Jag vet inte om jag redan skrivit om en stor svårighet i mitt liv. Såhär är det. Min filosofi är ju att man inte ÄR en funktionsnedsättning/skada/sjukdom. Det är något man HAR, oftast helt ofrivilligt och utan till glädje eller gagn på något sätt. Så ser jag på mina nedsättningar, jag försöker få dem att inte bli funktionshinder i min vardag. Det går lite olika med det, beroende på situation och omgivning. Men en sak LiIDER jag faktiskt till och med av. Det är min ansiktblindhet. Jag försöker och försöker se till att detta inte ska bli ett hinder för mig, inte en black om foten, eller ett nederlagsbetonat fenomen som får mig att bli socialt osäker och bete mig konstigt. Men det är faktiskt svårt. Kan liksom inte hjälpa't. Vet sällan om jag känner/känner igen en person eller inte. Det blir ofta pinsamma situationer i arbetet, kalas, fester, bland grannar, kollegor, och mer avlägsna släktingar. Ibland vinkar jag glatt från bilen åt en helt främmande människa, ibland missar jag att vinka åt någon som jag känt länge. Ibland på fester eller släkttillställningar hälsar jag fint och tar i hand med sådana som jag känner, ibland säger jag ett nonchalant hej åt någon jag borde ta i hand med, och ibland kramar jag främlingar. Jag säger mitt namn åt dem jag träffat förut, och säger inte mitt namn åt andra som jag bara tror att jag har träffat. Och allt detta är ju så förbaskat pinsamt!! Jag skäms verkligen, men kan inte hjälpa det. Jag försöker med alla tricks jag läst om, men det är hopplöst att memorera kläder, glasögon och frisyrer - folk klipper ju sig! Och dessutom byter de både kläder och glasögon ibland... Det är lättare när jag pratar om min ansiktblindhet, att jag är slav under dess förtryck. Då är de flesta gulliga, överseende och förstående.
Men värre var det när jag var tonåring och gick på discon i stan. Ni vet hur det var. Jag spanade in en kille och med lite tur spanade han tillbaka. Det blev tryckare. Killen ifråga kom fram, frågade om vi skulle dansa (jag var alltid och genomgående för feg för att fråga), vi dansade och det var trevligt. Kanske hängde vi ihop lite under kvällen, och i bästa fall frågade killen efter mitt telefonnummer. Till familjen hemtelefon alltså, detta var långt innan jag flyttade hemifrån och ännu länge innan mobiltelefoner var uppfunna. Eftersom jag dessutom har röstblindhet ville jag bli uppringd, inte ringa upp. Har ofantligt svårt att känna igen röster över telefon. (En gång dejtade jag en kille bara för att jag alltid hörde när det var han som svarade i telefon hemma hos sig!)
Well, det var en parentes. Jo, och när killen kanske ringde och ville ses igen kom mitt nästa hinder. Hur i hela friden skulle detta gå till? Att känna igen en person som jag bara skymtat i discorök inne på ett stort Gbgdisco verkade stört omöjligt. Att dessutom bestämma en mötesplats och ses där var upplagt för ett stort, fett misslyckande. Alltså löste jag det med att försöka få killen att köra hem till mig först. Att dra hem en relativt främmande kille till min familj kändes mindre pinsamt än att inte känna igen honom vid t.ex. Koppamärra. Killarna gick förvånansvärt ofta snällt med på detta, och av min ansiktblindhet märktes ingenting. Förutom för mig själv då, för ofta var killen jag gick på dejten med rätt olik killen som jag träffat på discot. Tror jag.
Imorgon kanske ni får höra hur det gick när jag träffade maken de två första gångerna...
T.b.c
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar