- Jag kan! säger jag ofta både till mig själv och till andra. Men i och med att jag är en mästarinna på små oskyldiga lögner kan jag inte allt som jag säger att jag kan. Men ibland när jag väl sagt att jag kan något finns ingen återvändo, då måste jag göra det ändå för att inte avslöja mig.
Vi har köpt nya köksstolar. Vem ska ta tag i att montera dem?
- Jag kan! säger yours truly övermodigt. Maken tittar skeptiskt på mig.
- Det kan du väl inte?! med en arm då?
- Jag vill också skruva ihop stolar! säger min lilla skugga, aka dottern. Hon är inne i en härlig era av att kopiera sin mamma. Sagt och gjort, jag o dottern känns som ett vinnande montera-köksstolar-team. Maken bidrar till projektet med skepsism och muskelmassa, och packar upp stolsdelarna. Jag tar på mig rollen som eminent arbetsledare, dottern som ihopskruvare. Stolsdelar plockas fram, vänds och vrids för att passa ihop och hamna åt rätt håll, och sätts ihop enligt konstens alla regler. Maken får göra det sista, att dra åt alla skruvar stenhårt, och jag sätter igång med nästa stol.
- inte nu igen!! Du har vänt stommen åt fel håll!! Precis som du gjorde med en av de köksstolar vi har nu, ropar maken. Det går ju inte att skruva på sitsen ser du väl!?
-Icke! Det är omöjligt! Hur skulle jag kunna göra fel? Jag har ju läst beskrivningen och allt. Jag har inte alls gjort fel!!!!! säger jag indignerat och övertygande.
Tio minuter senare måste jag erkänna det jag kände på mig direkt. Maken har rätt. Såklart.
- Vi får ta isär den igen, suckar maken. (Själv håller jag lite i smyg redan på att skruva isär den andra stolen jag precis börjat på, och satt ihop fel den med...)
Men här sätter yours truly stopp. Ta isär allt det vi jobbat och slitit med för att få ihop?! Det måste finnas ett bättre sätt.
- Vi kan väl borra lite nya hål istället för dem som kom upp och ner? Så kan vi slippa göra om allt, säger jag käckt. Hämta din borrmaskin nu, fortsätter jag ihärdigt. Det är ju lättare så, och kommer bli rätt. Jag lovar!
Återigen tittar maken på mig med största skepsism. Jag försöker se självsäker och kunnig ut.
- Men du fattar väl att det inte går? Ska du borra då eller? frågar maken.
-Ja, kan jag väl. Hur svårt kan det vara?
-Jaha, så DU ska borra alltså? Kan du borra hål på exakt rätt ställe och precis med rätt vinkel? Borra snett alltså? Och med en arm?
Maken låter långt ifrån övertygad.
- Klart jag kan, säger jag. Min svärfar är ju snickare!
- Det hjälper väl inte, säger maken. Det hjälper inte ens m i g...
-Såklart det inte gör, säger jag kvickt. Din svärfar är ju fågelskådare!
Jag tyckte själv att jag var ofantligt rolig och skrattade med eftertryck. Maken tittade återigen på mig med ett skeptiskt ansikte. Utan att skratta. Och med tanke på att han har en helt ihopskruvad stol framför sig att skruva isär igen kanske det inte är så konstigt.
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar