det är synd om yours truly

Faktiskt så är det så. Synd om mig. Jag tycker nästan aldrig synd om mig, vill inte att någon annan ska göra det heller. Det synd-om-mig-iga i mig brukar jag gömma bakom lager av skydd, bygga barriärer, skapa mig nya identiteter. Men längst där under, som en blommig tapet från 70-talet, göms någon som får tyckas synd om. Nu är hon blottad i ljuset, fritt fram att säga "stackars dig".
I förrgår opererades jag. Det var det 6:e ingreppet i höger axel, denna gång blev det slutgiltigt - en major steloperation. Dessutom tog läkaren och högg ut en bit höftkam med en mejsel och grävde fram en klatt benmärg som murades in i axeln, tillsammans med ett par rejäla skruvar. Vilket gör att även höften blev opererad. Så, visst är det lite synd om mig? För jag har så in i bänken ont.

Bloggar gör jag därför idag från en sjukhussäng. I ett trist sjukrum, men med jättegullig personal. Ibland är jag själv här, ibland har jag sällskap. Jag gör inte så mycket. Tittar upp i taket och konstaterar att i lysrörslamporna finns det bruna, stora fläckar. Jag undrar varför. Ser också två hål i taket. Kan komma på mig själv att stirra på de där hålen. Jag undrar varför de är där.
Ibland går tiden sakta, ibland försvinner den snabbt. Tiden är emot mig, tiden är med mig. Det är en vecka till julafton. Bara en liten vecka. En hel lång vecka. Mycket kan hända och ändras på en vecka, till det bättre såklart.

Men min magisteruppsats hann jag skicka in, i fredags em. Håller tummarna för den. Och julklapparna är köpta, granen på plats, julmaten planerad av make och dotter. Det blir nog en fin jul trots allt!!!

"Gone fishing"

Ja, så står det i en mental skylt i min hjärna. Fast snarare "gone studying". Nu är det sista spurten, sista justeringarna, sista dunka-huvudet-i-väggen-och-skrivskrivskriv. På fredag måste jag skicka in uppsatsen, och då ska den helst vara unpickable. Så, sorry kära bloggen, du får nöja dig med att njuta av kort på vårt julpiff. Vi gillar inte stiliserade julgranar som vuxenpyntas för att se tjusiga ut, vi gillar vår julgran rätt så bombastisk. Den ska vara glädjepyntad med kärlek och en salig blandning av ärvekulor, dottertillverkade änglar, diverse små knastomtar maken köpt och annat smått o gott.

Dessutom har vi ljusslinga i både järnek och på balkongräcke. Brukar vi inte ha. Men i år vann dotterns enträgna vädjanden, och vi valde en färgglad slinga som kan blinka i åtta (8) olika lägen. Hurray! Hoppas grannarna kan läsa in de 2/3 ironi och 1/3 barnaglädje som vårt balkongräcke nu pryds av.

Att kasta det gamla och satsa nytt

Nej, kära ni, dagens blogg handlar i n t e om politik. Utan något avsevärt mer spännande - soffor. Vi har nämligen dumpat vår älskade trotjänare på tippen och införskaffat en ny en. En som är ny. Nysoffa. Den gamla hängde i under 12 fina år. År av vila, kärlek, fest, kattkräks, marsvinspiss, rödvin, släkt, vänner och en subtil soffallergi mot vatten.. Allt detta ledde fram till vissa spår i soffan. Lite fläckar här, lite blekt tyg där. Lite gnälliga fjädrar, lite hål på baksidan, lite solblekt tyg, mycket nedsuttna dynor. Den var stor, den var mjuk, den var soft hallonrödish. En gång var den Soffan med stort S. Hoppas råttorna på tippen gillar'n. Nu blåser det nya soffvindar här hemma, nyasoffan är på plats, och nyasoffan gillas. Den är stunsigare. Den är snyggare. Den är bättre att plugga i. Och plugga ägnar jag mig hemskt mycket åt jn, så det var väl tur. Katten approves.

 

Funkar fint till TVhäng. Och till nya mattan. 

Saknar jag då vår gamla? I ärlighetens namn - Ja. Men bara som gammal god vän, inte som soffa.

Spöke, nunna, D-uppsats

Nu ska jag snart sluta tjata om min D-uppsats, det är bara det, att hela hjärnan är ingeggad med den för tillfället. Pluggstress, walk my way...

I lördags däremot var en betydligt härligare dag. Då rattade jag och maken iväg, i lååångsam takt på halkiga vägar, till Vadstena Klosterhotell. Var ca 7-8 år sedan vi var där sist, så det kändes på tiden. Maken var superladdad inför att fota diverse byggnader, omgivningar eller annat han kunde tänkas finna av fotointresse. Sin fru, tex. Själv hade jag tagit med min älskade, klumpiga, Polaroidkamera. Den är en måstemaskot vid romantiska hotellövernattningar. Se så fina och spännande foton av vackra Vadstena det blev med Polaroiden: 

Bara bilder av varandra på hotellrummet. Möjligtvis med lite champagne i tassen. Det, mina vänner, det är äkta dokumentation!

Innan middagen bjöds vi på fördrink och liten föreläsning i slottets vinkällare. Maken tog upp frågan om den stora vinstölden för några år sedan. Sommeliern bekräftade detta, sa att det var 7-8 år sedan. Varav jag skulle komma med ett uppmuntrande och inkännande inlägg och sa "Vi vet, vi var här precis när det hände". Vilket i ärlighetens namn lät jättedumt, tyvärr gjorde mina försök att släta över/förklara vad jag menade bara att jag framställde mig och maken som potentiella vintjuvar... Maken, min wing-man räddade mig med att fråga om det spökade. Sommeliern tittade på maken som om han inte var riktigt klok och snäste "jag tror faktiskt inte på spöken!" Men efter lite påtryckning erkände han att det sägs att det spökar i ETT rum på vån 3. Jag vände mig skämtsamt till paret jämte mig (varav kvinnan var jättegravid) och sa lite käckt "Det spööökar bara i rum 313". Vet inte vad jag fick just det rumsnumret från, men kvinnan sätter händerna framför sitt vitnande ansikte och ropar "Nej! Det är vårt rum". Nailed it... Tusen gånger bad jag om ursäkt, sa att jag bara hittat på osv, men hon såg varken lugn eller övertygad ut. Kan ju trösta sig med att om nu Heliga Birgitta får för sig att sitta på hennes sängkant är hon ju iaf garanterad ett fromt och vänligt spöke.

Måste bara visa detta härliga julbaksfoto från i fredags. Och nej, nej, nej, det är inte yours truly som bakat! Faktum är att jag bara gjorde några sporadiska pepparkakor. Det är min allra finaste mamma, och min allra finaste dotter, som bakat tillsammans. Min allra finaste pappa rensade under tiden mina förskräckliga rabatter. Älskar er, kära föräldrar <3 

- Vad jag gjorde under tiden? Skrev D-uppsats...

Hejåhå, in i plugg-grottan jag gå...

Yup, ni läste rätt - yours truly ska grotta in sig i sin D-uppsats. Har t.om. tagit s.k "semester" nästa vecka, för att plugga. Kollegorna önskar mig snällt och gulligt en skön semestervecka, själv ser jag det inte riktigt så. Mer som full sula mot pluggandet. Och, oss emellan, så ser jag fram emot det. Ska bli härligt att gosa in mig i referenser, mysa med metodrubriksättningar, fjäska med tidigare forskning... Dricka kaffe o te, unna mig socker i teet och låtsas att det är för att nära hjärnan. (Vilket är rent bullsh*t, det är för att det är gott). Äta choklad av samma anledning. Glömma tiden, bara hamra omkring i uppsatsskrivandet förlorade värld. 

Tänkte skriva haiku om detta i detta nu:

Skriva Duppsats

vissa berg känns för höga

ge inte upp nu.

Kan förlängas till en tanka:

Skriva Duppsats

vissa berg känns för höga

ge inte upp nu.

Plugga plugga plugga plugg

Skriva skriva skriva skriv.

Kanske inte att jag har en vinnare där direkt, men mitt poetiska diktjag är lite på undantaget för tillfället. Kommer igen snart. Skrev btw en sonett häromveckan, bara för att jag har hört det ska vara det svåraste inom diktvärlden. Var superkul. Handlade om en döing. Funderar på att bygga ut den, till en sonettfläta. Ska visst vara ännu svårare, så då måste jag liksom göra det också. Jag har nämligen en hemlig last och begär efter att göra saker som anses som svårast. Det klickar liksom till i huvudet; "challange accepted". Om ni förstår vad jag menar. Så har jag alltid varit, måste bevisa för mig själv att de svåraste valen och vägarna är de rätta, och att jag k a n. Enligt mina föräldrar var mitt motto, och mina första ord, när jag var en liten tulta "kan själv!" Och varför ändra ett vinnande koncept?

2 fel blir inte 1 rätt

Rubriken avser, naturligtvis, Aladdinasken. Och att två praliner försvinner ur sortimentet. Det har pratats om innovativt PRtrick, men sanningen är betydligt gråbyråkratiskare än så, nämligen ekonomi. Som så mycket annat, som landar i ekonomiska magplask. Men i mitt tycke har trillingnöten fått alldeles för mycket massmedial uppmärksamhet. Visst visst, den är en älskad svensk klenod i klass med dalahästen, midsommarstången och Zlatan, men den är inte hela chokladasktragedin. Ännu värre, om ni frågar yours truly, är att den i särklass godaste pralinen tas bort - körsbär i likör. Fruktansvärt tråkigt, Aladdin förlorar därmed sin klarast lysande stjärna. Och godaste. Hur går det nu med pralinknaprandet?? 

Pga sjabbel och strul lever jag just nu mitt uppe i en era av en avbokad axeloperationstid. Skulle opererats i mån, men narkosläkaren råkade göra en felbedömning och tog bort mig från systemet. I några veckor iaf, sedan är det dags. Rktigt surt. Men det skummaste är att jag stressat och jobbat undan hela hösten, och så blir det inget. Vilket gör att jag måste starta om mig igen, och starta upp jobbet igen. Trodde det skulle vara lätt som en pannkaka, men ojojoj vad trögstartad jag är. Känner mig som den rostiga Folkan som maken hade en gång, vars bromsar var fastrostade och inte gick att rulla ut ur lagårn. Kanske inte bör låta chefen ta del av den jämförelsen.

Men författarkarriären rullar på, väloljad och fin! Ingen rost i bromssystemet där inte. 

Vissa dagar vill jag ha efterrätt...fika...godis

Inte är jag sockerberoende inte. Men säg såhär, LCHF vore dödsstöten för min kropp. Mitt system är inte kompatibelt med smör, olja eller ister. Mitt system funkar ihop med kolhydrater, och kolhydrater only. HCLF. Proteiner jag jag både ha och mista, det är gott som mat. Ger mig inte så mycket. 

Men kolhydrater.. Mmm.... 

Nu är detta inte ett blogginlägg om mat, diet, bantning, obantning, utan bara om mitt pågående efträttssug. Eller kanske lite godis i alla fall, det kan en väl få såhär på bloggonsdagen?

Annars har det inte hänt så mycket värt att blogga om, möjligtvis med undantag från ytterligare en trevlig (trevlig? rolig och givande ska det stå!) signeringslördag. Och på lördag är det dags igen - yours truly ser fram emot detta!!

Häromdan var det västsveriges värsta åskoväder i malinillaminne. Lilla kattan blev så rädd för blixtarna utanför fönstret att hon gömde sig under bordet. Där var ju egentligen mitt tillhåll, så jag satte jämte henne och blundade hårt. 

Dottern, som är åskrädd sov sött, maken var på the Knifekonsert (SKITbra, enligt maken). 

Desto vackrare var himlen igår

Näppe, nu ropar kolhydraterna på mig i skafferiet, dags att kila!!