fredag 28 mars 2014

På bussen är vi alla i ett sammanhang

Rent psykiskt, socialt och mentalt älskar jag att åka buss. Jag älskar framförallt alla människor på bussen. Det är helt sant. I andra sammanhang kan jag lätt vara en smula otålig mot andra, känner själv att jag kan bli osocial, inåtvänd och svår. Men inte på bussen! Där älskar jag alla mina medpassagerare. I alla fall de som anses störa andra, de blir mina favoriter. De som vågar sticka ut, vågar ta plats, vågar prata med okända, vågar lyssna på hög musik och de som vågar skratta högt. En dag när jag åkte hem från stan, hade varit på speciallärarutbildningsföreläsningar (!) en hel dag och var helt slut, hamnade jag bokstavligt talat mitt i ett tonårsgäng. Med väldigt hög musik på nån slags skum musikspelare, som jag tror killen som hade den var väldigt stolt över. De skrattade och skränade, satt precis runtomkring mig. Folk flyttade på sig, folk fnyste, folk sa åt dem upprepade gånger att sänka ljudet. Inte jag. Jag satt och njöt av deras tonårsuppror, märkte att min fot guppade i takt med musiken. En tjej blödde näsblod, jag gav henne en pappersnäsduk. Hon sa ett rart tack. Jag log. Hon log inte.

Idag åkte jag återigen buss på väg hem från speciallärarutbildningsföreläsningar. Trött efter två intensiva Pedagogendagar. Som vanligt tog jag stor plats på sätet, liksom ett och ett halv säte, då min höger arm är felställd ut från kroppen. Och som vanligt hoppades jag att ingen skulle sätta sig jämte mig. (Det är lite svårt när man inte kan göra sig smalare, vissa grymtar och puttar på mig.) Och som vanligt gjorde det det! En ganska rund man. Jag bökade runt på mitt säte för att försöka göra mig lite plattare. Så började han prata med mig. Visst hade jag svårt att höra vad han sa, men vad gjorde det. På bussen älskar jag alla! Sa att han tyckte Göteborgare var trevligare än Stockholmare, och drog några vitsar han brukade skämta med sina Stockholmspolare om. Jag skrattade glatt, fast jag inte fattade poängen. Vi hittade gemensamt intresse i skidsport, pratade om Stenmark, Plex, Gunde, Boklöv, the Eagle, och vilka tekniker de använde sig av, dessa pionjärer. Om han var imponerad av mina lätt nördiga kunskaper i ämnet visade han inte det. Men nu uppstod ett intressant fenomen på bussen. Folk började stirra besvärat på oss. Himlade med ögonen, en kvinna blinkade med ena ögat mot mig och gjorde en skum grimas. Visserligen pratade mannen högt, men varför dessa otrevliga reaktioner runt omkring? Var det för att mannen sluddrade kraftigt? Var det för att han stank alkohol? När han gick av tog han mig artigt i hand, och vi önskade varandra en härligt solig helg : ))

2 kommentarer:

  1. Lite som meningen med livet: Att möta människor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är sant Christer Det är de människor vi möter som gör livet spännande : )

      Radera