Kära, kära, kära Försäkringskassan, nu har du big time gjort bort dig igen. Tänk att du gör så många fel, fattar så många felaktiga beslut, trampar ner så många människor och stampar på dem som redan är nertrampade.
Jag fick avslag, ett retande, negativt utslag. Det kliar och svider, som ett hopplöst eksem. Som ett sprängande ödem. Som ett trasigt diadem.
Vad var det jag ville? Ha en endaste sketen liten knopp till min ratt. Vända en svårighet till en möjlighet, en osäkerhet till en säkerhet, utplåna en del av mitt bilburna funktionshinder. Du beskriver hur jag inte kan promenera, hur jag inte kan åka kommunalt, hur jag inte kan framföra min bil. Men ändock blir kontentan att jag inte har tillräckliga problem med att varken köra bil, promenera, eller åka kommunalt. Trots att du själv, i klartext, klart och tydligt, svart på vitt, vittnat och nedskrivit att jag inte kan...
Hur menar du, min käraste kära Försäkringskassa? Hur ska du ha det? Vet du det själv? Vart din ena fot går har den andra ingen aning om, vad din ena hjärnahalva tänker verkar den andra sätta sig emot.
Hoppas du, drottning Försäkringskassan, och dina drönare är nöjda med er insats. Hoppas ni kan sova gott om nätterna. Hoppas alla offer ni skördat inte knackar på era samvetens dörrar i natt, att alla själar ni oroat inte hemsöker era mardrömmar, att alla stackare ni misstrott inte spökar i era hjärnor.
Från mig blir det ett avmätt tackochadjö. I fortsättningen ska jag göra allt för att slippa ha med dig att göra. Förlåt, ursäkta, låt mig inte störa. Ska inte dina pengar röra. Ingen idé att ringa dig, du vill ju ändå inte höra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar