onsdag 27 maj 2015

en festdikt i tidens tand - mycket falskt, lite sant

Middagsbjudningen

Det var fest mitt i vackraste försommaren
i en svindlande, vindlande miljö
jag gick dit i nya skor
och med förväntansfulla tankar
hand i hand med toastmastern.

Upp i en fästning med drypande väggar
lukten av kall sten och svunnen tid
mina nya skor fastnade i golvet
gamla strider lät sig höras i rummen
för den som lyssnade bortom festen.

När det var dags att äta tog någon min plats
jag befann mig utlämnad och ensam
i ett rum med festklädda människor jag inte kände
skorna skavde och kinderna brände
såg ingen som kunde rädda mig.

Toastmastern svek mig, men en främling tog min arm
han drog ner mig på en stol
ville ha räddning liksom jag
hade hamnat ensam bland åldrade släktingar
de drack vatten, vi pimplade vin.

Under bordet viftade mina tår i frihet
nya skorna hade försvunnit
bland släktingarnas förståndiga fötter
hittade dem igen när vi vinglade hem

i morgonsolen med koltrastkvitter.

2 kommentarer:

  1. Mysigt det verkade trots klämmande skor och utsattheten. Duktig du är!

    SvaraRadera
  2. Konstigt nog känner jag igen detta - men det var för länge sen så det var inte jag som var din räddande bordskamrat. :-)

    SvaraRadera