onsdag 28 januari 2015

Meningen med livet är___________!

Ja, ni läste rätt. Jag ska i detta blogginlägg ge er svaret på vad meningen med livet är. Då detta är ett såpass universumsomspännande ämne blir blogginlägget i övrigt förkortat denna vecka på grund av platsbrist. Alltså platsbrist i hur stort ett blogginlägg kan vara. Inte i antal tecken utan mentalt innehåll. Meningen med livet tar ju upp ett större mentalt utrymme än vad som syns i cybervärldens utrymme, så därför måste jag hålla mig till ett strikt inläggsomfång och ett fåtal ord för att få någon slags balans och ordning. Annars skulle hela min blogg krascha. (Allt detta är naturligtvis inget annat än svammel och dåliga ursäkter till att jag inte orkar blogga idag. Roligare att skriva än de faktiska anledningarna som består i axelsmärta, trötthet o c:o).

Så, här kommer meningen med livet enligt yours truly. Eller, vänta, ett förtydligande först. Mycket annat kan läggas till till detta, mitt ganska krassa, inlägg till vad meningen med livet är. Men då handlar det mer om livsinnehåll. Det är klart att jag också tycker man ska vara snäll mot andra, dela med sig, älska, uppleva, njuta, umgås, ta vara på ögonblick, fånga dagen, samla på glädje, se det vackra, leta skatter vid regnbågens slut. Min mening är inte att min mening med livet ska vara torr eller cynisk, det är bara vad jag kommit fram till. 

Meningen med livet är att leva det. 

onsdag 21 januari 2015

Vad är jag?

Fram tills för någon dag sedan, och tre år bakåt i tiden, visste jag i alla fall till hälften vad jag vad (?). Jag var student. Speciallärarstudent. Det var en trevlig identitet, jag gillade att vara just student. Det kändes tryggt och säkert på något vis. Som en kokong. En puppa. Jag var en studentpuppa i en Universitetskokong. Men nu är jag klar, fri, utsläppt, redo att testflyga mina speciallärarvingar! Fast det är klart, inte just nu... Nu är jag mest en vingklippt speciallärare, med ena vingen i en slingshot. Nej nej nej, för er som tror att jag går med en smaskig drink i handen och råkar doppa i armen tror tyvärr fel. Slingshot är ingen exotisk paraplydrink, ej heller en slags shot av typen lakritsshot, jelloshot eller hotshot . Det är helt enkelt ställningen till min opererade axel. Så jag får ha min nya proffession på vänt. Men ändå - yeeeaaayyy, grattis till mig *selfiefive* Jag lyckades baske mig ro utbildningen i land, jag är klar!!! Skönt och läskigt på samma gång.

På tal om utbildning satt dottern med matteläxan igår. Hon går i tvåan. Men det räckte visst inte med att h o n skulle göra läxa, hon kämpade länge och väl med att komponera en till sin mamma också. Med noggranna instruktioner. Älskade dotter, var alltid den underbara människa du är.
Lilla katten och jag gick ner i vår bokskog  häromdan för att se om några träd blåst ner i stormen. Det hade det. Vi letade också efter inspiration och research till mitt nästa bokprojekt, uppföljaren till barnboken Mirell. Även det fann vi. Ingen långpromenad direkt, men bättre än inget!!

Det bästa med att studietiden är över och att D-uppsatsen är klar, är att min författarinspiration får mer utrymme i själ och hjärna. Jag har diverse projekt på G, det ena knasigare än det andra. Men jag tror på mitt motto att inte göra det lätt för sig. Finns det något som anses väldigt svårt att skriva då vill jag naturligtvis ge mig i kast med just det. Ingen komfortzon  för yours truly inte!




onsdag 14 januari 2015

Riktiga män och kattugglor

"Riktiga män väger över 90 kg". Med den tischan dagen till ära gjorde examinatorn till min magisteruppsats entré i måndags. Kan ärligt inte säga om den gjorde mig mer eller mindre nervös. Jo, mer tror jag. Att jag överhuvudtaget fick in mitt arbete i tid var en bedrift i sig där i dec innan min stora axeloperation. Att jag och den samma axeln lyckades ta oss till Universitetet var en ännu större bedrift! Examinatorn, aka 90-kilo-tischan, mumlade stundtals harranger likt GW och tappade mig, men var i övrigt riktigt snäll. Och gav konstruktiv kritik och feedback. Jag är svag för konstruktiv kritik! Han gav mig vid upprepade tillfällen komplimanger för att jag var bra på att prata och svara för mig. Vilket var högst förvånande för yours truly, i mina öron o ögon var jag rödflammig och nervös, satt mest och stammade och hackade förvirrat. Jag är inte bra på att svara på "hur tänker fröken nu"-frågor, jag blommar mer upp när jag ges tillfällen att fabulera fritt. I detta fallet rörde det sig iofs inte om en fröken utan om två opponenter...Nuf said. 
Ni som var med när jag började blogga förra våren, eller trillade in nångång innan sommaren, vet att vi hade Projekt Kattugglor. Dvs via kamera i vår kattuggleholk följde vi en kattugglefamilj från inflyttning, till äggläggning, ägglossning, bäbisar, sorkmiddagar, ringmärkning och utflyttning. Alla fem ungarna klarade sig, fantastiskt nog. Här är dottern med två av dem vid ringmärkningen
I söndags bäddade vi rent och fint i holken med marsvinsspån och monterade upp kameran igen, tänkte vara ute i god tid. Och, hejåhå, i månd.kväll hörde vi vår kära Ugglis hojta utanför. Snabbt loggade jag in på appen till kameran, och där satt hon så fint i holken.
Kuttrade högt och förföriskt efter hanen. Uggle. Innovativa namn. Deras avkomma 2014 heter; Kattis, Blinkis, Stjärnan, Blomman och Lillie. 

onsdag 7 januari 2015

Alla har vi våra böjelser

Jag har fått en ny. Böjelse. Egentligen är den inte ny, snarare ganska till åren. Ända sedan jag var en fräknig flickunge har jag önskat mig en pryl som min kompis hade. En Polaroidkamera. Sent omsider köpte jag en, ca år tjugohundranoll. Som i en flytt tre år senare glömdes bort i en låda. Länge. Ända till förra året, eller förrförra närmare bestämt. Då hittade jag den, och fick film till av maken i allahjärtansdagspresent. Yeay!!! Lycka. Kameran funkade fint, men den är stor och otymplig. Och om man är "enarmad" som yours truly går den knappt att knäppa bilder med. Gissa vad jag önskade i julklapp? Och fick? En ny Polaroidkamera! (aka Traderafynd). Problemet med den är att trots sitt goda rykte, vackra yttre och smidiga kropp tar den pissdåliga bilder. Crap. Men. Som gelé till slottsteken fick jag en till Polaroidkamera av maken några dagar senare. Blocketfynd. Och den mina bloggläsande vänner är riktigt knäpp. En stor krabat som är till för att ta Polaroidpassfoton. Väger bly, går inte att hålla. Än så länge säljs det inte film till den, inte än. Men den kommer. Troligtvis. Hoppas jag. Åh, jag är så betuttad i Polaroidkameror... Men varför krånglar de då? Och varför måste det vara så satans dyrt att ta bilder med dem?
Här är de två senaste iaf, visst är de vackra? 

Att vara nyopererad är annars tämligen tråkigt, så jag har inte direkt något att skriva om. Det är risk för gnäll isf, och gnäll vill jag helst undvika. Men med dessa två som sällskap i soffan blir det hela lite roligare:

 Har tillbringat några härliga dagar tillsammans med dotter o make hos mina fina föräldrar på Öland. Om ni aldrig varit på Öland på vintern, men på sommaren, kan jag rekommendera en visit. Ön visar upp en helt annan sida på vintern, lite sorglig och vemodig men också avskalad och avkopplad.