onsdag 30 april 2014

Fem-i-tolv-inlägg

Ett fem-i-tolvblogginlägg kan jämföras med en klockan-fem-ragg på krogen. Det blir något man bara slänger ihop och hoppas att det blir så lite dåligt som möjligt. Redan i förväg vet man att det inte kommer göra något bestående intryck, men man måste ändå genomföra det man haft för avsikt att göra.

Det finns saker och företeelser jag tycker extra mycket om. Ungefär som en smarrig efterrätt. Eller en stor godispåse som bara är min. Först och främst är det min familj - både min egna lilla familj, min ursprungsfamilj, alla nytillskott i familjen och såklart min härliga, myllrande svärfamilj. Sedan tycker jag väldeligt mycket om mina vänner. Idag har vi hälsat på såna där fina, goa vänner. Som man blir glad av att vara med. Det är skönt. Ett bra vin och en bra vän, det är grejer det!!!

tisdag 29 april 2014

Ur askan i elden

Det är tomt här hemma utan våra ugglekids. Jag tittar på bilder och tar en tripp längs Memory Lane. -Åhh, där är äggen! -Åhh, där är de nykläckta! -Åhh, där öppnar de sina ögon! -Åh, där forcerar de en groda!
Ja, så låter det i mitt huvud, och imaginära tårar samlas för att demonstrera sitt missnöje över utflugna ugglor.
Dottern saknar dem också, det är uppenbart. Detta fotot på Lilli har vi skrivit ut, placerat i en fin ram, och så har dottern tagit med det till skolan.

 Står i fönstret bredvid hennes bänk. För detta älskar jag dotterns lärare! De låter alla barn vara sina egna individuella individer, utan ambition att stöpa dem i samma Pisainriktade formar. Jag är evigt tacksam : D

Nåväl, dottern är en handlingens kvinna, trots sin ringa ålder. Och med ugglekidsen utflugna ska här inhämtas nya djurprojekt, tänker dottern, och tar sikte på dammbrunnen. Där vimlar det av vattensalamandrar, dottern och de andra barnen i området brukar stå och håva in de slemmiga små ödlorna. Och sedan, som goda djurvänner, släppa ut dem igen. Så de har några att fiska upp dagen efter också!
Dottern hade dock inte sin sökradar inställt på salamandrar idag, utan grodyngel : o -Neeeeeej!! Ekade det i både mig och maken när vi såg den. (Vi är lite lätt grodyngelbrända från förra året). Maken är duktig, han säger ett rungande NEJ till grodynglen. Jag tittar på dem, de är 3 1/2 st och väldigt små. Dottern tittar bedjande på mig. Jag kapitulerar. I år också. Men inga fler, tre räcker i år. Dottern nickar, -Jodå, det blir bra. Inga fler! 
Jag fattar ändå inte riktigt grejen. Att fylla upp tomheten efter uggleungarna med grodyngel?? Men dottern walks her own way, är såå nöjd med sitt handlingskraftiga tilltag!



måndag 28 april 2014

Valborgs varande och välfärd

Dottern frågar mig nu på kvällen vad Valborg är, vad man gör och vad det är som firas. Jag tänker, men kommer inte på något bra svar. Påminner henne om vårt Valborgsfirande med brasa och allt därtill på Öland för två år sen. Hoppas på att det svaret ska räcka till och duga. Det gör det såklart inte, vilket jag borde listat ut. Vi har närt ett vetgirigt och nyfiket barn vid vår barm,  jag och maken, vilket blommar ut nu i sjuochetthalvtårsåldern. "Men mamma, v a r f ö r firar man Valborg" ? Jaa, varför firar man Valborg... Saken är den att jag verkligen inte vet. Valborg, Valborg, Valborg, jag bläddrade runt i hjärnans arkiv utan att hitta ett svar.

 Det kan tyckas omständligt och onödigt, i vår moderna tid, att ge sig på att tänka ut ett svar. -Det finns ju Google och Wikipedia, tänker ni säkert. Jomenvisst, jag förstår er poäng, men jag kan tycka att det förlorar sin charm att alltid söka upp alla rätta svar så där lättvindigt. Speciellt för min hjärna, som gillar att hitta på och konstruera svar som den egentligen inte har befogenhet att kunna.

Åter till Valborg. Jag vill verkligen ge en bra anledning till dottern varför denna dag firas, och chansar på våren. "Det kanske är vårens ankomst" säger jag, och till gonattsång stämmer jag upp i "Vintern rasat ut..." för att konkretisera vad jag menar. Att sjunga "Vintern rasat ut" kräver ju egentligen sin kvinna för att den rätta känslan ska infinna sig, så jag klämmer i rejält. Eftersom jag inte kan texten så bra blir det en hel del hitta-på-ord och humhum. Och eftersom jag är allt annat än en skolad körsångare blev det en hel del hitta-på-tonarter också. Dottern tittar på mig som om jag möjligen var ännu mindre klok än jag faktiskt brukar vara, men långt inne i de där vackra, bruna ögonen ser jag en skymt av beundran. Tror jag. Kan också ha varit sömnighet. Sedan ber hon om sin vanliga gonattsång istället.

På tal om sömnighet så trodde jag precis att jag hade en fästing som kröp på armen. Jag slog till direkt. På armen alltså. Men det var falskt alarm, det jag tyckte så ut som en fet fästing var bara ett födelsemärke. Pinigt.

söndag 27 april 2014

Från krabba till uggla

Idag drog vi till de Bohuslänska klipporna. Dottern o ena kusinen ville fiska krabbor. 

Jag fnös; "Ni tror väl inte det finns krabbor redan nu? I april? Det är ju max 5 plusgrader i vattnet, krabborna fryyyyser". (Är man badkruka så är man, och överför gärna det till andra animaliska och mänskliga individer). Kusinen och dottern var segervissa - visst finns det krabbor nu!!
Maken fick både en och två ofrivilliga fotdopp när han hämtade blåmusslor till bete. Kan säga att de fötterna var som två isblock efteråt.
Kan lugnt säga att jag var förloraren, och hade fel om krabborna. Åtta (8) gånger, till och med. För åtta söta och fina krabbor drog de upp! Och, tre av dem vågade jag hålla!! De tre minsta, iofs, men det är minst 30 år sedan jag höll i en krabba senast. Så då får man ju kalla det stort framsteg : ))
Nu är uggleholkskameran nedmonterad för denna gång. Sista ungen lämnade boet idag för att söka lycka och trygghet i skogen. Vi säger stort tack och lycka till, till vår fina ugglefamilj. Your on your own now 

lördag 26 april 2014

Shop till you drop

Idag har jag shoppat! Och, tjänat massa pengar på det. Vissa säger, att man inte kan säga, att man 

t j ä n ar  pengar på att shoppa, utan möjligtvis s p a r a r. Jag säger att det är bull!! Hör här, och avgör själva.

Förra helgen hittade jag de här babisarna i en skoaffär på freeport och blev pladask platoniskt kär i dem.


Men, jag glömde bort att köpa dem. Så efter en veckas vånda var det dags för en sväng till freeport i dag igen. Och de fanns kvar. Glad i hågen stegade jag mot kassan. Fattade först inte varför kön var så seg, men upptäckte att bakom disk fanns det en slags tombola. A la Liseberg typ. (Jag ääälskar snurrande tombolas) Man kunde vinna lite olika saker, tex 10% rabatt,  och lite annat krafs. Men jag, jag vann ett par skor!!! Ta två par betala för ett par. Weee!!!! 

Så, dessa kärlekar fick jag helt plötsligt gratis då jag samtidigt införskaffade ett par snygga och supersköna sandaletter av fint märke. (Som jag av ren lathet inte orkar hämta för att fota av).


Men, min shoppinglycka slutade inte där, utan i en Hunky-Doryaffär. Där de hade specialpriser bara idag. Och, där jag hittade två fantastiska klädedon som det praktiskt taget stod mitt namn på.



Om man nu ser till ursprungspriset på dessa två, plus mina två par skor, i förhållande till vad jag faktiskt betalade, 

t j ä n a d e jag 2600kr!!! Så fyndigt, eller hur?!

Summa summarum; Även om jag är en urusel försäljare är jag iaf en fenomenal shoppare!

fredag 25 april 2014

Historien om bibjörnen

Idag gjorde yours truly något sannerligen trevligt på eftermiddagen i Göteborgssolen. Något som ALLA redan gjort, men jag hittills råkat missa. 
-Vad jag pratar om? 
-AfterWork på Posthotellet! 
Och det var några mysiga timmar med vänner från utbildningen. Rätt som det är där på uteserveringen dyker ett mystiskt djur upp. Stort djur. Inte spindelstorlek. Jag kan inte identifiera djuret, utan måste ju såklart fråga. Att fråga om saker jag inte redan vet är genialiskt, har jag kommit på. Efter att ha fyllt en viss jämn ålder är det inte ens pinsamt längre! (Men just i fallet med det okända djuret fick jag lite uppbackning, det ska erkännas). Hur som helst, djuret är gult, har brunkrulligt huvud, öron. Och svans! Plyschig och svettig. Och kan prata svenska. Och har skägg.
 -Hon undrar vad du är? frågar min vän till djuret, och pekar på mig. 
Djuret: (förnärmad) - Ser du inte det?
Min vän: - Jag tror du är ett lejon!
Jag: -Med det lilla huvudet!? Jag tror du är ett bi.
Djuret håller fram sin svans: - ett bi? Men denna då?
Jag: - Då är du väl en björn. Eller kanske en bibjörn?!
Djuret (röd i ansiktet): - jag ÄR faktiskt ett lejon!!!
Min vän: - Jag sa ju det!!
Jag: - Kom nu, vinet väntar... Och pep iväg.
Efter någon timme flyttade vi in, och vilsade runt i det stora komplexet tills vi hittade en fin soffa att slå oss ner i. Och där, på golvet, där stod bibjörnens huvud...

torsdag 24 april 2014

Öppet brev till allra käraste Försäkringskassan

Kära, kära, kära Försäkringskassan, nu har du big time gjort bort dig igen. Tänk att du gör så många fel, fattar så många felaktiga beslut, trampar ner så många människor och stampar på dem som redan är nertrampade.
Jag fick avslag, ett retande, negativt utslag. Det kliar och svider, som ett hopplöst eksem. Som ett sprängande ödem. Som ett trasigt diadem.
Vad var det jag ville? Ha en endaste sketen liten knopp till min ratt. Vända en svårighet till en möjlighet, en osäkerhet till en säkerhet, utplåna en del av mitt bilburna funktionshinder. Du beskriver hur jag inte kan promenera, hur jag inte kan åka kommunalt, hur jag inte kan framföra min bil. Men ändock blir kontentan att jag inte har tillräckliga problem med att varken köra bil, promenera, eller åka kommunalt. Trots att du själv, i klartext, klart och tydligt, svart på vitt, vittnat och nedskrivit att jag inte kan...
Hur menar du, min käraste kära Försäkringskassa? Hur ska du ha det? Vet du det själv? Vart din ena fot går har den andra ingen aning om, vad din ena hjärnahalva tänker verkar den andra sätta sig emot.
Hoppas du, drottning Försäkringskassan, och dina drönare är nöjda med er insats. Hoppas ni kan sova gott om nätterna. Hoppas alla offer ni skördat inte knackar på era samvetens dörrar i natt, att alla själar ni oroat inte hemsöker era mardrömmar, att alla stackare ni misstrott inte spökar i era hjärnor.
Från mig blir det ett avmätt tackochadjö. I fortsättningen ska jag göra allt för att slippa ha med dig att göra. Förlåt, ursäkta, låt mig inte störa. Ska inte dina pengar röra. Ingen idé att ringa dig, du vill ju ändå inte höra...

onsdag 23 april 2014

Ett litet poem

Jag skrev för ett tag sedan att det inte skulle bli en vana med dikter eller verser här. Men jag funderar på att ändra på det, och sticka emellan med ett litet prosastycke då och då. Idag blir det ett kvalitativt och komprimerat blogginlägg, men vem vet hur morgondagen ser ut?

Vissa är lätta, vissa är tunga.
Vissa är gamla, vissa är unga.
Några är långa, några är korta.
Några bor nära, några långt borta.
Vissa är mörka, vissa är bleka.
Vissa är tuffa, vissa är veka.
Några är pigga, några är sega.
Några är modiga, några är fega.
- Alla är olika, men lika bra ändå!


tisdag 22 april 2014

Två i holken, fyra i holken, en i holken - puh!

Ugglekidsen goes nuts!! Igår kväll skrev jag ju att det bara var två ungar kvar i holken (Blomman och Lilli). Sentsent på kvällen hörde vi de två rymlingarna (Kattis och Blinkis) klättra på trädet, men tänkte inte så mycket mer på det. Och imorse, när jag tittade in i holken via iPaden var det fyra ungar igen. Labero!! 

De hade alltså varit på nattäventyr och sedan klättrat in i holken igen. Dessa ungar...Och nu, på kvällen sitter lilla Lilli kvar, mol allena. Hon tittar mot holkhålet, där två av syskonen sitter och fegar ur, de vågar inte hoppa ner. "Chickens" tänker Lilli kaxigt.

Föräldrarna tjatar och tjatar i skogen, och nu precis hörde vi den femte ungen (Skimra) svara inifrån skogen. Hon lämnade holken på påskdagen. Vi människoföräldrar har varit lite oroliga för henne, tänkte att något kanske hänt, men hon verkar alltså må bra! 
Ibland kan jag känna mig som en tjatig morsa till dottern, men inser att det är en piss i Mississippi om man jämför med mamma Kattuggla. Och pappa Kattuggla ska vi inte prata om, han är likadan. De har synkat sitt tjat också och sina röster, de härmar den andras sätt att uttrycka sig. Ett himla liv, med andra ord! Och, precis som för oss människor, hjälper det sällan med tjat. Ungarna stannar i holken trygga famn tills de själva bestämmer att de ska därifrån. Punkt och slut. Personligen tror jag de är rädda för de elaka skatorna, som trakasserar familjen med sina illvilliga näbbar. 

måndag 21 april 2014

liverapportering från utflygning ur uggleholken

Nu, och just nu, håller de flesta av våra ungar på att lämna hemmets trygga vrå. Alltså, av våra kattuggleungar. Här är liverapportering från balkongen: 
Ungarna flyger omkring i holken, de piper som tusan. Sitter i hålet, trampar och krafsar. Jag går ut mot skogen. Försiktigt. Rädd för oroliga uggleföräldrar. Då hörs det ett prassel i buskaget, och jag skymtar en vit vinge som flaxar samtidigt som jag hör uggleungens karaktäristiska hesa läte. En  till borta ur boet. Nu följer ett himla liv! Både kattugglemamman och kattugglepappan ropar på sina små i skogen. Högt och ljudligt. Och för att skrämmas, antar jag! Vi blir iaf lite skraja och håller oss på avstånd, uppe på vår balkong. Då flyger ugglemamman fram till holken och säger, gu' vete vad, till ungarna och allt är rätt så kaotiskt ett tag. När vi sen tittar in i holken via iPhonen är där bara två ungar kvar... De har hoppat ut kvickt när det väl blev mörkt. Här är minstingen Lilli och en syster, tror det är Blomman.
Det är lite lurigt att vara ute och såpass nära kattugglorna när de lämnar holken, en måste akta sig för uggleklor som snabbt kan komma attackerande. Att livefölja detta är verkligen jättespännande och roligt! Vi har koll så de inte går ut mot vägen, som en liten klantis gjorde för två år sedan. Jag lyssnar precis nu på ugglemammans lockrop, hon låter uppfordrande och bestämmig. Men de två små som är kvar i holken lyssnar dåligt på sin mammas tjat, och väljer att ignorera henne. Jag tror minsann de har varsin liten uggleBråkstake bakom örat!!

Här är den första uggleungen som lämnade holken idag. Titta vad söt hon är när hon tittar ut 💗

söndag 20 april 2014

Påskyriga Bråkstakar

Idag har vi, jag och mina små Bråkstakar, tillbringat på Kastlösa Påskyra. Med Bråkstakar menar jag min bok, (nu ska vi busa! sa Bråkstakarna), inga riktiga bråkstakar. Eller tja, riktiga och riktiga, inga människobråkstakar menar jag!
Det där med försäljning är ju inte mitt starkaste kort, men prata kan jag : D Och pruta. Med mig själv. Jag gick även emot mina bergsfasta principer att sälja något jag virkat. Jag sålde hemmavirkade kycklingar! Tillpiffade av min mamma. De såg ut såhär ungefär: 
Det var många som kom och klämde o kände på de små kycklingarna, helt plötsligt såg jag att tre av helt ändrat form. Såg helt misstillverkade ut. Som tur var gick de att rädda, tur nog : )) Bråkstakeböckerna var poppis, kul nog. De fick mer än 15 minutes of fame, snarare 5 hours in the spotlights. En äldre dam var sååå tveksam, hon velade fram och tillbaka - tillslut köpte hon en bok (jag kan låta rätt så övertygande!!). Henne gav jag en kyckling på köpet. Som en pruta. Hon blev ganska glad. Ganska... Men det var bra ändå, för hon muttrade och buttrade mest innan! Som sagt, att sälja saker är inte min grej. Jag ger helst bort allt!!

Det är kul med marknader, men ack så trött en blir i kroppen och i knoppen. 

Nu är det dags att ladda om, imorgon åker vi hem till västkusten igen. Påsken försvann fort i år, visst gjorde den?

 

lördag 19 april 2014

Finfina påskafton

Idag är det påskafton, en härlig dag! Vi tillbringar hela påskhelgen på bästa stället jag vet för påsk - föräldrarnas hem på Öland. Och inte nog med att det är det bästa stället jag vet, det är med de bästa människorna jag vet också <3 All kärlek till er, ni vet vilka ni är <3

Vi hade lite olika ingångar på denna dagen, och lite olika highlights. Vissa av oss, (läs dottern), menar att det var "Den Bästa Dagen". Baserat på: 1) att hon såg både havsörn och trana, 2) att hon tokvann i plankantävling. Plankantävlingen hade dottern planerat under ett års tid, i samklang med min syrra. Tävlingsdeltagarna - 4st, hade alla dessutom förärats med varsin personlig hejaklacksperson, och hejaplakat. Dessutom tillkom 2 deltagare under tävlingens gång, vilket ger ett ratio på sammanlagt 6 plankandeltagare. Det hela utmynnade i en plankanstafett mellan å ena sidan dottern, och å andra sidan de andra fem deltagarna. Ingen nämnd och ingen glömd, alla gjorde en heroisk insats. Vissa såg ganska oberörda ut, andra såg väldigt berörda ut. Medan de andra deltagarna reste sig och föll stod dottern sammanbitet kvar. I drygt åtta (8) minuter!!! 

För oss andra är det bästa med påskhelgen all den goda maten, all den fina servicen, all den roliga samvaron med varandra, de fina löpförutsättningarna, de spännande sällskapsspelen, det härliga vädret, den goda Ölandsdoften ute på landsbygden. Ölandsdoften är mitt bidrag. Jag och min käre far var ute och cyklade på Baloo igår. - Vem Baloo är? Föräldrarnas tandemcykel, som fyller 80 ärofyllda år i år, och still going strong. För likväl som jag lärt mig simma med en arm har jag lärt mig ett sätt att cykla med en arm. På tandemcykel! Med min pappa! Annars är det kört. När vi var ute igår var det nygödslat ute på åkrarna, det luktade gott och fräscht av kobajs blandat med hönsbajs. (Tror jag). -Åhhhh, smells like heaven! tyckte jag. Min pappa trodde jag skojade, men man skojar inte om gödseldoft. 

Imorgon är det en stor dag för Bråkstakarna - de ska deltaga på påskyra! Mer om detta imorgon, nu ska jag sova : ~

fredag 18 april 2014

Att simma som Superman

Långfredag är en dag som jag, när jag var barn, tyckte var en enda lååååång dag utan möjligheter till roligheter. Liksom bara ett enda evinnerligt väntande. Ingen shopping, inget godis, inget någonting. Faktum är att alla långfredagar i mitt liv är som bortblåsta ur minneshjärnan. Fram tills för några år sedan, då har långfredagarna börjat få en egen innebörd. Dvs långfredagarna som jag tillbringat på världens bästa land - Öland. Där har vi startat en långfredagstradition (iaf har detta inträffat tre gånger, och tre gånger är en tradition, som jag brukar säga). Vi åker till lokala simhallen! Det är jag, syrran, och våra kids. Detta innefattar dottern och mina två älskade systerbarn som går under det kärleksfulla smeknamnet "Hemskingarna" av yours truly. Det namnet gav jag dem en Öländsk sommarkväll och vi badade. Eftersom jag är en av historiens värsta badkrukor var jag såklart ett tacksamt mål för skvättningar!
Hur som helst, idag var siktet inställt på Simborgarmärket. Av oss alla. Dottern skulle därmed slå sitt simrekord med sisådär 150 m. Systerbarnen klarade av sina 200 m i ett nafs, och ingick sedan i heja-klacken till dottern. Jag kan lugnt säga att 100% av simhallsbesökarna tittade på oss! Jag simmade brevid dottern och hojtade "å sparka, å sparka, å sparka", min syrra simmade på rygg framför dottern och tjoade "ta mina tår, kittla mig under fötterna..", hennes kusiner poppade upp lite här och där och peppade "kom igen, kom igen, du klarar det". Och det gjorde hon! Nu förstår jag uttrycket "den elfte spelaren" inom fotboll, och hur viktig den är : )

Hur simmade då jag, kan en fråga sig, med en osimbar höger arm? Jag har lärt mig att simma med en arm. Problemet är att den blir lite trött av det, så jag testade att simma bara med benkickar. Högerarmen hölls låst intill kroppen, och vänsterarmen hade jag utsträck rakt fram som ett roder. Då ropar min systerson "Du ser ut som Superman när du simmar!!' Guldkommentar : D 

Tänker mig att jag såg ut såhär

torsdag 17 april 2014

Kyrkomys och gammalt surdegsbröd

Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förut - varit i en kyrka på Skärtorsdagen. Men som jag säger, det finns en första gång för allt!
Det var tämligen ödesmättat, vårt kyrkobesök, med ett tjugotal besökare som alla satt längst bak i kyrkan. Därframme höll prästen till. Ett tag såg han lite ensam ut. Men då uppenbarade sig en äldre gentleman på piano och en helt magnifik liten kvinna som sjöng opera. Och herreminje vad hon sjöng!!! Det var synd och skam att hon var gömd i en kyrka på Öland, hon hörde hemma på Metropolitan, Sidneyoperan, Albert Hall eller liknande. Impressive! Prästen uppmanade oss att inte vara gamla, tråkiga surdegsbröd, utan nya fräscha osyrade bröd. Jag började direkt tänka på nybakade scones. Med marmelad. Och ost som smälter. Mmm... Han, prästen, hade en mycket oväntad skill, han var grym på att vika dukar. Snabbt och smidigt vek han ihop altardukarna. De såg både manglade och strukna ut!

I uggleholken var det full hoolabalooa imorse, kl 6.15 väckte mamma Kattuggla mig med sina skrik. Hon satt i ett träd och ropade på kattugglekidsen. En var på väg ut - spännande - men då kom fyra elaka skator och störde. De flög runt mamma Kattuggla, dök ner på hennes huvud osv. Så hon gav upp försöken att locka ut sina barn, och kröp in i holken istället : ))

onsdag 16 april 2014

Ugglekids goes ff

Nu är det bekräftat - våra bäbisar är inga bäbisar längre. De är pigga och busiga kids som vill ut i skogen. Tycker absolut de piper "let's go, let's go, let's go, let's go, let's flyga ut i skogen och leta möss, sorkar och grodor..." Kaxiga små ugglor det där!
Igår och idag har de varit ensamma hemma. Det går ganska bra tycker vi, de hittar inte på så mycket bus. Mest runt matsituationen. Idag tex hade en av dem en groda, och försökte desperat äta upp den. Men då var det ett störigt syskon där och drog i maten. (Läs i grodbenen som stack ut ur näbben)! De försöker liksom komma upp till ingången, via varandras kroppar och huvuden. Det ser rätt komiskt ut när fem ugglekids ska försöka sig på att samarbeta. De knuffas, bits, nyps och drar varann i fjädrarna. Men de gör det med kärlek, som alla syskon gör : ) Troligtvis flyttar de ut nu i påskhelgen, det kommer bli tomt och tyst här hemma! Vi har sagt att de får hälsa på precis när de vill, hoppas de svänger förbi nån dag : ))

Men de är söta som små spunnet-socker-bollar när de sover...




tisdag 15 april 2014

Dikt till försäkringskassan!

Kära Försäkringskassan!
Eftersom vi haft våra bataljer under åren, har jag förärat Dig en dikt. Det är inte bara jag som bataljerat mot Dig, i min närhet har jag flera med samma erfarenhet. Så, håll till godo:

Försäkringskassan, vi är här!
se till de som sjuka är.
Vart man sig i Sverige vänder
finns regelverkets vassa tänder.
Skador kommer, skador går
ha ej två skador samma år.

Försäkringskassan - skärp Dig nu!
Ingen vill bråka, inte ens Du.
Hjälp oss igenom Dina trassliga lagar
bli generösare med bidrag och dagar.
Ung som gammal, kvinna som man
alla gör väl så gott de kan?

Försäkringskassan, hör vår bön!
sjuka kan ej jobba, får ingen lön.
Alla vill leva, må bra och trivas
inte med Dig hålla på att kivas.
Så ändra reglerna nu med fart
och ge oss en lättare framtid snart.

måndag 14 april 2014

"Du kan ju gå på ett tåg"

Idag har jag gjort något jag inte gör frivilligt, och så sällan som möjligt. -Vad? undrar ni alla. -Har hon klippt tånaglarna? Nejnejnej, värre upp. Jag har pratat med Försäkringskassan. Det som på förhand skulle bli ett enkelt och solklart samtal, twistade runt, gjorde ett krumsprång, tills jag lämnades förvirrad och desillusionerad med iPhonen i handen och ilskan bubblande i magsäcken. Som tur var befann jag mig i personalrummet på jobbet, där en vänlig själ ställt en skål med påskgodis. Min ilska var lättmutad med godis, tur nog!
Hur som helst, jag ville få ett litet, pyttigt bidrag till att anpassa min automatväxlade bil Sally till mina förstelnade artrosfingrar och katastrofaxel. "En boll på ratten skulle suttit fint", tänkte jag, "kanske finns det mer smarta prylar!" Så börjar ett bisarrt samtal mellan mig, M, och försäkringskassakvinnan, F. Jag berättar om min situation, F frågar massa frågor. 
F: "hur långt kan du promenera?"
M: "Va? Ehh, inte långt alls. Vad har det med min bil att göra?"
F: "Det handlar om fortskaffningsmedel, hur du kan förflytta dig"
M: "Ahhaaa... Inte vet jag, max 1km kanske"
Här fortsätter F med att fråga om mina bussvanor, jag berättar om alla svårigheter jag och min axel stöter på.
F: "Om jag förstår din situation rätt har du svårt att köra bil och att hålla i ratten, alla reglage måste du sköta med vänster hand, du kan inte promenera någon längre sträcka och det är mycket besvärligt för dig att ta bussen."

M: "Ja, det låter som du fått med allt, vad händer nu?"
F: "Du får räkna med att du för avslag"
M: "??????"
F: "Vi bedömer din förmåga till förflyttning"
M: "Ja? Det var ju där problemet är. Mina förflyttningssvårigheter!"
F: "Men du kan ju gå på och av ett tåg!"
M: "Men det går inget tåg mellan mig och jobbet, 3km bort!"
F: "Även om det är besvärligt och smärtsamt för dig med buss, KAN du ju stiga på och av en"
M: "jag kan inte ta buss till mitt jobb."
F: "Vi på Försäkringskassan ingen hänsyn till huruvida det går tåg eller buss till ditt jobb eller inte, vi bedömer din FÖRMÅGA att förflytta dig med dessa"
M: (trött) "men en liten boll på ratten borde jag väl kunna få?"
F: (översittande) "Nej, det bedöms på samma kvot som om du ansökte om pengar att köpa en ny bil"!
                 - R i d å - 

söndag 13 april 2014

Detta med betoningar

Jag tänkte på det där med språket. Att det lätt kan bli missförstånd om man lägger betoningen på fel ord. Ta till exempel meningen "jag tycker om dig". Och så betonar vi första ordet, "JAG tycker om dig". Hm, vad tycker alla andra då, kan vi tänka. 
Eller på andra ordet, "jag TYCKER om dig". Eeww, det blev nästan lite obehagligt! 
Så testar vi andra plus tredje ordet "jag TYCKER OM dig". Ja, det blev ju trevligt. 
Eller fjärde ordet, "jag tycker om DIG". Jaha, men vad tycker jag om alla andra då, undrar den som är du.

På samma sätt kan man tänka sig att man söker nytt jobb, kommer på intervju till två olika ställen och pratar med personal som jobbar där. 
Säger någon "på denna arbetsplats tycker vi alla OM varandra" låter det ju som ett trevligt ställe! Speciellt om vi jämför med den andra arbetsplatsen, där personalen säger, "på denna arbetsplats TYCKER vi alla om varandra". Där vill vi ju inte få jobb, det betyder ju att personalen snackar skit om varann! Om vi nu lägger på lite extra betoning på "alla" i de två varianterna ovanför spetsas det hela till lite extra. 

Alla kan ju inte rimligtvis tycka OM varandra, det vore kanske för mycket av en utopi. Men om vi alla strävar efter att tycka lite mer OM varandra, och att vi lite mindre TYCKER om varandra, tror jag livet blir ett lite roligare ställe att traska runt på. Något för politiker att tänka över, kanske : )


lördag 12 april 2014

Rio-Bio

Idag tar jag en paus från ugglandebloggandet. Ska inte skriva ett ord om familjen Kattuggla. Inte ens att vi fick reda på av ornitologen att mamma Kattuggla, som var ringmärkt, hittades i ett mycket delikat situation. I en skorsten, tillsammans med en hane, hösten 2008. Hon var då ca ett år, och det ger ett ratio på ca 7år i nuläget. Så nu vet vi varför ringmärkning är vettig.

Istället för att hänga med familjen Kattuggla drog vi tre människomedlemmar av vår familj in till stan. Där vi först lunchfikade med finfint sällskap, och sedan kilade vi på bio. Rio 2 stod på menyn, komplett med godis, popcorn, dricka och 3Dglajjor. Dotterns första 3D upplevelse, skulle inte tro det var den sista. Det var en jättebra film, fick alla tummar upp av oss. En film som gjord för 3D, på samma sätt som Avatar var det. 
Så, har ni något barn i närheten i lämplig ålder- dra tag i den/de och gå på Rio! Har ni inte det är det en utmärkt film att se som vuxen : )

fredag 11 april 2014

Dagens happening - ugglebäbisarnas ringmärkning

Idag var en stor dag i vår familj. I vår familj inräknas numera även familjen Kattuggla, vi har integrerat våra liv med varandra. Vi känner varandra utan och innan; matrutiner, uppfostringsmetoder, toalettvanor, sovtider, rollfördelning, föräldraledighet osv. Kanske känner vi till ugglornas liv lite bättre än de känner till vårt, kan hända beror detta på att vi övervakar dem med en Big Brotherkamera. De övervakar inte oss med samma metod. Inte vad vi vet i alla fall. 
Hur som helst på dagens agenda stod ringmärkning! Av ugglorna alltså, inte av oss. Jag och maken är redan ringmärkta. En välkänd ornitolog var inbjuden till evenemanget, och kom fullt utrustad med håv, tygpåse, våg, ringar, tänger och erfarenhet. Maken, jag och dottern var utrustade med diverse kameror (maken systemkamera, dottern iPhone, jag drämde till med både iPhone och digitalkamera). 

Ornitologen klättrade uppför stegen för att håva in mamma Kattuggla. Som inte ville låta sig håvas in, utan tryckte in sig i ett hörn. Men tillslut kom hon ut, och ojojoj vad vacker hon är! Redan ringmärkt också, lustigt nog av samma ornitolog som var här idag! Det blev ett ömsesidigt glatt återseende : )

Sedan var det bäbisarnas tur, först ut var (tror jag) Skimra, Blinkis och Kattis. Och herreminje sicka underbara söta små dunbollar!! Vägde ungefär 300g styck, att jämföra med mammans 555g. Och så duktiga när de fick sina ringar, våra modiga småttingar.



  Dottern var i sjunde himlen när hon fick två av dem i knäet. De var jättegulliga, dottern gosade och mysade. Jag och maken knäppte foton och filmade, här ska väldokumenteras.


Även min katta, Doris, tyckte det var spännande. Hon for omkring oss och försökte få uppmärksamhet genom att göra sånt hon vet att hon inte får, (tex vässa klorna på makens äppleträd), och tittade på mig för att få en reaktion. Till slut gav hon upp det, och kom fram och snusade lite på ugglebäbisarna hon också!
De två sista ugglebäbisarna, Blomman och Lilli, var också duktiga. De var så roligt att träffa Lilli irl, vi har ju oroat oss lite för henne eftersom hon kläcktes nån dag senare och är lite mindre (275g). Så hon fick extramycket mys och gos. Det är bra med ugglor, för de överger inte sina kids bara för att en människa tagit i dem. 

Här är Lilli! En fin, välmående och välgödd kattuggleunge. Hemligheten bakom den fina fjäderdräkten, klara ögonen och pigga personligheten stavas sorkar och möss. Kanske lite groda också. Nåt att testa för alla dietfantaster? 
Hela ugglefamiljen mår bara bra efter dagens happening, och fredagsmyser i holken. Utan pappa Kattuggla, han är i skogen och slarvar runt : D





torsdag 10 april 2014

Det här med att somna...

Idag är en dag när jag somnar hela tiden. H E L A tiden! Nu också. Försöker blogga - somnar! Försökte plugga  förut idag- somnade! Gav upp, började slötitta på TV istället - somnade såklart! Vad jag än gör, så somnar jag. Eller iaf nästansomnar. Vissa dagar är bara sådana, det är bara att ge upp. Då kan jag slockna mig mitt i ett samtal, eller när jag jobbar, lite när som helst. Jag somnade tex flera gånger mitt i kvällsmaten alldeles nyss. Vaknade med halvtuggad leverpastejmacka i munnen, tuggar lite. Somnar lite. Och flera gånger under tiden jag skrev att jag somnar flera gånger, somnade jag flera gånger.

Idag har annars varit en lugn dag, men det har ändå hänt mycket kul saker som ligger en liten bit fram i tiden. Sånt där som gör att hösten känns som en positiv tid när den väl kommer. 
Egentligen räcker det att se till morgondagen för att hitta en aktiv tidsperiod. Mer om det skriver jag imorgon, så håll utkik efter min blogg då! Imorgon ska jag i alla fall först måla min dotter till katt, de fick  gärna vara utklädda i skolan för att fira påsk. Min dotter ratade påskkärringandet, här skulle varas katt punkt och slut. Dräkten har hon, ärvd av fin kusin och tillverkad av dotterns kreativa mormor. Men så var det det där med ansiktsmålningen också. Dottern har en oomkullkastlig idé hur denna katt ska se ut, här pratar vi glittermorrhår, tvåfärgad glitternos, glitter hit och glitter dit, mer färger, och lite glitter på det. När jag säger att vi nog får gå upp lite tidigare (än 7.15) för att hinna, säger dottern på fullaste allvar: "Ja mamma, jag tänkte halv sex eller så". Älsklingsdotter, jag skulle ta ner månen om du bad mig, men gå upp halv sex är bortanför min genomförbarhet. <3

onsdag 9 april 2014

ugglebäbisarna växer

Ojojoj vad bäbistiden går fort. Rätt som det är är de inte små hjälplösa pipknyten längre, utan uppstudsiga småbarn som är trotsiga och stökiga. Syskonkärleken frodas, de fem syskonen (Skimra, Blinkis, Kattis, Blomman och Lilli) gruffas och knuffas. Speciellt vid rutinsituationer, som matning, lämning, vila.. Då är det alltid någon som tjuvnyps och retas med någon annan. Och de tävlar om föräldrarnas uppmärksamhet, när mamman eller pappan kommer hem gäller det att skrika högst och komma först för att vinna deras gunst. Mamman och pappan försöker hålla ordning på sina små, och  som vilken familj som helst delar de på föräldraledigheten. Men mamman är ändå den som tar de flesta barnpassningstiderna. Pappan är ute i skogen och gör gud vete vad. Ryktet säger att han har flera brudar samtidigt, den spjuvern. Men det är bara skvaller och löst förtal, ni hörde det inte från mig. 

Småttingarna tar mer och mer plats i hemmets lugna holk, de knör in sin mamma i ett hörn och ser nöjda ut över den lilla lekyta de skaffar sig. Sover gör de i en hög, de ligger på varandra på det stökiga och smutsiga golvet. Där skulle behövas en Rut som kom och städade, familjen verkar inte bry sig själva. Bordsskick har de små inte än heller. Får en unge en mus är det genast någon annan unge där och drar i den. Häromdan såg vi, och filmade, en liten rackare som forcerade en groda. Man såg de långa grodbenen sticka ut utanför munnen (näbben), verkar varit ett stort exemplar. Eeeuuuwww, äckligt. Tyckte jag. Inte Skimra/Blinkis/Kattis/Blomman/Lilli (vem det nu var), den såg mycket nöjd ut över sin finmiddag ; )

tisdag 8 april 2014

Min hemliga skill

Jag är väldigt bra på en sak. Eller tja, ska jag stampa på jante är jag faktiskt bra på flera saker. Men jag har en speciell förmåga. En som man inte egentligen ska ha i allmänhet, och speciellt inte jag i synnerhet. Med tanke på gårdagens blogginlägg. Jag är fenomenal på en företeelse som anses ful, som har sämsta ryktet, och som jag är allergisk mot när andra gör mot mig och mot andra.
-Jag är bra på att ljuga. Kan slå i folk lite vad som helst. Trovärdig är jag också, tvekar inte, hittar snabba svar och kvicka påståenden. Men nu måste jag hejda mig lite, innan ni tappar mig helt. Jag ljuger väldigt, väldigt, väldigt sällan. Aldrig för de jag känner. Och bara i vissa sammanhang, när det inte betyder något viktigt. Till exempel för telefonförsäljare. Eller dryga, fulla okända människor på krogen. Ibland diktar jag upp historier om företeelser och berättar bara för att testa trovärdigheten, vilket är min bästa lek; är att få ett ämne som jag ska berätta om. Mmmm, det är kul. 
Eller argumentationsexperiment. Jag hade en bästis förut som hade bergfasta åsikter om allt. Det blev min sport och utmaning att argumentera ner hans argument, naturligtvis drog vi en vals eller två. Båda två. Men som tur är har jag en kassaskåpssäker regel för mig själv också, en som jag aldrig ruckar på. Jag kan aldrig ljuga för någon som jag berättat att jag är bra på att ljuga för. Så med det så sanningssäkrar jag härmed min blogg! 

måndag 7 april 2014

Jag fixar det - jag lovar!

I kväll, när dottern skulle lägga sig, upptäckte hon att när hon ramlat tidigare idag i skolan hade älsklingsjeansen gått sönder. Mycket hade de gått sönder, ett stort gap uppe på låret. Dottern blir ledsen, det är ju hennes finaste jeans med glitter på baken. Ärvda av kär kusin. Jag säger: "Jag fixar det, lita på mig". Dottern blir gladare, hon har full tilltro till sin mamma. "Mamma, du ljuger aldrig för mig" säger hon. Hon litar på mig. Jag sätter mig med artrosfingrarna, nål, tråd, sax och dotterjeansen i soffan. Tittar på stora gapet i jeansen, det tittar tillbaka. Jag inser att det är ett svårt fall, men jag har ju lovat dottern. Så jag syr, klipper trådar, syr lite till, tappar tråden, svär, sticker mig i fingret, syr lite till. Svär lite till. Och så - tada, är det klart!! Jag klarade hålet, det syns knappt. Lättad pustar jag ut, svek inte dottern denna gång heller. Fixar till lilla hålet på knäet av bara farten.

Men jag inser hur ofta jag säger den meningen "jag fixar det, lita på mig" i mitt liv. Mer och mer på senare år. Inte bara till dottern, eller till maken. Eller ens till alla mina andra näraste och käraste. Utan på något sätt har det blivit mitt mantra, mina ledord, mina kännetecken, min inställning till livet och mina medmänniskor. "Jag fixar det. Lita på mig." Och jag brukar hålla det. På något sätt fixar jag det, jag har blivit en som man kan lita på. När maken ska klättra upp för hög stege och fixa sladden som lossnat i uggleholken tvekar han. Kattugglor kan ju attackera människor som kommer nära deras bäbisar, och de attackerar med eftertryck. Men jag säger "lita på mig, det kommer gå bra, ugglan kommer inte tillbaka nu." Och maken litar på mig, och gör en hjälteinsats för ugglorna. Det går fint, och jag svek inte maken denna gång heller. "Du fixar det. Lita på mig." 
Att få andra att göra saker som ligger inom deras proximala utvecklingszon (!), att få andra att lita på sig själva, att ge dem tilltro till att de fixar det. Det ger mig en svindlande tillfredsställelse!

Ibland är det svårt, vissa frågor från dottern är stora och svåra. Jag har lovat att aldrig ljuga, och jag har hållit det hittills. Men ibland måste jag gå omvägar runt sanningen, sanningen kan ibland vara för svår att förstå. När inte ens jag förstår. Allt kan jag inte fixa. Allt kan jag inte lova. Det enda jag kan lova min dotter är att alltid vara ärlig, att alltid ställa upp, att vara en mamma hon kan lita på. Att alltid älska henne. Liknade saker lovar jag och maken varandra. Men jag är beredd på att svårare frågor kommer, att svårare situationer än ett par trasiga jeans dyker upp, att det kommer tillfällen när min trovärdighet kanske ifrågasätts. Det gäller att inte lova mer än man har belägg för, för en osanning har en förmåga att dyka upp när man minst anar det och hugga en i hälarna. Men lita på mig, jag fixar det också!

söndag 6 april 2014

tusen stjärnfall och en skön söndag

Ibland får dottern till det. Som meningen hon sa till mig när vi sa godnatt: "jag älskar dig som tusen stjärnfall". Otroligt poetiskt och vackert, det är svårt att kontra på den : )
Idag har vi haft en riktigt skön söndag, jag, dottern, katten och marsvinet. En tjejdag, maken var iväg på annat. Men iom min oerhörda förkylning (?!) stannade vi andra hemma. Vi har sovit på vardagsrumsbordet, virkat, lekt, shoppat på nätet, fikat, ätit sallad, grejat med påskfjädrar, ätit slarvmat, tittat på film, myst i soffan, lekt igen, virkat lite mer, sovit en sväng till...
Ja, vi alla gjorde ju inte alla sakerna, det var lite olika. Ingen av oss ville ut i det Göteborgsgrådaskiga vädret, katten fick jag bära ut och placera henne på lagom avstånd från huset. Vilket, om sanningen ska fram, blev en meter ungefär. Sedan ville jag inte gå längre. *mes*.

Åh, jag glömde ju nästan en aktivitet idag; grötgeggandet! För artrosfingrarna! Det får jag ju inte glömma. Receptet är nu förfinat, framädltat till fulländning. Man förbereder för att koka en rejäl portion havregrynsgröt. Så gör man dubbelt mot det man först tänkt. Ett av tricken är att inte låta den koka för länge, ska vara al dente. Sedan häller man i en rejäl skvätt finolja, rapsolja eller olivolja spelar  ingen roll, man tar det man har. Kvalitén är viktigt. Till sist, eller i mitten, dustar man i vaniljsocker. Kan tyckas onödigt med det är det inte. Det är för lukten. Doften. Det luktar mycket godare med vanilj i, men det är ju en smaksak. Luktsak, menar jag. Ja, så värmer man på gröten varje dag, eller när man behöver dem, stoppar ner sina onda fingrar och geggar runt. Fantastiskt skönt! Och billigt, och billigt gillar vi!

lördag 5 april 2014

Ni män pratar...

Ni män pratar om att vara bakis. Men ni ska veta hur det känns när en kvinna är riktigt förkyld. 
Jag kan tåla ganska hög dos smärta, gnäller inte över smärtsamma undersökning med långa nålar eller när jag får elchocker i armarna. Inte heller klagar jag över att vara unik pga Världens Sämsta Axel, eller när jag fastnar i kläder i provrum och får ringa efter förstärkning. Men när jag är förkyld. Då är det synd om mig. Då blir jag gnällig och självömkande, klagar och grinar. Ibland förstår folk inte hur jag kan hålla mig så positiv när jag har en parasiterande ondaxel. Näe, det fattar kanske inte jag heller, det är säkert därför det går så bra. Men nu är jag förkyld. I alla falla lite. Tillräckligt för att gnälla. Känner obekvämheten smyga sig på mig i takt med förkylningen. Jag är sömnig och opasslig. Skulle helst ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men egentligen är jag så väldigt lite förkyld, så lite att det säkert är borta tills imorgon. Men ikväll, ikväll tycker jag lite synd om mig själv! 

fredag 4 april 2014

Ungdom eller tant, inget mellanting

Jag har svårt att veta hur man uppför sig i den ålder jag befinner mig i. Brukar pendla mellan tant och tonåring ungefär, utan stopp på mitten. Där min egentliga ålder är. Alltså, en del av mig längtar efter de rave-fester jag aldrig varit på, rockfestivaler jag älskar, dricka öl på dåliga gatan i stan, gå på fest och dansa tills solen går upp. Ungefär halva mitt mentala jag har cravings för detta. Min kropp protesterar, och hänvisar till ryggoperationer, axeloperationer, onda leder m.m. Då tar mitt andra jag vid, min inre handarbetstant. Hon som låter sig hänföras av spännande virknålar från förr, hon som älskar att krypa upp i soffan med filt, pepparmyntste och ett virkprojekt. Hon som slår frivoliteter med samma energi och glädje som dottern slår frivolter. Hon vars dröm är att kunna knyppla, och älskar att prata handarbete med andra handarbetstanter. Gärna i kategorin 80+. Mina två jag kolliderar aldrig, de lever i parallella inre världar i mig. Det känns fint.

Här är en bild på mitt senaste virkprojekt, inspiration från boken "virkat för män" men med delvis eget recept. Cykelsadelskydd till min älskade make. Tror han blev glad - passar hipstern i honom : )

torsdag 3 april 2014

Pavlovs marsvin

Dottern har ett marsvin, som heter Äsmiralda. Ja, hon stavar sitt namn så. Ungefär som människor som antingen döper sitt barn till ett vanligt namn med konstig stavning, eller som ändrar stavningen i sitt eget namn så det ska bli mer exklusivt och originellt. Äsmiralda valde att stava sig med Ä och I. 
Som alla ensammarsvin (endamarsvin?) är Äsmiralda en smula bortskämd och van vid att alltid vara i centrum och få sin lilla mattes fulla uppmärksamhet. Egentligen ska ju marsvin vara flera, men Äsmiralda har allltid varit själv, från det att hon var liten unge. Dessutom är hon uppe och med i vår lilla familj väldigt mycket. Katten Doris och Äsmiralda är goda vänner. Doris brukar slicka Äsmiralda så hon blir ren och fin, Äsmiralda brukar försöka äta ur Doris matskål. De är kompisar helt enkelt! 

Som så många andra marsvin har Äsmiralda lärt sig känna igen olika ljud från oss, vad som betyder mat, och när det lönar sig att skrika högt tills man får sallad. Kylskåpet kan man t.ex. inte öppna utan att bli avslöjad, sirenen Äsmiralda larmar i högan sky! Har maken varit och handlat är det samma sak, så fort hon hör honom parkera bilen i carporten och gå in sätter hon igång och tjuter. Det roligaste är att hon lärt sig identifiera oss familjemedlemmar, och vet precis när det är värt att sätta igång med sitt skrikande. Likadant om mina föräldrar är här, Äsmiralda vet att min mamma brukar ge henne sallad och skriker när hon hör henne i köket. Men jag kan samtidigt ha varit i köket hur mycket som helst och marsvinet säger inte ett pip. Däremot har hon sin noga uttänkta strategi när det gäller mig. Varje kväll, när jag säger god natt till dottern på nerevåningen och stänger hennes dörr börjar Äsmiralda sitt skrikande. Högt som tusan!! Men bara då. Hon vet att jag ger henne salladsaker på direkten, så hon blir tyst och dottern får somna i lugn och ro.  Pratar jag och dottern om något annat nere på dotterns rum hörs inte ett ljud från marsvinet. Men till orden "god natt, sov gott, jag älskar dig," sätter hon igång. Men hon är användbar också, vi har kommit på att hon gillar visst ogräs som växer i makens kryddodlingslåda. Sedan att det råkade slinka med lite dragon ner i runda lilla marsvinsmagen är svinn man får räkna med : )

onsdag 2 april 2014

En plugghästs uppgång och fall

 Som barn var jag en "duktig flicka i skolan". Pluggade snällt på mitt rum, fick bra poäng på prov, bra betyg... Ja, ni fattar. Lite lätt plugghäst, men inte så det störde. Men på något sätt späddes detta ut ju äldre jag blev. Jag pluggade mindre och mindre, och på gymnasiet var jag ganska hopplös i många ämnen. Jag fattade inte meningen med det jag läste. Gick N (naturvetenskaplig linje) och upptäckte att de ämnen som var ämnesspecifika var långt ifrån min förståelsehorisont. Visst, kemi och biologi var kul, det var ju i alla fall på riktigt. Men matten! Och ännu värre - fysiken. Huvaliamej, varför  skulle jag lära mig massa ovidkommande teorier och hypofyser om hur saker och ting k a n s k e hängde ihop. Hur gjorde det mig och mitt liv bättre? V.S.B, det kunde jag ibland köpa, men V.S.V.... Vadå, Vilket Skulle Visas? Det var ju inte ens sant, ingen kunde bevisa att tesen stämde!! -Hallå, det kan ju vara helt på något annat sätt, jag kanske visar motsatsen till antagandet! tänkte jag för mig själv. Och det gjorde jag nog med, på mitt eget vis. Genom att ha en betydligt större andel fel än rätt på proven. Och ofta med motiveringar och förklaringar till frågorna som fick läraren att vrida sig av skratt, och slita sitt hår. Till slut fick jag nog, och ville inte ens ha tillbaks mina fysikprov. Smart som jag var bad jag en pålitlig klasskompis ta mitt prov när vi skulle få tillbaks dem, skrynkla ihop det (utan att titta) och slänga i närmsta papperskorg. Själv tog jag en liten skolk den lektionen. Det var värt en prick. Vi fick prickar vid skolk, inte för att jag hade så många, och de som jag hade var kvalitativt utvalda. När vi skulle få våra slutbetyg i trean på gymnasiet grät klassläraren (som också var vår lärare i matte och fysik) när han gav mig min tvåa i fysik. Men eftersom han var en god och snäll man fick jag trea i matte, troligtvis stans svagaste trea, men ändå. Jag var jätteglad över min fysiktvåa och mattetrea, eftersom jag nog inte var värd dem.

Hur som helst, nu pluggar jag igen, efter ett universitetsstudieuppehåll på 15 år ungefär. Är inne på termin fem av sex av min utbildning, och har på något sätt återfunnit min barndoms inre plugghäst. Det är kul att plugga! Förra hösten dubbelpluggade jag, hade 13 skriftliga examinationer på en termin. Och var, nästan skämsigt, klar i god tid innan alla deadlines. Det var då det... Nu, denna terminen har plugghästen i mig återigen mattats av, och jag hittar tusen roligare saker att göra än att plugga vetenskapliga teorier. Jag känner mig jagad av deadlines och omger mig med böcker som heter saker som "tolkning, förståelse och vetande". Idag sov jag tex på min pluggtid, innan dess totade jag lite halvhjärtat ihop en ansökan till Försäkringskassan, och satt i solen. Men imorgon, DÅ ska jag plugga duktigt : )

tisdag 1 april 2014

Katten på sorken, dottern på sorken, sorken på dottern, dottern påkatten...

Dottern är en djurvän av högsta klass. Inget djur är för obetydligt att gillas, är hennes motto. Det gäller  alla djur i allmänhet (utan fästingar, myggor, blinningar och löss) och vissa djur i synnerhet. Alla djur ska dessutom räddas. Där in räknas i allra högsta grad skogens alla möss och sorkar. Problemet är att hon har hård konkurrens där av gatans katter, och särskilt då min lilla katta Doris. Doris älskar också sorkar och möss passionerat. Hon kan leka med dem i timmar. Det kan nog dottern också. Idag möttes återigen deras viljor i en kamp om en sork.

Jag och dottern kommer hem från dotterns skola, precis när läxan halas fram ute i solskenet får vi se att Doris beter sig mystiskt, och smyger på något under makens kryddodlingsträlåda. Dottern kikar under, konstaterar "det är en sork", och hämtar en tom pepparkaksburk och vantar. Rutinen är liksom inarbetad i ryggmärgen. Hon har gjort det förut, kan man säga. Well well, dottern ligger på mage med vantar och pepparkaksburk i ena ändan av trälådan, katten ligger och gräver med tassen under samma låda i andra ändan. Ser görkul ut!! Dottern vinner, och håller triumferande fram sötaste lilla tjockissorken i mitt ansikte. Där vill jag inte ha den, utan skickar ner ekipaget till gräsmattan. Katten fattar ingenting, utan fortsätter leta på vår uteplats efter sin sork.
Dotter och sork leker ett tag, sedan smiter sorken in under altanen. Dottern kommer upp, halar återigen fram läxan på bordet. Precis när hon ska börja kommer katten stolt springande - med sorken i munnen!! Släpper ner den i grannen-mitt-emots rabatt. Sorken verkar död. Jag "det är inte din sork, denna är ljusare och smalare". Vill ju liksom inte att dödsorken ska vara samma som dotterns leksork. Dottern "den blinkar", och störtar iväg efter vantar och pepparkaksburk igen. Katten sitter och vaktar. Dottern närmar sig, böjer sig fram, då far sorken upp och iväg med ett språng!! Katten och dottern kastar sig springande efter den, fortfarande i grannen-mitt-emots rabatt. Dottern vinner, och visar triumferande fram pepparkaksburken med en liten pigg tjockissork i. Helt oskadd. Sedan leker de fint, dottern och sorken, hon bygger mysig koja åt den, den kryper in i hennes jackficka, och de har en fin stund på berget. Katten håller sig hela tiden i närheten, trots att dottern ropar "Doris, gå härifrån, du stöööör oss!" Antar att sorkens öde redan är skrivet i kattugglornas stjärnor, men den slapp i alla fall undan en leksugen katta med nyvässade klor : )
Här gosar dottern med sorken, (med vantbeklädda händer, jag är lite skeptisk till sorkar och möss) katten smyger på dem.