onsdag 25 februari 2015

Hand i hand vi går

Idag ger jag er en liten hand. Men jag säger inte vems det är. Ni får gärna gissa, tyvärr är detta inte en sån där blogg med tävlingar där en kan vinna saker. Så om ni gissar är det bara om ni tycker det är kul. Vems är den lilla handen? 

I övrigt pågår skidVM för fullt. Yours truly är en riktig skidtävlingsnörd, har alltid så varit. Kommer nog alltid så vara. Jag upptäcker att jag har råkoll på varenda tiondel fram och tillbaka. På vem som åker upp sig och vem som åker ner sig. Vems skidor som glider och vems skidor som fastnar. Jag säger allt strax innan kommentatorerna säger samma saker, ibland blir jag irriterad att de inte ser det jag ser när jag ser det. Tror att sportkommentator kanske är mitt egentliga drömyrke. Längdskidor då. Med individuell start. I mästerskap. Kanske något smalt yrkesval, men men. Annars har i alla år ett av mina absoluta drömyrken varit att vara den där personen i radio som förmedlar vad som händer i trafiken. "Har du tips om trafiken kan du nå mig på nolltjugonionittiniofyrafyrtifyra". Mmm, det jobbet vill jag ha. I kombo med kommentatorsgrejen då. Kanske inte det jag är utbildad till, men jag har ju sadlat om förr. Eller så hoppar jag över att kommentera skidor i TV och håller jag mig på soffnivå. Och drömmer vidare om trafikradion. Så fokuserar jag på att vara hobbypoet/författare/(sjukskriven) speciallärare istället. För bloggdrottning blir jag kanske aldrig, är inte tillräckligt bloggdisciplinerad. Tror inte heller ni, kära bloggläsare, är så intresserade av att jag ska lägga upp bilder på mina dagliga outfits. Eller sminkningar. Eller frisyrer. Det ser tämligen lika ut från dag till dag. Outfit: mysbrallor, luftig tischa, sling-shot. Smink: inget. Frisyr: tämligen rent hår. Klart. Detta skyller jag på att jag är sjukskriven fortfarande i väntan på att axeln ska börja läka. Men sedan, då j*drans i min lilla låda ska jag bli snygg!!

onsdag 18 februari 2015

Plötsligt händer det... igen

Och nu är den på G, på ingång, på tröskeln och trippar förväntansfullt. Våren! Våren är ta mig tusan nästan här. Plötsligt händer det, plötsligt vänder det. Som jag har längtat hela senhösten och hela sega vintern. Våren. Våren. Äntligen är all vånda över D-uppsatsen över, mitt examensbevis från speciallärarutbildningen ligger tryggt och säkert i en låda. Bara väntar på att användas. Den meckiga axeloperation är gjord, bara att vänta på att resultatet ska bli bra. Men nu är våren i alla fall på ingång, då går allt lättare. Små fina snödroppar vinkar i rabatten, och fåglar som jag inte vet namnet på sjunger i nya stämmor. Vår! Vår!! Vår!!!
Just nu bidar jag min tid och smider planer mer eller mindre i det tysta. Vissa små och andra betydligt större. Projekt projekt. Yours truly's motto för 2015 är "låt oss ha storhetsvansinne", this is the year liksom. Ett av projekten är en uppföljare på min bok Mirell. Problemet är bara att min älskade lilla luftiga dator har preparerat sig med sömnmedel. Så fort jag sätter/lägger mig tillrätta i soffan med datorn i knäet/på magen och börjar skriva så somnar jag. Crap. Eftersom jag ofta somnar med handen (skriver med vänster) på tangenterna blir det ibland gucuffrydfyfujpcjxxzdq mitt i texten. Eller massa mellanslag. För att komma runt detta sparar jag hysteriskt, hela tiden, nonstop.
You cant't fool me, dear computer!  

onsdag 11 februari 2015

alla har vi våra böjelser, tagning 2

Insåg att jag för ett tag sedan hade ett inlägg som hette just detta. Alla har vi våra böjelser. Det fick en oväntat rolig uppföljning. För nån vecka sedan var jag och min axel på återbesök hos axeldoktorn, vilket inleddes med röntgen. Efter att vi diskuterat axeln drog doktorn iväg med mig till datorn. Vilken befinner sig i ett slags öppet kontorsrum, och där patienter förmodligen vanligtvis inte har tillträde. Denna fantastiskt pedagogiska läkare visar sedan en screenshot på dagens röntgenbild vs direkt efter operationen. Då det tydligt syns skillnad på hur skruvarna sitter i förhållande till huden visar jag honom detta. Skruvhuvudena putar nu upp under huden. Lite creepy. Han zoomar in, och tillsammans hänger vi över datorn och jämför de båda röntgenbilderna. Vi försöker hitta nybildat spindelnät av skelett, men förgäves.
 Doktorn: -Jag är ju inte röntgenläkare, men så här tolkar jag det.
 Jag: Nä, det är ju egentligen inte jag heller. Jag är ju mest speciallärare.
Doktorn: Ja,alla har vi ju våra böjelser.
Vi båda börjar skratta. Slut på scenen. Men fattar ni vad knäppt? Vad säger jag? "Jag är ju egentligen inte röntgenläkare..." Nä, tror sjutton det!! Tur att vi känner varandra så väl. Men man gör väl det efter 5-6 ingrepp i samma axel under 4 år; samma axel, samma patient, samma läkare. Vi vet liksom var vi har varann, och han duttar inte med mig. Yours truly ogillar starkt när människor duttar med henne. Visar tex en sjukgymnast tecken på duttande får de allt tänka om. Och i ärlighetens namn är det ingen som direkt gör det mot mig heller. Duttar. Tror jag sänder ut oduttsignaler.  Har övat på det. "Are you dutting to me, ha? Are you dutting to me? Are you dutting to me?" (Taget från filmen Taxidriver).

Men på tal om böjelser fortsätter min böjelse för instantkameror, har nu fyra stycken Polaroider i olika stadier av fungerande och användarvänlighet. Dessutom en ny precious som kom igår, en Lomo instant.

Den är jättefin. Det blev kärlek vid första ögonkast. Instantlove, s.a.s. Och rolig, har tex tre olika objektiv. Tar vackra små instantbilder i visitkortstorlek. Mycket praktiskt om jag tex skulle stöta på en kändis i min bokskog och ha med mig Lomon. Då kan jag bara svänga upp den, knäppa en kändisfie, signera den med min autograf och ge bilden till kändisen som kan stoppa fotot i sin plånbok. Tvärtom går ju också bra.  Om nu kändisen känner sig mer känd än jag. Jag är ju inte så värst speciellt kändis. Inte än iaf. Men ändå länge stöter jag bara på min katta i skogen. 
Måste bara visa nåt fint här på kära bloggen. Dottern kom in till mig häromdan när hon hade varit ute och lekt i snön. Hon höll något ömtåligt i handen, som hon sträckte fram till mig: -Titta mamma, jag har hittat ett hjärta av snö! 

onsdag 4 februari 2015

Och här - en sonett!

Jag har ju droppat lite poesifragment här på bloggen tidigare, haikus t.ex, och skrivit om den poesikurs jag går. Vilket är otroligt roligt, lärorikt, spännande, utmanande, utvecklande och lite till. Vet inte om min nyuppväckta förkärlek till sonetter har framgått, men då jag fick höra att sonetter en ganska svår form av diktande ville jag såklart ge mig i kast med en sonett. Sedermera blev det även en hel sonettkrans, men då den består av 15 sonetter är det inget min blogg får ta del av. Men den blev klar och jag blev nöjd både med sonettkransen och bedriften i sig. Som sagt, alla har vi våra böjelser. Mina består just nu av sonetter och ovanliga Polaroidkameror (har investerat i ett par stycken till....). Men här bjuder jag er, käraste bloggläsare, på min första sonett. Håll till godo.

En sonett någonstans mellan liv och död

De säger att jag är död
men död kan jag inte vara
jag vill tillhöra de levandes skara
min mun är blodfärgad röd

hudkostymen är blek och spröd
min tillvaro går ej att förklara
jag frågar men ingen vill svara
min passion har mist sin glöd

mitt liv är en oavslutad teaterakt
där jag irrar runt i en ständig jakt
efter vänner till sällskap och förtäring

det de säger om min stackars själ
är elakt förtal visst vill jag dig väl
men först låt mig tömma dig på näring.