Eller tja, ugglor har kanske inte svans... Stjärt? Stjärtfenor? Stjärtfjädrar? Ni fattar! Här spanar Doris.

Hur som helst, 

det hela gick fint och mamma Kattuggla flög iväg. Men kvar i holken, mitt i högen av bedårande ugglebäbisar fanns den förrädiska sladden...

Ni fattar dilemmat? Så fort mamma, eller pappa, (de har börjat med delat vårdnad,) Kattuggla skulle flyga in skulle det bli sladdtrassel igen. Maken trampade runt som en nervös nybliven pappa, han ville hjälpa familjen men det är ett riskigt företag. Vi gör det vi alltid gör i såna här situationer när det gäller fåglar i allmänhet och ugglor i synnerhet - ringer min pappa för telefonsupport. Det bestäms att maken, iförd hjälm och utrustad med en förlängd trädgårdsogräsuppdragare, skulle ta fram extra stegen, baxa upp den mot holkträdet och dra i sladden med verktyget. Men det gäller att vara både snabb och försiktig, uggleföräldrar hugger snabbt och hårt om de ser inkräktare nära bäbisarna. Maken något darrig inför uppdraget. Själv står jag på balkongen och håller vakt, med en stor rödrutig filt. Den tänkte jag vifta och flaxa med om nån uggla närmade sig, och samtidigt ropa kodordet "avbryt". Jag försäkrade maken att det var ett helt lugnt och ofarligt uppdrag (vit lögn, på gränsen till grå). Uppdraget gick, tro't eller ej, faktiskt u.a och sladden hänger betydligt bättre.

- Är allt lugnt nu då? Mja, nja, imorgon får vi kanske göra ett nytt försök. Kattuggleföräldrar som flyger in med mus i munnen (näbben) är lite klumpiga och sladden är på väg att krångla till det igen.. Men det väntar jag nog med att säga till maken!!

Plötsligt händer det!

Efter lång och nervös väntan verkan det äntligen vara dags. Det vi räknat dagarna till ända sedan den 14feb. Men nu ikväll så börjar det hända saker med äggen i uggleholken. Fru Kattuggla var orolig, det märktes. Hon hade en fin välhängd sork jämte sig i holken, men hon åt den inte. Däremot slickade hon på den. Tror vi, eller så puttade hon bara på den med näbben... Men hon åt inte, trots att hon såg jättehungrig ut. Och då, då hördes ett svagt pipande. Först trodde jag att jag hörde i syne, dottern tittade ut i mörkret efter en eventuell vilsekommen småfågel. Men det var ingen där. Sedan tänkte jag att det kanske var sorken, men den var verkligen stendöd och stum. Slutsats, det måste komma från äggen. Fru Kattuggla grejade och stod i, bökade runt med sina ägg och såg lite stressad ut. Då hör vi herr Kattuggla komma hoande i skogen, men han flög inte in i holken. Istället flög Fru Kattuggla ut för att möta honom. Och då minsann, då hade vi fri insyn! Vi bänkar oss alla tre, med iPad och två iPhones, här ska minsann inte missas något. Dottern ringer dessutom upp sin fågelskådande mormor o morfar, de får ju inte missa detta! Och ojoj vad det pep från två av äggen. Ni ser vilka det är på bilden. Vi såg hur det rörde sig därinne bakom hålen, iiihhhhh vad spännande. Dottern ville såklart helst inte sova på hela natten, utan tänkte passa ugglebäbiskläckning. Hon fick mig att lova att jag skulle väcka henne om det hände något spännande. Som om jag skulle kunna hålla mig vaken! *gääääsp*

To be continued...