Tålamod har aldrig varit min grej. Inte ens som liten tulta var jag speciellt tålmodig, och i skolan var väl inte tålamod det ämne jag fick bäst betyg i. Tålamod och fysik, där har ni mina bottenämnen på gymnasiet.
Detta otålamod har följt mig genom livet, möjligtvis hade jag en topp med tålamod när jag väntade ut att bli ihop med en viss kille i mina unga 20. (Sedemera blev detta maken). I vissa skeenden i livet har däremot jag tvingats till att ha ett visst mått av tålamod, när allt inte har gått min väg, i den takt som jag önskat. Otåligt har jag försökt trycka i mig en dos tålamod, som en äcklig medicin, men det har varit svårt att svälja och vänta på effekt. I egenskap av förskollärare däremot har jag mer tålamod än som privatperson, i alla fall i arbete med barnen. Inga probs liksom. Och som speciallärare/specialpedagog har tålamodet fått ett allt större utrymme i mitt väsen. Men inte på vissa plan. Jag är hopplöst otålamodig i alla situationer där det kommer till att vänta. Vänta är ett ord som är otäckt för mina öron, då gråter de. Jag vill att saker ska hända NU eller, i värsta fall, SNART.
Som författare till fem böcker har jag lärt mig att tålamod kan vara en författares följeslagare, oavsett om det är frivilligt eller inte. Viss väntan är oundviklig, allt kan inte hända NU eller SNART bara för att jag vill det! Författarlivet fungerar inte så. En bister sanning för yours truly.
Så just nu försöker jag lära mig att vänta med tålamod. En svår lärdom, som jag är tveksam till att jag kommer lära mig. Men den som väntar får se. T.b.c. O and o
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar