måndag 31 mars 2014

Kalabalik i uggleholken

Ojojoj, vilken dramatisk kväll vi haft här. Allt handlar om våra fantastiska hyresgäster - familjen kattuggla. Mamma Kattuggla lyckades nämligen snärja in sig (lite lätt) i sladden tidigare under dagen.
-Hur skulle detta gå? I vanlig ordning engagerade vi oss mangrant i familjen. Möjligtvis var dotterns marsvin Äsmiralda lite oengagerad, men vi andra var med. Jag och maken utrustade med iPhones, iPad, (kopplat till kameran i holken) och med utsikt från vardagsrummet. Dottern i fönstret på sitt rum, katten, Doris, tog ett vaktpass och tittade mot holken för att se om mamma Kattuggla skulle flyga ut. Länge satt mamma Kattuggla i hålet med sladd runt svansen. Eller tja, ugglor har kanske inte svans... Stjärt? Stjärtfenor? Stjärtfjädrar? Ni fattar! Här spanar Doris.
Hur som helst, 
det hela gick fint och mamma Kattuggla flög iväg. Men kvar i holken, mitt i högen av bedårande ugglebäbisar fanns den förrädiska sladden...
Ni fattar dilemmat? Så fort mamma, eller pappa, (de har börjat med delat vårdnad,) Kattuggla skulle flyga in skulle det bli sladdtrassel igen. Maken trampade runt som en nervös nybliven pappa, han ville hjälpa familjen men det är ett riskigt företag. Vi gör det vi alltid gör i såna här situationer när det gäller fåglar i allmänhet och ugglor i synnerhet - ringer min pappa för telefonsupport. Det bestäms att maken, iförd hjälm och utrustad med en förlängd trädgårdsogräsuppdragare, skulle ta fram extra stegen, baxa upp den mot holkträdet och dra i sladden med verktyget. Men det gäller att vara både snabb och försiktig, uggleföräldrar hugger snabbt och hårt om de ser inkräktare nära bäbisarna. Maken något darrig inför uppdraget. Själv står jag på balkongen och håller vakt, med en stor rödrutig filt. Den tänkte jag vifta och flaxa med om nån uggla närmade sig, och samtidigt ropa kodordet "avbryt". Jag försäkrade maken att det var ett helt lugnt och ofarligt uppdrag (vit lögn, på gränsen till grå). Uppdraget gick, tro't eller ej, faktiskt u.a och sladden hänger betydligt bättre.

- Är allt lugnt nu då? Mja, nja, imorgon får vi kanske göra ett nytt försök. Kattuggleföräldrar som flyger in med mus i munnen (näbben) är lite klumpiga och sladden är på väg att krångla till det igen.. Men det väntar jag nog med att säga till maken!!

söndag 30 mars 2014

Goda lukter och vackra ord

Satt ute och virkade förut i den härliga vårsolen, med kaffekopp och chokladbit. Tog av strumporna, kavlade upp byxbenen och insåg att varken tånaglar eller ben är sina snyggaste jag. Vårvärmen kom snabbare än jag hunnit få mig i vårskick, kan man säga. Det är jag och bilen, vi är fortfarande vinterutrustade! 
Hur som helst, när jag satt där kom sköna dofter inringlande i näsan. Det var mina små luktvioler, som luktar barndom hos farmor och farfar, som blandades med grillande laxar. Personligen tycker jag betydligt bättre om den ena doften än den andra, men inget slår min favoritlukt jag hade som barn; lukten från utblåset på dammsugaren. Jag tyckte det var den bästa lukt som fanns, försökte göra mig små ärenden runt omkring dammsugaren när någon dammsög hemma bara för att få dra in lukten djupt i näsan. -Ahhhh. Har för mig att skämdes lite, och försökte lukta i smyg, när den som dammsög inte tittade. På mitt rum hade jag en doftkrusliknande porslinsklocka med kemisk doft av ros i. En souvenir jag fått från någon, tror jag. Jag kommer ihåg att jag önskade att det skulle finnas en likadan med dammsugsdoft. Men det sa jag aldrig till någon.  Än idag smygsniffar jag på dammsugare in action : )

När det gäller ord var mitt finaste ord som barn polygrip. Eller tja, det är faktiskt mitt finaste ord fortfarande! Vet inte varför, men det är ett så genialt vackert och melodiskt ord. Polygrip...po ly grip. Som barn älskade jag det. På nåt sätt gillade jag även verktyget polygrip, tyckte det var estetiskt tilltalande. Jag kommer ihåg en gång för några (läs ca 20) år sedan när jag spelade ett sällskapsspel som hette "het potatis", och man skulle snabbt säga sitt vackraste ord. Jag sa såklart "polygrip" - och blev diskad!!! De andra trodde inte på att jag tyckte det var en fint ord på riktigt, de trodde att man måste gilla sommaräng, regnbågsskimmer osv. Men det är fascinerande med ord. En del ord är fula men representerar något vackert, med andra ord är det tvärtom. Då gäller det att göra skillnad på ord och föremål. Till exempel urinoar, det är ju ett fint ord men fult föremål. Tvärtom mot ros, väldigt tråkigt ord, men väldigt vackert föremål. Vissa ord har båda delarna, som gryning. Gryning har allt!

lördag 29 mars 2014

Promenad på nattmorgonen

Det finns en första gång för allting, som jag brukar säga. Så även idag. Idag gick jag upp, nästan frivilligt, kl 06.00 med dottern. För att lyssna på fåglar!!! Dotterns idé, hon deklamerade 7-årsallvarligt för mig att hon är "fågelskådare som morfar och mormor". Det är inte jag, kan tilläggas direkt. Måste vara en sån där klassisk färdighet som hoppar över en generation. Att dottern är vaken så tidigt är inte så ovanligt, hon brukar pudra näsan vid den tiden. Det ovanliga var att hon smyger in till mig, istället för hem till sitt eget rum med sin egen säng. Med smyger menar jag att hon kryper på alla fyra för att inte väcka sin skönsovande pappa. Hennes mamma däremot är mer i väcksikte. Men här skulle inte morgonmysas, här skulle promeneras!
 Well well, vi smyger runt i halvmörkret som två tjuvar och rotar fram lite kläder. På med ytterkläderna, och så ut på promenad. Vi se lite luffarklädda ut, kläderna passar inte riktigt ihop. Dottern har tex tunna gummistövlar till tjock vinterjacka och mysbyxor. Jag har tunna träningsbrallor, stickat pannband och märkesjacka. Dottern har tunna vantar, jag har halva. Trodde det var lite varmare. Trodde vår promenad skulle vara lite kortare. Fel, och fel. Det var iofs sol, men bara en liten fjuttig plusgrad. Och vår lilla sväng i skogen (dottern ville lyssna på nattmorgonfåglar) blev en 1 1/2 timmes prommis. Förutom att dotterns stackars fötter halvt förfrös, och mina fingrar likaså (rätt åt fingrarna förresten, de är så elaka) var det en härlig stund. Många fåglar hörde vi. Inte en enda kunde vi namnet på! En vacker ensam svan simmade i en damm, det var fint. Sedan kröp vi upp i soffan, dottern med extratofflor och täckte, drack honungsvatten och tittade på morgonTV : )

fredag 28 mars 2014

På bussen är vi alla i ett sammanhang

Rent psykiskt, socialt och mentalt älskar jag att åka buss. Jag älskar framförallt alla människor på bussen. Det är helt sant. I andra sammanhang kan jag lätt vara en smula otålig mot andra, känner själv att jag kan bli osocial, inåtvänd och svår. Men inte på bussen! Där älskar jag alla mina medpassagerare. I alla fall de som anses störa andra, de blir mina favoriter. De som vågar sticka ut, vågar ta plats, vågar prata med okända, vågar lyssna på hög musik och de som vågar skratta högt. En dag när jag åkte hem från stan, hade varit på speciallärarutbildningsföreläsningar (!) en hel dag och var helt slut, hamnade jag bokstavligt talat mitt i ett tonårsgäng. Med väldigt hög musik på nån slags skum musikspelare, som jag tror killen som hade den var väldigt stolt över. De skrattade och skränade, satt precis runtomkring mig. Folk flyttade på sig, folk fnyste, folk sa åt dem upprepade gånger att sänka ljudet. Inte jag. Jag satt och njöt av deras tonårsuppror, märkte att min fot guppade i takt med musiken. En tjej blödde näsblod, jag gav henne en pappersnäsduk. Hon sa ett rart tack. Jag log. Hon log inte.

Idag åkte jag återigen buss på väg hem från speciallärarutbildningsföreläsningar. Trött efter två intensiva Pedagogendagar. Som vanligt tog jag stor plats på sätet, liksom ett och ett halv säte, då min höger arm är felställd ut från kroppen. Och som vanligt hoppades jag att ingen skulle sätta sig jämte mig. (Det är lite svårt när man inte kan göra sig smalare, vissa grymtar och puttar på mig.) Och som vanligt gjorde det det! En ganska rund man. Jag bökade runt på mitt säte för att försöka göra mig lite plattare. Så började han prata med mig. Visst hade jag svårt att höra vad han sa, men vad gjorde det. På bussen älskar jag alla! Sa att han tyckte Göteborgare var trevligare än Stockholmare, och drog några vitsar han brukade skämta med sina Stockholmspolare om. Jag skrattade glatt, fast jag inte fattade poängen. Vi hittade gemensamt intresse i skidsport, pratade om Stenmark, Plex, Gunde, Boklöv, the Eagle, och vilka tekniker de använde sig av, dessa pionjärer. Om han var imponerad av mina lätt nördiga kunskaper i ämnet visade han inte det. Men nu uppstod ett intressant fenomen på bussen. Folk började stirra besvärat på oss. Himlade med ögonen, en kvinna blinkade med ena ögat mot mig och gjorde en skum grimas. Visserligen pratade mannen högt, men varför dessa otrevliga reaktioner runt omkring? Var det för att mannen sluddrade kraftigt? Var det för att han stank alkohol? När han gick av tog han mig artigt i hand, och vi önskade varandra en härligt solig helg : ))

torsdag 27 mars 2014

Delar - inte en helhet

Ps. Detta inlägg har fel tid, det skrevs och publicerades innan kl 23.59 27/3 !

 Tänk att mitt sätt att tänka kan vara ett vetenskapligt tänk. Jag har rätt, V.S.B! I alla fall i ett livsvärldsfenomenologiskt tankesätt.

 -Vad jag pratar om? Den levda kroppen! Alltså, man är sin kropp tills man får exempelvis en svår skada, då har man sin kropp istället. Precis så är min personliga och högst egenuppfunna teori, att om man har en sjukdom, en kroppslig skada, en funktionsnedsättning etc. så har en, mer eller mindre, avgränsad del av ens kropp detta, resten av kroppen har det inte och går då fri. Jag har aldrig trott på att jag hänger ihop, utan jag tänker mig att jag består av olika, mer eller mindre framgångsrika, delar som bara är löst ihopsatta till min kropp. Men hjärnan och övriga kroppsdelar är inte så intimt sammansvetsade att om jag har problem med exempelvis en ond och blockstel axel är inte vare sig min hjärna eller resten av mig ond och blockstel. 
Idag såg jag, på tal om ingenting, en ovanlig syn i Göteborg, nämligen en knallgul spårvagn! Trodde jag såg i syne, men inte. Den var där. Tror den åkt vilse från våra närmsta grannar i väst, för det stod Storestuen på den. Undrar om den kommit fram än...

onsdag 26 mars 2014

Många delar små...

Motionscykeln, den nya, ska monteras. Är det något vi inte är så förtjusta i i vår familj så är det att montera saker. Möbler, cyklar, tv-apparater, musikinstrument etc. Eller tja, jag tycker egentligen det är kul, det är maken som inte tycker det är riktigt lika kul. Men eftersom jag bara har en duglig arm faller det på makens lott att montera. Här ser ni anvisningarna 

Ser väl lätt ut? I alla fall för en handy man som maken!! 

Dottern tycker visst om att montera ihop saker, i skolan har de haft ett bygga-robot-tema. Tror dottern lagt ner åtskilliga timmar, och jobbat hårt. Underbar robot blev det i alla fall, nu får vi bara hitta en plats för den här hemma. 
I uggleholken är det livat. Pappa Kattuggla levererar möss o sorkar på löpande band, Mamma Kattuggla verkar samla på dem. Har snart halva golvet fullt av döda möss, jag fattar inte hur de tänker. Ska de inte äta mössen? Bara lägga dem på hög? Intressant, man lär sig något nytt om och av våra hyresgäster varje dag : )

tisdag 25 mars 2014

Bortskämd? Inte jag inte!

Jag har ett svårt ambivalent förhållande till vissa företeelser. Mer specifikt till vissa dagar. Idag är en sådan dag - våffeldagen... Nu, när jag har en 
7 1/2åring hemma med stenkoll på omvärlden är en sådan dag svår att låta passera obemärkt. Men gudarna ska veta att jag försökte. Det gick sådär (läs det gick inte alls). "Mamma, idag är det våffeldagen" var det första hon sa när jag hämtade henne. "Mmhm, har ni fått våfflor i skolan?" svarade jag förhoppningsfullt. Hade de såklart inte. Dottern ringer sin pappa och ber att han ska handla grädde och allt annat "bakaktigt" man behöver men som vi aldrig har hemma (mjöl, bakpulver etc). Här inträder min stora ambivalens. Jag vill både ha kakan men inte baka den, dvs jag älskar att äta våfflor men oälskar att göra dem. Det bästa är om någon trevlig och snäll människa (ex min mamma) råkar vara i faggorna och gör våfflorna åt mig. Mmmm, det är fint det! Men jag är inte bortskämd!! Inte ens litegrann!! Det är bara det att jag gillar när någon skämmer bort mig lite.. Och att jag har ont både här och där i armar, händer och axlar. (Men det är en annan, tråkig historia, så den hoppar vi över). Hur som helst, idag gjorde jag och dottern jobbet själva. Så nu känner jag mig både mätt, och nöjd med mig själv. Det känns fint det med : ) -Våfflorna? De blev super!

måndag 24 mars 2014

synkad dygnsrytm och en obekväm undersökning

Inatt vaknade jag kl 03.00. Klarvaken. Uttråkad. Rastlös. Tog en sväng till toa och fick sällskap av keligaste kattan. Vi gosade ett tag på badrumsgolvet. Drack lite vatten. Ännu vaknare. Kl 03.30 hör jag herr Kattuggla komma hoande så vackert i skogen. (Ibland tittat han bara in in holken och brölar som en älg, sedan sticker han igen). Upp och hämta iPad, koppla in uggleholkskameran. Fick se herr (pappa, får jag väl kalla honom nu) Kattuggla komma med mus till fru (mamma) Kattuggla. Och herreminje vilket matförråd hon har nu!!! Drivor av möss ligger slarvigt slängda lite här och där. Ugglebäbisarna sov, det var bara hon och jag vakna. Så tittar hon rakt in i kameran, rakt på mig. Så vad gör jag? Jag vinkar lite åt henne på iPaden med mina förstelnade fingrar. Blev en riktig drottning-Silvia-vink. Började fundera på om jag råkat synka mina sovtider med mamma Kattuggla, ungefär som kvinnor som umgås mycket kan synka sina cykler. Men vips som det var somnade mamma Kattuggla. Inte jag. Så jag kanske klara mig från synket.

Idag har jag gjort en synnerligen obehaglig undersökning av mina händer, EMR (eller nåt) Läkaren stack in långa onda nålar här och där i mig, och så fick jag lyssna på hur det låter när muskler arbetar. Det blev ett j*dra oväsen. Coolt. "Tur att vi inte kan höra detta i vanliga fall" sa läkaren klämkäckt, "detta är ju ändå bara din tummuskel, du kan tänka dig vilket oväsen det blir när vi till exempel promenerar." Ja, hon hade ju helt klart en poäng där. Men ont gjorde det. Efteråt pratade vi om att en viss läkare skulle få resultatet, och jag sa helt allvarligt att jag funderade på att skära ner på mina läkare, då jag tycker att jag har får många, och behöver dra ner på det. Den stackars läkarstuderanden som var med försökte och försökte hålla sig för skratt, hon satt bokstavligt talat med händerna tryckta mot munnen. Läkaren visste inte vad hon skulle tro (har aldrig träffat mig tidigare) och sa att jag var den första patient hon hört som tyckte jag hade för MÅNGA läkare, "de flesta patienter brukar säga att de träffar för få läkare" sa hon. Jaja, men jag är inte som de flesta patienter, jag är jag : )

söndag 23 mars 2014

Att antipruta


Idag har jag gjort något jag har svårt för, jag har sålt en sak. Såhär stod det i annonsen:

"Min motionscykel har tyvärr blivit utkonkurrerad av en mer hightech variant och måste därför flytta hemifrån. Den är smidig och i bra form, inte tung och klumpig. Precis som man blir när man använder den! Lyssnar till namnet "Energetics, 1.0 Magnetic" och har uppfört sig väl under våra ca 7 år tillsammans. Det finns 8 olika motståndsnivåer, och den har en ganska rolig mätare för hastighet, distans, tid, kalorier m.m., men då jag har varit för lat för att sätta i batterier de senaste 5 åren vet jag inte om och hur den fungerar. Sensorer i handtagen ska visst också kunna mäta pulsen."

Antingen tyckte folk att de hade en billig penning över, eller så tilltalades deras dåliga-motions-samvete av tonen i annonsen. Inte vet jag, men såld är den. Jag har så svårt att sälja saker, börjar alltid pruta med mig själv. Alltid! När jag sålde bilen prutade jag direkt 3000kr utan att killen som köpte den höll med. Kommer ihåg att han läxade upp mig för att jag gjorde det. Sedan blir jag helt stissig när det kommer någon och verkligen s k a köpa, och försöker låtsas att allting är helt normalt.(Dvs att jag inte ska sälja någon). Sedan skrattar jag mycket, är sådär fjäskig som jag inte gillar, och så börjar min prutning. Hittills, på alla saker jag sålt har ingen försökt pruta. De hinner inte! Jag prutar så duktigt med mig själv : )

lördag 22 mars 2014

Ugglebäbisar och restaurang

Nu har vi fått bäbisar, ugglebäbisar! Åhhh, vad det är svårt att slita sig från iPaden...
Såklart väljer de att kläckas när jag och maken är på restaurang. Dottern och mina föräldrar är jourhavande vårdnadshavare. Restaurangbesöket genomsyrades dock av ugglerapporter, dottern ringde helt lycklig och i upplösningstillstånd från en släktmiddag. Tillslut fick jag hala fram min iPhone, sträcka fram den till servitrisen (en sån där snobbig blasé sak) och säga "vi har precis fått ugglebäbisar". Hon tittade helt oförstående på mig, och himlade med ögonen. Annars var restaurangbesöket ett av de mest pinsamma i vår historia. Kyparen ville vi skulle dricka Shiraz, maken ville ha Pinot Noir. Till slut vann maken och kyparen gav sig. Till mig sa han "han är bestämd din man, det gillar jag" "Jag med" pep jag. Kyparen fortsätter: "Det är första gången någon bestämmer över mig när det gäller vin, och som jag ger mig" Det är min man det, tänker jag stolt. Till råga på allt gav kyparn oss ett vin som var betydligt dyrare än det vi beställde, vi hade med oss ett 1 år för gammalt rabattkort, och han försökte pracka på oss en dessert vi inte vare sig beställt eller fått. För första gången lämnade vi ingen dricks, utan försökte smyga fnissande som två tonåringar från restaurangen, med kyparen hack i häl! 

Försöker här visa ett foto på ugglebäbisarna, men det går inte riktigt att se dem. Ser mest ut som ett vitt fluffigt virrvarr. Men fortsatt rapportering följer : )

fredag 21 mars 2014

Plötsligt händer det!

Efter lång och nervös väntan verkan det äntligen vara dags. Det vi räknat dagarna till ända sedan den 14feb. Men nu ikväll så börjar det hända saker med äggen i uggleholken. Fru Kattuggla var orolig, det märktes. Hon hade en fin välhängd sork jämte sig i holken, men hon åt den inte. Däremot slickade hon på den. Tror vi, eller så puttade hon bara på den med näbben... Men hon åt inte, trots att hon såg jättehungrig ut. Och då, då hördes ett svagt pipande. Först trodde jag att jag hörde i syne, dottern tittade ut i mörkret efter en eventuell vilsekommen småfågel. Men det var ingen där. Sedan tänkte jag att det kanske var sorken, men den var verkligen stendöd och stum. Slutsats, det måste komma från äggen. Fru Kattuggla grejade och stod i, bökade runt med sina ägg och såg lite stressad ut. Då hör vi herr Kattuggla komma hoande i skogen, men han flög inte in i holken. Istället flög Fru Kattuggla ut för att möta honom. Och då minsann, då hade vi fri insyn! Vi bänkar oss alla tre, med iPad och två iPhones, här ska minsann inte missas något. Dottern ringer dessutom upp sin fågelskådande mormor o morfar, de får ju inte missa detta! Och ojoj vad det pep från två av äggen. Ni ser vilka det är på bilden. Vi såg hur det rörde sig därinne bakom hålen, iiihhhhh vad spännande. Dottern ville såklart helst inte sova på hela natten, utan tänkte passa ugglebäbiskläckning. Hon fick mig att lova att jag skulle väcka henne om det hände något spännande. Som om jag skulle kunna hålla mig vaken! *gääääsp*
To be continued...

torsdag 20 mars 2014

Idag blir det...en dikt!

Detta kommer inte bli en vana, det måste klargöras med en gång. Men det finns en första gång för allting, som jag brukar säga. Så idag blir det en slags dikt, till alla som tycker livet är tufft ibland. Livet är inte alltid snällt, men det vi kan göra är att vara snälla mot varandra : ) 


När livet är i uppförsbacke, och allting känns så svårt
du tycker att du drabbats orättvist och hårt.

När livet är i uppförsbacke, du ingen ljusning ser
du undrar över meningen med det som sker.

När livet är i uppförsbacke, och allting stannar av
sätt då stopp för tiden, och minns vad livet gav.

När livet är i uppförsbacke, få kraft av dina kära
backen får ett slut när din börda hjälps att bära.

När livet är i uppförsbacke, till slut du når dess topp
minns då de ting som hjälpt dig - kärlek, mod och hopp. 

När livet vart i uppförsbacke, och rullar på igen
du inser att din vandring inte slutar än.






onsdag 19 mars 2014

Pk eller inte pk, det är frågan

Jag har köpt en ny bok. På bokrean. Blev övertalad av mig själv. Med virkrecept. De som känner mig och min virkpassion kan tycka att det låter onödigt. Men jag kunde inte låta bli, blev för nyfiken. Visst ser den inbjudande ut?! 
Men är den Pk (politiskt korrekt)? Gk (genuskorrekt)? Inte vet jag, men jag vet att den är Mk (Malinkorrekt)!
Well well. Jag gick hem med min bok, och det första virkreceptet jag slog upp "en tredje bröstvårta". Vad säger ni om det va? I boken kan man läsa "Alla önskar att de hade en tredje bröstvårta". Tål att läsas och tänkas över några gånger. "Alla önskar..." -Eeeewwww, jag vill inte ha en tredje bröstvårta tack!! Tänker jag för mig själv. Men så slår det mig, boken riktar ju sig till män. Inte till mig. Så då faller väl allt på plats då, eller? För alla män vill väl ha en tredje bröstvårta? Och gärna en virkad (Vad de nu ska ha den till). Man kan också virka sig en tuttkudde - och det kan jag lätt tänka mig skulle kunna finnas i varje ungkarlslya, en mjuk och fluffig en : )

På tal om böcker får jag väl göra lite reklam för min egen bok här i min egen blogg.
Den är naturligtvis fantastiskt bra (!), rolig med underbara bilder och som plåster på moset ges förklaringen till barns trots. (Ja, det finns väl i och för sig barn som tycker man kan vända på det, och låta Bråkstakarna vara förklaringen till sura, stressade föräldrar!) Men hur som helst, om ni inte redan visst det så uppkommer barns trots när en liten Bråkstake rymmer från sin stora skog långt härifrån och kryper upp bakom örat på barnet. Mycket fiffigt, om jag får säga det själv.  Och de där små Bråkstakarna är söta som det godaste godis (alltid lätt att berömma andras arbete!) 

Fru Kattuggla lämnade just sin holk för att pudra näbben. Och jag konstaterar att det fortfarande är sex okläckta ägg. Inte så mycket som en spricka ens. *suck* Nu förstår jag hur alla gravida kvinnor känner sig när de går över tiden, otåligheten....ovissheten...

tisdag 18 mars 2014

En låst dörr, är en låst dörr, är en låst dörr...

Idag uppsökte jag en offentlig sjukhustoalett. Inte för att jag egentligen behövde gå dit, men för en gångs skull kom jag fem minuter för tidigt till mitt läkarbesök. Annars brukar jag tajma in tiden perfekt. Bara glida in, lagom fort (inte stressat, inte sköldpaddslångsamt), och defilera förbi alla som sitter där och varit ute I God Tid.
 Nåväl, jag tänkte slå ihjäl några minuter på dass, så tajmingen skulle stämma idag också. På insidan toaletten sitter lite olika anvisningar, som gör att jag undrar om det är dolda kameran, eller att jag hamnat på en småbarnsmottagning istället för ortopeden. Till exempel fanns det en lapp på dörren "Lås dörren, annars är den upplåst." -Nähä?! Är den? Säkert? Oj, det skulle jag aaaldrig kunnat lista ut själv. 
Eller vid tvättstället "Såhär tvättar du händerna med vatten och tvål." Och så en tolv-stegs-modell för att uppnå rena tassar. Och för att någon inte skulle slarva har man lagt till "det hela ska ta ca 40-60 sekunder". -Aha, brabra. Tur att jag fick reda på det. Saken är den att jag nog aldrig tvättat händerna så länge. Ever. Eller jo förresten, idag och häromdan, efter mitt havregrynsgeggande med artrosfingrarna. 
Nu börjar "Jättebästisar" på TV. Jag läste om den i tidningen imorse, men med ett visst läsfel (som jag skyller på mina kassa brillor). Jag trodde programmet hette "Jättebäbisar", och fick massa konstiga bilder i huvudet. Men nu verkar det lite mer logiskt.

måndag 17 mars 2014

Mycket trassel för en uggla...

Fru Kattuggla ruvar och ruvar. Ingen ugglebäbis än, Herr Kattuggla hoar nervöst i skogen. I helgen blev det lite rajtantajtan i holken, det var kyssande och gosande ugglor. På bästa sändningstid, vi bänkade oss hela familjen. Det där är ett betingat beteende i vår lilla familj nu för tiden. Så här går det till:
Jag, maken och dottern sitter och myser i TVsoffan på kvällen. Plötsligt hörs Herr Kattuggla, och som på en given signal flyger vi alla tre upp och intar våra positioner. Innan dess har vi olika uppgifter som på kortast möjliga tid ska utföras. (Man kan tro att vi haft uggleövningar, men icke!) Jag slår snabbt på iPaden, letar fram ugglekameraappen och på med ljudet. Maken kastar sig mot strömbrytarna, och släcker överallt. Dottern sätter sig på fönsterkarmen och passar liveaktiviteterna. Vi är dessutom knäpptysta alla tre. Sedan börjar spanandet. Jag ger upp fönsterspaningen, ser för dåligt och har inte orkat masa mig till optikern - så min roll är att noga registrera och rapportera (viskande) till de andra två HUR Fru Kattuggla mår, gör och om hon är nervös/stressad/skrikig/lugn/flaxig/trött... Ja, ni fattar. Dottern är bäst på att spana, hennes bruna ögon är inte bara vackra, de ser attans bra också. Nåväl, sedan kommer han glidflygande (dottern viskar upphetsat "jag ser honom, jag ser honom") med mat in i holken, och då kastar maken och dottern sig på mig med iPaden för att inte missa något. Oftast ser vi när de grejar och tillreder middagen (Dvs sliter en mus i bitar). När så Herr Kattuggla gör sig beredd att lämna holken sker en liknande procedur, med samma uppgifter, hos oss igen. Men nu står vi alla tre knäpptysta i fönstret och väntar. Och väntar. Och rätt som det är flyger Herr Kattuggla tyst iväg in i skogen. Vi alla tre drar en djup suck och ohhhar och ahhhar lite. Sedan säger någon "Jahapp", vi tänder ljuset igen, sätter på TVn och fortsätter kvällsmysa! 
Här ser ni förresten en bild på ett trassligt utkast till frivolitetsuggla, med Fru Kattuggla i bakgrunden. Det blev (nästan) en uggla av trasslet till slut, men bara en. Jag avskyr när mitt handarbete trasslar, och brukar klippa av trådarna och ge upp..

söndag 16 mars 2014

Bad hand day och husmorstips

Jag tror inte på alternativa behandlingsmetoder. Har ingen tilltro till att viss mat kan läka sjukdomar, att dricka sin urin för att bli frisk, sluta med socker/uteslutande äta socker, bara äta rå mat/bara äta kokt mat eller nåt liknande för att bota och hela sig själv. Dvs jag tror inte på husmorstips eller humbug. En livsregel, eller vad man ska säga. Men, som alla regler har även denna precis fått ett undantag; husmorstips jag själv uppfinner! Jag har kommit på en suverän grej just nu. Såhär är det. Mina fingrar strejkar, höger lillfinger har varit bortkopplat från mig hela dagen och vägrat röra sig hur jag än försöker. Kom på att en läkare pratat om paraffinbad mot artros. Men jag har ingen paraffin hemma... Vad kan man tänka sig då? Vet inte hur ni tänker, men jag tänkte direkt på havregrynsgröt!! Inte att äta, att stoppa ner händerna i och gegga runt. Sagt och gjort, maken kokade havregrynsgröt efter alla konstens regler (lagom salt, lagom konsistens, dock utan sylt) och jag geggade på. Och, hipp som happ gick det att böja alla fingrar, även den lille. Fantastiskt, och jag uppfann det själv! Länge leve havregrynsgröten, hurra hurra!!!

lördag 15 mars 2014

Jordgubbskakor och gymnastik

Jag har bakat!! Tada!! Händer som ni förstår inte ofta...Nja, inte bara jag, vi gjorde ett familjeprojekt av det. Skulle göra en av min farmors alla småkakor "päron". Saken var den att min farmor bakade de finaste gröna päronen, och vi har ingen grön karamellfärg. Men vi har röd, och röda små pyttiga strösselkulor. Så det blev jordgubbar istället. Nu är det så att ska jag baka efter farmors recept måste jag ju också tillverka dem som farmor gjorde. Dvs koka och skålla sötmandlar (maken sa att det fanns färdiggjorda att köpa i affären, men nejtack!) Sedan mala för hand med min farmors uråldriga, gnissliga mandelkvarn. Här tog jag både dotter o make till hjälp. (Maken försökte propsa på blender eller stavmixer, men nejtack till det också). Hur eller hur, efter mycket mortlande, vispande, kladdande, svärande och rullande var de klara. Och bra blev de i alla fall, de små rackarna. Och tur är väl det, när tillverkningen tog flera timmar.

Idag har dottern haft gymnastiktävling. Hon är imponerande, det lilla livet. Både när det gäller inställning och talang. Var ska detta sluta? De är så goa i gruppen, ca 10 AGgymnaster som alla peppar och hejar på varandra : )

Ugglorna hade en tête-a-tête i holken förut, för att citera dottern "de kysser varandra". Och det gjorde de faktiskt <3

Kakkalas!!

fredag 14 mars 2014

Elefantminne

Jag har så otroligt dåligt ansiktsminne, är i stort sett ansiktsblind. Alltså, mitt eget ansikte kommer jag ihåg, och de andra människorna jag träffar på ofta i mitt liv. Dvs familj, (såklart) kollegor (hyfsat), grannar (selektivt), nära vänner (alltid). Människor jag aldrig känner igen är sådana som jag borde känna igen och blir stressad över att jag inte gör det. Här hittar vi släkt till ingifta släkten, kompisars kompisar, perifera nästankompisar, och framförallt... Föräldrar m.m till barnen på förskolan där jag jobbar. Jag har otroligt dålig koll på vem de ska hämta, brukar gömma mig och putta fram en kollega. Finns det ingen kollega brukar jag svara svävande "de är här nånstans", "de var precis här" eller dyl. Eftersom jag ofta inte vet om det är en han eller en hon som ska hämtas säger jag de. Hen har jag inte lärt mig än, känns obekvämt. 
På fester kan det bli riktigt pinsamt. Eller tja, på fester blir det ofta pinsamt faktiskt. Jag vet aldrig vem jag känner. Hur hälsar man då? Att krama en främling blir ju fel, att inte krama en kompis blir också fel. Ibland hälsar jag fint i hand, och får höra att vi träffats ofta. Då slutar jag hälsa i hand, och får höra av någon annan att jag är dryg som inte hälsar. Ni fattar grejen va? 

Nä, man skulle ha minne som en elefant, de glömmer aldrig ett ansikte, eller ett namn på någon, som de har träffat. Där ligger jag i lä, glömde bort namnet på denna vackra elefant innan jag hann säga hej till den!
 

torsdag 13 mars 2014

Att sjunga med en arm

Jag skulle så gärna vilja kunna sjunga. Alltså, inte så där som jag gör, utan på riktigt. Så att det låter fint och bra. Men jag kan liksom inte riktigt få till det. Så länga jag håller sjungandet på en jämn mittnivå går det hyfsat, men sen ska man ju gå upp i tonläge också! Jag tror det ligger i mina gener, min ickesångbegåvning, vi är nog helt enkelt inga skönsjungare i min familj. Men vi sjunger gärna. Ibland låtsas jag att jag kan, och så vågar jag göra knäppa saker som att skriva en sång och sjunga på en fest. Jag älskar att skriva om sånger så det passar in i olika sammanhang, födelsedagar, bröllop, nyårsfest, examinationsarbete, kemiska disputationsfester m.m. Det är en last jag har, att skriva om texter, och då skulle det passa så fint att kunna sjunga bra. Ibland tänker jag på att gå till sångpedagog, men jag vågar inte. Tänk bara att stå och sjunga för en människa som kritiskt ska lyssna på mina falskheter. Jag tror att den skulle skratta, och säga att jag är ett omöjligt fall. Kanske bäst jag håller mig till mitt skrivande. Dottern vidhåller bestämt att hon ska bli popstjärna när hon blir stor, så jag får väl hoppas att hon blir mer talangfull än sin mamma.

På jobbet sjunger jag förstås, med barnen. Fast jag har bara en fungerande arm, vilket blir lite tokigt ibland. Tex när vi sjunger "Hajarna" eller "Imsa vimse spindel" behöver man sina båda armar. Jag försöker säga till barnen att strunta i hur jag gör, och tänka att de ska använda båda sina armar. Sötungarna tittar bara oförstående på mig, och gör som jag gör ändå. Sjunger enarmat. De värmer mitt hjärta.

onsdag 12 mars 2014

Vårkänslor!!!

Det är vår! 
Dottern är som ett 7-årigt vårtecken hela hon, kommer hem med små myror, videung, tusenskönor, krokusar, fluga... Allt visar hon stolt upp som "vårtecken". 
På skolan spelar de kula. Dottern har, enligt egen utsago, tretusenmiljoner kulor, så det gör inget om hon förlorar några. Försäkrar hon mig, stoppar ner 10 st i sin högt älskade kulpåse, (den är finast och luktar så gott, säger dottern) och springer i högsta fart från bilen till skolan. Mammahjärtat hoppar till. Älskade barn, ramla inte, bli inte ledsen om du förlorar dina kulor... Ingen fara, inte ramlar hon inte, och när hon förlorar sina kulor ger killarna i klassen tillbaka dem! 
Glad som en vårlärka är hon, och jag önskar varje dag att hon ska fortsätta vara glad. Jämt. För alltid. Hela livet. Så är det ju inte, jag vet, livet dippar ibland. Men just nu, just idag, är hon lycklig!!

På tal om kulor måste jag visa hur fint kattugglan arrangerat sina ägg. Som en kulpyramid. Vårkänslor i holken, ta mig tusan!!

tisdag 11 mars 2014

Handarbetstant med strejkande fingrar

Idag fick jag diagnosen artros i alla tio fingrarna. Läkaren sa att hon tittade efter "åldersrelaterade förändringar". Då trodde jag såklart att jag var safe, ung som jag är(!). Men så såg vi (dvs jag, läkaren och läkarstudenten)  piggar i skelettet på fingerlederna, och helt plötsligt kände jag mig ungefär dubbelt så gammal som jag är. På något sätt var det lite pinsamt, som att bli påkommen med falskleg. Men istället för att, som för drygt 20 år sedan, försöka lura nattklubbsvakter att jag var äldre än jag var, hade jag denna gång försökt ge sken av att jag var yngre än jag är... Och nu var det fingrarna som avslöjade mig, inte ett taffligt gjort skolleg.

Men eftersom min första oro var "hur ska det då gå med min virkning och mina frivoliteter", låter jag kanske mer som en tant än som en tjugoåring.  Mina händer är viktiga för mig, som för alla handarbetstanter. Dessutom spelar jag mandolin, gitarr och piano - där passar det också bäst med fungerande fingrar. Kunde väl fått artros i tårna istället, de använder jag inte till så mycket. *lite sur*

Idag skulle jag varit Duktig Flicka och plugga. Men vem kan plugga duktigt när solen skiner, flugorna börjar surra, en myra kryper på marken och goa grannen är sugen på att fika i solen?! Så jag väntar tills det regnar igen, då minsann...

I övrigt borde första kattuggleägget kläckas i slutet av veckan. Spännande!! Men de första äggen är säkert "tomma" då mamman lämnade äggen ett par timmar i taget. Men nästa vecka borde det börja pipa små ugglebäbisar i holken. Återkommer om detta när det händer något nytt : )

måndag 10 mars 2014

Prickar, plugg och ny PT

Häromdagen när jag var på jobbet kavlade jag upp ärmarna. Bokstavligt talat alltså, det var ganska varmt. Ett barn (jag jobbar på förskola) tittade då på en av mina fräkniga armar, gnuggade koncentrerat på den ett tag och sa: "Du har smutsig armar!" Hahaha, underbart!!!
 Annars har jag hört ganska många roliga kommentarer om mina fräknar från barn, min favorit är "du är prickigare än Pippi, du är mer som Pippis häst". Älskar mitt jobb, ger många goa skratt : D

Idag har jag och maken skaffat en sån där modern PT, dvs Personlig Tränare. Hon är tuff, vår tränare, klarar plankan i 6 minuter och gör armhävningar med klapp. Vi får inte fuska; hon uppmuntrar oss, rättar, peppar, piskar, visar. Maken och jag flämtar, våra stackars muskler darrar. PTn är oberörd, och tittar oförstående på oss när vi ber om vila. Ung är hon också, går i ettan och är världens finaste!

Jag är ganska i slutklämmen på min utbildning. (Ganska iaf, två terminer kvar.)  Ibland är det svårt att se och förstå vad jag ska bli. Vi lär oss ganska varierande saker, här är tex en bild från en föreläsning i statistik vi hade tidigare i år. Jag ägnade största delen av föreläsningen att lära mig detta ord, sedan skulle vi visst använda oss av innebörden till en beräkning. Som tur var fick vi jobba i par...


söndag 9 mars 2014

Vårsol, kaffe och nya fräknar

Alla skriver om våren idag. Det är härligt. Om alla skriver om vårsol och jag också skriver om vårsol måste det ju betyda att jag är helt normal? Så tänker jag iaf. Här kommer alltså mitt inslag i vårskrivandet. 
Idag var det vår! Det vet man, för då öppnar uteserveringen hos oss. Det vill säga jag packar med mig filt, phoine, tidning, pluggbok, kaffe, Mariekex, choklad och virkning och lämpar ut detta på vårt lilla cafébord. Det blir fullt. Sedan, när jag just fått i mig allt och fått iordning på allt är det dags att gå in igen. Varje vår blir jag lika förvånad när jag ser de första små vårfräknarna tittar fram. Jag glömmer liksom bort att de dyker upp varje år. De är mao perenner!

Kattugglorna är för övrigt väldigt diskreta och osynliga för närvarande. Timida. De säger inte mycket och syns ännu mindre. Honan gullar med sina sex fina ägg, hanen lämpar av en fet liten sork eller en mager liten mus då och då. Men de väntar och bidar sin tid. Vi med. Man blir liksom lite skendräktig av att följa Uggglis, Uggle och deras sex ägg. Vi går liksom alla i väntans tider.

lördag 8 mars 2014

En katt, en kyckling, nio juveler och kanelbullar!

Idag har jag gjort något jag inte gör så ofta. Inte såhär omständigt iaf. Jag har lagat långlagad mat. Indiskt. Det blev kyckling med nio juveler. Precis som det låter hämtade jag en fin ullig, fjunig kyckling i hönshuset, satte den i en liten bur, och gick ut för att stjäla juveler. Smaragd, diamant, guld, safirer och blingbling. Blev en tjusig kyckling. Sedan fick den titta på när jag lagade indisk mat.  Alldeles sant. 
Min katt är lite tjock. I smyg. Hon säger inte så mycket om det, men hon vill inte leka med de andra katterna på gatan längre. Hon ligger mest i sängen. Smygäter. Småäter. Okynnesäter. Jag får bära ut henne. Då sätter hon sig och tuggar i sig mina tulpaner, och tittar provocerande på mig. Typ "kolla här matte vad som händer när jag måste vara ute. Skyll dig själv!" 

Jag hörde att två ostbitar för en katt motsvarar fem kanelbullar för en människa. Och min lilla katta som är så förtjust i leverpastej, korv, salami osv. Undrar hur många kanelbullar det blir... Undrar hur många kanelbullar jag äter varje dag, utan att äta kanelbullar!! Eller Ugglis som äter feta små möss, hur många kanelbullar motsvarar en skogsmus för en kattuggla???


fredag 7 mars 2014

Liten grå man och små slemmiga klumpar

När jag åker buss till och från Pedagogen/speciallärarutbildningen blir en följd av utbildningen att jag reflekterar och analyserar allt jag ser.  Imorse var det en liten man som fångade mig. Han var gammal, han var liten och han var grå. Grå från topp till tå, från hatten, ansiktet, kryckan, rocken, byxorna, skorna - ja ni fattar. Men, i ena handen hade han en klart lysande gul tulpan! Och han hade stannat utanför en port och ringde på en porttelefon. Mer hann jag inte se, sedan åkte jag och bussen vidare, och lämnade den lilla grå mannen utanför porten.

 Jag har förresten upptäckt en fantastisk produkt i Pedagogens café, en dricka med Aloe Vera. -Varför den är fantastisk? -Jo, för att den är proppfull med små goda slemklumpar! Underbart att sila mellan tänderna. Andra människor tycker inte det låter så gott eller fantastisk när jag beskriver drickan och slemklumparna, men de ska bara veta. 

För övrigt tittar yours truly just nu på invigningen av Paralympics. Jag känner mig imponerad och ödmjuk, både över showen och arrangemanget och över idrottskvinnorna/-männen som deltar. Hejaheja!!

torsdag 6 mars 2014

Föreläsningar, lillfinger, kändisskap och burgare

Idag var jag på Pedagogen/Göteborgs Universitet hela dagen. Satt på föreläsningar och insöp kunskap. Ett exempel ur en föreläsning: "vi har två öron, två ögon, men bara en mun" Ja, ni förstår att det var mycket nytt som framkom idag. Bra att ha med mig i mitt kommande yrke som speciallärare.

 För att hålla mig vaken under förmiddagen satt jag och tittade på mitt högra lillfinger. Det var jätteintressant. (Intressant på riktigt alltså, utan att vara ironisk). Det rörde sig nämligen inte en endaste millimeter, inte hur mycket jag än försökte. Så där höll vi på, jag och lillfingret fram till lunch. Ja, de andra fingrarna var inte heller så alerta ska tilläggas.
 Lite lustigt var att föreläsaren stoppade mig efter föreläsningen. Inte för att jag varit ouppmärksam, utan för att hon kände igen mig. Från Hisingstidningen i våras, där jag var intervjuad i egenskap av författare. Föreläsaren frågade om jag skulle komma med ny bok snart, och var stolt över att en av hennes studenter var kändis. Hehehe, *nöjd*

Idag åt vi en extremt ovanlig middag, köpt på den mest kända hamburgerkedjan (man får väl inte namndroppa på en blogg...). Dottern åt deras största burgare. Slukade den. Snabbt. Imponerande syn. Jag retade mig mest på hamburgerkedjans erbjudande "är du hungrig var då smart och köp en dubbel ostburgare för 20kr" Saken är den att en enkel ostburgare kostar 10kr. Så det är ju helt oekonomiskt med en dubbel till samma pris som två enkla. Man får ju MER för pengarna om man köper två enkla, det blir ju två bröd mindre i en dubbel!!! Sånt där kan reta mig... Dagens i-landsproblem är identifierat. Nedan ser ni ett utdrag ur kurslitteratur ang statistik. Jag lär mig mycket på min utbildning, som sagt var.



onsdag 5 mars 2014

En 7årings politiska ställningstagande

Idag fick vi något i brevlådan som är äckligare än en påse hundbajs på trappan - en broschyr från Sverigedemokraterna. Äcklad lade jag den på köksbordet. Så kom dottern hem och hittade samma broschyr. Hon vänder och vrider på den, och frågar så där 7-åringsintresserat vad det är. Jag förklarar lite kort om partiets ideologi (vi hade redan avhandlat vad politik/-er är och gör) och att de inte vill att invandrare ska få komma till Sverige. Dottern säger att de verkar dumma, hon tittar på broschyren ett tag. Sedan knycklar hon ihop den till en boll och gör ett snyggt basketkast med Sverigedemokraterna ner i vasken.
"Om jag träffar de som bestämmer där ska jag boxa dem i magen" säger dottern och ler nöjt mot mig.

(Här måste jag nog förklara för er, kära bloggläsare, att dottern vet om att jag lekte boxningslekar med killarna i klassen som rastaktivitet på lågstadiet. Jag boxade dem i magen. De boxade mig. Ibland gick vi dubbelvikta hem från skolan).

 Nåväl, dottern fortsätter "Jag kan hälla ett mjölkpaket över deras huvuden och nudlar också". Sedan travar hon fram till vasken, fiskar upp broschyren, men istället för att släta till den sätter hon på vattnet och vattnar ordentligt. Hon blir inte helt nöjd ändå, utan slänger den blöta knyckliga broschyren på golvet och stampar på den. Men inte ens det är visst tillräckligt, så dottern tar upp den blöta, knyckliga, stampade Sverigedemokratbroschyren och river den i småbitar "Sådär, nu har jag rivit den i tretusen bitar, nu finns den inte mer". Säger dottern, spolar ner bitarna i toaletten och fortsätter äta sina nudlar och dricka sin mjölk. Men ni kan tro att mitt modershjärta fylldes av stolthet, glädje och kärlek!

tisdag 4 mars 2014

"Hämta spindeln"

Min katt har fått fnatt. Fullständigt. Vilket är helt obegripligt med tanke på hennes sansade och välbalanserade matte. Just nu leker vi apportleken "hämta spindeln" vilket är ungefär som det låter. Jag har en polsk spindel (köpt och tillverkad i Polen) som min katta är tokig i. Nåt skumt är det med den där spindeln, maken misstänker att den är delvis tillverkad i kattskinn. Jag är beredd att hålla med. Eller så är den inskrubbad med nån slags otillåtet preparat... Vem vet.
 Problemet är att en del av leken kallar kattan "okynnesklösa på de möbler jag absolut inte får klösa på, och UNDER möblerna så matte med sin förstörda axel inte kan ta mig". I kväll fick jag tag i en lång sticka och petade på henne med. Kan ge mig fasen på att jag hörde katten hånskratta under soffan. Men söt som hallonlakrits är hon, min lilla lönnfeta katta. Här som kattunge i mötet med första snön


måndag 3 mars 2014

att bli kändis...

Hur gör man för att bli känd genom sitt bloggande? Kändkändis liksom, på Lets dance-/Så det låter-/Cafe Norrköpingnivå. Och rik?! Vad krävs för att vara intressant i bloggosfären...

Typ: "Och här på röda mattan ser vi Malinilla, aka bloggerskan Malin Nilsson, i sin hemmavirkade klänning. Notera att den senaste botoxbortsprängningen suddat ut alla tidens tecken från hennes släta ansikte."  Hmm... Kanske inte då.
 Om jag börjar med produktplaceringar i min blogg då, och lever på företagssponsorer.  Det är inga problem, jag kan hinta och ljuga om det mesta! Smink och skit också. Eller ska jag beskriva min diet? Det kanske är jätteintressant, vad vet jag. Den heter IG. Betyder att alla kolhydrater är välkomna ner i min mage, fett och proteiner göre sig icke besvär. Helst godis, det tycker jag man ska äta varje kväll. Motion är bara för veklingar, soffan kräver sitt häng.

Annars planerar jag våräventyr för mina och min finfina väninnas små avkommor, Bråkstakarna. Får se vad jag kan hitta på för dem, som författare får man ta fram sin kreativa sida och putta tillbaka sin jantesida. Inte helt lätt. Är det någon som inte känner till de små Bråkstakarna återhittas de i den fenomenala (!!!) barnboken "Nu ska vi busa! sa Bråkstakarna", utgiven på Idusförlag. Finns att köpa lite här och där på nätet. (enklast via mig eller förlaget) Se där, där fick jag till lite produktplacering ändå!!!
  I väntan på att visa ett foto på våra hyresgäster Ugglis, Uggle och De Sex Äggen kommer här en ugglesandteckning gjord av dottern när vi var i Goa härom månaden



söndag 2 mars 2014

Fullt-upp-söndag

Vissa dagar är så där fullsmackade (!) att när man går upp ur sängen längtar man till kvällen när man får krypa ner där igen.
 Ni vet.
Denna söndag började med en 2 1/2 tim fotosession hos min söta svägerska Persikan. Sessionen innefattade yours truly, maken, dottern och en stor fet ugnsbakad kalkon. Som vi inte fick äta av. Sedan bar det av till födelsedagsfirande, när en av mina två älskade "hemskingar" (läs systerbarn) fyllde tonåring. Finfint kalas.
Dottern skulle efter det på gymnastikträning tre timmar, aka min pluggtid. Alltså, jag inbillar mig att jag koncentrerat kan studera engelsk facklitteratur medan sjuåringen gör flickisar, hjulasiner, frivolter, saltomortaler och annat med konstiga namn framför ögonen på mig. Går... sådär. För mitt pluggande alltså.
Nu väntar vi på kvällsaktiviteten "Uggle ska ge Ugglis och de sex uggleäggen kvällsmat". Mer om detta en annan dag.

lördag 1 mars 2014

Blogg #1

Jag ska börja blogga. Egentligen har jag tänkt börja blogga i flera år, förr i tiden, när mitt liv var intressant. Men jag missade varje tillfälle. Tänkte "näe, det är ingen ide att börja blogga nu, det var innan detta hände jag skulle börjat". Men så hände något nytt, och historien upprepade sig. Jag missade liksom allt spännande som hände mig. Så jag börjar nu. Ska försöka mig på projektet #blogg100, dvs ett inlägg om dagen i hundra dagar. Detta är det första. Får se hur det går. Men ytterligare ett projekt i mitt liv att vårda.