Jag fixar det - jag lovar!

I kväll, när dottern skulle lägga sig, upptäckte hon att när hon ramlat tidigare idag i skolan hade älsklingsjeansen gått sönder. Mycket hade de gått sönder, ett stort gap uppe på låret. Dottern blir ledsen, det är ju hennes finaste jeans med glitter på baken. Ärvda av kär kusin. Jag säger: "Jag fixar det, lita på mig". Dottern blir gladare, hon har full tilltro till sin mamma. "Mamma, du ljuger aldrig för mig" säger hon. Hon litar på mig. Jag sätter mig med artrosfingrarna, nål, tråd, sax och dotterjeansen i soffan. Tittar på stora gapet i jeansen, det tittar tillbaka. Jag inser att det är ett svårt fall, men jag har ju lovat dottern. Så jag syr, klipper trådar, syr lite till, tappar tråden, svär, sticker mig i fingret, syr lite till. Svär lite till. Och så - tada, är det klart!! Jag klarade hålet, det syns knappt. Lättad pustar jag ut, svek inte dottern denna gång heller. Fixar till lilla hålet på knäet av bara farten.

Men jag inser hur ofta jag säger den meningen "jag fixar det, lita på mig" i mitt liv. Mer och mer på senare år. Inte bara till dottern, eller till maken. Eller ens till alla mina andra näraste och käraste. Utan på något sätt har det blivit mitt mantra, mina ledord, mina kännetecken, min inställning till livet och mina medmänniskor. "Jag fixar det. Lita på mig." Och jag brukar hålla det. På något sätt fixar jag det, jag har blivit en som man kan lita på. När maken ska klättra upp för hög stege och fixa sladden som lossnat i uggleholken tvekar han. Kattugglor kan ju attackera människor som kommer nära deras bäbisar, och de attackerar med eftertryck. Men jag säger "lita på mig, det kommer gå bra, ugglan kommer inte tillbaka nu." Och maken litar på mig, och gör en hjälteinsats för ugglorna. Det går fint, och jag svek inte maken denna gång heller. "Du fixar det. Lita på mig." 

Att få andra att göra saker som ligger inom deras proximala utvecklingszon (!), att få andra att lita på sig själva, att ge dem tilltro till att de fixar det. Det ger mig en svindlande tillfredsställelse!

Ibland är det svårt, vissa frågor från dottern är stora och svåra. Jag har lovat att aldrig ljuga, och jag har hållit det hittills. Men ibland måste jag gå omvägar runt sanningen, sanningen kan ibland vara för svår att förstå. När inte ens jag förstår. Allt kan jag inte fixa. Allt kan jag inte lova. Det enda jag kan lova min dotter är att alltid vara ärlig, att alltid ställa upp, att vara en mamma hon kan lita på. Att alltid älska henne. Liknade saker lovar jag och maken varandra. Men jag är beredd på att svårare frågor kommer, att svårare situationer än ett par trasiga jeans dyker upp, att det kommer tillfällen när min trovärdighet kanske ifrågasätts. Det gäller att inte lova mer än man har belägg för, för en osanning har en förmåga att dyka upp när man minst anar det och hugga en i hälarna. Men lita på mig, jag fixar det också!