fredag 13 juni 2014

Trotsad artros

Jag vägrar låta artrosfingrarna bestämma över allt i mitt liv. Alltså, rent logiskt har ju mina fingrar levt drygt 40 år längre än artrosen, de har haft över 40 fina artrosfria år. Artrosen i sin tur har bara existerat i ca 1/2 år. Så vem vinner? Artrosen eller fingrarna? Eller min obotliga envishet? Enligt mina kära föräldrar var "kan själv!!" mina ledord som liten flickunge. Och varför ändra ett vinnande koncept, liksom. Den där envisheten är nog ett dubbelt biologiskt arv, plus socialt arv, plus inre och yttre påverkan från yours truly själv. 
Nu är det ju så att jag har en inneboende handarbetstant i mig. Som har sitt intresse i virkning. Min hjärna, mina händer och min virknål brukade förr samarbeta fint. Innan artrosen. Nu är det besvärligare och gör framförallt redigt ont i fingrarna. Men ibland så sk*ter jag i det!! Som nu på det sistone, tex. När dotterns gosedjur "Hoppis" bönade och bad om en lillasyster. Det kunde jag inte stå emot. Kanske var det dotterns önskan mer än Hoppis, men vem vet! Så i korta sekvenser och utan recept har den lilla kaninen växt fram. Fingerlederna har  gråtit, men dotterns Hoppis varit förväntansfullt glad. (Dottern med). Nu är den iaf klar, med långa öron och små tassar. Precis enligt Hoppis anvisningar

2 kommentarer:

  1. Tack!! Jag älskar eg att virka, är grymt sur på artrosen i fingrarna som stoppar mig...

    SvaraRadera