Spöke, nunna, D-uppsats

Nu ska jag snart sluta tjata om min D-uppsats, det är bara det, att hela hjärnan är ingeggad med den för tillfället. Pluggstress, walk my way...

I lördags däremot var en betydligt härligare dag. Då rattade jag och maken iväg, i lååångsam takt på halkiga vägar, till Vadstena Klosterhotell. Var ca 7-8 år sedan vi var där sist, så det kändes på tiden. Maken var superladdad inför att fota diverse byggnader, omgivningar eller annat han kunde tänkas finna av fotointresse. Sin fru, tex. Själv hade jag tagit med min älskade, klumpiga, Polaroidkamera. Den är en måstemaskot vid romantiska hotellövernattningar. Se så fina och spännande foton av vackra Vadstena det blev med Polaroiden: 

Bara bilder av varandra på hotellrummet. Möjligtvis med lite champagne i tassen. Det, mina vänner, det är äkta dokumentation!

Innan middagen bjöds vi på fördrink och liten föreläsning i slottets vinkällare. Maken tog upp frågan om den stora vinstölden för några år sedan. Sommeliern bekräftade detta, sa att det var 7-8 år sedan. Varav jag skulle komma med ett uppmuntrande och inkännande inlägg och sa "Vi vet, vi var här precis när det hände". Vilket i ärlighetens namn lät jättedumt, tyvärr gjorde mina försök att släta över/förklara vad jag menade bara att jag framställde mig och maken som potentiella vintjuvar... Maken, min wing-man räddade mig med att fråga om det spökade. Sommeliern tittade på maken som om han inte var riktigt klok och snäste "jag tror faktiskt inte på spöken!" Men efter lite påtryckning erkände han att det sägs att det spökar i ETT rum på vån 3. Jag vände mig skämtsamt till paret jämte mig (varav kvinnan var jättegravid) och sa lite käckt "Det spööökar bara i rum 313". Vet inte vad jag fick just det rumsnumret från, men kvinnan sätter händerna framför sitt vitnande ansikte och ropar "Nej! Det är vårt rum". Nailed it... Tusen gånger bad jag om ursäkt, sa att jag bara hittat på osv, men hon såg varken lugn eller övertygad ut. Kan ju trösta sig med att om nu Heliga Birgitta får för sig att sitta på hennes sängkant är hon ju iaf garanterad ett fromt och vänligt spöke.

Måste bara visa detta härliga julbaksfoto från i fredags. Och nej, nej, nej, det är inte yours truly som bakat! Faktum är att jag bara gjorde några sporadiska pepparkakor. Det är min allra finaste mamma, och min allra finaste dotter, som bakat tillsammans. Min allra finaste pappa rensade under tiden mina förskräckliga rabatter. Älskar er, kära föräldrar <3 

- Vad jag gjorde under tiden? Skrev D-uppsats...

Hejåhå, in i plugg-grottan jag gå...

Yup, ni läste rätt - yours truly ska grotta in sig i sin D-uppsats. Har t.om. tagit s.k "semester" nästa vecka, för att plugga. Kollegorna önskar mig snällt och gulligt en skön semestervecka, själv ser jag det inte riktigt så. Mer som full sula mot pluggandet. Och, oss emellan, så ser jag fram emot det. Ska bli härligt att gosa in mig i referenser, mysa med metodrubriksättningar, fjäska med tidigare forskning... Dricka kaffe o te, unna mig socker i teet och låtsas att det är för att nära hjärnan. (Vilket är rent bullsh*t, det är för att det är gott). Äta choklad av samma anledning. Glömma tiden, bara hamra omkring i uppsatsskrivandet förlorade värld. 

Tänkte skriva haiku om detta i detta nu:

Skriva Duppsats

vissa berg känns för höga

ge inte upp nu.

Kan förlängas till en tanka:

Skriva Duppsats

vissa berg känns för höga

ge inte upp nu.

Plugga plugga plugga plugg

Skriva skriva skriva skriv.

Kanske inte att jag har en vinnare där direkt, men mitt poetiska diktjag är lite på undantaget för tillfället. Kommer igen snart. Skrev btw en sonett häromveckan, bara för att jag har hört det ska vara det svåraste inom diktvärlden. Var superkul. Handlade om en döing. Funderar på att bygga ut den, till en sonettfläta. Ska visst vara ännu svårare, så då måste jag liksom göra det också. Jag har nämligen en hemlig last och begär efter att göra saker som anses som svårast. Det klickar liksom till i huvudet; "challange accepted". Om ni förstår vad jag menar. Så har jag alltid varit, måste bevisa för mig själv att de svåraste valen och vägarna är de rätta, och att jag k a n. Enligt mina föräldrar var mitt motto, och mina första ord, när jag var en liten tulta "kan själv!" Och varför ändra ett vinnande koncept?

2 fel blir inte 1 rätt

Rubriken avser, naturligtvis, Aladdinasken. Och att två praliner försvinner ur sortimentet. Det har pratats om innovativt PRtrick, men sanningen är betydligt gråbyråkratiskare än så, nämligen ekonomi. Som så mycket annat, som landar i ekonomiska magplask. Men i mitt tycke har trillingnöten fått alldeles för mycket massmedial uppmärksamhet. Visst visst, den är en älskad svensk klenod i klass med dalahästen, midsommarstången och Zlatan, men den är inte hela chokladasktragedin. Ännu värre, om ni frågar yours truly, är att den i särklass godaste pralinen tas bort - körsbär i likör. Fruktansvärt tråkigt, Aladdin förlorar därmed sin klarast lysande stjärna. Och godaste. Hur går det nu med pralinknaprandet?? 

Pga sjabbel och strul lever jag just nu mitt uppe i en era av en avbokad axeloperationstid. Skulle opererats i mån, men narkosläkaren råkade göra en felbedömning och tog bort mig från systemet. I några veckor iaf, sedan är det dags. Rktigt surt. Men det skummaste är att jag stressat och jobbat undan hela hösten, och så blir det inget. Vilket gör att jag måste starta om mig igen, och starta upp jobbet igen. Trodde det skulle vara lätt som en pannkaka, men ojojoj vad trögstartad jag är. Känner mig som den rostiga Folkan som maken hade en gång, vars bromsar var fastrostade och inte gick att rulla ut ur lagårn. Kanske inte bör låta chefen ta del av den jämförelsen.

Men författarkarriären rullar på, väloljad och fin! Ingen rost i bromssystemet där inte. 

Vissa dagar vill jag ha efterrätt...fika...godis

Inte är jag sockerberoende inte. Men säg såhär, LCHF vore dödsstöten för min kropp. Mitt system är inte kompatibelt med smör, olja eller ister. Mitt system funkar ihop med kolhydrater, och kolhydrater only. HCLF. Proteiner jag jag både ha och mista, det är gott som mat. Ger mig inte så mycket. 

Men kolhydrater.. Mmm.... 

Nu är detta inte ett blogginlägg om mat, diet, bantning, obantning, utan bara om mitt pågående efträttssug. Eller kanske lite godis i alla fall, det kan en väl få såhär på bloggonsdagen?

Annars har det inte hänt så mycket värt att blogga om, möjligtvis med undantag från ytterligare en trevlig (trevlig? rolig och givande ska det stå!) signeringslördag. Och på lördag är det dags igen - yours truly ser fram emot detta!!

Häromdan var det västsveriges värsta åskoväder i malinillaminne. Lilla kattan blev så rädd för blixtarna utanför fönstret att hon gömde sig under bordet. Där var ju egentligen mitt tillhåll, så jag satte jämte henne och blundade hårt. 

Dottern, som är åskrädd sov sött, maken var på the Knifekonsert (SKITbra, enligt maken). 

Desto vackrare var himlen igår

Näppe, nu ropar kolhydraterna på mig i skafferiet, dags att kila!!

 

jag längtar...och en tanka om hösten

Sitter i soffan och längtar. Ute är det höst, sån här höst:

Tanka: Hösten

Skogens höstkostym

med mystik och fallna löv

osynligheten.

Förfaller och förmultnar

allt försvinner allt finns kvar.

Och jag, jag längtar efter våren igen, längtar efter sommaren. Efter bekymmerslöshet, efter att D-uppsatsen ska vara klar. Jag längtar efter semester, längtar efter att slippa ha strumpor. Efter att resa till Indien, till Gozo, till Nepal igen. Åh, vad jag längtar till Nepal. Eller nån annanstans, långt bort från min D-uppsats. Att ha en D-uppsats hängande på sina axlar en höst, gör att det blir en rätt så tung höst. Jag längtar efter att bada i havet en varm julikväll, att fiska makrill. Att grilla marshmallows. Att gå på sommarfest, Way out West -utan att få ont nånstans. Jag längtar till sommarÖland. Eller vilket Öland som helst, förresten. 

Just nu längtar jag alldeles otroligt efter Öland, speciellt efter en viss liten människa som är där just nu. Ja, det jag längtar allra mest efter är käraste lilla dottern! Hon är på höstlov och har det härligt med sina kusiner, aka mina älskade Hemskingar, och mina allrafinaste föräldrar. Så är det, det är efter dottern som all min längtan egentligen är. Men vi har det fint nog härhemma, maken o jag, med varandra. Går ingen nöd på oss, vi har på TVn så högt vi vill, och äter godis varje dag. Och varmchokladmedmarshmallows och rostade mackor till middag. 

Men jag längtar till fredag, då kommer dottern hem igen <3 Och på lördag är det dags för signering igen, kl 12.30 på Akademibokhandeln i Göteborg/järntorget med min bok Mirell! Yeay : ))

När skämskudden åker fram

På hösten, såhär mitt i mitten av oktober, är det ett ganska fint fenomen som inträffar. Många härliga skämskuddeTVprogram fortlöper. Vissa för skämskuddiga för att jag ens ska kunna titta på dem, andra mer lagom skämsiga. Med kudden redo. Det är något speciellt med skämsTV, de förnekar sig inte och ber inte om ursäkt. Bara liksom finns där, på en TV mitt ibland oss, snart på en TV nära dig! Jag undrar alltid hur jag skulle varit i den eller den rollen; som en rik hemmafru i Hollywood, som en singelmamma som jagar en man, en bondefruwannabe, you name it. Nu tittar jag iofs bara på två skämskuddeTVprogram, men ändå!!

Annars tittar vi i stort sett aldrig på TV hemma hos oss, möjligtvis någon Netflixserie. Är liksom ingen idé, yours truly somnar så fort TVn sätts på. Filmer göre sig icke besvär, tyvärr inte ens barnfilmer. Dottern ordnar bio ibland, i soffan, med nån mysig film. Och tilltugg (för att hålla mamman vaken). Naturligtvis ska det vara nersläckt också, som på biografer. Jag och maken bänkar oss i soffan, dottern också, filmen sätts på, och - bing! Jag o maken stensover. Helt otacksamt. Naturligtvis förnekar jag det hela och tror att jag tittat på, i alla fall nästan, hela filmen. I den bästa av världar.... liksom. Trist och pinsamt, skämskudden kom med mig!

Egoboost ftw

Hur egoboostar ni er? För ni glömmer väl inte bort det där med egoboosten? Grymt viktigt. Speciellt såhär i oktober, när hösten är här för fullt. Fullhöst. Finhöst. Färghöst. När vi höststänger in våra höstkroppar i höstkläder istället för att sommarexponera dem för sommarsol - då är det tid för våra egon att boostas. Det gäller att hitta det som egoboostar bäst för varje enskild individ. Egoboostar bäst som egoboostar mest, som jag brukar säga. Utan att bli självupptagen och/eller självgod, det handlar inte om det. En bra egoboost sticker inte i någons ögon. Som jag också brukar säga. Malinillavisdomsord. Vad gör då yours truly? Jag har en helt helt ny variant av egoboost, som började ta fart igår. Jag söker på Mirell, dvs min senaste bok, på olika bibliotek i Sverige. Det är lite tidigt än, alla bibliotek har inte hunnit beställa som ska, men många. Att tex söka på bibliotek uppe i norraste Norrland och se hur ställen med vackert klingande namn köpt in m i n bok, det är en obeskrivligt skön känsla. Och huvudstaden, som jag tycker är lite kall, (ping Orup) där är det osannolikt många bibblor som har Mirell. Lycka! Egoboost! På tal om lycka, vi var och hälsade på finaste söthundar häromdan. Med det spagettiklingande namnet Bichon Bolognese. Supergoa hundar, vi föll pladask alla tre. T.o.m hundskeptiska maken. Så vi får väl se framöver, men just nu har vi fullt upp med oss själva. 

Maken har ju, som jag sagt tidigare, ett mycket stort fotointresse. Tillsammans med min ena goa svägerska. Analogt ska det vara, framkallas själv ska det göra. Själv har jag svårt att hålla i en större kamera, eftersom höger axel är i storstrejk. Hur eller hur, jag kan ju ibland göra lite impulsiva inköp, och nu har jag överträffat mig själv. Fick för mig att jag absolut ville ha en sak. En kamera. På Tradera. Väckte mitt vill-ha-begär, big time. Råkade vinna auktionen. Så nu är jag lycklig ägare till en Zeiss mellanformatskamera!!! Heureuka, här ska fotas o framkallas mellanformatsfoton! Om jag nu nångång lyckas hålla i åbäket... Men visst är det ett vackert åbäke?