Bland kossor och marmelader

Ibland blir jag överraskad av mig själv. När jag gör, i mina ögon, oväntade saker. Som jag aldrig gjort förut. Och utan recept eller facit. Som nu, att sylta och marmelada. Har jag aldrig orkat göra. Hittills. Vi har två ytterst prunkande och dignande blåbärsbuskar, och en kombinerad svarta- och röda vinbärsbuske. Jodå, den är kombinerad. Fråga mig inte riktigt hur det gick till, trodde det var en röd buske. Men där nästlade sig in en avkomma svarta bär. Hur som helst, sk*t i busken, tidigare har jag på min höjd orkar koka saft. Och slarvig sådan, men både bär, pinnar och löv i. Säkert en och annan myra också. Men i år, i år tänkte yours truly slå sig själv med häpnad och koka marmelad minsann. Maken köpte, klentroget, nån slags gelatinpulver. Dottern och jag gick lös på buskarna, först ut var blåbären. De var ganska omogna, så det blev inte så stor burk sylt av dem:

Det där är alltså en nästanfylld engångsmarmeladburk från ett franskt café. Men stolta som tusan var vi, både dottern och jag. Sylten räckte precis till en våffla åt oss var, alla tre i familjen!! Men med vinbären gick det bättre, å hej å hå, så har vi vips en burk marmelad av högsta klass (?!). Modell något större burk... :

Häromdan var vi på kvällsprommis, jag, dottern, fina svärmor, och deras åldersförnekande hund. (Alltså, hunden är ganska många år, men förtränger det och uppför sig som en unghund). På promenaden umgicks vi mest med kossor. Eller tja, det var i ärlighetens namn mest dottern som umgicks med dem. Och hunden då, de var som tokiga i honom!

Dottern gillar att försiktigt fånga fjärilar i sina kupade händer. Kossorna tittar intresserat på:

Nu har vi semestrat i öst och i väst. Snart drar vi vidare, söderut...