söndag 29 juni 2014

Rökelse + brandvarnare = ?

Igår fyllde yours truly år. Lika kul och uppiggande varje år det händer! På de senaste 7 åren har jag fyllt år på annan ort 4 gånger, fast inte på samma ställe. För 7 år sedan sammanräffade min födelsedag med att jag och maken fick träffa vår dotter för första gången, i Kolkata/Indien. En dag som jag ofta plockar fram ur minnesdelen av hjärnan. Tänker, känner, återskapar minnena därifrån. Kommer ihåg lukter, ljud och känslor. 
Tre gånger efter det har min födelsedag sammanträffat med adoptionssommarläger, i år i en djup del av Småland. En lika rolig som regnig helg, med horder av trevliga människor och glada barn från världens alla hörn och kanter. Maken och dottern uppvaktade ståndsmässigt på morgonen, komplett med skönsång, ballonger, pucko, skumraket och en hel massa presenter. Jag älskar att få paket och presenter. Ä L S K A R det alltså!!!! Är mao mycket strategiskt uttänkt att fylla år mitt i midsommarrean... : ) 

På vårt hotellrum spreds igår en ganska (läs mycket!) obekväm lukt, säger inte från vad eller vem. Men gott luktade det INTE. Så, vad att göra? Maken kom på den lysande idén att tända en av min nyinköpta rökelsestickor. Sagt och gjort, vi tände rökelsen och genast spred sig en god rökelsedoft runtomkring i rummet. Om ni är på alerten nu kommer ni snart på samma sak som maken, varför detta var en sådan dålig idé. -Är ni med? Vi är alltså på ett hotellrum och har tänt rökelse, vars rök spred väldoft i hela rummet... Steg mot taket...Mot brandvarnaren...!! -Shit, brandvarnaren!!! Såklart den kunde gå igång, och det mycket snart, av rökelseröken. Skulle ju vara oerhört pinsamt. Familjen agerar, som vanligt i såna situationer, snabbt och vältajmat: maken öppnar diverse fönster, jag spolar rökelsepinnen i kallvatten, och dottern står, ihärdigt och kraftfullt, och viftar med handduk under brandvarnaren samtidigt som hon försöker hålla för öronen ifall det börjar tjuta. Det gör det, tackolov inte! Och vi alla tre kunde pusta ut, mellan skrattanfallen : D

onsdag 25 juni 2014

Lycka för mig, lycka för dig

Ibland framställs lycka som något invecklat och komplicerat. Som är svårt att förklara och ta på. Troligtvis finns det fler definitioner på, och tankar kring, ordet lycka än det finns människor. 
Vad är lycka för mig? Vad är lycka för dig? Vad är lycka för oss i vår familj? För mina släktingar, mina vänner, mina landsmän, mina medmänniskor... Går ju såklart inte att svara på! Saken är den att lycka kan vara så många olika saker för varje enskild individ. Det jag upplevde som lycka idag, kanske jag skulle kalla något annat imorgon. Kärlek är väl en fin form av lycka?!



Förmodligen är det ett bra livsmål att varje dag, tex varje kväll innan man somnar, försöka tänka ut minst ett tillfälle under dagen där man kände sig lycklig. Eller i alla fall nära. Om man då märker att man dag efter dag, kväll efter kväll, inte hittar någon stund av lycka att tänka på kan det vara bra att träna sig på det. Att se, och hitta, små fragment av lycka, att lära sig uppskatta sitt liv som det är. Att inte vänta sig att lyckan ska komma rullande till en, utan att skapa sin egen lycka i sitt liv. Ett av mina livsmotton är "Man ska leva så länge man är i livet" i kombination med "Jag fixar det". Kanske ska jag lägga till "Lycka är ingenting man får, lycka är någonting man gör".

Idag var min lycka lättförklarlig och subtil: ett par leopardmönstrade Dr. Martens till under halva priset! I rätt storlek!! (Vilket inte är helt lätt med mina Kalle Ankafötter i stl ca 41) LYCKA ta mig tusan : D

tisdag 24 juni 2014

Varför är dagarna så långsega?

Jag är mitt inne i den långa veckan före semestern. En låååång semester i år, 9 vackra veckor. Men hur och varför är de sista skälvande dagarna så oändliga? Hur kan tiden bli så mycket längre när ledigheten hägrar, hur kan jag kännas så seg, trög och långsam? Liksom tömd på energi och initiativförmåga. Jag har, i ärlighetens namn, bara en futtig arbetsdag kvar. En. Och, i och med att jag jobbar deltid, är det i praktiken bara en halv arbetsdag kvar. 1/2 dag. Några få timmar. Känns ofattbart länge. Hur kan fredag känns så långt fram i tiden? 

Imorgon ska jag till Pedagogen för handledning inför magisteruppsatsen till hösten. Saken är bara den att min plugghjärna har sommarlov, kommer inte igång förrän i september igen. Jag får göra det jag gör bäst, improvisera och låtsas att jag har koll på vad jag pratar om. Funkar i nästan alla lägen. Min he(m)liga skill- att hitta små, snälla, vita lögner i olika nyanser. Men det är som att gå balansgång, vobblar man bara lite så ramlar man. 

lördag 21 juni 2014

Får jag vila mot din axel?

Jag var på vårdcentralens drop-in i torsdags. Dagen före midsommarhelgen. Kan säga att jag inte var direkt ensam. Men på ett sätt gillar jag väntrum. Allla är i ett sammanhang, i liknande situationer. Olika problem, men samma intentioner: Att få hjälp, att må bättre, att träffa någon som kan laga det som är fel i en.
 Jag tillbringade ett par timmar där i väntrummet, kilade då och då in till nån sköterska, till labb, till doktorn, och så en vända till. Studerade mina väntande medmänniskor i smyg. Vissa såg så ledsna ut, trötta. Andra sprang omkring och skrek efter en det ena, en det andra. Hittade till slut en leksak eller en bok som avledde dem, distraherade dem, fick deras uppmärksamhet. Dessa var barn. Andra var gamla, som jag kunde hjälpa med kaffemaskinen och bli lite hjältinna. Där jag satt i en soffa började jag bli så trött och sömnig. Då kom en äldre herre och satte sig bredvid mig. En sån där fin äldre variant av manssläktet, med vitt fluffigt hår. Som var välrakad, välklädd, välluktande och välbyggd. Hans  flanellskjortbeklädda axel såg ut som en sån där skön axel att somna emot. Jag satt och funderade på att fråga "ursäkta mig, får jag vila mitt huvud mot din axel en stund. Jag är så trött..." Men jag gjorde det inte. Såklart. Så gör man ju bara inte, det går inte för sig. 

Igår var det midsommarafton. Vi var på en förunderligt, vidunderligt, härlig midsommarfest. Yours truly festade till det med midsommarnaglar:
Och övertalade artrosfingrarna att virka midsommarblomdiadem till dottern:
Idag är det en riktigt bra midsommardag, och jag tror jag ska gå på min mammas linje: att införa annandag midsommar. För att, enligt mamma, få en ursäkt att äta fin mat och ha lite festkänsla en dag till!! 

onsdag 18 juni 2014

Sommarlek, familjeliv och köttglassbananer


På sommaren, under de där varma och sköna dagarna, blir vi väldigt familjära. Maken, dottern och yours truly. Vi leker liksom mycket med varandra. Spelar boccia och spelar kubb. Spelar fotboll och spelar volleyboll. Allt efter var och ens egen förmåga, ska tilläggas. Egentligen vill jag åberopa handikappstillägg, för sk*taxeln och artrosfingrarna, men varken maken eller dottern skulle nog bevilja det! Gott så.

 I måndags startade dagen på ett riktigt måndagstypiskt sätt. Exempelvis så tog kaffet slut på jobbet när jag ville ha det som mest. Inget bra. Enligt dottern blir jag sur utan kaffe i systemet, och troligtvis har hon rätt. Men väl hemma så var måndagssyndromet som bortblåst, för vem blir inte glad av att fylla 20 vattenballonger och sedan ha vattenballongkrig?!
Idag var det full fart på oss igen, sällskapsspel, såpbubblor, strandtennis, fika, hopprep, fotboll, bad i vattenspridaren. 
Maken och jag hade en rafflande volleyboll turnering, maken med skadat revben och jag med mina kroppsliga tillkortakommanden. Dessa kompenserar jag med en övertro till min bollkänsla, och en släng av hybris. "Du kan vad du vill, och när du säger att du inte kan så vill du inte". Sa en klok människa nångång. Jag instämmer.

Som uppmuntrande tillrop till dottern under vår fotbolls"match" ropade jag "schyssta bananer!"  Dottern hörde inte/kom inte ihåg vad jag sa, chansade och ropade glatt tillbaka till mig "köttglassbananer"!!

söndag 15 juni 2014

Jag vill också ha! Jag med! Jag med!!

Virkade ju klart dotterns gosekanin Hoppis lillasyster Hoppelina häromdagen.  Som tur är, för den uppoffring och den resa, artrosfingrarna gjorde, blev Hoppelina mycket uppskattad och älskad. Problemet är, att när en får något vill alla de andra också ha. Gosedjuren alltså. Bara i dotterns säng sitter närmare 15 gosedjur, alla tämligen besjälade. Och tämligen snackiga. Nu, ikväll tex, när jag godnattade dottern, var det många gosedjur som också ville ha virkade småsyskon... Många av dem föstod inte  ett "nej" först, och jag hade svårt att stå emot. Slutade med att jag fick en handfull beställningar. Artrosfingrarna protesterar vilt, och gick ut i organiserad strejk. Demonstrerar sitt missnöje. Så vi får se hur det blir framöver!
Idag tog vi en biltur längs Memory Lane, dvs Onsala, för yours truly.  Vacker del av världen, jag blev avskärmad och nostalgisk. Så många minnen som trängs med varann. Vi åkte till en av barndomens badställen, och fick en fin stund på stranden i solen. Själv koncentrerade jag mig på solbrännan, maken och dottern på krabborna. Både delarna lyckades. Dottern fiskade upp en stackare som blivit av med hälften av alla sina ben:
Stackarn! -Växer de ut igen? Inte vet jag, men hoppas det.


fredag 13 juni 2014

Trotsad artros

Jag vägrar låta artrosfingrarna bestämma över allt i mitt liv. Alltså, rent logiskt har ju mina fingrar levt drygt 40 år längre än artrosen, de har haft över 40 fina artrosfria år. Artrosen i sin tur har bara existerat i ca 1/2 år. Så vem vinner? Artrosen eller fingrarna? Eller min obotliga envishet? Enligt mina kära föräldrar var "kan själv!!" mina ledord som liten flickunge. Och varför ändra ett vinnande koncept, liksom. Den där envisheten är nog ett dubbelt biologiskt arv, plus socialt arv, plus inre och yttre påverkan från yours truly själv. 
Nu är det ju så att jag har en inneboende handarbetstant i mig. Som har sitt intresse i virkning. Min hjärna, mina händer och min virknål brukade förr samarbeta fint. Innan artrosen. Nu är det besvärligare och gör framförallt redigt ont i fingrarna. Men ibland så sk*ter jag i det!! Som nu på det sistone, tex. När dotterns gosedjur "Hoppis" bönade och bad om en lillasyster. Det kunde jag inte stå emot. Kanske var det dotterns önskan mer än Hoppis, men vem vet! Så i korta sekvenser och utan recept har den lilla kaninen växt fram. Fingerlederna har  gråtit, men dotterns Hoppis varit förväntansfullt glad. (Dottern med). Nu är den iaf klar, med långa öron och små tassar. Precis enligt Hoppis anvisningar

torsdag 12 juni 2014

Skolavslutning och Liseberg

Idag gick dottern ur ettan. Stor dag. Fin dag. Glad dag. Dottern går på en skola, som kan vara en av de bästa vårt land har att erbjuda. Iaf enligt yours truly's högst ovetenskapliga undersökning.
Efter sång och tal i matsalen fortsatte firandet i klassrummet. Höjdpunkten var när hela klassen visade upp sin dans till "what does the fox say".
För att fira dotterns sommarlov drog vår lilla familj till Liseberg. Maken o dottern med åkarmband, jag utan. Min axeln ogillar hårt och konsekvent allt som finns på Liseberg. Möjligtvis godkänner den parkbänkarna, jag testade mig igenom ett stort antal. Som en liten tant satt jag där, med handväskan tryckt i knäet. Sammanlagt åkte familjen massa åkturer, vissa av oss åkte mer än andra, vissa åkattraktioner åktes också mer än andra. Vi hann också med att äta alla obligatoriska saker, såsom spunnet socker, godisnapp, sur stång och glass. Dottern ville testa att fiska upp små gosedjur med en sån där robotarmsliknande grejs ni vet. Till synes slumpartad styrde hon den och lyckade fiska upp två items i ett drag! Själv blev jag sugen på M&M's, och testade lyckan för första gången (nästan) på ett godishjul. Vann stjärnvinst. Tittade noggrannt på hyllorna för att se om det möjligtvis fanns en Höganäspotatiskarott att välja på som vinst istället. I så fall skulle jag n a t u r l i g t v i s valt det. Utan tvekan. Inget snack om saken. Men icke, så det blev 2 kg underbart vackra och smaskiga M&M's istället. Synd! (obs. ironi)


tisdag 10 juni 2014

Inlägg #101

Hejhejhej, jag är tillbaka! Klarade mig en hel dag utan bloggning, men nu är jag på't igen. Tänkte starta mig en egen utmaning, att fortsätta blogga. Inte varje dag, men siktar på varannan. Med ev korrigering under semestern. Kanske blir det mer, kanske blir det mindre. Jag vill eg byta namn på min blogg, kanske också i ett annat bloggföretag. Företag? Domän? Vet inte vad det heter. Så, om någon vet hur man gör detta blir jag mer än jättetacksam för support!! Semestern... Yours truly har ju sommarlov nu, men inte semester för det. Men, jag måste tillstå att jag jobbar med en lätt släng av semesterfeeling. Kan bero på det vackra, varma sommarvädret. Det är varmt på dagarna och vackert på kvällarna. Titta vad fint det är från vårt fönster:
Sommarvacker kvällshimmel, eller hur?
Visst vill man bara sitta och sippa semesterdrinkar på balkongen, lyssna på kvällssjungande fåglar och beundra solnedgången. Att få beundra solnedgångar i lugn och ro när man har en kamera/fotograferingstokig make som  är däremot en logistik som inte går att sy ihop. Nähä, får då ska jag p o s e r a, med ryggen emot den vackra himlen. Tålamodigt står jag fint, foto efter foto, medan maken morrar och svär över nåt objektiv som inte håller vad det lovar. Jag försöker smygvända mig åt andra hållet, i hopp om att maken inte märker nåt. Vilket såklart är ett mission impossible, maker ser skillnad på min fram- och baksida av huvudet! Suckande poserar jag snällt vidare. Maken byter objektiv, sedan byter han kamera, sedan byter han successivt humör i takt med att utrustningen fungerar bra eller dåligt. Sammanbiten som en sjökapten på ett stormigt hav. (Ska tillägga att han bränner av foton på mig i detta nu, när jag sitter i soffan i en osmickrande position.) Gullig som han är brukar han komma med uppmuntrande tillrop till mig när jag poserar hit och dit. Och svag för smicker är jag, så det brukar fungera som bra bränsle till min fotouthållighet : )

söndag 8 juni 2014

I dit it - MÅÅÅÅL!!!

Sisådärja - 100 dagar av dagligt bloggande är till ände. Sad but true. Trodde jag det dag 1? Att jag skulle komma i mål? Jamenvisst, inget snack om saken. Det ligger i min natur, mina gener, min uppfostran och min personlighet. Jag är ingen slutare. Jag är en slutförare. Det ligger inte för mig att kasta in handduken i förtid och ge upp. En omutbar envishet har tagit mig dit jag är. Screw you som försöker stoppa mig, trycka ner mig, säga att jag inte kan. Ofta har jag levt efter devisen "du kan vad du vill, och när du säger att du inte kan, så vill du inte". En ommodulering av detta läste jag häromdan, i mitt första kursbrev på min diktkurs, "du kan vad du vill, och det du inte kan, kan du lära dig" Bingo! Yours truly i ett nötskal. 
Jag har haft mycket roligt med bloggen de här dagarna. Det började i soffan, en lördag i melodifestivaltider, och slutade 100 dagar senare, i samma soffa, på samma plats. Efter en underbar dag, där en av mina älskade "hemskingar", också känd som min systerson och fadderbarn, konfirmerades. En dag med härliga människor och härligt väder. En sån där dag, ni vet, när ens sinne bäddas in i glatt rosa fluff. Over and out for now. Ses en annan dag!

lördag 7 juni 2014

Hur handlar man i en mataffär?

Inser att en era snart går i stupet, blogg100 är inne på dag 99. Imorgon är det slut. Över. Finito. Men jag har under dessa dagar fastnat för bloggande. I många år har jag tänkt på att blogga. De senaste 10 åren i alla fall. Jag hade så mycket intressant på gång då, i olika omgångar: ryggsteloperation, adoption, studiemotivation... För att inte nämna följetången med min unikt katastrofala axel. Men den gled iväg, bloggstarten. Så tusen tack Blogg100 för att du sparkade igång mig!!
Däremot har jag märkt att jag inte blir privat i det jag skriver. Vissa bloggar liksom från insidan på sig själva, inifrån sitt liv, sina tankar, sina känslor och upplevelser. Det kan inte jag. Jag skrapar bara på den personliga ytan av mig själv, blottar små glimtar, och lägger ett skyddande lager av distans över. Men blogga, det kommer jag inte sluta med!!

Idag var vi på Coop, maken, dottern och jag. Det händer i stort sett aldrig. Maken är en handlingarnas man. Jag är hopplös i en mataffär, någon så ineffektiv som jag blir där, går inte att finna annorstädes. Och långsamt går jag, som i seg kola, hur mycket jag än försöker gå snabbare. Det går bara inte! Maken kan exempelvis skicka iväg mig att välja bröd. Eller ännu svårare, knäckebröd. Himmel o pannkaka, går ju inte att välja! När maken snurrat runt hela Coop och fyllt matvagnen, och sedan ska hitta mig och se hur det gick för mig med mina inköpsuppdrag, kan jag fortfarande stå och vela vid brödavdelningen...
Och när dottern är med förhöjs inte direkt effektiviteten direkt. Idag gick hon runt i ett pågående anfall av det 7 1/2åriga fenomenet "fnittersjukan". Oerhört smittsamt, måste jag säga. Hon petade in sitt pekfinger i min midja, och sa "Pet, pet, pet". Igen och igen. Och tyckte själv att hon var oerhört skojig. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig för skratt. Vi inspirerade liksom varandra! Hon fick iaf köpt sig en resväska, matchande med klänningen för dagen : )

fredag 6 juni 2014

Åskoväder...

Jag är rädd för åska. Och blixtar. Och mest av allt, åska+blixtar samtidigt. När allt lyses upp av dubbelblixtar, åskan dundrar så möblerna skallrar, då, då är jag som räddast. Som precis i detta nu. Regnhagel vräker ner samtidigt. Som tur är sover dottern. Hon är annars ytterst jätterädd för åska. Då får yours truly agera lugn och orädd mamma. Säga saker som "det är inget att oroa sig för". Precis det som maken lugnar mig med nu... Men fy sjuttsingen vilket oväder!!!! Tänker jag, och dricker min mojito i djupa, stora klunkar. I hopp om att den ska lugna mig. Jag blundar. Kikar fram bakom hopknipna ögonlocken med ett halvt öga. Då passar blixten på att blixtra till extra mycket. Varje gång jag öppnar lite grann. Jag kikar, blixten blixtrar. Men dottern sover sött. Med ungefär 1000 gosedjur i sängen. De var visst rädda för åskan de med!

torsdag 5 juni 2014

15 år av gift kärlek

Vi firar 15-årig bröllopsdag idag, jag o maken. Så sorry bloggen, du får inte så mycket uppmärksamhet ikväll. Den är vikt åt min käre man. Dottern ville såklart också vara med och fira. En stund. När det var barntillåtet. Hon förberedde sig väl, sydde en vacker krage (?) på fritids, planerade sin outfit, vilken musik vi skulle sätta på för att överraska maken, osv osv. Jag försökte, milt och snällt, förklara att bröllopsdag firar man med den man gifter sig med. Dottern blev bestört. Jag gjorde ett koomslag, och försäkrade att vi visst skulle fira med henne också. Såklart. Dottern "jag trodde ni skulle glömma mig..." Älskade älsklingsdotter, aldrig att vi ska glömma dig i något i våra liv. Lovar och svär.
Så dottern och jag gjorde kokosbollar (det ska man ha på bröllopsdag, sa dottern), tog på oss bröllopskläder (dottern ärvd tärnklänning, jag min bröllopsklänning inkl slöja o diadem, men utan smink), fixade drinkar (på balkongen, under tak, i ösregn), satte på min och makens låt (säger inte vilken) och så startade firandet. Noterbart är, att min klänning passar perfekt i år!! Vissa år har den suttit åt, vissa år har den varit lite säckig, men i år, i år var jag i exakt samma kropp som femte juni 1999!!
Visst inser jag att man på 15 år måste haft lite uppförsbackar, men det är isåfall inget jag kommer ihåg. Jag kommer bara ihåg de stunder jag minns, och mitt minne är fyllt av härliga, roliga, positiva, kärleksfulla, mysiga och fina stunder. Alltid med maken vid min sida. Och det, mina vänner, det är kärlek <3

onsdag 4 juni 2014

"Tänk positivt"

Det var de ord som mötte mig kl 08.30, när jag släntrade av bussen i stan utanför Pedagogen. En kille ropade just så: "Tänk positivt" och tittade rakt på mig när jag gick ut på busshållplatsen. Jag hajade till, hur kunde han, en vilt främmande kille, veta att jag skulle examineras idag? Och dessutom var proppfull av negativa tankar och känslor kring det? Men så trillade pengarna ner, och jag insåg två saker på en gång: 1) Han tittade på mig för att han skulle gå upp på samma buss jag gick ner från, 2) han pratade inte med mig, utan i sin mobil. Men lustigt sammanträffande var det allt!!
Dagen på Pedagogen blev låååång. Speciellt för yours truly, som redovisade sist i gruppen. Otacksamt. Inte helt smärtfritt. Men allt gick finemang. Tyvärr var jag för trött för att shoppa efteråt, hade tänkt att belöna mig själv med lite shopp. Istället tog det stopp. Med viss nostalgisk, och lätt vemodig, känsla gick jag långsamt bort från Pedagogen, nerför trapporna. (Missade trottoarkanten och höll på att stå på näsan.) Kommer ihåg när jag gick uppför de där trapporna för första gången, på väg till Första Dagen på Utbildning. Idag var, på sätt och vis, sista dagen. Nu är bara upploppet kvar, D-uppsatsen... Utan föreläsningar el.dyl. Men först - sommarlov!!!

tisdag 3 juni 2014

Ny dag, nya tag, nytt horoskop..

Jag får börja med att be om ursäkt för gårdagens blogginlägg, inte bara blev det kort, utan seriestripen jag bygde inlägget på fastnade inte : # Dessutom försvann ju hela mitt inlägg kl 23.57, när jag skulle publicera... Mao, jag och bloggen var inte kompatibla igår. Här kommer ett nytt försök med seriestripen iaf:
Jag tycker det är sååå bra!! Sitter på kylskåpet, delar magnet med zebravykortet från Barbro Lindgren. 
I övrigt går jag runt idag och väntar på att dagens Metrohoroskop ska slå in. Jag tror inte på mycket abstrakta saker, ex fysikaliska teorier, men Metrohoroskopet tror jag på. Berghårt. Så om det står såhär idag:
 "Överraskande förändringar är på gång - troligen positiva sådana. Frestas bara inte att onödigtvis utmana ödet." 
måste det ju betyda nåt riktigt bra. Eller hur? På jobbet var jag tex på väg att utmana ödet, men hejdade mig i tid tack vare Metrohoroskopet! Orden hade just transporterat sig med X2000-hastighet från hjärnan till tungan, där jag grog tar i nödbromsen och sög tillbaka orden igen. Blev bara ett "men" som slank ur mig! Så, om den delen av horoskopet slog in, måste den andra delen också göra det. Rent logistiskt. Så, - Hej överraskande positiva förändringar, kom hit! Walk my way"!! Vet inte om jag vågar läsa Metrohoroskopet imorgon, på morgonen. Innan jag ska grillas, opponeras, resoneras, kritiseras... ang en undersökningsplan inför DUppsats, i min speclärarutbildning, på Pedagogen.


måndag 2 juni 2014

Tjejer gillar rosa, eller???

Idag hände det som inte får hända när man bloggar och har en viss tid på sig innan inlägget ska publiceras - allt försvann!! Så detta är från mån 2/6, hoppas det godkänns av #blogg100!

Ovanstående strip hittade jag i dagens GöteborgsPosten. Visst är den bra?! Ibland behövs inte så många ord, för att då fram ett viktigt budskap.

 Fick mig att tänka till, när jag stod i duschen, kring hur jag tänkte angående färger och kläder som barn. (Jag tänker alltid bäst i en dusch).
Som barn, på 80talet ungefär, var min favoritfärg gul. Syrrans var blå. Jag hade nog, när jag rannsakade min barndomsgarderob där i duschen, inte ett enda rosa plagg. Möjligtvis en rutig kjol, men den brukade jag väga upp med min favvotischa med Monchichi på. Jag tyckte att rosa var töntigt, och att rosa kläder var ett tecken på svaghet. Urskiljningslöst dömde jag ut alla till svaga mesar, som hade ljusrosa kläder, eller rosa som favoritfärg. Urskiljningslöst! Skulle ju aldrig funka kring dagens barnmode... Men det där har svängt på senare år, till mig stora glädje. För även om man kan bli väldigt mätt på alla kläder med djurmönster för stora och små, signalerar exempelvis leoparder styrka och modighet. Konstigt nog hänger inte så mycket  leopard-/zebra-/tigermönstrade kläder på kill/mansavdelningarna inne på klädaffärer. Är det tjejigt? På samma sätt som rosa ofta har setts som en tjejfärg? Inte av yours truly, det ska tilläggas. Jag tycker det är fritt fram bland barnkläder, allt är för alla, och ska inte behöva delas in i tjej- resp killavdelningar!!




söndag 1 juni 2014

Att vara en del av en flock

Marsvin är flockdjur. Det är förvisso oomtvistligt. Men vem bestämmer vem, eller vilka, som ingår i ens flock? Vad är pk i marsvinens samhällen, är de öppna för andra kulturer, eller stänger de sina dörrar för dem som inte liknar de själva? Var står de? Hur hanterar de individer olika dem själva?

Dottern har ett marsvin, Äsmiralda (ja, hon stavas så, det har dottern bestämt redan som 4-åring). Äsmiralda var ensam i zooaffären, enda marsvinstjejen i sin kull, och inte van att bo i ett marsvinssamhälle. Hemma blev dottern snabbt Äsmiraldas favorit bland oss i hennes människoflock. Det är bara dottern som får Äsmiraldapussar på munnen, inte så lite heller. Jag har försökt, men det lilla marsvinet bara rynkar på näsan, förlåt nosen, och fnyser åt mig. Inga pussar där inte. Men öppnar jag kylskåpsdörren, då minsann, då duger jag!! Då blir det ett himla liv, Äsmiralda skriker som en stucken gris : )

Men det finns faktiskt en individ till, förutom dottern då, som ingår i Äsmiraldas flock. Min katta, Doris!
Här ligger de och gosar på vårt matbord.

Ibland äter de samtidigt, ur Doris matskål. Men det får Äsmiralda egentligen inte göra, är visst inte nyttigt med katttmat för små marsvin. Så vi avbryter efter ett par bitar. Men gulligt är det! Annars brukar hon, sittande på GP på köksbordet på morgonen, försöka ge sig i kast med dotterns frukost. Sätter tassarna på frukostskålen, och norpar cornflakes. Har dottern tex Proviva i glaset, blir Äsmiralda som tokig. -Ge mig, ge mig!! skriker hon, och sätter sina envisa små tassar på dotterns glas. Har hon tur, och vi andra otur, lyckas hon välta det. Medans jag, stressat och småsvärande tyst för mig själv, torkar upp, fnittrar dottern bakom handen och marsvinet sörplar glatt Proviva från bordet.
Men kanske kan vi lära oss något av Äsmiralda? Vissa politiska partier borde det iaf. Det är inte bara de som är lika oss själva som kan ingå i våra flockar : )