torsdag 13 mars 2014

Att sjunga med en arm

Jag skulle så gärna vilja kunna sjunga. Alltså, inte så där som jag gör, utan på riktigt. Så att det låter fint och bra. Men jag kan liksom inte riktigt få till det. Så länga jag håller sjungandet på en jämn mittnivå går det hyfsat, men sen ska man ju gå upp i tonläge också! Jag tror det ligger i mina gener, min ickesångbegåvning, vi är nog helt enkelt inga skönsjungare i min familj. Men vi sjunger gärna. Ibland låtsas jag att jag kan, och så vågar jag göra knäppa saker som att skriva en sång och sjunga på en fest. Jag älskar att skriva om sånger så det passar in i olika sammanhang, födelsedagar, bröllop, nyårsfest, examinationsarbete, kemiska disputationsfester m.m. Det är en last jag har, att skriva om texter, och då skulle det passa så fint att kunna sjunga bra. Ibland tänker jag på att gå till sångpedagog, men jag vågar inte. Tänk bara att stå och sjunga för en människa som kritiskt ska lyssna på mina falskheter. Jag tror att den skulle skratta, och säga att jag är ett omöjligt fall. Kanske bäst jag håller mig till mitt skrivande. Dottern vidhåller bestämt att hon ska bli popstjärna när hon blir stor, så jag får väl hoppas att hon blir mer talangfull än sin mamma.

På jobbet sjunger jag förstås, med barnen. Fast jag har bara en fungerande arm, vilket blir lite tokigt ibland. Tex när vi sjunger "Hajarna" eller "Imsa vimse spindel" behöver man sina båda armar. Jag försöker säga till barnen att strunta i hur jag gör, och tänka att de ska använda båda sina armar. Sötungarna tittar bara oförstående på mig, och gör som jag gör ändå. Sjunger enarmat. De värmer mitt hjärta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar