Vissa regler räknas

Idag myntade yours truly ett nytt begrepp - regler är till för att tolkas. Dvs. det är upp till var och en hur man förstår och efterföljer en regel. Vissa regler är lättydda och ensidigt enkelspåriga. Andra är luddigare och mer tolkningsbara. Vad är då rätt och vad är fel? Vems tolkning gäller? Hur bedöms en regel där det inte finns ett klart uttalat rätt resp fel sätt att tolka, vems tolkning gäller??

Därför är det så smidigt när en skapar sina egna regler, vilka utrymmen till tolkningar det finns, och vad konsekvenserna blir om regeln inte efterföljs. 

Ta mig och strump-/barfotasäsongen som ett exempel. Regeln är inga strumpor mellan 1maj - 1okt. Det är själva grundregeln. Men eftersom det kan vara varmt både i april och i oktober har jag lagt till en dispens från påsk och de två första veckorna i oktober. Däremot, lite irrationellt nog, är startdatumet för dispensen flytande beroende på när påsk infaller, medan slutdatumet är fast. Men så är regeln, och dess tolkning. I år har jag inte utnyttjat startdispensen, för regeln säger också att när strumporna väl åkt av får de inte åka på igen. Så där har vi en avvägning att ta full hänsyn till. Maken undrade vad som händer om jag mot all förmodan tycker att 1 maj också är för kall för att vara strumplös, och har på strumporna någon extra dag. Hur bestraffas det? Jo, straffet blir en totalt tvångsutebliven barfotasäsong. Inte ens på semestern får jag gå utan. Det är hårda bullar, I know, men till för att jag inte ska lockas till att bli en regelvidrig regelbrytare.

Så imorgon skriver jag blögginläggning barfota!

Glad Valborg käre lille blöggen, t.b.c

...och en haiku i tiden på det!

Nån klok människa sade för några dagar sedan att den vackraste tiden är just nu. Precis i lövsprickningen och sipporna. Därför kommer här en haiku med samma tema, hoppas att den kloka fina människa som gillar denna tid på året gillar'n. O and o lille blöggen

Haiku: naturens dörr

Livet har vaknat
naturen öppnar sin dörr
vackraste tiden

Åke the eel

Likt många barn hade dottern vattkoppor som liten. Hon var 2 1/2 år, och fick mängder av elaka koppor överallt. Och likt många föräldrar tyckte vi väldigt synd om vårt sjuka lilla barn. Som tröst i detta prickiga elände ville dottern ha en liten mal i ett akvarium. Andra fiskar var inte så noga, men en liten mal... När kopporna börjat torka upp åkte vi alltså iväg till närmsta zoo-butik, dottern med mössa nerdragen för att dölja de halvtorra kopporna i ansiktet. Tre platys och en mal senare åkte vi hem, med en dotter så glad!

Livet i det lilla akvariet flöt på. Nån fisk dog, andra ynglade av sig, nån kom till, och malen fick köpas ny ett par gånger. Det var visst inte algigt nog. Så blev dottern kär i en söt liiiten rödsvartrandig ål på zoobutiken. Den köpte vi med, och gav det exotiska namnet Åke. Åke ål. Varför just namnet Åke? Jo, jag skulle operera min rygg, och min ryggläkare hette Åke (heter). Dottern hade träffat honom, och där fanns ett fint akvarium i väntrummet. 

Tiden flöt på, ryggoperationsdagen närmade sig, och jag nojade mig över Åke åls hälsa. Han blev som en voodooål. Mådde Åke ål bra, då mådde också Åke doktor bra. Jag kollade till den där lille ålen frekvent, men allt var lugnt inför operationsdagen. Jag började tro att det hela faktiskt inte var något att oroa sig över, Åke ål mådde ju fint. Men så, dagen innan operationen, hittade jag inte den lille ålen. Jag tittade överallt, men ingen ål. Som en besatt satt jag vid det lilla akvariet för att se om Åke kom fram. Men icke. Jag var bergfast övertygad om att operationen var inställd och att Åke doktor var sjuk, trots att maken förklarade det orimliga sambandet mellan en liten ål och en överläkare i kirurgi. 

-Vem som fick rätt? Maken såklart! Operationen gick finfint. 

Men Åke Ål såg vi aldrig igen. 

Platespotting no more

Känner ni till Platespotting? Man ska hitta alla nummerplåtar i följd från 001-999 utan att fuska. Bokstäverna sk*ter man i, om man inte kör nån slags hard-core extremvariant. Yours truly och maken började med detta gissel för xx antal år sedan, via en polare. Först i tidernas begynnelse antecknade vi numren i hjärnan, sedan på papper, via hemsida på datorn (oh, det kändes sååå modernt och spännande på den tiden, #timeflies). Till sist landade aktiviteten där allting landar i dess tider. I en app. 

I början letade vi febrilt och aktivt, kunde ta bilen till närmsta köpcentrums parkering bara för att leta nummer. Vi var fast.

Med tiden har det hela fasat ut, men visst har vi aktivt tittat på alla reg.skyltar. Än segare blev det när maken gick i mål för ett tag sedan. Men skam den som ger sig, jag har pluttat dit ett nummer då och då. Till sist var det bara 999 kvar... 

När skulle det magiska ske? (Spänningen stiger nu va?) 

Och så idag, denna härliga trevliga onsdag, hittade jag min sista skylt!! Samma dag som dottern gjorde sitt 15:e och sista Nationella prov i trean. Och samma dag som våra fyndade reakläder kom på posten, och passade perfekt.  

En sån lyckosam dag, på min ära. 

Dagen D

Jupp folks, då var det fixat för i år. Årets stora antibegivenhet dör yours truly, dagen då jag känner mig som mest korkad på hela året. Dagen D. D som i att deklarera. Jag fattar ärlig talat inte varken ekonomiska begrepp, såsom balansuträkning, utgående momsberäkning, egenavgift, eller hur en använder Excel. Har ju en liten firma att deklarera för. Som tur är har jag en god och vänligt sinnad granne, med faiblesse för både deklarering, firmor och Excel, som hjälpte mig även i år. Jag sitter mest och hummar o nickar uppmuntrande, samtidigt som jag försöker se både intresserad och lite intelligent ut. Men det är mest en sammensurium av siffror, uträkningar och begrepp som känns helt främmande och obegripliga. Goda grannen är mycket förstående för detta, och förklarar lite lagom mycket. Men sanningen är att jag fattar ytterst lite, hade grannen lurat mig på en deklarerande beräkning hade jag gått på den till 100%. Men som sagt, grannen är av den goda varianten.
Men nu är det gjort, hurray, och jag känner mig ungefär lika lätt(ad) som efter en rejäl magsjuka. Om ni fattar liknelsen.
Sov gött lille blögg, o and o.

att göra sig en hacka/hackspett

Idag har jag två ämnen på agendan, som toucher i varandra. I alla fall till namnet. Den gemensamma nämnaren är hack. Och förnöjsamhet i att jaga något och fånga det. Jag tar en sak i taget.

Dottern och jag småshoppade lite på E...s, såsom mödrar och döttrar katalogshoppat sedan 80talet, fast nu via datorn. Vi kom in på rea-avdelning, och skulle passa på att göra oss några klipp. Vi landade i 11 plagg, och jag skulle betala. Då, mina vänner, sker det magiska. Bara över helgen hade jag fått ett erbjudande att aktivera, som gav 50% rabatt på dessa redan utvalda reavaror. Det var ett magiskt ögonblick, helt plötsligt hade vi tjänat över 1500 kr! Higt-five på den liksom. Min käre far blir nog stolt över sin superekonomiska dotter nu, kan jag tänka. Sicken hacka...

Och så till nästa hack. Min nya passion är ju att fota fåglar. En fågel som jag länge velat fånga på bild är den vackra hackspetten. Men varje gång jag ser den har jag antingen ingen kamera, eller så är det dåligt väder. Igår var en sådan dag. Lilla hunden och jag promenerade i en kall vårsol, när vi hör ett ihärdigt hackande. Där sitter en tjusig hackspett i en gammal tall helt nära stigen. Jag hade iofs ingen kamera med mig, men relativt nära hem. Efter att instruerat företagsamma dottern och hennes kompis var ingredienserna till kokosbollar fanns tog jag kameran om halsen och gav mig iväg. Fullt övertygad om att missa hackisen igen. Men, där var den! I samma tall som tidigare, i samma sol. Problemen var bara att den dels satt med ryggen mot mig, dels att mitt kamerabatteri var på upphällningen. Då flyttade den vacker på sig, och hamnade i skottgluggen. Och, bang, där fick jag bränt av ett foto! Sedan flyttade den längre upp i tallen och flög sin kos. Men jag fick min bild. En. Det är allt jag begärde, nu är jag nöjd.

Måne, natt o haiku...

... är en vinnande kombo, tycker ni inte det? Då kan ni väl ha överseende med haikus två dagar i rad?! Jag blev relativt nöjd, med månbilden, men vet att jag kan bättre. Tror jag. Måne och fåglar har jag just nu en fling på att fota! Finns mao viss risk att det dyker upp en o annan pippi här i blöggen framöver. Sov sött. O and o

Haiku: magisk natt 

Vårnatten lyser 

av månens fullkomlighet 

när stjärnor sjunger 

En haiku i april

God lördagskväll lille blögg! Och förlåt att det strulade med inläggningen igår, jag fattar inte vad som hände... Men nu är allt iordning och okej. Ikväll får du en nyproducerad haiku, lelle blöggen, för din matte känner sig lite halvrisig och fryser. Nog bara en kombo av trötthet, aprilluft och axelondhet, men så värst inspirerad eller inspirerande känner jag mig ju inte...
Men en haiku är väl aldrig fel!! O and o

Haiku: Vårskor

Vårens nya skor
överraskas av regnet
en missberäkning

Detta är från igår, men fastnade visst dåligt : /

Retweet från 20150422, Är du i uppförsbacke?

Då och då i livet dyker de upp. Uppförsbackarna. Mitt framför näsan på en. Ibland är det en lång, brant, seg, brutal mördarbacke. Ibland är till och med backen i så kraftigt motlut att en får streta baklänges för att ens ha susningen av en chans att ta sig upp. Vissa backar börjar trögt, men så händer det något efter en bit. Man känner händer som puttar på en och händer som drar en upp. Och så blir backen lite lättare att bemästra. Med hjälp av andra. Vissa av oss hamnar aldrig på vägar med svåra uppförsbackar, för andra kan det vara svårt att hitta nedförsbackarna.
 Till alla er, kära blöggläsare, som hamnat i uppförsbacke ger jag härmed en dikt från förra året i repris. Tycker den passar bra just nu. Häng i, håll ut, ha mod. Uppförsbackar t a r slut, även om man inte alltid kan se krönet.

När livet är i uppförsbacke

När livet är i uppförsbacke, och allting känns så svårt

du tycker att du drabbats orättvist och hårt.

När livet är i uppförsbacke, du ingen ljusning ser

du undrar över meningen med det som sker.

När livet är i uppförsbacke, och allting stannar av

sätt då stopp för tiden, och minns vad livet gav.

När livet är i uppförsbacke, få kraft av dina kära

backen får ett slut när din börda hjälps att bära.

När livet är i uppförsbacke, till slut du når dess topp

minns då de ting som hjälpt dig - kärlek, mod och hopp. 

När livet vart i uppförsbacke, och rullar på igen

du inser att din vandring inte slutar än.

Yogi te Daisy style

Maken och jag tar allt som oftast en köpp  Yogite på kvällskvisten. I soffan kryper vi upp, pratar lite om dagen, tar en skörpa och tittar på nån trevlig serie on the TV. Detta är lilla hundens bästa stund på dagen. Hon gnäller ivrigt när vi pratar om te, och ser så där lyckligt förväntansfull ut. Själv ligger jag utslängd (eller utslagen snarare) på schäslongen under en filt när maken och teet kommer. Lilla hunden hoppar då glatt och kvick upp på min mage och gnäller lite. Oftast börjar hon krafsa på min hand/arm samtidigt. Och som det kreativa matte jag är förstår jag vad den lilla voffsingen är ute efter. Papperslappen till Yogiteet! När hon får tag i den följer en kort men njutningsfull stund där de små effektiva hundtänderna sliter sönder lappen i små trasiga bitar. Därefter tittar hon mycket förvånat på sitt verk. Testar att äta lite, inser att det inte var godare än igår, och börjar planera för testunden imorgonkväll. 

I Love SJ

Idag åkte jag tåg. Tåg är, enligt min uppfattning, en fantastisk uppfinning.
 - Tycker någon att de håller tiden dåligt?
Detta tåg var både i tid, efter sin tid, före sin tid, i tid igen, lite före, lite efter, mera efter, och landade på bara 14 min försenat trots en del kilometrar med reducerad hastighet.  Inget som yours truly brydde sig om, jag var försjunken i mina foton av diverse Ölandsfåglar. Somliga fina, somliga mindre fina. Vissa lyckade bilder, vissa misslyckade. Men det var avstressande och mysigt att beskära, slänga och greja på lilla luftiga datorn och ha godispåsen som sällskap. På andra sidan gången satt två damer. Ni vet sådana dära som b e k l a g a r sig för allt och inget. Det var allt från svärdöttrar, till gemensamma-bekanta-skvaller, via ondgörande över tillfälligt boende för flyktingar. Den ena damen var dessutom extremt hostande, en sådan där ofräsch slemmig hosta med illalåtande ljud till, dessa hostningar togs emot med damens hand. Jag tappade godisaptiten emellanåt, var på vippen att hänvisa till närliggande damrum (läs tågtoalett). Hur som helst, när en av dem skulle gå av ställer de sig i gången bredvid mig, rynkar sina näsor, och utbrister på ett ungefär:
 -Nämen titta, alla sitter med såna där lapptopps. Tänk att ingen kan koppla av på tåg. Som vi. Titta! ALLA har verkligen det. Konstigt vad de måste vara hålla på...

Jag hade precis suttit och dusat en halvtimme, och kände mig fullkomligt avkopplad. Och harmonisk. Var på G att peta ihop en haiku om våren. Damerna var de enda i hela tågvagnen som verkade uppstressade, alla andra satt lugnt och skönt i sina säten.

Tårta någon?

Nämen hej lille blögg, trevligt att träffa dig ikväll igen! Och alla mina alla blöggläsare är ju här också, trevligt trevligt. Ikväll visste inte yours truly vad hon skulle förära Sveriges mest olästa blögg med, har inte datorn i närheten med alla nya fågelfoton som togs på ett vindpinat Öland idag. Jag skojar inte, ni skulle känt hur pinande vinden pinade mitt vindpinade huvud när jag fotade vattenfåglar vid en udde. Huvaliamej. Men det var ändå befriande och avkopplande för min jobbhjärna. Att blåsa ut jobbet och bara tänka på fotandet av blåsiga fågglar. 

När jag slösurfade runt i jakt på inspiration stötte jag på en kvinna, Katherine, som tydligen gör de mest bisarra tårtor ni kan tänka er. De flesta för groteska för min lille blögg, men ett exempel ska ni få. 

Vad säger man? Tänk av bli avbildad såhär - som ett tårthuvud fyllt av (färgade) rice-crispies...

far har en oplockad gås....

Jag befinner mig geografiskt hos mina älskade föräldrar på Öland, det är bara jag o min kamera som åkt österleds denna gång. Egentligen är jag här i egenskap av författare, och ska på författaruppdrag imorgonkväll. Men idag var jag ledig! Hann både med att shoppa (läs fynda) lite nya vårkläder med mamma och fota fåglar med pappa. Aka en mycket lyckad måndag!

 Jag har fotat både en feg fasan och flygande fåglar,




en hungrig taltrast och en nyfiken kaja,





Tanken var att vi skulle fota vackra fågglar i en damm, svarthakedoppingar, som min käre far hade sett och fotat tidigare. Peppade och kameraladdade tog vi oss fram till lilla dammen, bara för att upptäcka ett grågåspar som intagit vattnet och skrämt iväg de andra, vackra, stackarna.

Ni ser ju hur nöjd och retsam gåsen är, och hur försmädligt den skrattar åt pappa. Vi får väl se hur det slutar, och vem som tar hem Slaget om den lilla dammen. T.b.c.
Sov sött lille blögg, o and o.

Nationella prov ftl

Dottern går i 3:an. Lågstadietjej, lågstadietid, lågstadielärare, lågstadietrygghet. Men vad kom då en viss minister på för x antal år sedan? Jo, att alla elever ska bedömas och sorteras redan på lågstadiet. Nationella prov. Det är helt förkastligt med NP i lågstadiet, hävdar bl.a. yours truly uppbragt. Många elever får en känsla av oduglighet redan i 9-årsåldern.
-Varför man då infört detta otyg?
Ja ni, det undrar jag med...Läraren borde veta ändå hur klassen, och de enskilda, eleverna ligger till. Så varför göra denna utgallring redan i trean? Det kan inte vara nyttigt att utsätta dem för stress och press genom NP.  Jag rasar!! Som tur är ska beslutet rivas upp, och göras om, göras bättre. Typ 2021. Hör här på ett exempel varför jag rasar:
I 3.an ska de göra proven i svenska och matte.  Någon som gissade på ett, eller ett par, prov i varje ämne? Felfelfel, det är 7 i matte och 8 i svenska (eller tvärtom). 15 delprov!!! Och kidsen är 9-10 år! Galet. Helt galet. Dottern kom hem en dag för typ 1-2 v sedan, och berättade att hon haft tre (3!) st NP under dagen. Och gjorde ett av dem på rasten!!! Bestörtande va? Och beklämmande. Jag bara hoppas det är över snart...
Men nu somnar jag tiotusen gånger när jag försöker skiva, sorry för det blöggen,
o and p

En tanka om våren...

 Och idag - en tanka igen. Kan inte hjälpa't, det är något visst med japanska fåradingar : ))

Tanka: vår igen 

skogen startar om 

doftar nyvaken mossa 

vårens mirakel 

desperata småfåglar 

sällskap i soluppgången

Tjej eller kille spelar väl ingen roll???

Igår hittade jag ett par coola solglajjor till dottern, i en affär som jag mycket sällan går in i, tycker mest de säljer krafs. Efter gårdagen är det nog högst otroligt att jag sätter min näsa där igen. Affären börjar på N och slutar på ie. Däremellan kommer ell.
Hursomhaver, yours truly tågar glad och nöjd fram till disken och ska betala. Frågar lite käckt efter ett litet paket till ovannämnda glajjor. Följande konversation utspinns:
- Kan jag få ett litet paket?!
- Nej tyvärr, det har vi inte. Men du kan få köpa en fin presentpåse om du vill, just nu har vi rabatt på dem. Är det till en kille eller tjej?
(Här blir yours truly helt ställd. Tänker minsann inte svara på det, än mindre köpa en presentpåse. Inte efter det svaret iaf!)
- Nejtack, jag tar dem som de är då!
(Expediten grejar, jag kan inte vara tyst längre)
-Fast egentligen spelar det ju absolut ingen roll om det är till en tjej eller kille. Det är väl viktigare vad man tycker om för stil?
-Ja, jo, i och för sig. Så är det väl. Men det brukar vara lättast att börja så, så kan man ju fråga sedan vad barnet tycker om.
(Jag inser att det är svårt att nå fram här, men försöker)
- Eller så kan du ju göra tvärtom, fråga först om barnet tycker om. Typ, bilar eller dockor?
(Här försöker jag le och se trevlig ut, skämta lite nästan, för att inte expediten skulle bli kränkt eller tillrättavisad)
-_______*inget svar*
-Tack! Hejdå.
-Hejdå!

När jag gick kände jag hur de två bakom disken var på väg att sucka över mig, och säkert kalla mig både ett och annat. Inget jag brydde mig om direkt, var mest nöjd att jag sa till. Även om det blev
lite mesigt och uddlöst.

Klantigt var förnamnet...

ibland klantar en till dét va? Alla gör väl idet, inte bara yours truly? Idag small jag till i alla fall. Pratade med älskade mammi i mobilen och beställde tågbiljett samtidigt. Ska nämligen åka hem från Öland på ons, är inbjuden i egenskap av författare till invigningen av ett bibliotek där, men ska ta mig därifrån också. Glad i hågen konfirmerade jag tider osv med mammi, bestämmer mig för plats och biljettyp och köper resan. Bam! nöjd med mig själv, ända tills jag kollar vilket datum det nu var som jag beställde till, och upptäcker till min fasa att jag inte köpt min oåterinlösenbara biljett  till på ons, utan tills idag.... Vad göra, mer än att skratta och rodna? Jag köpte en ny biljett, dvs en till, och kände mig oerhört klantig. Men, som det kända ordstävet lyder - bättre en tågbiljett fel dag plus en tågbiljett rätt dag än två fel tågbiljetter två dagar. Eller nåt sånt. Det är ett ganska luddigt ordstäv.

Bortprioriterad

Käraste lille söteblöggen. Eftersom du nu går under epitetet Sveriges mest olästa blogg har jag liksom inga krav på att innehållet ska innehålla något speciellt innehållsrikt. Eller nåt. Så ikväll blev blöggen bortprioriterad och oskriven fram tills nu, efter midnatt.
 Why?
En fullt förståelig fråga.
Men det var liksom mer lockande och pockande att försöka hitta något mysigt till maken och mig att göra när vi har bf, hf och kf en helg om några veckor. Att gömma oss från vardagen ett par dagar, och bara vara. Prata. Mysa. Äta. Vila. Fota. Ett kriterium är att det är en fotovänlig del av landet, men också med god mat, lugn, och gärna lite ovanligt. Det gillar vi. Har inte hittat nåt än, men små idéer har tagit form. Men nu, sooooova. O and o.

Damm, dotter o doft av vår. En fotoexposé

Bredvid vårt husområde finns det en söt liten damm.

 Ni vet en sån där trevlig sak, där kidsen åker skridskor på vintern och fiskar grodyngel på våren. Plus letar efter coola salamandrar och grodor. På denna lilla söta damm slår sig ibland gräsänder ner i olika konstellationer och har lite kuttrasju för sig. Idag var det t.ex. två gräsandshanar som kelade. Yours truly fick t.o.m en suddig paparazzibild på när de pussades.


Vi drog dit på eftermiddagen, jag, dottern, lilla hunden, kattan och min kamera för att fota änder. Men i ärlighetens namn var det väl mest jag som hade fotofokus.

Kattan kilade runt och retades med lilla hunden som var kopplad, lilla hunden grävde runt bland pinnar och rötter, dottern klättrade i träd och berg. Detta barn nöjer sig liksom inte med att klättra i träd som en annan gjorde på sin tid. Nejdå. Hon ska dessutom klättra i smala träd, som gärna hänger lite ut över dammen, och allra helst vara lite uppochner samtidigt:

Därefter inledde dottern och jag ett gemensamt fotoprojekt, hon kastade stenar i dammen och jag fotade plasket. Superkul, men svårt att pricka rätt. (Och rejält ont i axeln fick jag, surt nog...)





Med blöta fötter (trampade ner i sankmark typ fyra gånger på samma ställe), förkyld dotter, smutsig hund och glad katta njöt yours truly i den goda vårsolen.

om en inte får sura till...

...sin lille blögg, vem får en då sura till? Jodå, det är tyvärr så sant som det är surt. Yours tuly är sur. Suuuuuuuur. Sur, surare, yours truly. Och det är inte helt vanligt, det vet ni säkert. Trött, det kan jag vara. Så trött att blöggandet blir ett enda litet gytter av ingenting. Men sur??? Det händer sällan. Men nu är det så som det är. Varenda liten por i kroppen surar till. Men jag rasar inte, är inte på någon barrikad, är inte arg på nåt sätt. Nejdå, där är vi inte. Men däremot sur. Och sur. Och sur. Besviken? Ja, kanske det faktiskt. Men vet ni vad jag är mest av allt? SUR!
- Varför?
- Jo, över en recension av min nya bok. Först har det droppat in ett par positiva sådana, och då klappar och skuttar mitt författarhjärta glatt. Tänkte och hoppades att även de Allsmäktiga B, som styr vilka böcker bibblorna i Sverige köper in, skulle klämma ur sig något liknande. Alltså, de kan ju hylla eller sänka en bok lite som de känner för, recensenterna är tyckare som kan skriva lite hur som haver. Finns liksom ingen som kollar att det stämmer... Men nu fick en recensent till en riktigt ointressant recension om min nya bok. Inte dålig, nejdå. Inget fel på boken alls. Men så himla intetsägande recension att klockorna stannar och blöt målarfärg känns mer spännande att läsa än recensionen. Typ. Ni fattar va? Gissa om yours truly känner sig sur! Kanske mest för att boken innehåller många och fina färgillustrationer, och dessa inte ens nämns. Pissdåligt, om ni frågar mig, kära blöggläsare.
Men sista ordet är inte sagt, vi får se om de kan korrigera och fixa till recensionen något. Jag håller alla mina sura tummar för det!! : )

en tanka på söndagskvällen

Idag kör vi väl en liten tanka va, tycker du inte det lille blöggen? För alla er blöggläsare kan jag berätta att en tanka är ett japanske versmått, en förlängd haiku. En haiku består av tre rader, en tanka av fem. Ska man skriva enligt strikta regler (det gör alltid yours truly) ska raderna vara enligt stavelsemallen fem, sju, fem, sju, sju, för en tanka (fem, sju, fem för en haiku). Sisådär, en liten fåradingslektion. Så nu vet vi lite mer om två av de japanska versmåtten, tekniskt sätt. Innehållsmässigt finns det andra regler, men de tar vi möjligtvis en annan gång. Innehållet i denna tanka kom till av en tanka-utmaning, där temat skulle vara skatter.

Detta blev vad min hjärna lyckades krama ur sig:

Tanka: havets skatter

På havets botten

gömmer tången små skatter

i skimrande skal

dyrbara hemligheter

som aldrig kommer hittas

Vem är inte rädd?

Jag är rädd. Rädd för terrorister och ligister, för antagonister och bilister, för satanister, rasister, extremister och egoister. Jag är rädd för mörkrets faror och nattliga maror, rädd för spöken, gastar och andar som vandrar. Min rädsla sträcker sig till tjuvar och banditer, och till vuxna som sviker och smiter. Jag är rädd för att mitt barn ska råka illa ut, för att lyckan har ett slut eller att livet slår bakut. Mina rädslor lurar i alla vrår, de expanderar i takt med tidens gång. Jag är ganska oförberedd på att vara rädd, vill hellre vara förberedd. Och orädd.

Härliga fredag!

Idag åkte vi till fina systern med familj för att fira födelsedag. Sju människor plus en liten hund som alla pratar, skrattar, skojar, pratar, skrattar, skojar, pratar, skrattar... Ja, ni fattar nog! Vi hade mao ofantligt trevligt, en kväll som innehöll:

 moppetur för moppeåringarna plus dottern (hon åkte med alltså, hon körde inte själv), 

massa sorters god o grillad mat, 

kladdkaka med garnering av flingsalt och lakritsflakes, serverad med b.l.a gurkskivor, (oväntat gott),

spännande planer...

Planerna måste jag sekretessbelägga av hänsyn till känsliga blöggläsare. Men när kreativa sinnen och idésprakande hjärnor träffas så blir det hög nivå (?!) på planerna. Och som sagt, roligt hade vi själva iaf, det är väl viktigast? 

 Tiden flög iväg, fort fort, så det där löftet att lägga sig/blögga i bra tid, det funkade verkligen inte idag. Men som Lars von Trier så sant sade i Riket (på danska): "Kom ihåg, man måste ta det onda....med det goda.) 

Tegelstenar på ögonlocken

Elle nåt liknande. Blytyngder kanske? Små sådana, som en kan hänga i ögonlockskanten. Så känns det för yours truly i detta nu, är så in i bänken trött och sömnig. För ett tag sedan bestämde jag ju mig för att blögga tidigare, för att vara vaken. Det sk*t sig visst, med råge. Jag är så himla sömnig så fingrarna hoppar iväg och skriver fel hela tiden, ögonen stänger sig och jag kan inte tänka en enda sammanhängande tanke. Jag ger upp, blöggen, du vinner! Sov gott, O and o. 

S-holm vs G-borg a'la bibblastatus

Som författare har jag vissa tics för mig. Med stor vånda och tveksam förväntan brukar jag följa mina böcker på olika bibblor. Jag gläds med de utlånade från hyllorna och lider med de kvarvarande på dem. Min mest spännande bok att följa är Det är jag som är Mickan!, den första kapitelbok för barn och ungdom som skrivits i Sverige där huvudpersonen är en transperson. Henne följer jag runt om i Sverige, och gläds åt den uppskattning och uppmärksamhet min kära Mickan får. När t.ex. en mycket känd svensk skådespelare hyllar boken då njuter mitt författarhjärta, och jag känner att jag nått ut till den målgrupp som avsågs, och som inspirerade mig att skriva. 

Hur ligger det då till med bibblorna i våra två största storstäder? Bra, bra, bara bra, är mitt enhälliga svar. I Stockholm är läget såhär: 

Snyggt va? I Göteborg är hon också populär att läsa:

För att sammanfatta det hela, yours truly är hashtagg nöjdförfattare atm : ))

Ormsalva the wrong way

Snälla maken har smörjt och masserat mina stelhårda s.k muskler i skuldrorna och runtomkring med ormsalva. Ormsalva är en rätt trevlig bekantskap, ju starkare desto bättre, i paritet med tigerbalsam och bivaxläppsalva. (Mycket djurliga medikamenter där). Men ovan nämnda ormsalva har en stor nackdel, och det har drabbat yours truly i detta nu. Det är när en råkar få in den i ögonen. Ni vet, det räcker att peta lite med en fingertutt på huden, klia sig i ena ögat, och boom så är det kört. Ögonen svider, bränner och gråter.
Jag minns när jag råkade få cayennepeppar i ögat på ett pizzahak i USA i tidiga tonåren, det brände också rejält kan jag lova... Eller när en klasskompis råkade (?) sprutta grön japaleno i ögat på mig på en studentskiva. Då grät mitt öga make-upigt en låååång stund, shit vad det brände. Men förutom detta är nog ormsalva något av det bökigaste att få in i ögat en sen kväll när en ska blögga.
Så jag avrundar här och nu.
O and o lilla blöggen

#kräldjur ftw

Godkväll lilla blögg. Ikväll ska du föräras med bilder på diverse kräliga djur. Dottern och hennes kompis letade upp dem i en brunn och släppte ut dem i den betydligt trevligare dammen. Däremellan var de gulliga nog att visa upp dem för yours truly och hennes kamera. Eftersom en av deras nya kompisar var en fet och fin, vårtig, padda fick de undersökningshandskar på sig. Såg lite sterilt och laborerande ut, men en ska väl inte direkt ha för mycket handkontakt med paddor. Eller pussa på dem. Dottern går i sin mammas fotspår och pussar på varenda groda hon hittar, i hopp om att det ska bli en prins. För säkerhets skull pussade hon salamandrar också, ifall nu inte grodorna var förtrollade nog. Så maken och jag får passa oss, rätt som det är kanske det är en lång rad med prinsar utanför husknuten som är ute efter dottern... Eller prinsessor för den delen, grodor kan väl vara förtrollade till vad som?

Sur eller inte?

Sorry blöggen men din matte är sur. Sur på onda atrosfingrar, på ond ryggdisk, på paj högeraxel och överansträngd vänsteraxel. Sur på att jag glömt bort dig lilla blögg hela dagen, och hittade dig nu i elfte (tolfte?) timmen, när jag är sovtrött. Sur på mina ögonlock som bara faller ihop, sur på att jag somnar när jag försöker blögga. Sur på att jag är sur på mig...
Så, nu känns det bättre! Tack lille blögg för att du lyssnat så snällt, är genast mycket mindre sur och gnällig. Men lika sömnig. Hade tänkt att berätta om Textivalen 2016, där jag och en fin kollega stod och representerade bokförlaget. Men det är inte så lätt när ögonen sommar. Kanske ni får veta mer imorgon, om blöggen inte blir lika negligerad då!
O and o,
sov gott käraste blögg och kära blöggläsare

Hyllande haiku i tiden

Idag blir det en haiku, en hyllningshaiku till koltrasten som väckte mig kvart över fem imorse.

 Tack för den herr Koltrast : ) 

Morgonpigg koltrast

sjunger innan gryningen

vårens väckarur.

Ansiktsblindhet #3

Jo, alltså. Min ansiktsblindhet har tagit sig många pinsamma vändningar. En av dem skedde 1992, ca två år innan jag och maken blev tillsammans. Min kära syster hade nyligen blivit tillsammans med en kille (hennes nuvarande make), och nu skulle jag hänga med henne på en förfest. Förfesten var hos en kille jag aldrig träffat tidigare, det enda jag visste om honom var att han hade en söt tjej. Väl där klev vi in i ett av de stökigaste kök jag och syrran skådat, jag kommer ihåg den överfulla skräppåsen...Min tanke var då "stackars tjej, en sån kille skulle jag aldrig kunna vara tillsammans med!". (Så lite jag visste, och sån tur att jag hade fel. Killen blev nämligen mitt livs kärlek, maken). 

Hur som helst, några veckor gick, och jag o syrran var ute på disco en lördagskväll. När vi står där på dansgolvet ser vi en kille stå för sig själv vid sidan om, och se lite vilsen ut. Syrran går fram och kramar om honom, och de pratar en stund. Själv står jag kvar på dansgolvet och dansar lite allena för mig själv. Naturligtvis frågar jag syrran när hon kommer tillbaka vem denna okända kille var. Då tittar hon ytterst oförstående på mig och undrar om jag skojar. Kände jag inte igen honom?? Nope, det gjorde jag ju inte, aldrig sett honom förut! Men då visade det sig vara killen med förfesten, den söta (ex)tjejen och det stökiga köket. Men i minnescentrat min hjärna var det blankt där killens ansikte borde funnits. 

Efter det har jag alltid känt igen honom, killen/mannen/maken i mitt liv!