onsdag 31 december 2014

Nyår, haiku och konstiga projekt

Sista dagen på 2014. Antar att just denna dag kommer bli otroligt ombloggad runt omkring i världen. I ärlighetens namn har yours truly egentligen ingen lust att blogga just idag, men är det bloggonsdag så är det. Vill inte göra ett avslut på året som gått, vill inte knyta ihop någon säck, vill inte reflektera och tänka tillbaka. Låt mig bara säga såhär; 2014 tog och gav, det var djupa dalar och fina toppar, det var ingen raksträcka nånstans. 2014 hör bäst hemma i det förflutna.

Jag har aldrig riktigt gillat nyårsafton. Eller, jo, det har jag. Alltid! Själva festen som är kring nyår gillar jag väldigt mycket, oavsett om jag är på stor fest, festfest, bröllop, disco, liten fest, eller middag med vänner. Det är själva tolvslaget som ger mig kryllningar i kroppen och själen, det känns alltid som om jag missar något viktigt där. Att mina tankar far iväg åt fel håll, att jag exakt vid tolvslaget inte ser det gamla året fara iväg och ersättas av det nya. Men så, poff, är klockan två minuter över tolv, och kryllningarna borta! Hej och hå, så är det nya året på plats.

Här kommer en Haiku till 2014:
2014
Farväl gamla år
försvinn i det förflutna
glömmer dig aldrig.

Och en Haiku till 2015:
2015
Hej du nya år
bjud på glädje och kärlek
låt oss bli vänner.

Författarmässigt ser jag fram emot 2015, har många olika projekt på gång. Just nu håller jag på med något jätteknäppt, jag skriver en sonettkrans. Bara för att det ska vara så in i bänken svårt, det är en utmaning jag inte kan förneka mig. Har kommit halvvägs, dvs färdigställt 7 1/2 sonetter. Vart detta projekt ska ta vägen vet jag i dagsläget inte, men det fungerar bra som terapi och förströelse nu när jag är nyopererad. Så hjärnan får komma ut och röra lite på sig : )

Goda nyårskramar till alla som händelsevis läser detta, hoppas ni alla får ett blomstrande 2015!!


onsdag 24 december 2014

God Jul är väl orden för dagen?!

Ja, kära bloggläsare - en riktigt fin och härlig julvecka önskar jag er tills vi hörs igen. På nyårsafton. Min senaste vecka har mest handlat om smärtisar (dvs diverse smärtlindrande preparat), sjukhus, ont i axel o höft. Här är en röntgenbild på min axel tre dagar efter operationen:
Min läkare sa att det var riktigt kraftiga skruvar han använde, och de ser ju saftiga ut...
Men det går åt rätt håll, jag har det under kontroll. Känner mig, och ser ut som, en liten tant när jag är ute o småpromenerar på gatan med min paraplykäpp:
Jag har ju tidigare lagt in en bild på vår bombastiska julgran, här kommer en bild från idag:
Det är så lustigt... Varje år tror vi att det ska bli färre paket än förra året men högen krymper sällan. Tror vi i vår familj gillar julklappar ungefär på samma sätt vi gillar julgranspiff!! Det ska vara lite hejsan-hoppsan över det hela : ))

Nu kommer tomten, over and out.


onsdag 17 december 2014

det är synd om yours truly

Faktiskt så är det så. Synd om mig. Jag tycker nästan aldrig synd om mig, vill inte att någon annan ska göra det heller. Det synd-om-mig-iga i mig brukar jag gömma bakom lager av skydd, bygga barriärer, skapa mig nya identiteter. Men längst där under, som en blommig tapet från 70-talet, göms någon som får tyckas synd om. Nu är hon blottad i ljuset, fritt fram att säga "stackars dig".
I förrgår opererades jag. Det var det 6:e ingreppet i höger axel, denna gång blev det slutgiltigt - en major steloperation. Dessutom tog läkaren och högg ut en bit höftkam med en mejsel och grävde fram en klatt benmärg som murades in i axeln, tillsammans med ett par rejäla skruvar. Vilket gör att även höften blev opererad. Så, visst är det lite synd om mig? För jag har så in i bänken ont.

Bloggar gör jag därför idag från en sjukhussäng. I ett trist sjukrum, men med jättegullig personal. Ibland är jag själv här, ibland har jag sällskap. Jag gör inte så mycket. Tittar upp i taket och konstaterar att i lysrörslamporna finns det bruna, stora fläckar. Jag undrar varför. Ser också två hål i taket. Kan komma på mig själv att stirra på de där hålen. Jag undrar varför de är där.
Ibland går tiden sakta, ibland försvinner den snabbt. Tiden är emot mig, tiden är med mig. Det är en vecka till julafton. Bara en liten vecka. En hel lång vecka. Mycket kan hända och ändras på en vecka, till det bättre såklart.

Men min magisteruppsats hann jag skicka in, i fredags em. Håller tummarna för den. Och julklapparna är köpta, granen på plats, julmaten planerad av make och dotter. Det blir nog en fin jul trots allt!!!

onsdag 10 december 2014

"Gone fishing"

Ja, så står det i en mental skylt i min hjärna. Fast snarare "gone studying". Nu är det sista spurten, sista justeringarna, sista dunka-huvudet-i-väggen-och-skrivskrivskriv. På fredag måste jag skicka in uppsatsen, och då ska den helst vara unpickable. Så, sorry kära bloggen, du får nöja dig med att njuta av kort på vårt julpiff. Vi gillar inte stiliserade julgranar som vuxenpyntas för att se tjusiga ut, vi gillar vår julgran rätt så bombastisk. Den ska vara glädjepyntad med kärlek och en salig blandning av ärvekulor, dottertillverkade änglar, diverse små knastomtar maken köpt och annat smått o gott.
Dessutom har vi ljusslinga i både järnek och på balkongräcke. Brukar vi inte ha. Men i år vann dotterns enträgna vädjanden, och vi valde en färgglad slinga som kan blinka i åtta (8) olika lägen. Hurray! Hoppas grannarna kan läsa in de 2/3 ironi och 1/3 barnaglädje som vårt balkongräcke nu pryds av.


onsdag 3 december 2014

Att kasta det gamla och satsa nytt

Nej, kära ni, dagens blogg handlar i n t e om politik. Utan något avsevärt mer spännande - soffor. Vi har nämligen dumpat vår älskade trotjänare på tippen och införskaffat en ny en. En som är ny. Nysoffa. Den gamla hängde i under 12 fina år. År av vila, kärlek, fest, kattkräks, marsvinspiss, rödvin, släkt, vänner och en subtil soffallergi mot vatten.. Allt detta ledde fram till vissa spår i soffan. Lite fläckar här, lite blekt tyg där. Lite gnälliga fjädrar, lite hål på baksidan, lite solblekt tyg, mycket nedsuttna dynor. Den var stor, den var mjuk, den var soft hallonrödish. En gång var den Soffan med stort S. Hoppas råttorna på tippen gillar'n. Nu blåser det nya soffvindar här hemma, nyasoffan är på plats, och nyasoffan gillas. Den är stunsigare. Den är snyggare. Den är bättre att plugga i. Och plugga ägnar jag mig hemskt mycket åt jn, så det var väl tur. Katten approves.

 

Funkar fint till TVhäng. Och till nya mattan. 

Saknar jag då vår gamla? I ärlighetens namn - Ja. Men bara som gammal god vän, inte som soffa.

onsdag 26 november 2014

Spöke, nunna, D-uppsats

Nu ska jag snart sluta tjata om min D-uppsats, det är bara det, att hela hjärnan är ingeggad med den för tillfället. Pluggstress, walk my way...
I lördags däremot var en betydligt härligare dag. Då rattade jag och maken iväg, i lååångsam takt på halkiga vägar, till Vadstena Klosterhotell. Var ca 7-8 år sedan vi var där sist, så det kändes på tiden. Maken var superladdad inför att fota diverse byggnader, omgivningar eller annat han kunde tänkas finna av fotointresse. Sin fru, tex. Själv hade jag tagit med min älskade, klumpiga, Polaroidkamera. Den är en måstemaskot vid romantiska hotellövernattningar. Se så fina och spännande foton av vackra Vadstena det blev med Polaroiden: 
Bara bilder av varandra på hotellrummet. Möjligtvis med lite champagne i tassen. Det, mina vänner, det är äkta dokumentation!
Innan middagen bjöds vi på fördrink och liten föreläsning i slottets vinkällare. Maken tog upp frågan om den stora vinstölden för några år sedan. Sommeliern bekräftade detta, sa att det var 7-8 år sedan. Varav jag skulle komma med ett uppmuntrande och inkännande inlägg och sa "Vi vet, vi var här precis när det hände". Vilket i ärlighetens namn lät jättedumt, tyvärr gjorde mina försök att släta över/förklara vad jag menade bara att jag framställde mig och maken som potentiella vintjuvar... Maken, min wing-man räddade mig med att fråga om det spökade. Sommeliern tittade på maken som om han inte var riktigt klok och snäste "jag tror faktiskt inte på spöken!" Men efter lite påtryckning erkände han att det sägs att det spökar i ETT rum på vån 3. Jag vände mig skämtsamt till paret jämte mig (varav kvinnan var jättegravid) och sa lite käckt "Det spööökar bara i rum 313". Vet inte vad jag fick just det rumsnumret från, men kvinnan sätter händerna framför sitt vitnande ansikte och ropar "Nej! Det är vårt rum". Nailed it... Tusen gånger bad jag om ursäkt, sa att jag bara hittat på osv, men hon såg varken lugn eller övertygad ut. Kan ju trösta sig med att om nu Heliga Birgitta får för sig att sitta på hennes sängkant är hon ju iaf garanterad ett fromt och vänligt spöke.
Måste bara visa detta härliga julbaksfoto från i fredags. Och nej, nej, nej, det är inte yours truly som bakat! Faktum är att jag bara gjorde några sporadiska pepparkakor. Det är min allra finaste mamma, och min allra finaste dotter, som bakat tillsammans. Min allra finaste pappa rensade under tiden mina förskräckliga rabatter. Älskar er, kära föräldrar <3 
- Vad jag gjorde under tiden? Skrev D-uppsats...

onsdag 19 november 2014

Hejåhå, in i plugg-grottan jag gå...

Yup, ni läste rätt - yours truly ska grotta in sig i sin D-uppsats. Har t.om. tagit s.k "semester" nästa vecka, för att plugga. Kollegorna önskar mig snällt och gulligt en skön semestervecka, själv ser jag det inte riktigt så. Mer som full sula mot pluggandet. Och, oss emellan, så ser jag fram emot det. Ska bli härligt att gosa in mig i referenser, mysa med metodrubriksättningar, fjäska med tidigare forskning... Dricka kaffe o te, unna mig socker i teet och låtsas att det är för att nära hjärnan. (Vilket är rent bullsh*t, det är för att det är gott). Äta choklad av samma anledning. Glömma tiden, bara hamra omkring i uppsatsskrivandet förlorade värld. 

Tänkte skriva haiku om detta i detta nu:
Skriva Duppsats
vissa berg känns för höga
ge inte upp nu.

Kan förlängas till en tanka:
Skriva Duppsats
vissa berg känns för höga
ge inte upp nu.
Plugga plugga plugga plugg
Skriva skriva skriva skriv.

Kanske inte att jag har en vinnare där direkt, men mitt poetiska diktjag är lite på undantaget för tillfället. Kommer igen snart. Skrev btw en sonett häromveckan, bara för att jag har hört det ska vara det svåraste inom diktvärlden. Var superkul. Handlade om en döing. Funderar på att bygga ut den, till en sonettfläta. Ska visst vara ännu svårare, så då måste jag liksom göra det också. Jag har nämligen en hemlig last och begär efter att göra saker som anses som svårast. Det klickar liksom till i huvudet; "challange accepted". Om ni förstår vad jag menar. Så har jag alltid varit, måste bevisa för mig själv att de svåraste valen och vägarna är de rätta, och att jag k a n. Enligt mina föräldrar var mitt motto, och mina första ord, när jag var en liten tulta "kan själv!" Och varför ändra ett vinnande koncept?




onsdag 12 november 2014

2 fel blir inte 1 rätt

Rubriken avser, naturligtvis, Aladdinasken. Och att två praliner försvinner ur sortimentet. Det har pratats om innovativt PRtrick, men sanningen är betydligt gråbyråkratiskare än så, nämligen ekonomi. Som så mycket annat, som landar i ekonomiska magplask. Men i mitt tycke har trillingnöten fått alldeles för mycket massmedial uppmärksamhet. Visst visst, den är en älskad svensk klenod i klass med dalahästen, midsommarstången och Zlatan, men den är inte hela chokladasktragedin. Ännu värre, om ni frågar yours truly, är att den i särklass godaste pralinen tas bort - körsbär i likör. Fruktansvärt tråkigt, Aladdin förlorar därmed sin klarast lysande stjärna. Och godaste. Hur går det nu med pralinknaprandet?? 
Pga sjabbel och strul lever jag just nu mitt uppe i en era av en avbokad axeloperationstid. Skulle opererats i mån, men narkosläkaren råkade göra en felbedömning och tog bort mig från systemet. I några veckor iaf, sedan är det dags. Rktigt surt. Men det skummaste är att jag stressat och jobbat undan hela hösten, och så blir det inget. Vilket gör att jag måste starta om mig igen, och starta upp jobbet igen. Trodde det skulle vara lätt som en pannkaka, men ojojoj vad trögstartad jag är. Känner mig som den rostiga Folkan som maken hade en gång, vars bromsar var fastrostade och inte gick att rulla ut ur lagårn. Kanske inte bör låta chefen ta del av den jämförelsen.

Men författarkarriären rullar på, väloljad och fin! Ingen rost i bromssystemet där inte. 

onsdag 5 november 2014

Vissa dagar vill jag ha efterrätt...fika...godis

Inte är jag sockerberoende inte. Men säg såhär, LCHF vore dödsstöten för min kropp. Mitt system är inte kompatibelt med smör, olja eller ister. Mitt system funkar ihop med kolhydrater, och kolhydrater only. HCLF. Proteiner jag jag både ha och mista, det är gott som mat. Ger mig inte så mycket. 
Men kolhydrater.. Mmm.... 
Nu är detta inte ett blogginlägg om mat, diet, bantning, obantning, utan bara om mitt pågående efträttssug. Eller kanske lite godis i alla fall, det kan en väl få såhär på bloggonsdagen?
Annars har det inte hänt så mycket värt att blogga om, möjligtvis med undantag från ytterligare en trevlig (trevlig? rolig och givande ska det stå!) signeringslördag. Och på lördag är det dags igen - yours truly ser fram emot detta!!
Häromdan var det västsveriges värsta åskoväder i malinillaminne. Lilla kattan blev så rädd för blixtarna utanför fönstret att hon gömde sig under bordet. Där var ju egentligen mitt tillhåll, så jag satte jämte henne och blundade hårt. 
Dottern, som är åskrädd sov sött, maken var på the Knifekonsert (SKITbra, enligt maken). 
Desto vackrare var himlen igår
Näppe, nu ropar kolhydraterna på mig i skafferiet, dags att kila!!



 


onsdag 29 oktober 2014

jag längtar...och en tanka om hösten

Sitter i soffan och längtar. Ute är det höst, sån här höst:

Tanka: Hösten
Skogens höstkostym
med mystik och fallna löv
osynligheten.
Förfaller och förmultnar
allt försvinner allt finns kvar.

Och jag, jag längtar efter våren igen, längtar efter sommaren. Efter bekymmerslöshet, efter att D-uppsatsen ska vara klar. Jag längtar efter semester, längtar efter att slippa ha strumpor. Efter att resa till Indien, till Gozo, till Nepal igen. Åh, vad jag längtar till Nepal. Eller nån annanstans, långt bort från min D-uppsats. Att ha en D-uppsats hängande på sina axlar en höst, gör att det blir en rätt så tung höst. Jag längtar efter att bada i havet en varm julikväll, att fiska makrill. Att grilla marshmallows. Att gå på sommarfest, Way out West -utan att få ont nånstans. Jag längtar till sommarÖland. Eller vilket Öland som helst, förresten. 

Just nu längtar jag alldeles otroligt efter Öland, speciellt efter en viss liten människa som är där just nu. Ja, det jag längtar allra mest efter är käraste lilla dottern! Hon är på höstlov och har det härligt med sina kusiner, aka mina älskade Hemskingar, och mina allrafinaste föräldrar. Så är det, det är efter dottern som all min längtan egentligen är. Men vi har det fint nog härhemma, maken o jag, med varandra. Går ingen nöd på oss, vi har på TVn så högt vi vill, och äter godis varje dag. Och varmchokladmedmarshmallows och rostade mackor till middag. 
Men jag längtar till fredag, då kommer dottern hem igen <3 Och på lördag är det dags för signering igen, kl 12.30 på Akademibokhandeln i Göteborg/järntorget med min bok Mirell! Yeay : ))




onsdag 22 oktober 2014

När skämskudden åker fram

På hösten, såhär mitt i mitten av oktober, är det ett ganska fint fenomen som inträffar. Många härliga skämskuddeTVprogram fortlöper. Vissa för skämskuddiga för att jag ens ska kunna titta på dem, andra mer lagom skämsiga. Med kudden redo. Det är något speciellt med skämsTV, de förnekar sig inte och ber inte om ursäkt. Bara liksom finns där, på en TV mitt ibland oss, snart på en TV nära dig! Jag undrar alltid hur jag skulle varit i den eller den rollen; som en rik hemmafru i Hollywood, som en singelmamma som jagar en man, en bondefruwannabe, you name it. Nu tittar jag iofs bara på två skämskuddeTVprogram, men ändå!!

Annars tittar vi i stort sett aldrig på TV hemma hos oss, möjligtvis någon Netflixserie. Är liksom ingen idé, yours truly somnar så fort TVn sätts på. Filmer göre sig icke besvär, tyvärr inte ens barnfilmer. Dottern ordnar bio ibland, i soffan, med nån mysig film. Och tilltugg (för att hålla mamman vaken). Naturligtvis ska det vara nersläckt också, som på biografer. Jag och maken bänkar oss i soffan, dottern också, filmen sätts på, och - bing! Jag o maken stensover. Helt otacksamt. Naturligtvis förnekar jag det hela och tror att jag tittat på, i alla fall nästan, hela filmen. I den bästa av världar.... liksom. Trist och pinsamt, skämskudden kom med mig!



onsdag 15 oktober 2014

Egoboost ftw

Hur egoboostar ni er? För ni glömmer väl inte bort det där med egoboosten? Grymt viktigt. Speciellt såhär i oktober, när hösten är här för fullt. Fullhöst. Finhöst. Färghöst. När vi höststänger in våra höstkroppar i höstkläder istället för att sommarexponera dem för sommarsol - då är det tid för våra egon att boostas. Det gäller att hitta det som egoboostar bäst för varje enskild individ. Egoboostar bäst som egoboostar mest, som jag brukar säga. Utan att bli självupptagen och/eller självgod, det handlar inte om det. En bra egoboost sticker inte i någons ögon. Som jag också brukar säga. Malinillavisdomsord. Vad gör då yours truly? Jag har en helt helt ny variant av egoboost, som började ta fart igår. Jag söker på Mirell, dvs min senaste bok, på olika bibliotek i Sverige. Det är lite tidigt än, alla bibliotek har inte hunnit beställa som ska, men många. Att tex söka på bibliotek uppe i norraste Norrland och se hur ställen med vackert klingande namn köpt in m i n bok, det är en obeskrivligt skön känsla. Och huvudstaden, som jag tycker är lite kall, (ping Orup) där är det osannolikt många bibblor som har Mirell. Lycka! Egoboost! På tal om lycka, vi var och hälsade på finaste söthundar häromdan. Med det spagettiklingande namnet Bichon Bolognese. Supergoa hundar, vi föll pladask alla tre. T.o.m hundskeptiska maken. Så vi får väl se framöver, men just nu har vi fullt upp med oss själva. 

Maken har ju, som jag sagt tidigare, ett mycket stort fotointresse. Tillsammans med min ena goa svägerska. Analogt ska det vara, framkallas själv ska det göra. Själv har jag svårt att hålla i en större kamera, eftersom höger axel är i storstrejk. Hur eller hur, jag kan ju ibland göra lite impulsiva inköp, och nu har jag överträffat mig själv. Fick för mig att jag absolut ville ha en sak. En kamera. På Tradera. Väckte mitt vill-ha-begär, big time. Råkade vinna auktionen. Så nu är jag lycklig ägare till en Zeiss mellanformatskamera!!! Heureuka, här ska fotas o framkallas mellanformatsfoton! Om jag nu nångång lyckas hålla i åbäket... Men visst är det ett vackert åbäke?  

onsdag 8 oktober 2014

En epok går hädan, i år igen

 Sorgligt, sorgligt, gnälligt, gnälligt. Det är sorgligt och gnälligt att, efter att spjärnat emot, tvingas kapitulera och ge efter för mörkare makter. Mörkare tider. Mörkare känslor. Mörkret rullar in, som en nopprig och välbekant filt med en distink, men dock påtaglig, unken doft. Det är
 h ö s t e n som nu officiellt är här. Okej, vissa av er gör invändningar och påpekar att enligt almanackan så är hösten ett fenomen som redan pågått ett tag. Och vissa menar att det varit så fint väder, så därför känns sommaren septemberlång. Fel och fel, det som avgör är strumporna. Strumpsäsongen. Den avgör årstiderna! Som rattmuff på, och rattmuff av. Också hugget i sten. För mina fötter gäller följande regler: barfotasäsongen sträcker sig från första maj till första oktober. Men, det kan ges dispens och därmed förlängd säsong. (Aldrig förkortad, däremot). Detta kan sträckas från påsk, och fram till första veckan i oktober. Om vädret tillåter. I år blev det t.ex förlängt både innan och efter den officiella säsongen. Men nu är det slut. Mina tår viftar instängt och sorgligt i sina strumpor, de torra hälarna rispar otäck i strumpmaterialet. Sorgligt och gnälligt. 
Men bortsett från strumpor så gillar jag hösten. Det är ju så vackert och färgsprakande. Oemotståndligt. Luktar gott gör det också, höstlukt. Höstluft. Jag gillar regnet och blasket också, att vara inne och mysa. Stressfritt. Och inne - strumpfritt!

Dottern älskar hösten. Kanske för att hon fyller år?! Är nu 8 år och 10 dagar, firat med både Ölandshelg och kalas. Finaste, käraste dotter. Å andra sidan älskar hon även vintern. Och våren. Och sommaren. Det är väl en inställning jag bör ta efter, och omfamna både de svettheta sommardagarna och iskyliga vinterdagarna.

onsdag 1 oktober 2014

Edwards helium

Detta inlägg kan också kallas "vem är jag, vem är jag". Helt plötsligt känner jag mig inte betrodd med att vara mig själv, där jag satt mina fotavtryck som mina. 
Den meningen skulle vara intressant att få analyserad av någon utomstående som inte känner mig. Typ som vi gjorde på svenskalektionerna, när vi skulle analysera dikter och vad diktförfattaren egentligen menade. Vad var innehållet 
e g e n t l i g en en metafor för? Och så vrängde vi ut och in på våra tonårshjärnor i jakt på en, något så när, djup och vettig förklaring. Läraren brukade se lite villrådig ut när den fick för många förslag, och välja en till synes på måfå "Ja! Bra! Precis så tänkte Anna-Maria Lenngren just när hon skrev denna strofen!" Bull, varken vi eller läraren hade en susning, men alla höll vi masken. Men, just de där lektionerna, just då, när vi grävde och gottade oss i dikter och poeter på gymnasiet kommer jag ihåg!! Det var kul!! Min bästa gren!!! Kanske därför jag tycker det är så roligt med min poesikurs. 

Men, hur eller hur, för att plocka upp min tråd. Om att jag inte känner mig betrodd som mig. Jag har ÄNTLIGEN min iPhone 6a!!! Den är fantastiskt fin och skön på alla vis. Jag började med att registrera ett  fingers fingeravtryck. Så jag enkelt, snabbt och smidigt kan låsa upp min "phoine" (dotterns uttryck). För säkerhets skull registrerade jag även ett närliggande finger, ifall någonting skulle hända med det första. Döm av min förvåning när phoinen inte accepterade mitt fingeravtryck idag. Försökte 10 gånger, sedan bytte jag till reservfingret. Samma sak där!!! Gick inte!!! Så jag fick snällt (läs surt) gå tillbaka till det gamla, omoderna sättet med sifferkod. 4 siffror. Kändes hårt, och framförallt tidsödande.

På tal om ord, och felhörningar. Dottern sjunger en jättefin sång i sin skolkör som heter något som liknar "sätta barnen i första rum".. Nåt sånt. Jättefin text, verkligen. En mening är "sätta barnen i första rum, det är ett evangelium". Idag pratade vi runt det där, jag frågade om dottern visste vad det betydde. Nej, det visste hon ju inte, svarade: "Evangelium?? Vad är det?? Jag trodde vi sjöng Edwards helium!" Hahaha, underbart. Så fick vi förklara vad även Helium betyder...

onsdag 24 september 2014

What goes around comes around

Idag var jag på utvecklingssamtal med dottern. Samtalet kom in på att skriva berättelser och att skriva böcker. Läraren berömde dottern för hennes skrivförmåga, och sa glatt uppmuntrande att det måste vara ett arv från mig. Jag höll med. Blev varmglad och stolt inuti. Båda två blev vi, i det tysta, påminda om det sociala arvet och att allt inte ligger i våra gener. Jag förstod att det inte var en felsägning, läraren är ju väl medveten om att dottern är adopterad från Indien. Läraren frågade dottern om hon skulle bli författare när hon blir stor, som mamma, och hur stolt hon i så fall skulle vara när hon lånade böcker på biblioteket skrivna av sin "gamla" elev. Då berättade jag hur det gått till på ett kvartsamtal (som det hette förr) när jag gick i tvåan. Dottern går i tvåan nu. När min fröken, precis på samma sätt, berömde min skrivförmåga inför mina föräldrar och sa till dem att jag nog skulle bli författare som vuxen. När så min första bok kom ut förra året letade jag upp min lågstadielärares adress, och skickade henne ett signerat ex tillsammans med ett brev vem jag var, och tackade henne för att hon uppmuntrade mig till att skriva som åttaåring. Till min stora glädje fick jag ett fint brev tillbaka, och jodå, hon kom mycket väl ihåg mig!
Jag tänker på det viktiga jobb alla duktiga lärare gör runt om på skolorna. Alla de underbara lärare som s e r varje enskilt barn, uppmuntrar varje enskild förmåga, varje enskilt framsteg, varje enskild elevs svårigheter. Som undanröjer hinder och gör vägar framkomliga, som lyfter fram och lyfter upp varje elev, så att alla får känna att de duger och att de kan! Tyvärr är det inte såhär överallt, och ofta är det tyvärr det negativa som syns och hörs mest, som får störst genomslag i massmedia. Men inte här på min blogg, här hyllas de goda lärarna.

Jag avslutar det här ganska korta blogginlägget med en påminnelse om Bokmässan i Göteborg i helgen, med start imorgon torsdag. Då är jag där!
Jag avslutavslutar med ett foto maken tog av min lilla katta igår, här personifierar hon, eller kattifierar kanske är bättre ord, uttrycket cool katt : )



onsdag 17 september 2014

Det finns en första gång för allt!

Den senaste tiden har varit ganska snurrig för yours truly. Det händer saker som liksom är lite utöver min fattningsförmåga, över mitt huvud och bakom min rygg. Som jag inte kan styra över. Eller ens manipulera. Annars gillar jag att manipulera och domptera över situationer. Inte över människor däremot, det där är alldeles för svårt och invecklat. Annars skulle jag bli politiker, tror det skulle passat fint! Förutom det där spelet då... De säger ju inte sanningen om vad de egentligen står för, politikerna. Och ju närmare valet desto svårare hade de visst att veta vad deras parti egentligen står för. På riktigt. Det slängs verbala pajer kors och tvärs i politikSverige. Bara att ducka, och återigen inse v a r f ö r jag inte är politiskt aktiverad. Ja, röstade gjorde jag ju! 
 Mycket bra saker händer i livet just nu, mitt i allt. T.ex min bok, Mirell. Hade release i lördags, på en stor bokhandelkedja i en liten stad nära en stor stad. Åhhhh, det var kul!! Om ni vill träffa mig, och mina böcker, irl finns jag nästa torsdag på Bokmässan i Göteborg, i Idus förlags monter.

Mitt mantra i livet är "det finns en första gång för allting". Den senaste veckan har jag, för första gången:
*tagit bort en fästing (på min katt),
*äntligen haft pengar i plånboken när jag träffade på en tiggare, och kunde ge,
*köpt en finbukett blommor till maken, bara för att han är så bra,
*delat ut mitt visitkort (helt nytt),
*börjat kalla mig för författare,
*skapat en faktura.

Dottern hittade en megapadda i förrgår, frågade om man bara får pussa grodor, eller om man kan pussa paddor också. Jag tittade på paddan, den tittade elakt och vårtigt på mig med sina små ögon. Så nej, det blev ingen paddpuss för dottern. 

Btw, såg att mina penséer börjar blomma i rabatten. *Våga-vägra-höst*!

onsdag 10 september 2014

Vem har sagt att storleken inte har betydelse?

Varje höst fylls maken av en glad, speciell och påtaglig stress. Som smittar. -Näe, det har inte med jobb eller sånt att göra. Makens stress stavas s v a m p. I lördags drog vi iväg, mitt i natten nästan (kl 09.45). Till mitt och makens specialställe. Som bara vi känner till i hela världen. Trodde vi iaf, tills vi hittade avhuggna KarlJohanfötter i lördags..  Det började fint för yours truly, ska ni veta. Jag trampade ner i flodbädden av en bäck/dike. Trodde marken var safe, och geggan oskyldig. Icke då. Den tog tag i min stackars sko och höll fast den. Jag svor åt geggan att släppa min fot, till slut lydde den. Men då var jag redan sur, blöt och lerig/dyig/geggig. Dottern, den lilla gullungen, skrattade inte åt sin geggiga mamma, utan peppade mig med uppmuntrande tillrop: "tveka inte", "strunta i geggan", "ska du ge upp nu?" Nej ta mig tusan, jag ger sällan upp. Här skulle fångas in KarlJohans. Vi hittade först en hel del mediokra soppar. Och så stod den där. Så stor. Så vacker. Så mäktig. Sån urfader till KarlJohans. (NEJ! Det var inte en brunsopp!) Och så fin han var. Mint condotion. Eller vad tycker ni?

I övrigt är min hjärna till stor del fylld av min nyaste bok, Mirell. På lördag är det release på Akademibokhandeln, Kungsmässan. Ett event som känns jätteroligt, speciellt eftersom recensionen från Bibliotekstjänst kom idag och var positiv!!! HURRAY!!! Jag var dörädd för att bli sågad, Mirell ligger mig så varmt om hjärtat. En speciell bok på många sätt för mig. När jag fick se den irl häromdan kändes det, som Mirell skulle sagt, som såpbubblor i hela kroppen : ) 



Dessutom ska jag inom den närmsta tiden försöka ro i land min D-uppsats, jobba, få tid till axeloperation senare i höst, ta tag i artrosfingrarna, forska om min Hashimoto, dikta till poesikursen, marknadsföra Bråkstakarna + Mirell, vara med mina älskade. Hej hösten, walk my way please...

onsdag 3 september 2014

"ska jag bo i denna trista stad nu!!!?"

Ovanstående bloggrubrik var dotterns första, lite teatraliska, uttalande när hon satte foten på Landvetter efter Nepaläventyret. Och som jag höll med henne. Sverige känns på många sätt så standardmjölkigt, så pk, så korrekt, så försiktigt, så, ja, tråkigt...Tror att inte bara Nepal skulle kunna ha mycket att lära från Sverige, Sverige skulle också i hög grad ha mycket att lära från Nepal. Förutom trafikvettet, och trafikreglerna då, såklart, där finns inget jag rekommenderar från Katmandu.  Inte ens att det mitt i värsta rusningstrafiken ligger diverse djur och solar/slöar/sover/är döda mitt i vägen... För det är lite obehagligt.

Men nu är vi hemma, back to work, back to school, back to reality. Och ska jag berätta en hemlis för er så är det ganska skönt. Men schhh, säg det inte till nån. Det var riktigt kul att komma tillbaks till jobbet idag, efter 9 veckors semester. Träffa alla igen. Men visst, vi lämnade en smula av våra hjärtan kvar i Nepal, det är sant. Och visst, vi satt på planet hem och planerade för hur vi skulle kunna åka tillbaka så fort som möjligt. Helst på samma premisser, men gärna inkl en liten trekking upp i nån liten Himalayatopp. Bara en liten en. Det räcker för oss. Här hemma packar jag upp min resväska långsamt. En sak i taget. Luktar på de nyköpta kläderna, mmm, de luktar underbart. Lite som de gjorde från Indien, men inte lika uttalat. De luktar hotellet, rökelse, kryddor, tyg och leende människor. Jag packar upp njutningsfullt och långsamt, nån sak i taget om dagen. På så sätt varar semestern lite längre.

söndag 31 augusti 2014

Kan man ta morgontåget till Katmandu?

Ja, det är en fråga jag funderat över sedan 1990, när Magnus Johansson skrev den underbara sången "Magdalena tog morgontåget till Katmandu". Har alltid närt en befängd dröm om att åka till Katmandu sedan dess. Har alltid velat åka till Katmandu, och helst då med ett morgontåg förstås. Och så blev drömmen verklighet! Fast med ett morgonflyg. 3 härliga veckor har vi varit här nu, men om några timmar är äventyret slut för denna gång... Sorg och saknad, och massa kärlek, känner jag inför att åka. Det är varit amazing!!! På 3 veckor i Sverige, säg exempelvis i mars, känns det inte som att det händer så mycket. Men efter 3 veckor i Nepal har jag lärt mig massor. Exempelvis:
1. Att det inte går något morgontåg till Katmandu. Inget annat tåg heller, för den delen.
2. Att det är genialiskt med trafikljus och övergångsställen! Finns inte här, en får korsa gatan efter bästa förmåga och be till gudarna att det går bra. 
3. Att crawla med en arm (den andra är ju obrukbar, pga världens mest pajade axel). Funderar på Paralympicssatsning. Om sträckan 16 meter finns...
4. Att vara under vattnet! 
5. Att simma under vattnet!! Här får all eloge gå till dottern, hon har lärt mig och tränat med mig i poolen på dagarna.
6. Att äta stark mat.
7. Att gilla stark mat! Här går all eloge till maken, han har tränat mig.
8. Att jag inte har världens bästa pluggdisciplin när jag sitter vid ett bord vid poolen.
9. Att säga Namaste/goodmorning/hello/
goodafternoon/goodevening/goodnight, tusen gånger per dag och gilla det.
10. Att det är bedövande vackert att se Himalaya! De snöklädda topparna, solen på, molnen nedanför. Bedövande vackert..
11. Att man blir väldigt andfådd på 2500 meters höjd. Där var vi igår.
12. Att jag inte är en sån hemmakatt som jag trodde...
På kvinnofestival i Bhaktapur

Härligt bad i maffigt monsunregn

Yours truly i Nagargot, utsiktsplats över Himalaya.




onsdag 27 augusti 2014

Shit va´mycket djur i Chitwan

I helgen tog vi semester mitt i Nepal"semestern" och åkte buss till Chitwans nationalpark. Vägen dit var strapatsfull, bokstavligt talat. Det var vindlande vägar, vindlande vyer, och vindlande trafik. Herreminje, en satt med hjärtat fastnålat i halsgropen i fem timmar dit, och fem timmar hem. Var övertygad om att vi skulle välta ner bussen i floden, eller krocka, eller köra över en hund/ko/get/höna... Så blev det inte, tur nog.
Alla bussar, bilar och motorcyklar tutar som tokar åt varandra, men inte nödvändigtvis argt. Som i Sverige. Näe, de har liksom olika tutningar beroende på situation, typ frågan: "kan jag köra om dig?". Då finns tutsvaren: "det är klart, du kan köra om", "nej, vänta, det kommer mötande trafik runt kröken, kör inte om än", "lägg av ditt drägg, jag gillar inte att du ska köra om m i g!"

Väl i Chitwan började vi med en tur i lång kanot på floden för att leta krokodiler o annat. Mycket spännande, speciellt när de första krokodilen siktades. Följdes sedan av några till. -Ooohh, coolt var det!















Den störtats skillnaden mellan Chitwan och Katmandu var, förutom att det ena är landsbygd och det andra är storstad, temperaturen utomhus. Katmandu var varmt och skönt, Chitwan var VARMT och svettigt. Grymt hög luftfuktighet. Och, som ett välkommet brev på posten, gillade artrosfingrarna Chitwanklimatet. Mmm, de tycker om när det är väldigt varmt och väldigt blött samtidigt.

Här är de stackars elefanterna bundna i kedjor, för att bäbisarna ska få dia. Det var ledsna elefanter vi såg... Denne lilla försöker dra i sina kedjor:


 Sedan kom den och hälsade på dottern!

Vi tog också en tidig morgontur på en elefant i nationalparken/djungeln för att sikta noshörningar. Eller kanske en tiger. Det det där med tiger var yours truly inte så noga med, dagen innan hade en tiger dödat en människa i Chitwans nationalpark. Så, tigrar göre sig icke besvär. Det var fantastiskt härligt! Massa fåglar som kvittrade/kraxande/hackade/hoade, eller vad de nu gjorde. Varmt o gött, och en elefant som gick så där lagom fort. Tills den blev arg på en liten elefant vi mötte, började skena, skrika och trumpeta. Vår elefantförare hade fullt sjå att få ordning på den. Jag satt med ryggen emot det som hände, och trodde vi blev attackerade av en tiger! Shit vad rädd jag blev. Sedan gick elefanten länge och småmorrade för sig själv. Fick några hårda rapp i huvudet av elefantföraren med jämna mellanrum som svar.
Och så dök de upp, noshörningarna. de första två, mamma och barn. De såg oss inte där vi satt, uppflugna på elefantryggen.

 Sedan pluppade det upp en till. Håll med om att den liknar en stegosaurus!?

 Och efter en stund några till. Tio fina noshörningar såg vi, och ingen tiger. Lite hjortar, och en solgul spindel däremot.

Och stora vnbärssnäckor:

Ojojoj, det var en härlig helg! Back to Katmandu och sista veckan här. Det är varmt, riktigt varmt och skönt. Inte lika mycket regnmoln som i början, utan istället en hel del sol. Dottern och jag är i poolen mycket. Vi pluggar lite båda två. Och solar. och badar! Dottern har förvandlats till en delfin, själv tränar jag på "enarmscrawl". Vilket är ganska knäppt, då jag aldrig kunnat crawla när jag hade två fungerande armar. Men bara för att jag endast kan simma med en arm (och två ben), ja då ska jag minsann lära mig crawla! Idag klarade jag en bassänglängd. 16 meter. Tre gånger! Weeeaayy.

 Vi åker såklart på en hel del utflykter också. Tittat på fina tempel, en helig och smutsig flod, en del av en hinduisk begravning (likbränning vid floden), massa roliga apor, mer tempel, ännu mer tempel... Och så shoppar vi!!! Knäppa souvenirer blandas med kläder, Converseskor, presenter hem, hårgrejer, t-shirts, bokmärken. Ja, kära nån, det står många kassar på vårt hotellrum : ))

onsdag 20 augusti 2014

monkey say monkey do

Igår var vi på utflykt till Katmandus "varumärke", Swayambhunath.
En högt belägen stupa som pryder många turistaffischer o.dyl. Där tittar Buddhas ögon ner på en, från en stor och hög guldpelare.

 Egentligen är det pilgrimer som Buddha spanar efter, när de kommer stretande uppför de 360 branta trappstegen.  Swayambhunath påstås vara platsen där allt liv i Katmandudalen startade, tanriska buddister påstår att det dessutom är områdets starkaste kraftkälla. Så det var inte utan en stor portion vördnad yours truly trampade runt på denna buddistisk heliga plats. Tände ett ljus för de som jag älskar. Insåg samtidigt hur avigt västerländsk jag såg ut i det sammanhanget, när jag jämförde mig med de andra kvinnorna som gjorde samma sak. Jag frågade en liten rynkig man vad jag skulle tänka på när jag tände mitt ljus, men han bara ryckte på axlarna och himlade med ögonen. Antog att det därför var fritt fram att tänka på vad jag ville, Buddha skulle nog inte ta illa upp.

Swayambhunath kallas också "monkey temple" och det var inte svårt att förstå varför. Eller vad tycker ni om de här godingarna?
Mycket arg apa

mamma-apa håller fast sin unge i svansen

kolla apan i bakgrunden, som dricker Sprite!

apunge som chillar på trappan...

...och kliar sig bakom örat!

apunge som klättrar med kex i munnen

"Inte utan min Cola"

Njutningsbild, och en härlig bild av en vakande mamma med sin snuttande unge!




lördag 16 augusti 2014

Allt mellan Katmandus himmel och jord

Här händer det grejer vill jag lova. Varken ösigt regn eller stekig sol hindrar familjen från äventyr. Har bara varit här fem dagar, men hunnit med barnhemsbesök, jeeptur i lera på landsbygden, hembjudna till napalesisk familj på te, rundkörning i grannstaden, massa djur till höger o vänster, besökt Durbar square med ca 25 olika tempel o dyl., pool och sol!! Plus härliga restauranger, caféer etc.
Fantastisk start på Katmanduresan!!!!
Lekplats för duvor 

Två typiska män att fota och betala i Durbar square

Ett av många, många altare i Durbar square

Väldigt känd äppelkaka på Snow Man café. Enligt många den bästa som finns. Här skrev Cat Stevens sin låt "Kathmandu" i extas efter att ätit denna!

Att besöka ett barnhem stod högt upp på min önskelista, även dotterns. Maken och en av hans nya kollegor (maken jobbar på universitetssjukhuset här i 3 v) pratade om detta, då visade det sig att kollegans vän var föreståndare för ett barnhem. Så hux flux bestämdes det att vi skulle åka dit, tillsammans med kollegan och hans två barn. Vi köpte godis, kakor, ballonger och såpbubblor, svårt att veta vad de skulle uppskatta. Kan meddela att det var bra val. I början var både vi och barnen lite försiktiga, dottern gick runt och delade ut en godis och en kaka i taget åt barnen, som satt snällt uppradade. Men sedan blev de modigare och kastade sig över mig och kakpaketen. Sötisar. De blåste ballonger och gjorde bollar av dem som de kastade omkring till dottern, till varandra, till oss. Dottern hade jätteroligt, var med i nåt slags ballongfot/handbollsspel : )) Alla kunde engelska, så de pratade ganska mycket med oss. Det sög till i hjärtat när de sprang runt och ropade ens namn. De stora killarna (tonåringar) var riktigt duktiga på engelska och dessutom grymt fotbollsintresserade. De hade sett alla matcher i VM. Så där satt maken och jag ett tag på ett barnhemsgolv och diskuterade Messi vs Ronaldo vs Zlatan med ivriga fotbollskillar. De berättade att det brukade ordnas stora fotbollsturneringar mellan olika barnhem, och att de längtade efter det. Var om
nån vecka. Dessutom tränade och tävlade de alla i judo, hade horder av pokaler och medaljer. En hade t.om deltagit i OS! Fantastiskt. Det var väldigt stor skillnad mellan detta fina barnhemmet, och det dottern kommer från i Kolkata/Indien. Var nog ett bra första barnhemsbesök.

onsdag 13 augusti 2014

På rygg i en pool i Katmandu

Yours truly bloggar från Katmandu atmMaken ska jobba här i 3 veckordottern och jag hänger med. Fast inte till hans jobb, vi lightturistar istället  längeHar än  länge mest sett vårt fantastiska hotell med närmsta omnejd. Vi bor i ett ombyggt palats, med tillhörande fantastiskt stor och vacker trädgård. Med vilda papegojor, som även hälsar på utanför vårt fönster. 
Där finns också en jättetrevlig pool, med poolbar o dyl. Nu har ju vi åkt hit i slutet av monsunperioden får väl se hur mycket poolhäng det blir. Men igår var vi därfick säkert 1/2 timmes effektiv sol. Resten av dagen var det lagom muligt och monsunfritt. Vi låg i varsin solsäng och läste bok
Tog en lunch. MysteDottern fick en ny bff, en kråka hon döpte till KråkyDen var tam och ful. Jag kompisade lite med kyparna, de var mindre tama och mindre fula än KråkyBadade gjorde vi såklart ocksådottern är en smidiggymnastisktsimmande delfin vattnet. Jag är mer som en halt sjöko. Men även en sjöko kan ligga  rygg i vattnetkänna småsmå monsunregndroppar försiktigt droppa i ansiktet och njuta av utsikten över Himalaya!  
Vi har hittat en underbar affär. Skulle kunna köpa allt de har därinne, i alla tre våningarna. Fantastiska nepalesiska saker, dessutom fairtrade!!! Så det är winwin. Pengar går till människor i nöd. Dessutom ligger affären ganska nära vårt hotell. Annars testade vi den kända stadsdelen Thamel, men det var lite för mycket av allting där. Trafiken i Katmandu är laglös och vild, högljudd och avgasig. En får vänja sig, men för dottern blev det en smärre chock. Vi hittade en trädgård, Garden of Dreams, där det är fint att hänga och titta på massa söta jordekorrar.

Igår kväll var vi på typisk nepalesisk finrestaurang. Man satt på golvet vid långa, låga bord, och åt sisådär 12 rätters middag. Samtidigt var det uppträdande med musik och dans, där de visade olika traditionella danser från olika byar. Vad sägs om en man i gul klänning som gjorde vackra piruetter? Eller en påfågel? Vi satt och njöt av alltsammans, det var en fantastisk kväll!