Hur som helst, på vägen hem stannade vi för akut kisspaus. Jag o dottern skulle ut i naturen. Hon med gymnastikdräkt, jag med artrosfingrarna och pajade axeln. Vi var inte direkt smidiga, nån av oss. Vi hittade ett mystiskt rött litet skjulhus att gömma oss bakom. Med två halvruttna, gröna dörrar. Dottern undrade, med darrig stämma, om vi skulle gå in och kissa, något varken hon eller jag nånsin skulle vågat. Ever! Jag fick direkt känslan av att hamnat i en deckare, att någon skulle hoppa fram ur lillahuset och skrämma skiten ur oss där vi satt med byxorna nere. Jag letade efter mystiska föremål på marken, mina ögon föll först på en skum, svart termovante som var halvt nergrävd. Jag hajade till,-var det något mer depraverat som var nergrävt också? Då såg jag den. Skatten!! Jag visade dottern. Hon visste inte vad det var, och sa ett eftertryckligt "Usch"! Jag berättade vad det var, men var för skraj för påhittade nergrävda kroppsdelar för att plocka med. Däremot studsade maken ut ur bilen, som skjuten ur en kanon, när jag berättade vad vi hittat. Och han vågade ta med den (jag berättade inte om mina andra farhågor). Vad det var? En jättestor stenmurkla!! Kolla!
Giftig som tusan i detta skick. Jag gör det jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska göra av, och med, saker som dyker upp i naturen. Jag ringer min pappa! Där finns alltid en uppsjö av kunskap och smarta lösningar. Så, nu är vår skatt kokad två gånger, och väntar på att ta en tur i stekpannan och vidare ner i våra magar via en smarrig sås. -Om den är garanterat giftfri nu? -Tillräckligt, enligt expertisen : ))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar