måndag 14 mars 2016

som olja i min hjärna

I mitt arbete ingår en hel del handledning, vägledning, avledning, ledning... Kort sagt, en hel massa möten och samtal, där min roll är ett aktivt lyssnande och kreativt rådgivande. Det är arbetsuppgifter jag trivs väldans bra med, passar ofta yours truly som foten i galoschen. Problemet blir när en trivs lite f ö r väl med sitt arbete, och vill lite för väl att ordet "nej" villas bort ur ens vokabulär.

Exempelvis är min arbetsdevis "Jag löser det, inga problem" följt av ett bläddrande (!) i min phoine-almanacka efter en ledig lucka för detta lösande. Sedan fylls almanackan på undan för undan, med små prickar varje dag, för om det inte skrivs upp det glöms det bort i min väloljade hjärna. Har just i detta nu myntat ett nytt uttryck - oljeminne. (istf teflonminne alltså). Lättare att se sin hjärna som ett inoljat sammelsurium än som ett teflonbelagd sådant på nåt sätt. Känns softare.

Var var vi nu? Jo, just det. Minnet! Ja, alltså, jag gör små noteringar om vem jag ska prata med, när vi ska träffas, och var vi ska vara. Känner mig vuxen och duktig. Vuxenduktig. Saken är den att jag glömmer det viktigaste - varför vi ska träffas och vad vi ska avhandla. Så titt som tätt den senaste tiden dyker jag upp på rätt plats, i rätt tid, frågar efter rätt människa, men är som ett frågetecken inombords inför vad vi prata om. Känns lite onödigt, när jag faktiskt försöker göra rätt blir det ändå lite fel.  Kan vara en indikation på att jag har en liten smula aning för mycket att göra. Men likt det väloljade maskineri min hjärna fungerar som, så löser jag det också. Inga problem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar