torsdag 31 mars 2016

Och...fail...shit

Nähädå, säg den disciplin som varar. Igår vaken, idag halvsovande. Att jag aldrig lär mig. Kan inte skriva något intressant ikväll, sorry älskade lilla blögg. Sorry alla mina läsare av blöggen, ni får vänta nån dag innan ni får den rafflande infon hur det gick när jag träffade på maken (innan vi var ett par alltså) de första gångerna. Men jag lovar, det kommer!
Nu måste jag ursäkta mig och dra mig tillbaka till min kammare.
O and o, lilla blöggen


onsdag 30 mars 2016

att lida av ansiktblindhet

Yes! Mission accomplished. Lyckades komma ihåg att blogga innan jag var i sovande tillstånd ikväll : )

Jag vet inte om jag redan skrivit om en stor svårighet i mitt liv. Såhär är det. Min filosofi är ju att man inte ÄR en funktionsnedsättning/skada/sjukdom. Det är något man HAR, oftast helt ofrivilligt och utan till glädje eller gagn på något sätt. Så ser jag på mina nedsättningar, jag försöker få dem att inte bli funktionshinder i min vardag. Det går lite olika med det, beroende på situation och omgivning. Men en sak LiIDER jag faktiskt till och med av. Det är min ansiktblindhet. Jag försöker och försöker se till att detta inte ska bli ett hinder för mig, inte en black om foten, eller ett nederlagsbetonat fenomen som får mig att bli socialt osäker och bete mig konstigt. Men det är faktiskt svårt. Kan liksom inte hjälpa't. Vet sällan om jag känner/känner igen en person eller inte. Det blir ofta pinsamma situationer i arbetet, kalas, fester, bland grannar, kollegor, och mer avlägsna släktingar. Ibland vinkar jag glatt från bilen åt en helt främmande människa, ibland missar jag att vinka åt någon som jag känt länge. Ibland på fester eller släkttillställningar hälsar jag fint och tar i hand med sådana som jag känner, ibland säger jag ett nonchalant hej åt någon jag borde ta i hand med, och ibland kramar jag främlingar. Jag säger mitt namn åt dem jag träffat förut, och säger inte mitt namn åt andra som jag bara tror att jag har träffat. Och allt detta är ju så förbaskat pinsamt!! Jag skäms verkligen, men kan inte hjälpa det. Jag försöker med alla tricks jag läst om, men det är hopplöst att memorera kläder, glasögon och frisyrer - folk klipper ju sig! Och dessutom byter de både kläder och glasögon ibland... Det är lättare när jag pratar om min ansiktblindhet, att jag är slav under dess förtryck. Då är de flesta gulliga, överseende och förstående.

Men värre var det när jag var tonåring och gick på discon i stan. Ni vet hur det var. Jag spanade in en kille och med lite tur spanade han tillbaka. Det blev tryckare. Killen ifråga kom fram, frågade om vi skulle dansa (jag var alltid och genomgående för feg för att fråga), vi dansade och det var trevligt. Kanske hängde vi ihop lite under kvällen, och i bästa fall frågade killen efter mitt telefonnummer. Till familjen hemtelefon alltså, detta var långt innan jag flyttade hemifrån och ännu länge innan mobiltelefoner var uppfunna. Eftersom jag dessutom har röstblindhet ville jag bli uppringd, inte ringa upp. Har ofantligt svårt att känna igen röster över telefon. (En gång dejtade jag en kille bara för att jag alltid hörde när det var han som svarade i telefon hemma hos sig!)
Well, det var en parentes. Jo, och när killen kanske ringde och ville ses igen kom mitt nästa hinder. Hur i hela friden skulle detta gå till? Att känna igen en person som jag bara skymtat i discorök inne på ett stort Gbgdisco verkade stört omöjligt. Att dessutom bestämma en mötesplats och ses där var upplagt för ett stort, fett misslyckande. Alltså löste jag det med att försöka få killen att köra hem till mig först. Att dra hem en relativt främmande kille till min familj kändes mindre pinsamt än att inte känna igen honom vid t.ex. Koppamärra. Killarna gick förvånansvärt ofta snällt med på detta, och av min ansiktblindhet märktes ingenting. Förutom för mig själv då, för ofta var killen jag gick på dejten med rätt olik killen som jag träffat på discot. Tror jag. 

Imorgon kanske ni får höra hur det gick när jag träffade maken de två första gångerna...
 T.b.c

tisdag 29 mars 2016

Dags för skärpning

Inte att ni ska skärpa er, käraste läsare, utan jag. Nu undrar ni väl outhärdligt nyfiket vad det handlar om? Jo, min odisciplinära bloggtid. Såhär är det. Jag bloggar i stort sett till 100% för sent på dygnet. Ni vet, då när en är så trött att hjärnan känns som om den är full av äppelmos och svammel. Och då blir det oerhört lite vettigt skrivet. Dessutom så har idag hunnit bli imorgon, min hjärna har tryckt på "switch off"knappen, och ögonlocken verkar insnöade på att vara stängda. Mao, jag sovbloggar...
Inget att göra, vi ses ju imorgon igen : )

måndag 28 mars 2016

Nervös väntan

Min nya bok har börjat säljas, igår signerade jag de första exemplaren. Den första köparen av ens nya bok blir alltid lite speciell, och hemlig. Är inget personen ifråga brukar få veta, den vinner liksom inget flådigt pris för det. Bara en plats i mitt minne (i bästa fall, ska tilläggas). Men när en håller sin nyförlösta (läs nytryckta) bok i tassarna för första gången bleknar liksom allt slit bort i fjärran. All stress, press, slit, vånda, genomläsande, korrande om och om igen är förlåtet och förglömt. Nu är den ju här!

Den nya boken ser så fin ut, jag är galet nöjd när jag ser den. Däremot har jag inte vågat läsa... Inget konstigt med det, jag har inte läst någon av mina böcker när de varit klara. Bara den första, men det beror på att jag haft sagoläsningar massa gånger med den på olika event och bokhandlare. Jag vågar liksom inte läsa, är rädd för att hitta felaktigheter eller annat krafs insprängt bland orden.
Några som läser ens böcker däremot är recensenter. Vissa är tyckare, andra är bloggare, några är bibliotekarier, och det brukar vara positivt och roligt att läsa hur de tolkar ens alster. Men en person har stort inflytande över bokens biblioteksomfattning i sina händer. Nämligen hon eller han som recenserar för Btj. För den recensionen läses av alla bibblor i Sverige, och så bestäms vilka som ska köpa in den. Spännande. I alla fall om boken blir väl emottagen...
Så den recensionen väntar jag på nu, borde komma inom relativt kort tidsrymd.

Jag önskar min kära bok, Naturväktarna och den vita räven, all lycka till med såväl recensenter, som läsare, skolor, bibliotek och bokhandlare. You rock the world!

söndag 27 mars 2016

Gonattblöggvisor

Yours truly har svårt för det där med tidsomställning, vet inte vad klockan är i faktisk tid. Tex just nu är jag supertrött, men vet inte om jag var tröttare än såhär samma tid igår, eller mindre trött. Alltså, hur trött ska jag vara i förhållande till hur trött jag är?
 Vad passar då bättre nu än gonattvisor! Jag började trött-tänka på hur dessa skulle kunna utformas med adress till blöggen. 

Kanske såhär ungefär:
När blöggen har lagt sina elva små läsare
och bundit fast dem vid orden
då skriver den sakta för elva små läsare
de vackraste ord den känner 
ho ojojojoj blögg
ho ojojojoj blögg
ho ojojojoj blögg blögg
ho ojojojoj blögg.

Eller såhär:
Goodnight blöggen it is time to go
goodnight blöggen it is time to go
your readers read you, they really love to
but goodnight blöggen ändå.

Eller kanske såhär:
Blöggen ska skrivas nu och va' snäll
annars kanhända blöggen får smäll
inte va' stygg och trilskas sådär
ser inte blöggen, yours truly är här.

lördag 26 mars 2016

hjärnan vs kroppen

Min hjärna vill alltid något helt annat än vad min kropp har lust med. De två battlar ständigt om vem som ska bestämma över mig. Oftast säger hjärnan "Ja" och kroppen "Nej". Hjärnan säger "Ja, det vill jag", medan kroppen sätter käppar i hjulen med sitt "Nähädu, det tänker jag INTE göra".
Så vem lyssnar jag då på?
Halvsvår fråga.
Alltså, jag vill ju oftast som min hjärna, vi är relativt välsynkade och eniga om hur vi vill leva vårt liv. Det vill säga; okomplicerat, aktivt, påhittigt, kreativt, bejakande, vänligt. Men kroppen är som en grinig surkärring ibland. Ni vet, en sån där trist sak som bara vill sitta i sitt soffhörne med ett komplicerat broderi och örtte och gnälla över alla små gnällbara ting som kan tänkas finnas. Ofta försöker vi övermanövrera bort surkärringen, jag och hjärnan, och tvingar kroppen till glada små JA. Och det går faktiskt, tro´t eller ej. Det gäller bara att bestämma sig för vem som ska bestämma, vem som är bossen över en själv.

Som idag, när yours truly hängde med till simhallen. Simborgarmärket skulle bärgas av dottern och hennes kusiner. De simmade sina längder u.a och med bravur. Även syrran simmade som en fena. Själv styrde jag min kropp framåt i en slags egenkomponerad simvariant. Ömsom enarmad bröstsim, ömsom flytande ryggsim med småsparkar, ömsom ett egnenkomponerat och enarmat crawlliknande simsätt, ömsom hitta-på-sim och ömsom gick jag på botten. Kvitt samma, en 200ing bidde det i alla fall, fast på mitt eget sätt. Alla sätt är dåliga utom yours trulys sätt, som jag brukar säg´. En sanning värd att minnas.

Men trampolinen sparar jag till en annan gång, en vill ju liksom inte överglänsa för mycket ; )

fredag 25 mars 2016

En tanka i tiden

Vi är fortfarande på finaste Öland. Bästa föräldrarna, käraste syrran, älskade hemskingarna, maken, dottern, hunden, kattan och yours truly. En härlig och osalig blandning, bara svågern saknas. Eftersom hjärnan har lite blöggidétorka, fick jag idag ett uppslag från systersonen. "Skriv att du längtar efter sommaren och är trött på detta nu", med avsändare till ösregnet utanför. Sagt och gjort, och eftersom jag har en fling på japanska versmått atm, blir det i form av en tanka.

Tanka: kom
Kom kom sommaren
trött på vårslask och grådis
trött på kala träd
kom kom små sommarfräknar
det finns plats för er alla.

torsdag 24 mars 2016

Hälsningar från Blåkulla

Tror i alla fall att det är där som jag befinner mig. Blåkulla. Påskön. Öland. Dessa tre torde väl vara same same, eller vad tror ni - mina alla kära läsare av blöggen. För här håller yours truly till hela påsken, på min favoritö i mitt favoritland. Öland. Älskar Öland. Beror i ärlighetens namn till stor del på att mina finälskade föräldrar bor här. Men också för att luften är lätt att andas, naturen outstanding, mentaliteten är trevlig och dialekten medryckande. När Ölandsbron siktas känner jag stresspartiklarna fly från både hjärna och muskler. Sömnig brukar jag också bli här, Ölandsluften innehåller små, små dammkorn av sovpiller. Så over and out och gonatt kära lilla blöggen.

onsdag 23 mars 2016

Beställningshaiku om #Göteborg

När hjärnan är tömd på bloggidéer har väl vi alla bloggare olika trix för att ändå kicka igång ett inlägg. Men när även den idébanken är tom då? Själv brukar jag dra till med en haiku, I love haikus. Och tankas. Ikväll är ämnet för haikun bestämd av maken, han fick rycka in som ställföreträdande haikuidékläckar. Ämnet blev Göteborg...

Haiku: Göteborg
Regnet på tvären
dricker öl på andra lång
inga sorger känns.

tisdag 22 mars 2016

ett tyst inlägg

Idag ska jag inte skriva någonting mer än detta. Det blir ett inlägg för att hedra offren i terrorattacken i Bryssel idag. En slags tyst minut. Ett tyst inlägg.

måndag 21 mars 2016

En sanning utan modifikation

I fredags var jag på ett möte med en instans i stan (Var inte lika suspekt som det låter), och fick lära mig en viktig sanning. Egentligen i ett mer riktat område än det allmängiltiga, men under helgen har denna sanning groddats i mig, slagit rot, och växt till en sanningsplanta som kan gagnas av många. För att inte säga av alla. Går att överföras till en massa olika situationer, aktiviteter, individer, mellanmänskliga möten etc. etc. Ju mer jag tänker på det, desto bättre blir det. Mötesledaren frågade mig och min chef efter mötet vad vi skulle ta med oss därifrån, och om det var något speciellt vi fastnat för. Då sa jag just detta. Denna sanning som han presenterade för mig. Här kommer den, håll till godo, alla mina kära blöggläsare.

Det man förstärker är det man får se mer av.

När man t.ex ska dana barn, hund, maka, make, föräldrar, chef, granne, svärisar, random människor på stan, frågar man sig själv: Det jag förstärker är det jag får se mer av. Och vad vill jag se mer av?
Jag tror det funkar också, är inte som nåt flummigt humbug likt homeopati. Här är det rejält bondeförnuft som gäller, och det gillar yours truly.

söndag 20 mars 2016

Här fuskas int'

Inte här i min privata bloggosfär, här ska inläggningarna in punktligt och tidsenligt varje dag. Trots att det liksom är okej att fuska, och inte skriva exakt varje dag. Det är bara att lägga in dagen efter och vissla som om det regnar. Men inte yours truly inte, nähädå. Driver en stans mest olästa blögg gäller det att få in sina inläggningar i tid, dagligdags. Om du en minut innan midnatt räknas som dagligdags. Kvitt samma om det inte står något som ens kan liknas vid vettigt eller intressant, inläggningen ska ändå in.

Annat är det med en novellskrivarkurs som jag hoppat på, i förhoppningen att lära mig skriva novell på åtta veckor. När jag fick höra att de veckliga skrivövningarna inte skulle skickas in för respons till kursläraren, utan att det helt var egna studier, tappade jag visst all moral. Yours truly började skolka och strunta i lektionsbreven. Nu lutar det nog t.o.m. åt en avhoppning, en ovanlig w.o. från min sida. Om inte fröken kollar mig så gör jag liksom inte läxan, så har det alltid varit. Och det är onödigt och meckigt att ändra ett vinnande koncept - eller hur?

lördag 19 mars 2016

#Ätaäppelmosrekordwannabe

Ett par minuter kvar av earthhour känns det ok att dra igång kvällens blögginläggning. Vi firade ståndsmässigt med Fiaspel i skenet av levande ljus. Retligt nog vann maken, som så ofta, och yours truly förlorade. Som så väldigt ofta. *sur* *skojabara* 

Dottern tävlade i betydligt svårare saker idag, det modiga barnet, nämligen gymnastik. Bom, barr, hopp och fristående. Mammahjärtat hamnar alltid lite här o där i halsgropen när hon gör krusiduller och grejer på barr och bom... Men måste erkänna att jag är grymt och djupt imponerad av gymnastdottern och de andra tjejerna i gruppen. Så coola!!
 Yours truly har iofs kunnat stå på händer och sådär, men nu är kroppen inte direkt mitt gymnastiska tempel. 

Jag får satsa mer på mitt briljanta intellekt och min kreativa själ. *skämt*.
Dessa två har iaf i stor samverkan kommit fram till en gren där jag borde kunna lyckas, och sätta Guiness Världsrekord. Att äta en burk äpplemos på rekord tid. Tror lätt att jag skulle kunna slå ett befintligt rekord, om det finns. Jag älskar nämligen äpplemos, djupt och innerligt. Tror inte att min äpplemosmage har någon botten, skulle nog aldrig kunna tröttna heller. Helst ska det vara min fina mammas mos, eller svärmors, eller typ mor Annas. Ska ta tag i detta snart!!

 To be continued...

fredag 18 mars 2016

milstolpar ftw

Livet är fullt av milstolpar, eller hur? Livstolpar. Ibland är de fler, ibland är de färre. På något sätt hittar man dem livet ut, men finns det positiva livstolpar även när man blir gammal? Det vet jag inte, yours truly är ju inte där än. Är mer mitt uppe i livet, och petar in en hel del livmilstolpar längs vägen. För barn och unga däremot, där kan man snacka om många livstolpar. Ujujuj. Vissa är så sköna när ens barn passerat, t.ex. potträning, andra är mer nostalgiska, t.ex. första dagen i skolan, ytterligare andra ger oro i magen, t.ex när barndomen fasas ut och den prepubertala eran fasas in. Där är vi snart. Dottern går sista terminen på lågstadiet nu, efter sommaren väntar det potentiellt tuffare mellanstadiet. För mig har det varit lugnt, skönt och tryggt när hon hållit till i lågstadiet med sina goa lärare där, själv tyckte jag om att gå i lågstadiet. Mellanstadiet och jag var inte lika kompatibla, och högstadietiden ska vi inte prata om. Livstolpar som var lättnande att passera.

Men som sagt, dottern är nu framme vid den suspekta milstolen Nationella Prov. Yours truly är en motståndlig motståndare till nationella prat i trean, tycker det är förkastligt att utsätta en nioåring för den pressen och stressen. Hur mycket vi än intalar henne att det inte spelar någon roll, att det inte är hennes kunskaper som mäts utan läraren förmåga att ligga i fas med Läroplanen. Spelar ingen roll, det är ändå eleverna som utsätts. Vem kom på den idiotiska idén med nationella prov redan i trean? Var det Björklöv eller? Hur som helst, efter det första provet i tisdags var dottern jätteglad och jättestolt. Ringde både mormor, moster och kusin för att sprida nyheten att hon minsann gjort ett nationellt prov. Inte öste ur mig min skeptisk och negativism över detta till henne då, nej då. Istället blev jag lite nostalgisk och gråtmild. Vår lilla flicka, lilla kärleksdotter, redan så stor att hon gör nationella prov... En sådan livstolpe hon är framme vid! Dottern skrattade mest åt mig, och klappade mig lite överseende på handen.

torsdag 17 mars 2016

Stackars blöggen

Ja, stackars lille blöggen som har ont i huvudet och är så trött ikväll. Nog bäst att, sscchh, lämna den ifred och vara tysta och snälla. Imorgon känner sig nog lille blöggen piggare igen, och vill aktiveras. Men nu ska den bara få vila...

onsdag 16 mars 2016

Vem jag är eller vad jag har

En av mina paroller är att göra skillnad på just dessa två - vem man är och vad man har. Helst ska dessa inte mixas för mycket, möjligtvis till en grusig blandning. Men inte till en slät smet. Låter det flummigt? Kanske det kanske. Men ändå så sant och viktigt. Såhär är det: du är vem du är utifrån de val du gör, inte utifrån de tillkortakommanden du råkar ha fått. Det du har valt med ditt liv är det du ska identifiera dig med, inte ev sjukdom eller skada. Ingen är en sjukdom, men alla kan ha en. Detta är naturligtvis överförbart på all skit man kan råka ut för i livet och som man inte har valt. Så jag har valt att göra en lista på vem jag är utifrån den jag vill vara:

makens fru
dotterns mamma
handarbetstant
författare
speciallärare 
mandolinspelare
sångwannabe
god väninna
kattmatte
delhundmatte
resenär
etc.

Visst är det nice med listor? Ska använda mig av det oftare, iaf positiva sådana. Fram för listor! Listor ftw! Listor känns 2016, fräscht och modernt. Eller hur?!





tisdag 15 mars 2016

Och en månhaiku

Hej blöggis! Idag tar vi något kort och kärnfullt va? Ett spänstigt litet kvällsinlägg. Helt enkelt en haiku, med tillhörande foto. Att fota och att skriva haikus är två hobbys jag jobbar på att utveckla, förfina, och förkovra mig i. Så det finns en överhängande risk för liknande inläggningar framgent.

Vårnatt:
Vårnatten lyser 
fullmånen lyfter himlen
stjärnorna sjunger.

måndag 14 mars 2016

som olja i min hjärna

I mitt arbete ingår en hel del handledning, vägledning, avledning, ledning... Kort sagt, en hel massa möten och samtal, där min roll är ett aktivt lyssnande och kreativt rådgivande. Det är arbetsuppgifter jag trivs väldans bra med, passar ofta yours truly som foten i galoschen. Problemet blir när en trivs lite f ö r väl med sitt arbete, och vill lite för väl att ordet "nej" villas bort ur ens vokabulär.

Exempelvis är min arbetsdevis "Jag löser det, inga problem" följt av ett bläddrande (!) i min phoine-almanacka efter en ledig lucka för detta lösande. Sedan fylls almanackan på undan för undan, med små prickar varje dag, för om det inte skrivs upp det glöms det bort i min väloljade hjärna. Har just i detta nu myntat ett nytt uttryck - oljeminne. (istf teflonminne alltså). Lättare att se sin hjärna som ett inoljat sammelsurium än som ett teflonbelagd sådant på nåt sätt. Känns softare.

Var var vi nu? Jo, just det. Minnet! Ja, alltså, jag gör små noteringar om vem jag ska prata med, när vi ska träffas, och var vi ska vara. Känner mig vuxen och duktig. Vuxenduktig. Saken är den att jag glömmer det viktigaste - varför vi ska träffas och vad vi ska avhandla. Så titt som tätt den senaste tiden dyker jag upp på rätt plats, i rätt tid, frågar efter rätt människa, men är som ett frågetecken inombords inför vad vi prata om. Känns lite onödigt, när jag faktiskt försöker göra rätt blir det ändå lite fel.  Kan vara en indikation på att jag har en liten smula aning för mycket att göra. Men likt det väloljade maskineri min hjärna fungerar som, så löser jag det också. Inga problem.

söndag 13 mars 2016

Jag - ett #fotofenomen

Jag har en kamera. I like it. En sak som både är användarvänlig för min vänsterarmade person, men samtidigt systematisk med diverse objektiv, filter och andra godsaker. Yours truly är bra på mycket, men en ohjälplig rookie när det kommer till kameratermer och dess inbördes beundran för varandra. Jag menar, hur flirtar bländaren med slutaren? Vilken relation har ISOt med vitbalansen? Och hur står det egentligen till i förhållandet mellan brännvidden och ljusinsläppet?

Idag blev jag sugen på att testa några lockande makrolinser som maken rotade fram. Det enda objektivet i hemmet som lockade med att vara både levande, färgglatt och framförallt blickstilla var en läcker bukett tulipaner. Som alla kära blöggläsare vet, så är just tulipaner det finaste en kan förära sina vaser med såhär i vårens begynnande. 

Hur som haver, jag drog igång mitt fotoprojekt med de luriga linserna. Betedde mig eventuellt något ovanligt, hade nämligen en liten trasselfluffig åskådare som studerade mina förehavanden och svårtydda uttryck med visst intresse: 

Tillslut tröttnade jag på att tulipanerna inte gjorde något spännande, hämtade en gorilla, och testade extremt långa slutartider. Tror jag. (Gorilla är ett stativ, gorillastativ. Heter så för att den kan klättra i träd tror jag. Iaf sättas fast i träd). Såhär såg riggningen ut: 

Tillslut tröttnade jag på det också, och tog med mig make, dotter, hund o katta ut i skogen. Det var roligare. Och javisst, kameran hängde med : )

lördag 12 mars 2016

En sen liten #haiku om våren

Klockan är nästan midnatt, och tiden för dagens blogginlägg rinner ut. Men en liten vårhaiku får plats perfekt, är precis lagom med tid kvar för det. En haiku om våren tar exakt åtta minuter, så håll till godo : )


Haiku: vårljuset 

Vårljusa strålar
kysser en vinterblek kind
fullkomlig njutning

fredag 11 mars 2016

Ett ickeinlägg

Käraste lille söteblöggen, ikväll lämnar jag w.o. Blir m.a.o. inget rafflande inlägg till dig idag, blir typ inget inlägg alls. Jag är ovanligt utschasad i hjärnan efter en tanke- och hjärnkrävande dag på jobbet. Men även ett ickeinlägg är väl ett inlägg, eller? Och no hard feelings va? Vi är väl vänner en sisådär 90 dagar eller nåt till, lilla blöggen, visst är vi det?! På återseende imorgon, over and out.

torsdag 10 mars 2016

I love sonetter

När andan faller på skriver jag en liten haiku. Eller en tanka. Eller, om jag är i riktigt bra flow och mood så blir det en sonett. Egentligen älskar jag att skriva sonetter, det är en härlig diktgenre. Tyvärr jag har kommit ur diktform den senaste tiden, men mitt vårlöfte är att ta tag i detta igen. 

Som inspiration bjuder jag er på en vårsonett som jag skrev förra våren, men som kan passa bra nu när vi går i vårväntans tider!

En sonett till vårens lov

Vårljuset har åter vunnit
mörkret tvingats till reträtt
vinterns vemod har försvunnit
vårluften är ljuvligt lätt

fåglarna sin partner funnit
sjunger vackert i duett
bygga bo de redan hunnit
äggen ruvas mjukt och tätt

kom du sköna vår så kär
lägg dig still på ängen här
njut av spirande grönska

allt återföds i vårens tid
naturen andas hopp och frid
vad mer kan livet önska?

onsdag 9 mars 2016

En ny idolisk förebild, A.W

Ta mig tusan, jag har fått en stilsäker idol. En förebild. En statyett som inte hör hemma på en piedestal utan på barrikaden. En kvinna som jag hett önskar att jag var mer som, och som jag har liknande drag av fast i en fegare, oupplystare och tystare upplaga.- Vem, vem? hör jag ropen skalla. - Vem har fått äran att bejakas med denna enträgna dyrkan?

Jo, ingen mindre än Årets kvinna 2016, Agnes Wold. Men sina 10 budord har hon slagit knock på mig, underbart att någon vågar sätta stopp för alla dumheter och farhågor som florerar i samhället. Ingen unge har väl dött av att smaka på en plastleksak? Och alla miljoner olika vitaminantioxidantpillerpreparat som ska prånglas ut som livsnödvändigheter, vad ska en med dem till egentligen? Och, viktigast av allt, ingen människa kan tänka sig frisk från en svår sjukdom eller skada!! 
Finns det någon läkare som sagt, - tyvärr du har fått herpes, men tänk 10 glada tankar om dagen så försvinner det? Skulle inte tro det! Och detta är inte yours trulys bladdriga tankar, de är även och framförallt Agnes Wolds.
Så här lyder juryns motivering till utmärkelsen:
»I en medievärld som premierar åsikter och bildsköna brudar, slog hon sig in i toppen och gjorde slarvsylta av myter om städning, amning och klimakteriet. På kort tid har professor Agnes Wold gått från stridbar förebild i den gubbiga universitetsvärlden, till att också bli hela Sveriges kärring mot strömmen. Nu tar hon sin rättmätiga plats som upplysningskvinna, rustad med forskning, förnuft och sarkastisk humor. Hon stärker och befriar, med kunskap och formuleringsglädje. Vårt behov av Wold är stort, mycket stort.«

Ord som flyter likt honung i min wannabe-själ. Jag vill vara mer som Agnes Wold. En light-Agnes Wold. Mitt nya mantra ska bli "what would Agnes Wold do?" Så alla ni förtjusande blöggläsare, läs om denna coola kvinna, och ta till er det hon skriver. Hon vet vad hon pratar om!

tisdag 8 mars 2016

att vara en dinosaur

Jag har aldrig tidigare delat med mig offentligt av en dröm. Kan tycka det är rätt tramsigt om folk sitter och berättar vad de drömmer, speciellt när  det är  ointressant. Andra människors drömmer har en tendens att te sig ointressanta i i öronen på åhörarna. Naturligtvis ska ingen av mina trogna läsare känna er träffade av detta, det här är en högst opersonlig tolkning av drömberättare. Varför skriver hon detta? undrar ni säker. Jo, jag ska låta ett undantag bejaka regeln och helt frankt berätta för er vad jag drömde i natt.
Maken och jag hade varit på en konstig danstillställning, där det mest anmärkningsvärda var att jag kunde dansa med båda min armar. Tråkigt och buggigt var det, så vi försvann därifrån. På nåt vis blev vi dinosaurier istället, två dinos i ett ökenlandskap, och som skulle dö ut. Såklart, det hade ju alla andra gjort. Det var torrt, dammigt, öde och stilla. Vi var de enda dinosaurierna kvar, alla andra hade dött ut. Det var liksom helt ok för oss. Jag kände hur käken började vittra sönder, maken liksom blev mer och mer likt ett dinoskelett en dinosaurie i snabbt förfall. Tänderna föll och hela käken låstes inna den skulle ramla av. Vi lade oss tätt intill på den dammiga marken, dinomaken och dinoyourstruly och väntade på att världens sista två dinosaurier skulle dö. Vi förföll, men vi gjorde det tillsammans, tätt ihop.
Sedan vaknade jag som tur var, att både bugga och sedan dessutom bli en dino var nog alltför osannolikt för att hålla ens i min drömvärld!

måndag 7 mars 2016

Kort men kul

Rubriker kan vara vilseledande, ledande, eller vägledande. Denna rubrik, kära fina blöggläsare, är ingetdera. Bara ett statement för att dagens inlägg blir kort. Och lite kul.
 Jag har idag två roliga (?) och intressanta (?) men ack så felaktigt (!) uppfattade fenomen att dela med mig av. Det första för att dottern tycker det är så dökul, det andra för att jag tycker det är så dökul.

1. Yours truly och dottern gick en morgon lite skyndsamt förbi en sopstation, där ett gäng fågglar kalasade. Dottern, som ju är fågelskådare, stannade till för att se lite på exemplaren. Jag ser en vackert vit fredsduva bland alla kråkor och utbrister högt "Titta, där är en vit fredsduva!!" När duvan tittar åt vårt håll inser jag mitt pinsamma misstag och tillägger "Som visst är en fiskmås..."Dottern skrattade så tårarna rann, och det ekade mellan höghusen. 
2. Dottern å andra sidan misshörde några dagar senare "Vi ska bada nakna på Sergels torg" och trodde de sjöng "Vi ska bada nakna för säkerhets skull". Vilket ju blir oerhört roligt och svårtolkat om det sätts in i ett sammanhang!!!

söndag 6 mars 2016

Åh wobibo, jag ville va som du...och en #haiku

I egenskap av lillasyster har jag hela livet haft en naturlig idol och förebild - min 14 mån äldre storasyster. Som barn ville jag vara precis som min syster, jag ville se ut som hon, gå som hon, hoooon... Nu såg vi iofs rätt lika ut, men i mina ögon var det milsvid skillnad mellan hennes blonda hår och mitt råttröda. Men en fin förebild har hon varit min kära syster, tillika min allra bästa vän. På många sätt skiljer sig våra liv åt nu för tiden, men när vi träffas är det samma innerliga systerskap nu som när vi växte upp. Som tur är ses vi rätt ofta, så inga kossor på isen där inte. Vi har suttit på cafe timme ut o timme in och pratat, tills personalen skickat med oss take-awaykaffe så de kan stänga, och ändå inte vara färdigpratade.

Däremot har jag skippat det där med att vilja göra som syrran, det håller liksom inte när min axel underkastat sig sin sjätte operation, är stelopererad och ondsint, och min syrra är duktig på exempelvis att skida. Idag har hon åkt sitt livs första Vasalopp, och det med stor bravur och glädje. Jag har suttit klistrad vid TVn ochVasaloppsappen och hejat med blåbärssoppa och kanelbullar hela dagen. Så himla stolt över min syster!! Å andra sidan vet jag att hon är lika stolt över mig när jag får någon bok publicerad, då är det hon som hejar på och stöttar mig. Same same but different, är nog en lämplig sammanfattning på mig och syrran!

Här följer en haiku dagen till ära:

Haiku: Vasaloppet
Målet gör resan
beundransvärda stavtag
nio långa mil






lördag 5 mars 2016

hur spännande är det här då?

Vad då, undrar ni alla underbara blöggläsare? Vad är det som inte är så spännande? Jo, håll i mössan, jag har nämligen rätt nyligen köpt en ny precious. Något jag önskat köpa väldigt länge, som jag avundsamt beskådat maken använda med stor framgång. En kamera. En systemkamera. Men pga stans sämsta högeraxel, som nu är stelopererad btw, kan jag inte hålla i en kamera. Trodde jag. Men efter att spenderat två timmar på en välrenommerad kamerabutik med min kameramake, hittade vi tillsammans med den välvillige butiksägaren en systemkamera som jag både kan hålla och manövrera enbart med vänsterhanden. Bör tillägga att jag har rätt stora och långa händer. Eftersom jag dessutom är rätt artrosig i tassarna var kameran tvungen att väga lite, och vara både liten och smidig. Och, makens premiss, en bra produkt. Men, vi hittade den perfekta kameran till mig, och ett litet gäng objektiv senare är jag supernöjd!!

Som om denna information inte var spännande nog för er, dyra blöggläsa, kommer jag med frekventa mellanrum lägga upp lite bilder här, i olika teman. Dagens tema är "Svan och gränsandspar på frusen damm". För att inte trötta ut er har jag valt ut fyra bilder i dessa otroligt intressanta och så ofta ofotograferade fågglar. De är vackra, de rackarna, och roliga att fota. Speciellt när en får ha sällskap med någon som kan förklara alla invecklade kameratermer för en. Som bländare, optik, brännvidd, slutartid, sensor... Det är som ett nytt och främmande språk i mina öron och stackars fototermsovana hjärna. Maken rabblar däremot dessa termer som periodiska systemet. Flytande. Inklusive förhållandet dem emellan.

Här kommer bilderna, over and goodnight






fredag 4 mars 2016

Lättviktigt inlägg apropå ansiktsblindhet

Idag har yours truly varit på 70-årsbaluns för min allra käraste svärfar. Shittans vad mycket folk där var! Och jag som är ansiktsblind fick improvisera som vanligt. För som vanligt hade jag otroligt, pinsamt, dålig koll på vem jag hade träffat tidigare. Oftast brukar jag haffa maken och hålla mig till honom. Hälsar han i hand så hälsar jag i hand, kramas han så kramas jag, tjingsar han så tjingsar jag, .. Ja, ni fattar. Men idag hade vi råkat komma ifrån varann mitt i mitt känsliga hejande. Så jag fick improvisera och hoppas på det bästa. Planlöst tog jag i hand, gav en liten kram, sa mitt namn. Försökte se både trevlig och självsäker ut på samma gång. Tyvärr chansade jag oftast fel, hälsade med namn på dem jag träffat innan och kramade främmande människor som jag aldrig sett. Tog i hand lite hipp som happ. Tyckte folk tittade snett på mig...
Men mycket trevlig var det, och mycket trött är jag nu - så gonatt kära blögg!

torsdag 3 mars 2016

Skit som skit

Just nu är det ett massmedialt flöde som växlar mellan kungligheter och flyktingar. Kreti och pleti tycker till om dem båda, och tonen är inte alltid så trevlig. En kan väl tycka vad en vill om monarki, själv är jag inte för monarkism och den segregering det står för, men inte sjutton kastar jag massmedial dynga på kungafamiljens medlemmar för det. Jag tycker varken att de är bättre eller sämre, intressantare eller ointressantare, än alla andra invånare i vårt land. Men systemet med monarki kan jag "dynga till", för det tycker jag är ett märkligt fenomen som jag har svårt att se samhällsnyttan med. Men återigen, det är inte personligt mot dem som ingår!

Med än större bestörtning gör jag mitt bästa för att undvika att låta ögonen fastna i det som skrivs om flyktingar och migration  i olika former av massmedia. (Läs Facebook). Här delas främlingsfientliga artiklar till höger o vänster, utan känsla för varken etik eller källkritik. Artiklar som ska ge sken av att vara sanningshaltiga, men som till största delen består av små sanningsfragment som plockats ihop från olika håll och satts ihop till något som ska låta trovärdigt. Det skrämmer mig. Och det skrämmer mig att så många tror att de behöver vara rädda för människor som kommit hit, på flykt från krig och terror, därför att de är av en annan kultur. Idag läste jag om några som var upprörda över att villapriserna i ett visst område skulle sjunka från ca 8 mille till ca 5 mille om det placerades en flyktingförläggning 150 m från villaområdet. "Och vem ska ersätta den förlusten för dem som bor i de husen?" "Ingen kommer ju vilja flytta dit " klagades det högljutt. Näe, dryga grannar som tror att de är förmer än andra vill väl ingen ha, tänkte jag för mig själv.

 En av mina sanningar är "Alla människor har sitt människovärde", och om jag ska leva efter det måste jag inberäkna människor med rasistiska åsikter också, även om det tar emot. Speciellt när en annan devis by moi är "människan är i grunden god". Med vissa undantag för att befästa min sanning, såklart. Idag poppade det upp en ny, spontan. devis i min slipade hjärna. "Skit luktar skit oavsett vems bak det kommer från". Dvs, till syvende och sist är vi alla bara människor, och rätt lika varandra ändå.

onsdag 2 mars 2016

Fia, walk my way

Vi har fått en ny craving i familjen, både dottern, maken och yours truly. En kan ju fatta att de som har framgång i något får en craving för detta - men för de (läs den) som har motgångar? Säg för den, som trots en stor spelskicklighet, killerinstinct och kunnighet, mot alla odds ständigt förlorar i Fia? Är det då vettigt att ha en craving för Fia? Eller är det vikt åt dem som vinner? 
Låt oss leka med tanken att jag förlorar i Fia hur jag än bär mig åt, och vem eller vilka jag spelar mot. Och ändå ger jag mig inte! Med en åsnas envishet sitter jag med mina fyra gula pjäser och inbillar mig att jag ska vinna just idag, just denna gång. Men när jag ser mina stackars gul(l)isar åka in i sitt hem, ivrigt påknuffad av blåisarna, grönisarna eller rödisarna, då undrar jag om tärningarna är dopade. Men roligt är det! 
Och beroendeframkallande. 
Jag har spelat Fia tvärs o kors i livet. Genom barndomen, sedan jag fick mitt spel i födelsedagspresent i lågstadieåldern, via ungdomstiden på balkongen med vän och vin, och nu som maka och mamma. Samma Fiaspel, samma pjäser, trots vin- och kaffefläckar. Som barn spelade jag och syrran mycket Fia med vår farfar, nu spelar dottern mycket Fia med sin morfar. Och idag tog hon spelidén ett steg längre, när hon spelade med vår lilla hund! 

tisdag 1 mars 2016

På´t igen, mot alla mina odds! #blogg100

Ujujuj, Sveriges mest olästa blogg återuppstår. Hör o häpna kära mina blöggläsare, alla ni, ni vet vilka ni är. Och varför, undrar väl hela bloggSverige, återuppstår denna blögg just nu?
Jo, precis som förra året och året innan det är det bloggutmaningen #blogg100 som yours truly inte kan stå emot. Så fort det handlar om en utmaning som ligger precis utanför min komfortabla zon är jag på hugget. Kan bara inte stå emot. Måste haka på. Nu är kanske inte bloggande så rafflande kan en tycka, men att plutta in ett inlägg om dagen i etthundra dagar kräver sin kvinna. (Eller sin man, vi ska inte vara diskriminerande i den här lilla blöggen).

Jag tog beslutet igår att hoppa på blogg100 i år igen, egentligen är det kanske inte helt genomtänkt med tanke på min oerhörda bloggringrostighet. Sanningen är att jag inte skrivit en endaste liten rad i blöggen sedan dag 100 i förra årets utmaning... Men som sagt, på´t igen, på´t igen. Och ni som snusförnumstigt skakar med huvudena och säger saker som "sicket tjafs, det är väl bara att hoppa av under resans gång om hon inte känner för´t, en är ju inte slavad till att skriva i a l l a hundra dagar" känner inte till hur jag fungerar.
Jag hoppar inte av saker! Jag ger mig inte! I mitt huvud finns det liksom inte. Måste ända in i kaklet. Däremot kanske stans mest olästa blögg inte är stans mest intressanta blögg, speciellt inte varje dag i 100 dagar. Ibland kommer det bli svammel likt detta, ibland en liten haiku eller kanske en tanka, ibland nåt vettigt, ibland väldigt kort. Kvitt samma, här snackar vi kvantitet och inte kvalitet!!