Fia, walk my way

Vi har fått en ny craving i familjen, både dottern, maken och yours truly. En kan ju fatta att de som har framgång i något får en craving för detta - men för de (läs den) som har motgångar? Säg för den, som trots en stor spelskicklighet, killerinstinct och kunnighet, mot alla odds ständigt förlorar i Fia? Är det då vettigt att ha en craving för Fia? Eller är det vikt åt dem som vinner? 

Låt oss leka med tanken att jag förlorar i Fia hur jag än bär mig åt, och vem eller vilka jag spelar mot. Och ändå ger jag mig inte! Med en åsnas envishet sitter jag med mina fyra gula pjäser och inbillar mig att jag ska vinna just idag, just denna gång. Men när jag ser mina stackars gul(l)isar åka in i sitt hem, ivrigt påknuffad av blåisarna, grönisarna eller rödisarna, då undrar jag om tärningarna är dopade. Men roligt är det! 

Och beroendeframkallande. 

Jag har spelat Fia tvärs o kors i livet. Genom barndomen, sedan jag fick mitt spel i födelsedagspresent i lågstadieåldern, via ungdomstiden på balkongen med vän och vin, och nu som maka och mamma. Samma Fiaspel, samma pjäser, trots vin- och kaffefläckar. Som barn spelade jag och syrran mycket Fia med vår farfar, nu spelar dottern mycket Fia med sin morfar. Och idag tog hon spelidén ett steg längre, när hon spelade med vår lilla hund!