tisdag 26 maj 2015

Hur jag testade min mormors fobi #blogg100

Min mormor lever inte, har inte gjort så på många år. Men mina minnen av henne lever i allra högsta grad. Eftersom min dotter aldrig fick träffa vare sig min mormor, farmor eller farfar (morfar fick bort innan jag föddes) brukar jag berätta om dem. Speciellt nu, när dotterns klass jobbar med "för hundra år sedan". Mina mor- och farföräldrar föddes tidigt på 1900-talet, och var ungefär i dotterns ålder för hundra år sedan. Jag försöker komma ihåg vad farmor berättade för mig om hur det var när hon var liten. Min farmor älskade att berätta och hade ett excellent minne. Tyvärr var jag inte lika bra på att lyssna som barn och tonåring på alla hennes historier om hur det var förr. Det grämer mig. Mormor å andra sidan berättade aldrig om gamla tider, och som barn tyckte jag att hon var en riktigt skojig lektant. Min mormor hade en stark fobi, och det var för daggmaskar. Annars var det inte mycket som rubbade henne, hon var lång, ståtlig och välklädd. Men så var det ju det här med daggmaskarna... Som 8-åring hade jag svårt att förstå hur min självsäkra mormor kunde vara rädd för något så trevligt som daggmaskar. Nä, det kunde jag bara inte tro på. Daggmaskar?? Det måste testas. En dag när mormor var och hälsade på oss kom hon och mötte mig i skolan. Detta visste jag, så precis innan jag träffade mormor plockade jag upp en fet, fin daggmask och lade den i min knutna hand. Med den andra handen höll jag i mormor, och så traskade vi hem. Det var en promenad på knappt 2 km, så det tog väl minst en halvtimme att komma hem. Hela tiden höll jag hårt i min stackars daggmask. När vi kom hem vände jag mig till mormor. Nu var det dags. Nu skulle jag se om hennes rädsla var på riktigt, eller avslöja henne.
- Titta här mormor, här får du! sa jag och öppnade min hand. Där låg daggmasken. Jag kommer fortfarande ihåg det hela kristallklart. Daggmasken hade bajsat, bruna små ploppar i min handflata. Masken själv såg förvånansvärt pigg och levande ut. Men inte mormor. Hon lutade sig långa kropp mot min hand för att nyfiket titta. Och ger till ett skrik som ekade i området! Vit i ansiktet tar hon liksom ett långt hopp bakåt och ropar:
-Uschianimej, ta bort den, ta bort den!
Grannen kommer ut. Det hela blir mycket pinsamt för mormor. Och för mig. Än i dag skäms jag djupt över mitt tilltag, att testa min högt älskade mormors daggmaskfobi.
Sensmoralen i detta då? Misstro a l d r i g en medmänniskas fobi eller rädsla, hur dum eller ologisk den än kan vara.

1 kommentar:

  1. Fina Malin.detta får mig att önska att jag hade hafr en relation med mina mor och far föräldrar ��

    SvaraRadera