onsdag 24 september 2014

What goes around comes around

Idag var jag på utvecklingssamtal med dottern. Samtalet kom in på att skriva berättelser och att skriva böcker. Läraren berömde dottern för hennes skrivförmåga, och sa glatt uppmuntrande att det måste vara ett arv från mig. Jag höll med. Blev varmglad och stolt inuti. Båda två blev vi, i det tysta, påminda om det sociala arvet och att allt inte ligger i våra gener. Jag förstod att det inte var en felsägning, läraren är ju väl medveten om att dottern är adopterad från Indien. Läraren frågade dottern om hon skulle bli författare när hon blir stor, som mamma, och hur stolt hon i så fall skulle vara när hon lånade böcker på biblioteket skrivna av sin "gamla" elev. Då berättade jag hur det gått till på ett kvartsamtal (som det hette förr) när jag gick i tvåan. Dottern går i tvåan nu. När min fröken, precis på samma sätt, berömde min skrivförmåga inför mina föräldrar och sa till dem att jag nog skulle bli författare som vuxen. När så min första bok kom ut förra året letade jag upp min lågstadielärares adress, och skickade henne ett signerat ex tillsammans med ett brev vem jag var, och tackade henne för att hon uppmuntrade mig till att skriva som åttaåring. Till min stora glädje fick jag ett fint brev tillbaka, och jodå, hon kom mycket väl ihåg mig!
Jag tänker på det viktiga jobb alla duktiga lärare gör runt om på skolorna. Alla de underbara lärare som s e r varje enskilt barn, uppmuntrar varje enskild förmåga, varje enskilt framsteg, varje enskild elevs svårigheter. Som undanröjer hinder och gör vägar framkomliga, som lyfter fram och lyfter upp varje elev, så att alla får känna att de duger och att de kan! Tyvärr är det inte såhär överallt, och ofta är det tyvärr det negativa som syns och hörs mest, som får störst genomslag i massmedia. Men inte här på min blogg, här hyllas de goda lärarna.

Jag avslutar det här ganska korta blogginlägget med en påminnelse om Bokmässan i Göteborg i helgen, med start imorgon torsdag. Då är jag där!
Jag avslutavslutar med ett foto maken tog av min lilla katta igår, här personifierar hon, eller kattifierar kanske är bättre ord, uttrycket cool katt : )



onsdag 17 september 2014

Det finns en första gång för allt!

Den senaste tiden har varit ganska snurrig för yours truly. Det händer saker som liksom är lite utöver min fattningsförmåga, över mitt huvud och bakom min rygg. Som jag inte kan styra över. Eller ens manipulera. Annars gillar jag att manipulera och domptera över situationer. Inte över människor däremot, det där är alldeles för svårt och invecklat. Annars skulle jag bli politiker, tror det skulle passat fint! Förutom det där spelet då... De säger ju inte sanningen om vad de egentligen står för, politikerna. Och ju närmare valet desto svårare hade de visst att veta vad deras parti egentligen står för. På riktigt. Det slängs verbala pajer kors och tvärs i politikSverige. Bara att ducka, och återigen inse v a r f ö r jag inte är politiskt aktiverad. Ja, röstade gjorde jag ju! 
 Mycket bra saker händer i livet just nu, mitt i allt. T.ex min bok, Mirell. Hade release i lördags, på en stor bokhandelkedja i en liten stad nära en stor stad. Åhhhh, det var kul!! Om ni vill träffa mig, och mina böcker, irl finns jag nästa torsdag på Bokmässan i Göteborg, i Idus förlags monter.

Mitt mantra i livet är "det finns en första gång för allting". Den senaste veckan har jag, för första gången:
*tagit bort en fästing (på min katt),
*äntligen haft pengar i plånboken när jag träffade på en tiggare, och kunde ge,
*köpt en finbukett blommor till maken, bara för att han är så bra,
*delat ut mitt visitkort (helt nytt),
*börjat kalla mig för författare,
*skapat en faktura.

Dottern hittade en megapadda i förrgår, frågade om man bara får pussa grodor, eller om man kan pussa paddor också. Jag tittade på paddan, den tittade elakt och vårtigt på mig med sina små ögon. Så nej, det blev ingen paddpuss för dottern. 

Btw, såg att mina penséer börjar blomma i rabatten. *Våga-vägra-höst*!

onsdag 10 september 2014

Vem har sagt att storleken inte har betydelse?

Varje höst fylls maken av en glad, speciell och påtaglig stress. Som smittar. -Näe, det har inte med jobb eller sånt att göra. Makens stress stavas s v a m p. I lördags drog vi iväg, mitt i natten nästan (kl 09.45). Till mitt och makens specialställe. Som bara vi känner till i hela världen. Trodde vi iaf, tills vi hittade avhuggna KarlJohanfötter i lördags..  Det började fint för yours truly, ska ni veta. Jag trampade ner i flodbädden av en bäck/dike. Trodde marken var safe, och geggan oskyldig. Icke då. Den tog tag i min stackars sko och höll fast den. Jag svor åt geggan att släppa min fot, till slut lydde den. Men då var jag redan sur, blöt och lerig/dyig/geggig. Dottern, den lilla gullungen, skrattade inte åt sin geggiga mamma, utan peppade mig med uppmuntrande tillrop: "tveka inte", "strunta i geggan", "ska du ge upp nu?" Nej ta mig tusan, jag ger sällan upp. Här skulle fångas in KarlJohans. Vi hittade först en hel del mediokra soppar. Och så stod den där. Så stor. Så vacker. Så mäktig. Sån urfader till KarlJohans. (NEJ! Det var inte en brunsopp!) Och så fin han var. Mint condotion. Eller vad tycker ni?

I övrigt är min hjärna till stor del fylld av min nyaste bok, Mirell. På lördag är det release på Akademibokhandeln, Kungsmässan. Ett event som känns jätteroligt, speciellt eftersom recensionen från Bibliotekstjänst kom idag och var positiv!!! HURRAY!!! Jag var dörädd för att bli sågad, Mirell ligger mig så varmt om hjärtat. En speciell bok på många sätt för mig. När jag fick se den irl häromdan kändes det, som Mirell skulle sagt, som såpbubblor i hela kroppen : ) 



Dessutom ska jag inom den närmsta tiden försöka ro i land min D-uppsats, jobba, få tid till axeloperation senare i höst, ta tag i artrosfingrarna, forska om min Hashimoto, dikta till poesikursen, marknadsföra Bråkstakarna + Mirell, vara med mina älskade. Hej hösten, walk my way please...

onsdag 3 september 2014

"ska jag bo i denna trista stad nu!!!?"

Ovanstående bloggrubrik var dotterns första, lite teatraliska, uttalande när hon satte foten på Landvetter efter Nepaläventyret. Och som jag höll med henne. Sverige känns på många sätt så standardmjölkigt, så pk, så korrekt, så försiktigt, så, ja, tråkigt...Tror att inte bara Nepal skulle kunna ha mycket att lära från Sverige, Sverige skulle också i hög grad ha mycket att lära från Nepal. Förutom trafikvettet, och trafikreglerna då, såklart, där finns inget jag rekommenderar från Katmandu.  Inte ens att det mitt i värsta rusningstrafiken ligger diverse djur och solar/slöar/sover/är döda mitt i vägen... För det är lite obehagligt.

Men nu är vi hemma, back to work, back to school, back to reality. Och ska jag berätta en hemlis för er så är det ganska skönt. Men schhh, säg det inte till nån. Det var riktigt kul att komma tillbaks till jobbet idag, efter 9 veckors semester. Träffa alla igen. Men visst, vi lämnade en smula av våra hjärtan kvar i Nepal, det är sant. Och visst, vi satt på planet hem och planerade för hur vi skulle kunna åka tillbaka så fort som möjligt. Helst på samma premisser, men gärna inkl en liten trekking upp i nån liten Himalayatopp. Bara en liten en. Det räcker för oss. Här hemma packar jag upp min resväska långsamt. En sak i taget. Luktar på de nyköpta kläderna, mmm, de luktar underbart. Lite som de gjorde från Indien, men inte lika uttalat. De luktar hotellet, rökelse, kryddor, tyg och leende människor. Jag packar upp njutningsfullt och långsamt, nån sak i taget om dagen. På så sätt varar semestern lite längre.