Jag, maken och dottern sitter och myser i TVsoffan på kvällen. Plötsligt hörs Herr Kattuggla, och som på en given signal flyger vi alla tre upp och intar våra positioner. Innan dess har vi olika uppgifter som på kortast möjliga tid ska utföras. (Man kan tro att vi haft uggleövningar, men icke!) Jag slår snabbt på iPaden, letar fram ugglekameraappen och på med ljudet. Maken kastar sig mot strömbrytarna, och släcker överallt. Dottern sätter sig på fönsterkarmen och passar liveaktiviteterna. Vi är dessutom knäpptysta alla tre. Sedan börjar spanandet. Jag ger upp fönsterspaningen, ser för dåligt och har inte orkat masa mig till optikern - så min roll är att noga registrera och rapportera (viskande) till de andra två HUR Fru Kattuggla mår, gör och om hon är nervös/stressad/skrikig/lugn/flaxig/trött... Ja, ni fattar. Dottern är bäst på att spana, hennes bruna ögon är inte bara vackra, de ser attans bra också. Nåväl, sedan kommer han glidflygande (dottern viskar upphetsat "jag ser honom, jag ser honom") med mat in i holken, och då kastar maken och dottern sig på mig med iPaden för att inte missa något. Oftast ser vi när de grejar och tillreder middagen (Dvs sliter en mus i bitar). När så Herr Kattuggla gör sig beredd att lämna holken sker en liknande procedur, med samma uppgifter, hos oss igen. Men nu står vi alla tre knäpptysta i fönstret och väntar. Och väntar. Och rätt som det är flyger Herr Kattuggla tyst iväg in i skogen. Vi alla tre drar en djup suck och ohhhar och ahhhar lite. Sedan säger någon "Jahapp", vi tänder ljuset igen, sätter på TVn och fortsätter kvällsmysa!
Slår du frivoliteter? :D
SvaraRaderaJavisst Lina! Försöker iaf, när det inte trasslar ihop sig : ))
SvaraRaderaRoligt. Och spännande.
SvaraRadera