onsdag 30 juli 2014

att shoppa utan att köpa det en ska ha

Idag åkte jag och dottern in till stan. Göteborg. Vi skulle egentligen bara till en affär, och köpa en sak. Men vi gav efter för ett cafebesök också. På ett av stans dyraste caféer. Men mysigt var det. Inte så prisvärt, både jag och dottern har en dålig ovana att aldrig äta upp det vi köper. Men ögonen ska ju också äta, som jag brukar säga.

Vi skulle köpa batikfärger. Visste att det fanns i en affär, men jag kom på en som var billigare. Så vi drog dit. Tänkte köpa det vi skulle ha och åka hem sedan. Oj, så fel jag hade...

Första affären var flyttad. En hyfsat bra bit därifrån. Inga batikfärger inköpta. Vi började gå. Kom på massa saker vi kunde titta på/shoppa på vägen. Men INGA kläder, dottern förklarade att hennes garderob var överfull. Kan en garderob b l i överfull??? Med tre kassar i händerna, och två timmar (!!) senare kom vi fram. De hade inga batikfärger! Men lite annat smått o gott vi "behövde". Så vi siktade in oss på den affären jag vet att det finns i. Den låg nära, som tur var. Men det var ju fortfarande affärer att slinka in i, Domkyrkans grönska att beundra, Knapp-Carlsson att förundras över... tog en timme till. Sedan var vi på plats. Hittade batikfärger. Velade och velade, slutade med att vi gick därifrån med SPRAYfärger istället!! Var ganska nöjda. Hoppade på spårvagnen hemåt. 4 timmar efter det att vi tagit den in till stan.  Väl där ångrade jag mig, och ville haft mina batikfärger ändå. Kanske tar en liten ny tripp in till stan imorgon, bara för att köpa batikfärger och inget annat. Men kanske kan klämma in en fika...och den där tröjan...

HÄR ÄR VÅR SHOPING:
En hoppa-runt-skip-grej (omöjlig att använda)

5 badbomber (bra pris!)

2 äppleluktpåsar (helt onödigt, men oemotståndligt billigt)

fotoram med plats för massa foton (cool, redan trasig)

magväska i form av vattenmelonklyfta (why???)

super-klurigt-pyssel-för-resan-bok (men den var bra, till långa flygresor)

minilimpistol (orkade inte köpa limstift till bara…)

hjärtformad hårborste (fin, men onödigt stor till min lilla necessär)

halstabletter (har inte ont i halsen)

färgpennor (passar pysselboken, dubbla dessutom)

skrivbok (till dagbok, sa dottern)

en blå peruk (visade dottern Buttricks, dottern kom på att hon absolut behövde en)

ett navelpiercingsmycke (present till mig själv)

Faktum (favvotidning)

sprayfärger (här ska kreativiteten blomma)

stor vit väska (att spraymåla)




måndag 28 juli 2014

foto på St George´s hand...

Här är den, på begäran. Sankt Görans hand (st George´s)! Ser ni att det fattas ett finger? En kan ju undra om det var draken som bet av det...

Sista kvällen på Gozo spexade vi till det lite på stranden. Hade hur kul som helst. Tog massa knäppa bilder på varandra, dotter på mig och maken, jag på dottern och maken, maken på mig och dottern... Skrattade som tokar gjorde vi. Upptäckte efter ett tag att det satt en hel del människor och tittade på oss. Tur att det var sista kvällen där, annars hade det kanske varit lite pinsamt. Men inte nu, inte alls... ; )
 
En kväll tillbringade vi också i vackra Valletta. Note to self, ramla inte på en buss i Valletta nästa gång. Om om du ska ramla, akta dig för att trilla rakt på hårda metallgrejer in i tinningen. Från bussätet. Gör attans ont. Gäller även höften.
Vi hade i alla fall ett rum med magisk utsikt. Bästa utsikten jag haft ever. Tyckte dottern också, hon satt i fönstret länge länge och bara tittade ut och njöt. Hit ska vi också tillbaka!!
I övrigt har jag försökte vattna gräsmattan med vattenspridare idag. Dottern ville springa i vattenspridaren i baddräkt. Frågade "Mamma, vill inte du också vara med"? "Nej nej" sa jag, "du vet, jag vill inte göra allt som du vill, Jag är ju vuxen". Dottern såg mycket ifrågasättande ut, men ägnade sig snart åt sin vattenlek. Jag satt vuxet städat, och påklätt i en stol med en god pocketbok. Tittade på dottern...suktande... Så var det dags att flytta på spridaren. Och här började allt gå lite överstyr. Jag kan bli lite "farbror Melkeraktig" emellanåt. Så hur jag än bar mig åt fick jag vattenspridarvatten på mig. Över mig. Under mig. Det var överallt!! Dottern gapskrattade. Jag blev blötare och blötare, men fick ändå inte spridaren som jag ville ha den. -Just där, där ja, där på gräsmattan där det är en torr fläck. Vattnet kom inte dit hur jag än gjorde. Dottern lade sig tillslut på fläcken för att demonstrerar att inget vatten kom dit. Men det kom minsann på mig!!! Kul som tusan hade vi. Och tillslut fick jag vattnet dit jag ville : )


onsdag 23 juli 2014

Vackerhet är en subjektivitet

Jag har blivit helt såld på Gozo!!! Även om det har blåst lite igår och idag. Igår var vi på vår vanliga strand, smal, stenig, med lite bös på. Kristallklart vatten. Inte mycket folk. En vacker vacker strand, om ni frågar mig. Är nämligen lite trött på sand. Det kommer ju överallt!
Igår var vi alldeles allena, maken, dottern o yours truly. I loved it!
Vi låg och guppade på varsin luftmadrass, jag och dottern. Har aldrig badat så mycket som denna vecka, underbart varmt vatten. Och salt. Supersalt. De utvinner mycket salt i saltbassänger här på Gozo, kunde startat en egen på oss tre. Min förbenat elaka sk*taxel gillade också det varma, salta GozoMedelhavet. Till och med artrosfingrarna har stundtals mått lite bättre. Kunde kanske få Gozosemester utskriven på recept?!
Hör ju liksom till att fota mat också. Är lite dålig på det. Åt tex grymt god tonfisk och svärdfisk idag. Utan fotobevis. Men här är lunchen från igår, innan vi åt upp den.
Och här är den magiskt vackra strandpromenaden.
Dottern har börjat ta ansvar för mitt hår, och att fixa frisyrer. Till stranden idag fick jag två flätor. Vi gick till lokala sandstranden, hamnade för nära ett killgäng med fotboll. De spelade ganska vilt. Plötsligt får jag en riktig fullträff rakt i huvudet. Sa några väl valda ord, som kan översättas med "ursäkta mig snälla söta ni, det där gjorde lite ont. Snäääällla, spela inte rakt i huvudet på mig". Eller så plockade jag in en del #%<€# i det hela! Var nog inte så värst skräckinjagande, med två flätor, massa fräknar och färgglad bandana. De måste trott det var Pippi Långstrump i vuxenversion : )
Till kvällen gjorde dottern ny frisyr på mig, bestående av fem flätor i en komplicerad komposition. Mycket snyggt, hon var mäkta stolt. Jag med såklart!! Imorgon lämnar vi denna goziga ö, men kommer tillbaka nästa år. Var så säkra.


söndag 20 juli 2014

I am a Gozoholic

Jag älskar den här ön. Gozo. Liten. Karg. Annorlunda. Spännande. Vacker...? Ja, absolut, på sitt sätt! Vi har hittills badat på en liten stenstrand. Kristallklart vatten med fina stenar och luuuugnt. Framförallt, varken solstolar, turister eller sand överallt! Det enda som inte är lugnt där, det  är vi - maken, dottern, dotterns luftmadrass och yours truly herself. Dottern kommer ju på så många roliga vattenlekar, exempelvis turas om att vara haj och jaga de andra två. Oftast åker jag på rollen som haj - vet inte varför. Saken är den att dottern simmar så attans snabbt, en haj med en obrukbar fena har ingen chans : ) Dottern ligger där och guppar omkring på sin luftmadrass timme ut och timme in. Hon njuter ibland, och hon chillar ibland. Säger hon.
Idag begav vi oss till Gozos lilla huvudstad Victoria för att fira St Georges bedrift att dräpa en drake för X antal år sedan. På nåt sätt skulle han forslas genom stan i en procession, från en katedral till ett citadell. Festligt festligt. Vi började med middag (!) köpt i ett gatukök och intogs på en inpissad trappa
Sedan lyckades vi gå vilse i gränder, misslyckas med att kasta upp en flipflop till en kille på en balkong (han råkade tappa den), och hamnade tillslut rätt. På ett torg framför katedralen. Tillsammans med tusentals andra svettiga människor. Där väntade vi på st George. Då, helt plötsligt, började det regna ner sånghäften från himlen
Sedan stora konfettis 
Och st George visade sig i öppningen!!
Ännu mer konfetti som sprutade ut från katedralen
 Det var helt galet: ett band spelade, en äldre herre sjöng opera, alla människor sjöng och var helt exalterade - och så kom st George ut på riktigt. Staty alltså. I sällskap med en hoper vackert klädda män. Säkert präster eller liknande. Processionen började röra på sig tillslut, i grevens tid, det var svettigt att stå där...
Efter statyn följde en hög glasgrej som bars försiktigt fram. Maken skojade lite och sa att det där i fanns något från Georges kropp. Inte trodde vi på det. Men jag tog stack fram kameran framför en av de vackert klädda prästmännen och knäppte ett foto ifall det visade sig vara något spännande. Det var det. En uråldrig, lite defekt, hand!!!! 

fredag 18 juli 2014

Vi+semester+nycklar=bad combo

Vi är på SEMESTER!!! På Gozo. En söt ö, lillasyster till Malta. Att ta sig hit innebar 4 olika färdsätt och en hel massa timmar. 

Väl framme, via intressant guidning av taxichaufförska, hittade vi tillslut vart vi skulle bo. Var visst inget hotell el dyl, utan ett slags lägenhetskomplex. Maken, dottern o jag tilldelades en enormt stor lägenhet. Jag överdriver inte! Med utsikt över Gozos svar på Rios Kristussymbol
Hotellägarens fru gav instruktioner kring nycklarna. Maken lyssnade intensivt, vis av tidigare erfarenheter. Han hade tidigare under dagen lyckats låsa in dottern på flygplanstoaletten, 3 gånger, innan yours truly kom till undsättning och släppte ut flickebarnet. Ingen fara, det hela försegick bara under en minut eller så. Hur eller hur, maken bad att få testa att låsa/låsa upp både ytterdörren och våran dörr. Hotellfrun såg något konfunderad ut, så jag kände mig tvungen att berätta om en sen kväll i Rom. När vi skulle in till vårt hotell. Ett gammalt hotell. Det var en fyra-fem dörrar vi skulle forcera, och naturligtvis hakade det upp sig. Vi kom inte in!! Testade alla nycklar, lilla dottern började smågråta. En halvtimme försökte vi. Gick inte. Vad att göra? Kl 23 på kvällen ringer vi hem till hotellägaren, som fick ta sin bil och åka och rädda oss. Han tog nyckeln, satte i låset och vred om. Precis som vi gjort utan att lyckas. Skillnaden var bara att han fick upp dörren utan minsta problem!! Eeww, vad pinigt det var... Well, detta berättade vi, hotellfrun skrattade gott. Så gick vi ut på byn. Testade vattnet och kvällsbadade benen på en pytteliten söt strand,
käkade middag, och så hem till hotellet igen. Maken sätter i nyckeln i ytterdörren, vrider om, och säger plötsligt #%€£[ 
Vad hade hänt? Tro det eller ej, men nyckeln hade brutits av. Halva satt kvar i låset. Halva i handen på maken. Vi tittar på varann, vad gör vi nu??? Ringer hotellägaren, som inte svarar. Försöker ringa på andras dörrar, ropar till en granne på en annan uppgång (som tyckte vi skulle komma upp och dricka te). Dottern blir mer och mer orolig "ska vi sova här ute på gatan i natt, eller?" Shitshitshit!! Då, när allt känns som hopplösast, ringer hotellägaren. Kommer över till hotellet. Och lyckas, till slut, få ut nyckelhalvan och ge oss en ny. Överröst av mina ursäkter, tacksamhet, och pinsamhet. Visar maken N O G A hur man hanterar en nyckel. Som om vi skulle ha något problem med det... : ) 

onsdag 16 juli 2014

Bland kossor och marmelader

Ibland blir jag överraskad av mig själv. När jag gör, i mina ögon, oväntade saker. Som jag aldrig gjort förut. Och utan recept eller facit. Som nu, att sylta och marmelada. Har jag aldrig orkat göra. Hittills. Vi har två ytterst prunkande och dignande blåbärsbuskar, och en kombinerad svarta- och röda vinbärsbuske. Jodå, den är kombinerad. Fråga mig inte riktigt hur det gick till, trodde det var en röd buske. Men där nästlade sig in en avkomma svarta bär. Hur som helst, sk*t i busken, tidigare har jag på min höjd orkar koka saft. Och slarvig sådan, men både bär, pinnar och löv i. Säkert en och annan myra också. Men i år, i år tänkte yours truly slå sig själv med häpnad och koka marmelad minsann. Maken köpte, klentroget, nån slags gelatinpulver. Dottern och jag gick lös på buskarna, först ut var blåbären. De var ganska omogna, så det blev inte så stor burk sylt av dem:
Det där är alltså en nästanfylld engångsmarmeladburk från ett franskt café. Men stolta som tusan var vi, både dottern och jag. Sylten räckte precis till en våffla åt oss var, alla tre i familjen!! Men med vinbären gick det bättre, å hej å hå, så har vi vips en burk marmelad av högsta klass (?!). Modell något större burk... :

Häromdan var vi på kvällsprommis, jag, dottern, fina svärmor, och deras åldersförnekande hund. (Alltså, hunden är ganska många år, men förtränger det och uppför sig som en unghund). På promenaden umgicks vi mest med kossor. Eller tja, det var i ärlighetens namn mest dottern som umgicks med dem. Och hunden då, de var som tokiga i honom!


Dottern gillar att försiktigt fånga fjärilar i sina kupade händer. Kossorna tittar intresserat på:
Nu har vi semestrat i öst och i väst. Snart drar vi vidare, söderut...

måndag 14 juli 2014

Öland vs Västkusten

Jag är kluven, det ska villigt erkännas. Å ena sidan tycker jag Öland är världens bästa land, ett paradis i världsklass. Å andra sidan finns det inget härligare än västkusten, vackraste sidan av vårt land. Nu har jag turen att ha världens finaste och bästa föräldrar, boende på Öland. Härligt härligt att hänga där! Nu har jag dessutom turen att ha de bästa svärföräldrarna, boende på västkusten. Härligt att hänga där med! 
Kanske ska jag inte känna mig kluven, kanske ska jag istället känna mig dubbel. Eller hel? Helad? Vad är motsatsen till kluven? Ja, det är jag i alla fall : )

HAIKU: Västkustmåne.
Västkustens måne
över blommande ängar.
Korna råmar falskt.


fredag 11 juli 2014

När jag ser framåt

Hösten 2002 släppte Håkan Hellström en singel. En singel som jag och maken köpte direkt. Det var dagen före jag skulle  göra ryggoperation #1, en steloperation. En operation som fick en oväntad, jobbig, lång, och tuff efterföljande tid. Jag var instängd i en hårdplastkorsett 24/7 i sju långa och trånga månader. Men detta ska inte detta blogginlägg handla om. Utan om H.H-singeln. Jag och maken lyssnade på den i bilen den där dagen. Älskade sången på A-sidan, "Kom igen Lena", men tyckte B-sidan var lite svårare. Där hördes låten "När jag ser framåt", med upphovsmän Håkan Hellström och Timo Räisinen. -Känns den låten inte bekant? Inte så konstigt i så fall. Den drogs nämligen tillbaka. Alla exemplar av singeln togs bort från försäljningsställen. Singeln gjordes om med en annan B-sida, och släpptes på nytt. Men vi hade ju ett exemplar av orginalsingeln! Problemet var bara ett... CD-skivan var borta. Puts väck. Som vi letade. Speciellt yours truly. Vände upp och ner på bilen, trodde den försvunnit vid försäljning eller liknande. Åren gick. Jag har aldrig slutat tänka på singeln, eller slutat gräma mig över att vi slarvat bort den. För tänk, tänk om den var värd pengar...
Men idag, nu, precis nu, hände något exceptionellt konstigt. Jag tittade bland våra CDs (iom Spotify och datorn lyssnar vi aldrig på CDskivor längre, och tittar inte på dem så ofta), drog ut en låda med CDskivor, och hittade en skiva med blandade artister jag aldrig sett förut. Nyfiket drog jag fram CDn. På baksidan av konvolutet kände jag att en annan CD fastnat. Jag tog loss den. Tittade. Tappade andan. DÄR!!! Där var Håkan Hellström-singeln. Magic. Otroligt. Borde köpa en trisslott. Efter nästan 12 år hittade jag den!!!!!

onsdag 9 juli 2014

Jag + kändisar = pinsamt, tagning 2

Häromdan skrev jag om mitt möte med Christian Kjellvander. Och hur pinsamt mötet var... Sanningen är, att det bara var halva sanningen. En gång tidigare har jag träffat på en kändis. Träffat på = pratat med. Det var också på Öland. På Kackelstugan. På sommarkonsert. Med maken. För exakt ett år sedan. Vi skulle nämligen se en av mina, genom alla kategoriers och tiders, mesta favoriter. Uno Svenningsson. Vi hade egentligen inte biljetter, men tack vare min snabbtänkta, snabbfotade, och cashförsedda make fick vi komma in. Lyckan var total. Jag såg hela konserten med gåshud, ståpäls och lyckosvindel. Efteråt signerade Uno cd-skivor. Jag hade inga pengar att köpa cd för. Men jag ville ju prata med Uno!!! Så jag trippade dit. (Önskade att jag druckit mer öl, så jag skulle kunna skyllt mitt uppträdande på det). Sa "Uno? Uno!!" "Jaa..." sa Uno. Jag fortsatte "jag har inga pengar kvar, de gick till biljetter till din konsert. Så jag kan inte köpa en cd. Kan jag få ett foto ihop med dig ändå? Du har varit min idol i 30 år" (30 år!!! Hur tusan fick jag ihop det...) Uno svarade ett "javisst", ställde sig upp, lade armen runt mig och log vackert. Jag log nervöst. Allt hade ju kunnat sluta där, och jag hade kunnat rädda mitt kändisanseende. Men icke. Icke. Jag kunde inte stoppa mig, munnen fortsatte att prata utan att hjärnan kunde stoppa den "Du är mitt första kändisfoto. Jag har aldrig tagit kort tillsammans med en kändis förut, för jag ville att du skulle bli min första" (hjälp!!! Vad säger jag??) Så jag försökte rädda upp situationen "Ja, mitt första foto med kändis alltså. Du är min absoluta favorit. Det är bara dig jag vill ta ett foto tillsammans med!"
Precis då hade maken knäppt två-tre bilder på oss, så jag tackade för mig, för en grymt bra konsert, sedan drog maken med mig bort. Vi promenerade hem den kvällen till mina föräldrars hus. Det blev en låååång promenad. Det gick nämligen inte så fort. Jag skrattade så jag inte kunde gå!! I kombination med kissnödighet. Vilket gav att jag, med jämna mellanrum, var tvungen att sätta mig vid vägkanten och skratta. Med maken, som skrattade lika mycket han : )

söndag 6 juli 2014

Var är bästa stället att stoppa in ett plektrum?


- I munnen! Ja, nu undrar ni nog vad yours truly har hittat på. Och vad syftar inläggets titel på? Låt mig förklara:
Vi är på Öland. En oerhört uppskattningsbar del av världen. Och, i år, för första gången på flera år, har vi SOL!!! Weee. Sooool. Med sol följer strandhäng. Fast, både igår och i förrgår gäckade solen oss. Det var superväder, men så fort vi kom ner till stranden blev det såhär 
Burr, ser lite kallt ut va'? Men som sagt, idag levererade vädret : )

På Öland finns det inte bara fina föräldrarna och sol o bad, det finns också skalbaggar. Några är riktigt maffiga, som den här ekoxen
Den vågade faktiskt jag hålla i!! Eller tja, inte riktigt då, men lite. Eller tjaaa, kanske inte hålla direkt... Men jag klappade på den iaf : )) Gott så.
En annan trevlig sak med Öland är det urmysiga stället/vandrarhemmet/restaurangen/
konsertlokalen "Kackelstugan". Älskar det stället!! Idag var vi där på kvällen, jag i maken. Vi skulle se Christian Kellvander. Lovely. För min del kunde det börjat bättre. När vi väl placerat oss på en träbänk i ladan (dvs i konsertlokalen) kom yours truly att det är smart att pudra näsan innan konserten. Varav jag travar fram till biljettförsäljaren, säger "kan jag gå in på restaurangen på toa? Det är så lång kö  här" "Javisst" skrattar mannen i kassan. Jag litar inte riktigt på honom, så jag säger "Då släpper du in mig sen då? (var jättelång kö), Du känner igen mig då? Lova det!!" "Mannen skrattar, och lovar. Precis då.  Precis när jag styr mot tjottalitten, precis då, kommer jag på varför manen som jag pratat med känns bekant. Det var ju Christian Kjellvander himself!
Under konserten (mycket bra btw) såg jag att han då och då stoppade in sitt plektrum i munnen. Weird. Så i pausen frågade jag honom "Du?! Varför stoppar du in ett plektrum i munnen ibland när du sjunger?" Christian: "Varför? För munnen är det bästa stället att stoppa in det på"!
 Jag: "så det är inget specialtrick då? Så det ska låta bättre när man sjunger?" (Vilket jag hade hoppats på!) Christan och hans duktiga fru/körsångare tittar bara på mig och börjar skratta: "nej nej, inget trick. Bara ett sätt att förvara plektrum" 
Jahajaha, inget trick att lära sig mao, i min kamp att lära mig sjunga : )


onsdag 2 juli 2014

Semesterfeeling ftw

Vi har sommarsemesterstämning här hemma. I alla fall 2/3 av familjen, men fr.o.m. imorgon har vi semester i samlad tropp. Det blir fint det! Startar i världens bästa land, hos världens bästa föräldrar - Öland. Detta avlånga paradis.
I familjen har vi, traditionsenligt, lite olika ingångar på Ölandssemestern: maken vill ut på fotoutflykter, fornlämningar, fornborgar. Dottern vill spela spel och spana fåglar med morfar, baka och mysa med mormor. Och yours truly? Alltihopa!!! Till detta läggs, vid ev soligt väder, såklart sol och bad : )
Idag hade vi mina fina svärföräldrar här på middag. Dottern fick det ärofyllda uppdraget att piffa till den inköpta (!) kladdkakan. Hon lade ner stor möda och mycket tid på detta. Inkluderade b.l.a blått pyntgele, röda vinbär, silverkulor (aka krumilurpiller) och ... TOMTEBLOSS. Stolt som tusan var hon över sin skapelse. Och det är väl fullt förståeligt.