Vem har sagt att storleken inte har betydelse?

Varje höst fylls maken av en glad, speciell och påtaglig stress. Som smittar. -Näe, det har inte med jobb eller sånt att göra. Makens stress stavas s v a m p. I lördags drog vi iväg, mitt i natten nästan (kl 09.45). Till mitt och makens specialställe. Som bara vi känner till i hela världen. Trodde vi iaf, tills vi hittade avhuggna KarlJohanfötter i lördags..  Det började fint för yours truly, ska ni veta. Jag trampade ner i flodbädden av en bäck/dike. Trodde marken var safe, och geggan oskyldig. Icke då. Den tog tag i min stackars sko och höll fast den. Jag svor åt geggan att släppa min fot, till slut lydde den. Men då var jag redan sur, blöt och lerig/dyig/geggig. Dottern, den lilla gullungen, skrattade inte åt sin geggiga mamma, utan peppade mig med uppmuntrande tillrop: "tveka inte", "strunta i geggan", "ska du ge upp nu?" Nej ta mig tusan, jag ger sällan upp. Här skulle fångas in KarlJohans. Vi hittade först en hel del mediokra soppar. Och så stod den där. Så stor. Så vacker. Så mäktig. Sån urfader till KarlJohans. (NEJ! Det var inte en brunsopp!) Och så fin han var. Mint condotion. Eller vad tycker ni?

I övrigt är min hjärna till stor del fylld av min nyaste bok, Mirell. På lördag är det release på Akademibokhandeln, Kungsmässan. Ett event som känns jätteroligt, speciellt eftersom recensionen från Bibliotekstjänst kom idag och var positiv!!! HURRAY!!! Jag var dörädd för att bli sågad, Mirell ligger mig så varmt om hjärtat. En speciell bok på många sätt för mig. När jag fick se den irl häromdan kändes det, som Mirell skulle sagt, som såpbubblor i hela kroppen : ) 

Dessutom ska jag inom den närmsta tiden försöka ro i land min D-uppsats, jobba, få tid till axeloperation senare i höst, ta tag i artrosfingrarna, forska om min Hashimoto, dikta till poesikursen, marknadsföra Bråkstakarna + Mirell, vara med mina älskade. Hej hösten, walk my way please...