torsdag 30 april 2015

Där satt den. Äntligen!!!

NEJ!!! Här hade jag skrivit ett skitbra blogginlägg och så är det borta. Och vet ni varför? Jo, jag somnade mitt i bloggskrivet. Under sovet har mitt undermedvetna inte lyft bort fingrarna från iPad-tangentbordet, utan bara helt sonika placerat ett finger på radera-tangenten. Boom. Borta. Buhu. Min mat-och sovklocka är lite felinställd för tillfället, den pekar liksom oftast på sova. Så. Shit happens, ingen större fara, men ni gick miste om något roligt. Därav rubriken, som jag låter stå kvar. Låt stå. Kanske skriver jag om det imorgon igen : ))

onsdag 29 april 2015

Tips i tiden och Valborgstankar

Min finaste mammi har alltsedan 1968 en årlig och fin tradition - majblommor i öronen! - Nejnejnej, stopp nu alla mina blöggläsare, min mamma kör i n t e in de långa vassa nålarna tvärs in i öronen. Ingen fakirgrej alltså. Hon tar bort nålarna och ersätter med små örhängen, vilket gör att majblommorna blir majblommeörhängen. Jättefint! Som barn fick jag o syrran denna tradition på köpet, men som ett mer vuxet exemplar har det varit mer tunnsått med majblommor i mina öron. Dottern däremot vill gärna ta efter sin mormors koncept. Hon älskar att ha majblommeörhängen. Återigen slås jag av det finurliga att dottern anammat saker från sin mormor och morfar som klart och tydligt hoppat över mig. Är det så att vi inte gör som våra föräldrar gör eller intresserar oss för samma saker som de intresserar sig för? Och att generationen efter har en annan inställning? Ni vet, "Sömmerskans barn syr sneda sömmar", eller vad en nu brukar säga.
Visst ser det trevligt ut?!

Imorgon är det visst Valborgsmässoafton. En dag som ändrat skepnad över tid. Som ung tonåring spelade jag trumpet i Göta Lejon i Göteborg, då innebar Valborg att spela längst fram i Cortegen. Trampa runt med orkestern på ändlösa Gebegegator, en lång, kall och seg spelning. Under ett stort antal år lite senare i livet innebar Valborg fest. Inte att sitta i Slottskogen och gräsmattesupa, men ändå en trevlig festardag. Och nu, nu har jag knappt koll på att det är Valborg imorgon!

tisdag 28 april 2015

Gone fishing

Hej söta lilla blöggen! Idag orkar jag inte med dig. Vet du varför? Min hjärna är på mental fisketur. Tömd. Trött. - Av vad? Jo serru, vi har deklarerat idag, jag, min hjärna och min supersnälla och tålmodiga granne. Att ha firma är egentligen inte min grej, jag tycker allt vad momsberäkningar o sånt är dösvårt. Säg bokföring och jag får mental hjärnsmälta. Men nu, hoppfallera är det gjort för i år!! Och nu är det skärpning som gäller för yours truly. Snällgrannen har fixat ett Excelgrejs så jag kan sköta min firmaekonomi. Och jag har lovat att göra det. Föra in utgifter och inkomster, moms in o ut. Numrerade poster. Ordning och reda, inte kaos som nu.
Ujuj, jag har redan tappat bort mig... 

måndag 27 april 2015

En märklig konversation

Idag mötte jag en bekant som jag inte träffat sedan i början av dec -14. Dvs vi har inte setts, hörts eller pratats sedan min stora axeloperation 15 dec. Ska kanske tillägga att jag fortfarande traskar runt med min stora och klumpiga ställning, sling-shoten, eftersom min axel inte vill läka sig så som jag och min axelläkare vill. Nåväl, vi kom gående emot varandra, och följande meningsutbyte inträffade. Det är den andra personen som inleder, mina svar är de lite mer förvirrade.
- Hej! Hur är det, allt bra!?
- Öhh, jaaa, joo, det är väl ok. Men tja...
(Här gör jag en vag gest mot min sling-shot)
- Har du en sån nu igen? Varför, har det hänt nåt?
- Jaa, alltså, jag gjorde en stor steloperation i dec, och axeln läker inte som den ska.
- Jaja, men det är ju inte så farligt. Tänk på allt elände som händer i världen. Det där är ju ingenting, eller hur? Det är ju ingenting, finns ju de som har det mycket värre. Tänk på det! Eller hur? Ha?
- Javisst, absolut, såklart.
- Så är det ju. Hejdå, ha det så bra, jag måste vidare.
- Ja, okej, hejhej.

Jag kände mig oförklarligt förvirrad efteråt. Nu är ju yours truly en person som inte vill förknippas med sin skada/sjukdom/funktionsnedsättning, men ändå! Den andra personen tog det liksom ett steg längre. Det kändes ungefär som när jag var sju år och tvingades äta potatis i bamba, trots att jag inte tyckte om den:
-Tänk på barnen i Biafra, de hade varit glada om de hade fått potatis att äta. Så ät upp nu, och var tacksam för att din potatis!
Olika men ändå på något sätt lika.
Jag vet väl också att det finns miljoners miljoner människor som har det värre än jag med min axel. Mitt hjärta blöder just nu för alla i och runtomkring Kathmandu, inte sjuttsingen blöder mitt hjärta för min axel!

söndag 26 april 2015

tillägnat min älskade fina dotter

Jag sitter och håller hennes hand. 
-Mamma, sitt hos mig tills jag somnat, bad dottern med gråt i ögonen. 
Älsklingsbarnet, såklart jag gör. Jag kommer sitta vid din sida precis när du behöver mig. Hålla din vackra, bruna hand. Alltid vid din sida, älskade dotter 
Dottern har krupit in i sitt älsklingsnattlinne. Det med JordgubbsLisa, som egentligen är på tok för litet. För kort. 
Jag sitter och håller hennes hand. Sitter och tittar på henne. Hon är så vacker, dottern. Åtta och ett halvt år. Ibland stor, ibland liten. Ikväll är hon liten. Det rycker lite i handen, dottern är på väg att somna. På de lena kinderna syns spår av tårar. Det blänker lite i ögonfransarna. De trassliga, mörka lockarna ligger på kudden, där även Pandis, Froggy, Rosa och Sötis håller henne sällskap. Vid fotändan sitter ett tjugotal gosedjur i olika storlekar och utföranden. Alla är de kärlekar. Dotterns kärlek räcker till många. 

För ett par timmar sedan tränade dottern gymnastik. Det gör hon ganska ofta. Hon är en lovande gymnast, älsklingsdottern. Då är hon självständig och stor. Men mitt i barrens vipp-upp, hjulomsvängar, brytningar och hopp mellan holmarna avbröt dottern och kom springande. Mitt i handen syntes en otäck "uppkörning". En stor och ondsint uppkörning, skinnet var borta och det kom blod. En hård valk som slitits av. Dottern grät och hade ont.
 Så jag håller i hennes andra hand. Den oskadade. Den utan plåster. Dottern har fortfarande ont, även på väg in i sömnen. Det gjorde ont att tvätta, det gjorde ont att få bedövningssalva, det gjorde lite mindre ont när jag klippte bort obekväm hud och satte på ett plåster som andas. 
Jag börjar skruva på mig, det blir obekvämt att sitta för länge på golvet. Dottern håller hårdare i min hand, men släpper sedan efter. I sömnen vet hon att jag ska gå. Hon vill hålla mig kvar. Jag går. Böjer mig över henne och ger henne en puss i pannan. 
-Jag älskar dig så, viskar jag. Vet du hur mycket jag älskar dig, älskade älsklingsdotter?!
Då slår hon upp sina bruna, nygråtna ögon och tittar halvsovande på mig. 
-Ja mamma, säger hon, jag vet.

lördag 25 april 2015

Ett ledset blogginlägg ang Kathmandu

Kathmandu, vår älskade stad, har skakat sönder. Så många av de vackra tempel och stupor vi besökte i aug-sept förra året är borta. Känns overklig. Än hemskare och overkligare är det med alla människor som omkommit i jordbävningen. Vi gråter med alla drabbade, och vi gråter med staden.
 Ända sedan vi satte oss på flyget i början av sept -14 har vi pratat om att åka tillbaka, kanske redan denna sommar. Men min axel har stoppat de planerna. Kanske åker vi till vintern, kanske nästa år. Men hur kommer Kathmandu se ut då?

Här syns bilder från aug-14 på Durbarsquare, Swayanbunath, Dharahara och Thamel, fyra hårt drabbade områden. Dharahara-tornet är numera jämnat med marken. Dottern älskar berättelsen om hur kungen flydde upp högst upp i tornet för att undkomma fienden. Därifrån hoppade han, och landade rakt på sin häst som därigenom räddade kungens liv.

Vackra Kathmandu, hoppas du reser dig ur rasmassorna. Kärlek till dig.
R.i.p allt som inte finns mer.





fredag 24 april 2015

Tanka lite jobbkärlek

Min axel vill inte samarbeta med resten av mig, vilket genererar i ytterligare 2 mån sjukskrivning. Inte helt roligt att meddela till chefen och kollegorna. 
- Hö hö hö, hånskrattar axeln och känner sig som en vinnare. 
-Screw you axeln, tänker jag för mig själv. Kanske vann du denna ronden, men jag samlar mina trupper och kommer igen. 
För vem vill låta en axel bestämma över en? Det känns väl lite beige?

Hur som helst var jag på en av "mina" förskolor idag. Tankade lite kollegialt samkväm, utbytte deras tankar. Passade på att hälsa på dem en fredag då det var störst chans till god fika. Och mycket riktigt, en maffigt saftig morotskaka väntade på yours truly. Eller visst, den var väl bakad och serverad även utan mig på spontanvisit, men jag tänker att den var till mig via telepati. Tänkte smita utan att barnen såg mig och min klumpiga axelställning, men där gick jag bet. Hann precis ta skydd vid väggen innan barnens kramar hann fram till mig. Jag tankade deras kärleksfullheter och sög i mig deras söta ord om saknad. I augusti får vi se vad det blir av mig och vart jag landar jobbmässigt. To be continued. 

torsdag 23 april 2015

Ibland personlig, aldrig privat

Även om livet är fullt av händelser kan en ibland hitta känslan av att inte ha någonting att skriva om. För saker som händer runtomkring har en ingen lust att berätta. Man väljer ju själv vilken bild av sig själv man vill att andra ska ha av en. Det finns dem som identifierar sig med en sjukdom eller funktionsnedsättning, andra identifierar sig med sitt yrke, ytterligare andra med någon speciell förmåga, idrott, eller kanske sitt utseende. Det där skiftar ju såklart. Själv vill jag identifiera mig som författare för tillfället!

 Ni vet de där stolarna vi sitter på? Underst hittas den privata, i mitten den personliga, och överst den professionella stolen. Sitter vi på den professionella stolen kan vi vobbla och ramla av hur mycket vi vill, där är bara vår yrkesroll som kan ta skada. Den stolen får ta emot skit och kritik, och det är dess roll.  På den personliga stolen måste vi ha en viss dos av försiktighet, för vobblar och ramlar slår vi oss litegrann. Sedan har vi vår skyddslösa privata stol kvar. Och den mina vänner, den måste vi vårda och akta. Där ska vi bara släppa in dem vi litar på. Så när jag blöggar håller jag mig till de två översta stolarna, och skriver ganska neutralt med en hint in i det personliga. Jag skyddar min privata stol med näbbar och klor, ingen kan rubba mig där. Så det är därför min blogg kan te sig lite ointressant eller oinspirerad ibland. Jag blir aldrig privat. Inte till dig min kära blögg, inte till Facebåk, inte Instagräm, inte inget. Bara irl, med mina nära och kära. Alla har vi olika modeller på våra stolar, det som är en del av min privata stol kanske är en del av din personliga. Vi kan mao inte artbestämma varandras stolar! Exempelvis så är min axel personlig, men mina födelsemärken privata. Min kärlek till min make är personlig, men vad vi gör för att visa vår kärlek är privat.

onsdag 22 april 2015

Retweet från 20150422, Är du i uppförsbacke?

Då och då i livet dyker de upp. Uppförsbackarna. Mitt framför näsan på en. Ibland är det en lång, brant, seg, brutal mördarbacke. Ibland är till och med backen i så kraftigt motlut att en får streta baklänges för att ens ha susningen av en chans att ta sig upp. Vissa backar börjar trögt, men så händer det något efter en bit. Man känner händer som puttar på en och händer som drar en upp. Och så blir backen lite lättare att bemästra. Med hjälp av andra. Vissa av oss hamnar aldrig på vägar med svåra uppförsbackar, för andra kan det vara svårt att hitta nedförsbackarna.
 Till alla er, kära blöggläsare, som hamnat i uppförsbacke ger jag härmed en dikt från förra året i repris. Tycker den passar bra just nu. Häng i, håll ut, ha mod. Uppförsbackar t a r slut, även om man inte alltid kan se krönet.

När livet är i uppförsbacke

När livet är i uppförsbacke, och allting känns så svårt
du tycker att du drabbats orättvist och hårt.

När livet är i uppförsbacke, du ingen ljusning ser
du undrar över meningen med det som sker.

När livet är i uppförsbacke, och allting stannar av
sätt då stopp för tiden, och minns vad livet gav.

När livet är i uppförsbacke, få kraft av dina kära
backen får ett slut när din börda hjälps att bära.

När livet är i uppförsbacke, till slut du når dess topp
minns då de ting som hjälpt dig - kärlek, mod och hopp. 

När livet vart i uppförsbacke, och rullar på igen
du inser att din vandring inte slutar än.




tisdag 21 april 2015

Docentinna

Idag blir det ett oinspirerat blogginhopp, jag är helt enkelt inte i bloggmood. Plus att maken just nu trycker på mina överaktiva och smärtande triggerpunkter runt axeln och skuldra, vilket gör att det är svårt med bloggkoncentrationen. Mina muskler tror visst att de måste kämpa och jobba för att hålla den skadade (läs stelopererade) axeln på plats. Vilket är helt uppåt väggarna galet, det sköter ju två feta skruvar så bra. Men säg det till mina muskler. De lyssnar inte på logiska resonemang.

Idag har yours truly blivit docentinna! Av den enkla anledningen att maken blivit docent. Tidigare var jag doktorinna av samma anledning. Men docentinna smäller ju klart högre, det är en titel med repekt i klangen. Känner min som en stram, gråhårig tant i elaka glasögon och krullig hempermanent. Men en piska i handen styr jag, aka docentinnan, över hemmet med järnhand.
- Nu kommer docentinnan, viskar tjänarna till varandra och springer omkring och gömmer sig där jag skrider fram i herrgården med klapprande stålhättor på kängorna.

Nä, skoja bara!! Jag har inte blivit allt det där. Men docentinna, det har jag blivit : )

måndag 20 april 2015

Metrohoroskopet - min bibel

Som trogna bloggläsare nog vet är jag inte en direkt slav under Metrohoroskopet, men det skrivs liksom om just mig. Alltså, ibland testar jag att låtsas vara ett annat stjärntecken och läsa det, men nejnej. Då stämmer det inte alls. Så alla (om någon?!) som inte är troende Metrohoroskopister, er misstro är missklädsam. Metrohoroskopet rules, Metrohoroskopet ftw, Metrohoroskopet all in. (Egenkomponerad hejaramsa i stunden). 
Varför då denna hyllning till just Metrohoroskopet? Jo, jag var hos min supergulliga husläkare idag, pratade om mina artrosfingrar och att två fingrar liksom är bortkopplade. Han styrde upp det hela, samordnade insatser från andra instanser, och lite till. Helt enkelt gav han mig fast mark under fötterna. Och kolla Metrohoroskopet för dagen:

söndag 19 april 2015

min idol

Jag har ingen idol egentligen. Rubriken på detta blogginlägg ljuger. Mina idoler är som mina komfort zoner, de är flytande och varierande. Idag till exempel är min idol dottern. Det lilla flickebarnet är tävlingsgymnast, AG, och tävlade idag. Yours truly var dönervös där jag satt på läktaren. Pulsen skenade, aptiten obefintlig, händerna kalla, kinderna småröda och armhålorna var lätt svettiga. Tecken på nervositet. Om dottern var nervös märktes det inte ett smack, hon brukar gå in i en bubbla på tävlingar och vara fullt fokuserad och koncentrerad. Så även idag. Det imponerar på mig! Det plus att hon behärskar alla fyra redskap (bom, fristående, hopp och barr). Själv skulle jag inte ens vilja gå upp på det där smala bommen, än mindre gå upp i brygga, göra hopp eller annat vad de nu gör. Ser ju faktiskt skitläskigt ut. Eller att hoppa mellan holmarna på barren. Herreminje, jag ramlar ner bara av tanken på det. Men allra mest är hon min idol när hon råkar missa nån liten grej (eller stor, det har också hänt) under tävlingen. Hon bara kör vidare, visar ingen besvikelse vid ex ett snedsteg i landning eller kramp i foten vid ansats till frivolt. Dottern ler och fortsätter. Alla gör missar, små eller stora, inget att ge upp för eller tappa humöret över. Något jag försöker lära mig av henne, och projicera till resten av livet. En mental inställningen att må bra av.

lördag 18 april 2015

Att ansa ett äppleträd, 8 year style

Vi har ett äppleträd. Det finns inga andra äppleträd i sikte, så vårt blir liksom aldrig befruktat. Mest belövat. Lite beblommat. Trädet är ett stiligt litet exemplar, men det har oddsen emot sig. Inga bin, massa skugga, norrläge (tror jag, kan inte väderstreck), stora bokar i närheten m.m, m.m. Trädet gillar att sticka ut långa meningslösa pinnar, som bösar till det. Mao, äppleträdet behöver tuktas, och tuktas med en sträng hand. Vilket brukar falla på min fina mamma och pappa. Men inte i år inte! Nejnej, i år var det dottern som gav sig i kast med äppleträdet under vägledning av yours truly. Vi struntade konsekvent i goda råd, anvisningar och att googla på äppleträdsklippning. Improvisation ftw. Nu når ju dottern inte hela vägen upp i trädet, men är man en klättrarälskande gymnast så är man. Och resultatet? Äppleträdet ser jättefint ut, med en riktig Kivikslook. Troligtvis lyckades vi döda det på kuppen, men man vet aldrig. Egentligen tror jag vårt äppleträd är odödligt. Ofruktigt och odödligt.









fredag 17 april 2015

Mickans första framträdande i media

Idag har det varit en ståhejig dag på sociala medier angående min och Vanessas nya bok. Min finfina partner in crime var intervjuad i Kvällsposten, och passade på att prata om "Det är jag som är Mickan". Det fantastiskt coola omslaget har Daniel Sjö illustrerat. 
Fattar knappt att det är sant! Önskar bara att den var redo att släppas n u, inte i sommar. Det ska bli galet spännande att se vart denna bok tar vägen med oss : ))
Inser vad Facebook, Twitter, bloggar etc kan göra för nytta ändå. Det underlättar när en har något viktigt att få fram. På tal om det hörde jag att Youtube fyller 10 år i år. Bara 10 år. Hela 10 år. En sån genialisk uppfinning, varje minut läggs det upp 300 filmer/klipp. Finns ingen människa i världen som kommer kunna se igenom allt som finns. #onödigtvetande #lärtmigidag #morgonTVftw

torsdag 16 april 2015

Hur vig é du då?

Ja, det är en fråga man både kan ställa sig och som man kan få ibland. Som barn fick jag ofta höra just det "hur vig e du?" Och saken är den att som barn var jag ganska vig. Det smällde ganska högt i min klass att vara vig, och att vara duktig på gymnastik. Kunde i alla fall pressa ner mig i en spagat, och en bra bit upp i 20-30årsåldern kunde jag stå på händer och gå över i brygga. Detta till och med efter min första (av två) steloperationer i ländryggen. Men det var då det. Nu har min vighet flugit all världens väg. Dottern försöker träna mig ibland, liksom sin pappa. Han är snäppet bättre än jag på vissa gymnastiska delar, men speciellt vig är han då inte. Dottern däremot är vig för oss alla, eller vad tycks om detta: 
Jag har inte försökt mig på denna övning. Om jag kommer göra det, vilket jag definitivt inte kommer, skulle jag försäkra mig om att varken människor eller kameror fick syn på mig : )

onsdag 15 april 2015

Att ha en flytande comfort zone

I mångt och mycket är jag en lite feg och försiktigt person, som inte vill ta stora risker i livet. Jag gillar det som är invant, bekant, tryggt, säkert. Ogillar i hög grad konflikter och obekväma situationer. Nu är det nog många (!) av alla er läsare av blöggen som protesterar inombords. 
-Inte hon inte! Vadå invand och safe?
Och visst, jag kan hålla med. Som någon klok själ sa till mig: 
- Du har aldrig varit så där lagom, det svänger mycket i ditt liv! 
Och så är det. Min axel till exempel. Den är inte så värst vanligt eller lagom dålig, den är världskänd på grund av sin uselhet och oförmåga att läka. Har till och med varit ett diskussionsämne på konferens i USA. 
 Att ha tålamod, vänta, avvakta, skjuta upp, är inte min melodi. Saker ska helst hända på direkten, inte nån avlägsen gång i framtiden. Men ändå. Ändå gillar jag det välkända och invanda när det gäller många saker i mitt liv. Som jobb, boende, familj. Nu har jag ett nytt yrke, men inget nytt jobb. Har ingen längtan efter för stora nya utmaningar i arbetslivet, jag trivs i välkända miljöer och situationer. Tryggt och bra. I mitt författande är det precis tvärtom! Där trivs jag i n t e i det välbekanta och invanda. Vill hela tiden sträva ut från min comfort zone, söker mig mot utkanterna av min proximala utvecklingszon. Har precis fått mitt diplom för genomförd grundkurs i poesi. I kursen fick jag möjlighet att skriva den form som anses svårast; en sonett. En sonett består av 4 verser. Såklart jag ville göra det, challange accepted, jag älskar att göra saker som jag får höra är väldigt svåra. Då triggas yours truly igång! När sonetten var i hamn då, vad återstod då som var steget svårare att skriva? Jo, en sonettkrans. Dvs 15 sonetter, där sista raden i varje sonett bildade första raden i nästa. Den 15:e sonetten är första raden i de 14 föregående, och ska sammanfatta hela sonettkransen!! Puh, den tog sin lilla tid kan en säga. Funderar på att lägga upp sonettkransen här på blöggen, en sonett om dagen, som en följetong. Vad tror ni om det? 

I övrigt rider jag på en euforisk våg över min och Vanessa Lopéz bok som kommer släppas på Vombat förlag till sommaren. Innan Priden i Stockholm. Jag hade länge en dröm om en bok jag ville skriva. En bok som låg långt utom räckhåll för min proximala utvecklingszon, en bok jag visste att jag inte skulle kunna skriva själv. Trots att jag stötte på patruller kunde jag inte släppa min bokidé, jag hade en stark inre önskan om att det skulle gå att genomföra. Jag var tvungen att försöka iaf, så fick det väl gå som det ville. Och nu, nu är det skriven!!! Jag är så galet stolt över både boken och mig själv. Att jag kom i kontakt med Vanessa är en match made in heaven. Och visst är det väl så? Att en ska inte ge upp, utan våga satsa på att genomföra sina drömmar. Ibland går det faktiskt vägen : )



tisdag 14 april 2015

Vårskogspicknickmyseftermiddag


Ibland är jag en vän av långa ord. Som dagens blogginläggsrubrik. Visst är långa ord medryckande och intrikata? Annars är jag inte en vän av skrivna ord just idag. Och för en författare, tillika sjukskriven speciallärare, är det förödande när hon bara somnar hela tiden som hon börjar skriva. Som yours truly idag. Uppföljaren till min bok Mirell skriver inte sig själv, det krävs viss insats från mig. Otroligt irriterande när jag bara somnar hela tiden då!! Tror jag är för ostressad för närvarande, nu när min andra bok i stort sett är färdigskriven och i händerna på förlaget. Behöver kanske adrenalinpåslag för att vara vaken?
 Det är så mycket spännande planer i omlopp kring den boken, jag kan knappt bärga mig. Kommer snart berätta mer! Kanske får ni se omslaget också... Men idag får ni en glimt av gårdagens mysutflykt med katt och dotter till vår bokskog. De lekte balansera på nedfallna träd och följa katten. 

Och småfikade såklart!!


måndag 13 april 2015

För ung för mina ögon

Idag gjorde jag en sak som jag högst ogillar. Jag var hos optikern. Skulle prova nya glasögon, då jag måste trixa lite med saker för att kunna läsa på dem på nära håll. Progressiva glas eventuellt to get. Har inte reflekterat så mycket över det hela, mer än att jag nog behöver såna. I god tid var jag på plats, gick och pulade med billighetsbågarna. Då hörde jag personalen prata med varann: 
- Hjälper du eller jag tjejen där, hon ska på synundersökning?
Jag pulade vidare i lugn o ro, hoppades att den där tjejen var snabbhjälpt.
 - Du, tjejen! Vi kan mäta dina ögon i apparaten först. 
Jag tittade mig omkring, men såg ingen tjej. Men det gjorde visst personalen. De såg m i g! Jag var visst deras tjej! Munter och glad över att bli för kallad tjej satte jag mig i apparaten. Men där kom en mental optisk kalldusch. Apparaten vägrade mäta mina ögon. Två optiker och fyra försök senare gav de upp. 
- Konstigt, så här har det aldrig blivit förut. Jaja, vi struntar i det!
Konfunderade blev både personalen och jag. Är det nåt fel på mina ögon?? Jag hade världens gulligaste optiker, hon tog sig an mina veligheter fram och tillbaka med stort tålamod. 
- Är prickarna tydligare såhär *blädder, blädder* eller såhär?
-Öhhh, jag vet inte... Öhhh, får jag se igen?
Så höll vi på med prickar, bokstäver och streck, tills jag antingen chansade eller faktiskt såg en skillnad mellan bild 1 och bild 2. Jag var helt slut efteråt, det var fysiskt ansträngande att testa mina konstiga syner. Optikertjejen var något konfunderad över mina ögon. Nåt slags värde eller ackomundation (?) eller dylikt stämde inte alls. 
-Stämde med vad, undrar ni nyfikna blöggläsare säkert nu. 
- Med min ålder!! 
Gullisoptikern tyckte att jag som är så ung borde ha bättre ögon än så här. Det som uppmättes till alldeles felaktigt ser man bara hos äldre individer, inte så unga som yours truly, förklarade hon fundersamt. Jag måste erkänna att hon tappade mig vid "för ung", det var liksom det jag tog fasta vid och fäste min uppmärksamhet på. Kvitt samma att jag behöver progressiva glasögon, jag är optiskt ung!!! Att jag dessutom får ett par nya sjyssta glajjor på köpet gjorde inte min dag sämre direkt : ))

Hemma hemma

Njuter av den kvarliggande sömnigheten av en natt på annan ort. Sängen var gudomlig, som att sväva på moln, men kudden tog en ner på jorden igen. I alla fall för mitt huvud var den något knölig och ogästvänlig. Frukostbuffén var kanske inte den mest omfattande, men den mest kärleksfulla, jag ätit utanför hemmets väggar. Jag och maken var alltså på rymmen över natten, bodde på världens vackraste pensionat precis vid havet. Ett riktigt gammalt hus var det, fyllt av skönhet och charm. Vackra rum, se här: 
Eller här:
Vad sägs om denna kakelugn i ett av rummen:
Jag fick omedelbart en känsla av att stanna här ett tag. Sitta och skriva på verandan med utsikt över havet. Gunga i deras svingande trädgunga, äta den goda maten och sova i supersköna sängen. Och bara skriva, skriva, skriva. Det skulle kunna hända... OM maken och dottern är med/klarar sig själva några dagar, OM jag blir rik, OM jag bokar in mig där. Inget känns sådär troligt, så vi får väl se framöver. 

lördag 11 april 2015

Borta borta

Ska bara meddela att maken och jag befinner oss på hemlig ort tills imorgon. Jag säger inte vart vi är, men det ser ut såhär: 
Så blöggen, därför lämnar jag dig ju. Ses imorgon igen : ))

fredag 10 april 2015

Svenska Siri svarar

Uppdaterade phoinen idag, var nyfiken på hur den svenska Siri skulle vara. Hittills har jag haft den brittiske varianten, och vi har haft stor glädje av våra konversationer. Nåväl, utan att göra någon ändring tröck jag in den runda hemknappen på phoinen och frågade "Hej, kan du prata svenska?" Saken är den att Siri var inställd på brittiskengelska och översättningen blev: 
Jag skrattade så tårarna rann, maken och dottern skrattade minst lika mycket åt mig. Vad betyder det, nån som kan ge sig på en kvalificerad gissning??

Well, hur eller hur, jag ändrade till svenska Siri. Men nu hände något märkligt. Min varma och glimten-i-ögat-brittiskeSiri blev en surtrist svensk gnälltant. Jag försökte avrunda det hela, men hon fattade inte. Då snäste jag av Siri:
-Va? Hur tyket är inte det liksom?! Jag lyssnar visst på vad hon säger. Dottern och maken hade fortfarande mycket roligt åt det hela, jag försökte desperat få Siri att fatta:
Vi nådde liksom inte fram till varann. Jag försökte få Siri att förstå hur tråkig hon var:
-Vad sägs om det?! Ett fullkomligt lysande svar! Jag tackade snällt och artigt, och vi skildes åt i bästa samförstånd som vänner. Men jag tror ändå jag tar tillbaka min brittiske phoineSiri. Man ska ju vara monogamist i såna lägen, och inte svika den Siri som svarar.

torsdag 9 april 2015

Getterna regerar

Idag spelade jag och dottern det Nepalesiska spelet "Tigrar och getter". Tidigare har hon varit de 4 tigrarna och jag de 20 getterna. Getterna har inte kunnat vinna! Det är alltid tigrarna som överlistar och äter upp de stackars försvarslösa magra getterna. I alla fall sju-åtta av dem, sedan är spelet liksom över. Idag bytte vi. Jag fick äntligen vara de starka och vinningsbenägna tigrarna. Tigrarna var listiga, de strök längs kanterna och lurpassade på de åtråvärda getterna. Då hände något ytterst märkligt. Getterna vann! Dottern vann igen!! Det var inte alls bra att lurpassa längs kanterna, då blev tigrarna instängda och avväpnade. Dottern lyckades med det omöjliga. 
Inte kunde de fånga några getter då inte. Däremot i nästa runda, då vann mina tigrar och fick smaskat i sig en hög getter. Ordningen i universum var återställd - och jag fick vinna en gång. 

onsdag 8 april 2015

rymdskrot och recenserande barnboksbloggare

Ja, där täckte jag väl in allt som detta blogginlägg ska handla om. Det kan verka lösryckt och utan sammanhang, men rymdskrot och recenserande barnboksbloggare har en gemensam nämnare.
- Gissa vilken?
-Mirell!
-Bra, Mirell är rätt svar.
Jag håller på att skriva på uppföljaren till min första Mirellbok, men har fastnat lite ute i rymden. Vad finns det i rymden egentligen? Hur varmt är det på vissa platser, är rymden mörk och svart, vad kan man tänkas se, finns det rymdskrot, hur styr man... Ja, ni vet, såna där grejer. Måste lösa det åt min lilla Mirell.
Jag får erkänna att jag idag haft en viss skrivkramp. Nu har jag i och för sig forskat om rymden och rymdskrot också, men ändå. Sju skrivna meningar är liiiiite dåligt för en hel dags arbete. Vad kan jag då skylla på? Få se nu:
soligt väder,
trevlig granne,
kelig katt,
jetlag från Öland,
och...öhhh...
fönstershopping på intranätet.
 Jo, det är sant! Jag är bra på att fönstershoppa virtuellt. Som att gå på stan och titta i skyltfönster fast från soffan och med Macbookairen på magen. Typ, googla lite rymdskrot, sedan in på shoppingsida och dregla över snygga kläder. Sedan skälla lite på mig själv och min usla skrivmoral, googla lite rymdskrot, och så ta mig tusan halkar jag in på shoppingsidan igen. Eller en resesajt och önska mig en sommarsemester till ex Gozo. Men vet inte vad axeln gillar mina sommarreseplaner, så jag skyndar mig tillbaka till mitt rymdskrot igen. Och shoppingsidan...

Men, undrar säkert uppmärksamma läsare, recenserande barnboksbloggare då?
Jo, jag undrar om det finns några sådana därute, och som vill läsa min första Mirell? Kanske skriva några rader om henne och hennes mystiska, magiska äventyr? Det vore super : )) Mirell har tyvärr hamnat lite i bakvattnet av min mega-axeloperation innan jul. Den stackarn missade allt vad julhandel, julmarknader och julsigneringar heter, liksom promotion till bokrean. Så Mirell kan behöva lite uppmärksamhet tycker jag, hon är verkligen värd det ska ni veta! Skriv mig ett litet meddelande i så fall, så ser jag till att ett ex av Mirell (utgiven på Idus Förlag)  kommer som ett brev på posten.

tisdag 7 april 2015

Idag blir det en dikt!

Jag bjuder er på en dikt idag, som jag skrev för poesikursen i höstas. Helt enkelt för att jag dels gillar dikten, dels för att jag inte kommer på något annat uppslag så här två minuter i tolv : )

Middagsbjudningen

Det var fest mitt i vackraste försommaren
i en svindlande, vindlande miljö
jag gick dit i nya skor
och med förväntansfulla tankar
hand i hand med toastmastern.

Upp i en fästning, med drypande väggar
lukten av kall sten och svunnen tid
mina nya skor fastnade i golvet
gamla strider lät sig höras i rummen
för den som lyssnade bortom festen.

När det var dags att äta tog någon min plats
jag befann mig utlämnad och ensam
i ett rum med festklädda människor jag inte kände
skorna skavde och kinderna brände
såg ingen som kunde rädda mig.

Toastmastern svek mig, men en främling tog min arm
han drog ner mig på en stol
ville ha räddning liksom jag
hade hamnat ensam bland åldrade släktingar
de drack vatten, vi pimplade vin.

Under bordet viftade mina tår i frihet
nya skorna hade försvunnit
bland släktingarnas förståndiga fötter
hittade dem igen när vi vinglade hem
i morgonsolen med koltrastkvitter.


måndag 6 april 2015

Some days are better than others

Idag var det en av dem. Ni vet, de där dagarna som börjar bra och sedan bara defilerar in i mål. Annars brukar inte just Annandag Påsk vara en sån där speciell höjdardag direkt, snarare seg och ointressant. Men inte idag inte, nej nej. 

På förmiddagen hade jag ett möte med Vombat förlag för att diskutera ett bokmanus jag har skrivit. Boken kommer ut till sommaren ungefär, och blir den första i sitt slag. Jag är så lycklig för detta : )) Det känns både overkligt och spännande, har svårt att tro på att det händer på riktigt. Att det handlar om mig liksom. Speciellt när vi pratade om allt runtomkring denna utgivning innebär. Så många planer. Jag lovade att hänga med på allt, i vanlig ordning. Yours truly har svårt att säga nej. Naturligtvis ska jag dessutom se till att skriva färdigt uppföljaren till min bok Mirell asap. 
To be continued... 

På eftermiddagen "kidnappade" jag och min mamma dottern, och överraskade henne med bio. Världens mysigaste biograf finns i Borgholm, dessutom med de första biostolarna jag träffat på som är kompatibla med min axel och dess sling-shot. Både filmen, salongen och sällskapet fick därmed toppbetyg av mig! Men bäst av allt var sällskapet <3 <3 



Trööööööttt

Hej lilla kära bloggelibloggisen! Idag är din matte, aka yours truly, så in i bängkolan trött. En kombo av för lite sömn i går natt och en tröttande dag idag. Jag och mina två vackra böcker stod nämligen på en påskmarknad och krängde/signerade böcker hela påskdagen. Jobbigt men tröttande. 
W
Så, sorry finfina bloggen, jag lämnar dig nu. Vi ses ju imorgon igen, då kan det kanske vankas nåt nytt... Tills dess!!

lördag 4 april 2015

Påsktårta och påskhaiku

Idag är väl Glad Påsk orden på allas läppar. Så här fin tårta dekorerade dottern idag, här ser vi både marsipanpåskfjäder, marsipanblomma, marsipankyckling m.m. 
På solen och vindarnas ö har det varit soligt och vindigt idag. Kallt ute men varmt och mysigt inne. Förutom att; jag tog miste på 2kg vetemjöl och 2 kg miniknäckebröd; blev lovad ett ägg om jag köpte frimärken utan att få det; fick meningen "Har ni inte Vans här?" att låta som "Har ni inte värme här?" i en skoaffär, löpte dagen utan större fadäser.
 Påskafton till ära bjuder jag er på en sprillans nykomponerad haiku. 
Haiku: Påskmåne
Påskmånen lyser
en nattlampa i rymden
granarna ruvar.

fredag 3 april 2015

Liten katt på långfredagspromenad

Idag har det varit en finfin och solig långfredag, vilket genererar en hel del utomhusvistelse. Även för lilla kattan, som här på Öland finpromenerar i sele och koppel. Vilket hon gillar skarpt, roligt nog. Idag tassade hon med mig i skogen, luktade på blåsippor och klättrade på vacker stenmur. 

Om hon inte ser helt nöjd ut beror det på att en man pumpade däcket på sin cykel en bit bort. Av någon anledning blev kattan livrädd för denna aktivitet.

Här, nära kära föräldrarnas boning, växer ett av mina vackraste träd. Speciellt nu tidigt på våren innan dess egen lövning. Då ser en murgrönan så fint, som slingrar sig över hela trädet.
Lilla dottern var också med och försökte klättra på trädet!


torsdag 2 april 2015

Glad skärtorsdag!

Yours truly befinner sig fn väldigt nära Blåkulla. Och det är väl till Blåkulla alla vi glada häxor är på väg? Jag är bara lite försenad, kommer strax. Har landat på solens och vindarnas ö, min bästa ö och mitt bästa land, för att fira påsk med bästa föräldrarna. Familjen slöt upp mangrant i år, vilket förutom mig själv innebär maken, dottern, kattan och dotterns marsvin. Skönt nog blir ingen av oss grinig, skrikig eller mjauig av att åka bil långt. Skulle vara min axel då... Men den grinar å andra sidan åt det mesta vissa dagar. Dottern har presentat mig med en egengjord påskdagbok för flera veckor sedan. 
Ni kan se den på bilden här, tillsammans med min påskprickiga tumnagel och min kvällslektyr. Så kära blöggen, nu överger jag dig för ikväll, ska skriva dagbok. Ses imorgon igen : )

onsdag 1 april 2015

Skämtar jag med mig eller?

Jag har precis, med en halvtimme till godo och enligt min årliga tradition, lurat maken med att det snöat i dag. Måste liksom dra det aprilskämtet varje år, liksom min kära pappa gjorde mot mig och min syster när vi var barn. I gengäld gjorde vi alltid våfflor och sa att grädden hade surnat. Annars har det varit dåligt med skämt och lur idag, trots att flera expediter trott att jag försökt lura dem. Men tyvärr var det sanningen jag sa. Så här var det:
Jag var på sjukhuset för att dels röntga min opererade axel, och dels träffa min underbara sjukgymnast. Då sjukhuset ligger i anslutning till ett stort köpcentra hade jag planerat in en liten timmes shopping mellan axelaktiviteterna. Som jag längtat efter att shoppa lite!! Ha lite egentid och strosa runt. Men en sak är bra att ha vid shopping och det är pengar. Pengar har jag i en portmonnä. Dagen till ära hade jag g l ö m t denna portmonnä hemma. Skit också!!! Men jag ville shoppa, så jag testade att vara lite moden och nytänkande. 
- Hej! Kan man shoppa med mobilen här? Alltså betala med mobilen menar jag? 
Såg direkt att tjejen i den första affären trodde jag skojade med henne. Jag fick förtydliga att jag inte försökte luras, utan menade swish el. dyl. Detta upprepades i tre affärer till, med exakt samma resultat. Jag kände mig som Dolda Kameran. Pinsamt nog höll jag inte tyst i tid, utan upprepade i varenda affär hur mycket jag ville shoppa, men att det var svårt utan pengar. Lät urbota dumt, det hörde väl jag också. Saken är den att när jag börjar säga pinsamma saker offentligt har jag inte vett att tystna och dra mig tillbaka. Jag försöker på nåt sätt prata mer och mer för att neutralisera det jag just sagt. Blir som sagt var bara dumt!!

Dottern och jag påskpiffade vår järnek idag till kattens stora glädje. Min katt älskar nämligen fjädrar i alla dess former, och trodde vi gjorde detta som en present till henne.