måndag 27 april 2015

En märklig konversation

Idag mötte jag en bekant som jag inte träffat sedan i början av dec -14. Dvs vi har inte setts, hörts eller pratats sedan min stora axeloperation 15 dec. Ska kanske tillägga att jag fortfarande traskar runt med min stora och klumpiga ställning, sling-shoten, eftersom min axel inte vill läka sig så som jag och min axelläkare vill. Nåväl, vi kom gående emot varandra, och följande meningsutbyte inträffade. Det är den andra personen som inleder, mina svar är de lite mer förvirrade.
- Hej! Hur är det, allt bra!?
- Öhh, jaaa, joo, det är väl ok. Men tja...
(Här gör jag en vag gest mot min sling-shot)
- Har du en sån nu igen? Varför, har det hänt nåt?
- Jaa, alltså, jag gjorde en stor steloperation i dec, och axeln läker inte som den ska.
- Jaja, men det är ju inte så farligt. Tänk på allt elände som händer i världen. Det där är ju ingenting, eller hur? Det är ju ingenting, finns ju de som har det mycket värre. Tänk på det! Eller hur? Ha?
- Javisst, absolut, såklart.
- Så är det ju. Hejdå, ha det så bra, jag måste vidare.
- Ja, okej, hejhej.

Jag kände mig oförklarligt förvirrad efteråt. Nu är ju yours truly en person som inte vill förknippas med sin skada/sjukdom/funktionsnedsättning, men ändå! Den andra personen tog det liksom ett steg längre. Det kändes ungefär som när jag var sju år och tvingades äta potatis i bamba, trots att jag inte tyckte om den:
-Tänk på barnen i Biafra, de hade varit glada om de hade fått potatis att äta. Så ät upp nu, och var tacksam för att din potatis!
Olika men ändå på något sätt lika.
Jag vet väl också att det finns miljoners miljoner människor som har det värre än jag med min axel. Mitt hjärta blöder just nu för alla i och runtomkring Kathmandu, inte sjuttsingen blöder mitt hjärta för min axel!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar